Bilder från en utställning

I valets slutspurt duggar nu politikertavlorna tätt, när olika falanger släpper på det de hållt på fram tills nu. Det politiska livet luktar ungefär som ett lumpargäng på luckan en torsdagskväll. Låt oss titta på några av de senaste påhitten:

A farewell to arms

Fullständigt irrelevant bild

Det hela började med att Sara Skyttedal åkte fast i dansk tull för att ha en i Danmark illegal, men i Sverige legal, skydds-spray i handväskan. När vänsterna hånade henne för detta publicerade hon en bild med ett riktigt vapen, varpå vänstern blev ännu argare, varpå Hanif Bali publicerade en bild på när han höll i ett riktigt vapen, varpå vänstern exploderade, varpå det visade sig att Hanif Bali gillat en bild någon annan satt ihop som skulle parodiera en spelaffisch där Bali står med vapen i hand och rubriken "krig mot DN" eller något liknande syns. Mordhot mot journalister! Panik! Högern kontrar då med att vänstern är precis likadan, den här bilden har ni väl redan sett?

Castro lär Palme hur man hanterar oppositionen

I sanning upprörande! Inte att en partiledare håller ett gevär i näven, utan att han umgås med en mordisk diktator. Castros värdegrund är avgrundsdjup.

Vad tycker jag då om detta? Ja, vapen gillar jag. Liksom Orwell tycker jag det är en utmärkt idé att allmogen är van vid vapen och har vapen hemma. Inte en klen pistol som man kan ha i krogkö-bråk, utan rejäla gevär som man kan decimera fiendetrupper med. Detta kommer väl till hand när den lede fi landstiger, eller när landets ledning försöker avskaffa den västerländska demokratin.

Jag gillar även starka kvinnor. Visst får vi högermän en kittling i ryggraden när vi ser en bild av en konservativ kvinna som just provat landets fetaste vapen?

Debatten verkar i stor utsträckning ha delat upp sig i två läger. De som tycker att Bali-bilden är ett solklart fall av dödshot mot journalister och ett anfall mot den fria pressen, och de som tycker att det är ett uppenbart skämt som man får tåla. Låt oss begrunda bilden:

Jag ska låta mina funderingar bottna i två kloka och resonerande inlägg från etablerade debattörer.

Först Johan Ingerö, som en gång i tiden satt i Göran Hägglunds stab:



Sedan Mikael Odenberg, före detta moderatpolitiker:


Odenberg landar i att detta är uppenbar satir, och därför helt okej. Ingerö, med hans erfarenhet av att mota konkreta hot mot politiker, är inte lika road över "skämt" som riskerar trigga diverse galenpannor. Med tanke på när Galago hävdade att Per Gudmundson, borgerlig ledarskribent, borde avdagatagas, och sedan ursäktade sig med att det var ett skämt, är jag beredd att ge Ingerö en poäng.

Ska man inte få skämta, alltså? Din vänsterblivna glädjedödare! Jodå, men med viss eftertanke. Låt mig försöka hitta gränsen mellan kul skämt och infama påhopp.

• Jag har redan sagt vad jag tycker om frasen "men det vara bara ett skämt" - den använde sig mobbarna gärna av i skolan. Mobbning förklätt till skämt förtjänar inget stöd.
• Ja, vi ska kunna skämta om alla ämnen. I öst skämtades det friskt om kommunismen - vad kan vara otäckare än kommunismen?
• Avsikt, avsändare och mottagare spelar viss roll. Skämt ska vara roliga. Dock är inte alla överens om vad som är roligt. En dränghistoria om hönsiga fruntimmer som funkade jättebra i lumpen lär falla platt på F!s årsmöte, och tvärtom med en vits vars centrala poäng är krigiska karlslokar. Det är skillnad på en judekarikatyr i Der Stürmer och en i Charlie Hebdo, även om båda lär vara tämligen grovkorniga och karikerade. När vänstern börjar prata om att hala fram Kalashnikoven eller att det är dags för revolution, så är jag förvisso inte särskilt oroad att jag ska möta Daniel Suhonen, Athena Farrokhzad eller Mikael Wiehe i fel ända av en gevärsmynning, men de har gott om närbesläktade stormtrupper som kan få råg i ryggen om sådant tal får stå opåtalat. När NMR och deras hangarounds börjar lalla om Finspång finns all anledning att stämma i bäcken. Låt oss alltså skoningslöst jaga dessa våldsromantiker tills dess de likt Åsa Romson får stå och publikt gråta ur sig sina pudeltal. 
• Det är lika okej att skämta om "svaga" som "starka" grupper. En ojämställdhet i vem som får skämtas om kommer garanterat att slå mot de i verkligheten svagaste grupperna, då det är de som har makten som bestämmer vem som ska ses som svag.

• Vi får lära oss att skratta åt oss själva. Satir kan vara himla rolig även när den drabbar ens egna husgudar. Låt oss inte bli lika humorbefriade som radikalfeministerna.

Dags för några exempel. Först från tecknaren Lindström, vars humor ofta är tämligen handgriplig:

Lindström minns skolåren

Är det någon som ser anledning att utrymma Lunds universitet med anledning av denna teckning? Nej, knappast. Vi som i ungdomen läst Biggles känner oss nostalgiska, och uppskattar en bunt vältecknade Mosquito-plan. Vi som i ungdomen läst tyska minns tragglandet av prepositioner som styr ackusativ och dativ - och tack vare tragglandet minns vi även prepositionerna. Men denna bild fyller mig inte av någon längtan att ropa "Sieg Heil" och med vapen rensa korridorerna på tyskainstitutionen.

Sen har vi en gammal bild från Ledarsidornas hustecknare Mäki:

Hur tolkar vi denna bild? Utan sammanhang, uppdykandes i sociala medier, skulle jag kunna tänka mig två radikalt olika tolkningar:

1. PK-tecknare frammanar bilden av Åkesson och SD som ohyra som bäst bör utrotas, så som Nina Hagen, nej, förlåt, Cecilia Hagen föreslog.
2. Sverigevän illustrerar hur 7-klövern samfällt och med ojusta medel attackerar en Åkesson som likt kackerlackorna är resistent mot vilka gifter de än utsätts för och därmed till sist kommer triumfera.

Min åsikt i den konkreta Skyttedal-Bali-kalabaliken är att vapen är bra. Självförsvar är bra. Jag har för mig att det var Orwell som sa att pacifismen endast kan existera där någon annan är beredd att med vapen i hand försvara den. Jag tycker alltså att vi högervänner med vapenfetischism glatt kan fortsätta dela bilder på oss och våra vapen i utmanande poser. Hade jag inte sålt min luftpistol innan jag nådde tonåren hade jag också ställt upp på en sån här pose:

Gary Cooper - inte jag

Bildstormarna

Fotografiska Museet bad häromdagen de olika partierna att skicka in en serie foton på hur de ser framtidens samhälle. En genuint trist idé, eftersom partierna lär skicka in foton som är lika vattenkammade som deras företrädare och lika intetsägande som deras program. Men ett parti överraskade. Ledarsidorna beskriver hur SD skickade in en rondellhund till en fotoutställning på Fotografiska museet. Museet visade då hur de totalt saknar kunskap om samtidskonsten. Konst ska vara provocerande, men bilderna fick inte vara med för att de var för provocerande. Konst behöver inte längre vara vackert eller föreställa något (se de löjeväckande monokromerna till exempel, eller ännu hellre låt bli att se dem), men SD-bilderna fick inte vara med för att de inte föreställde något vackert eller intressant.

En annan av museets motiveringar är intressant: de säger att det "är förenat med fara att visa denna teckning." Mycket intressant. Alltså: om man visar upp en viss bild, riskerar man att dödas. Låt oss jämföra med Bali-bilden och fundera en stund över vilken av dessa bilder, och vilka anhängare, som är problematiska och behöver ett resolut ingripande från samhällets sida. Låt oss fundera över vilka det är som idag redan har fått pressen på knä, och med hot om halsavskärning hindrar dem från att rapportera. Hanif Bali? Hanif Balis "svans"?

En positiv konsekvens av museets agerande är att jag inser att det är alltför länge sedan jag publicerade en Muhammed-teckning. Sagt och gjort.

This flight tonight

Det bästa med miljöpartister är att hur mycket de än flyger och far, så är de ändå ute och cyklar. Vi kunde se det tidigare med det ungdoms-språkrör som flygpendlade till London och flög på semester till Kap Verde, men ändå tyckte att pöbeln skulle sluta resa till Thailand. Nu ser vi det även med "vice statsminister" Lövin. Citat-tecknen runt titeln är inte mitt påhitt, utan sossarnas, som sett till att det inte är Lövin utan en sosse som träder in om Löfven får en surströmming på tvären i halsen.

Lövin har rest dyrt i business class, mer än vad Löfven har gjort, för att hon ska kunna vara pigg och utvilad vid framkomsten. Det ante mig, jag har alltid undrat varför Löfven ser halvt medvetslös ut i debatterna. Kanske det är sossarnas senaste kampanjknep - se till att Löfven genom att åka familjevagn på tåget är så utmattad att han inte ens orkar ta sig till intervjulokalerna.

Detta är givetvis en tavla av Lövin, om man uppträder offentligt som världssamvete och försöker övertyga Svensson att flyga mindre så skadar det inte att föregå med gott exempel. Samtidigt tycker jag det här är en total skitdiskussion, som tar viktig journalistkraft från viktigare avslöjanden:

• Transportstyrelsen. FÖR I HELVETE, svenska regeringen skänkte bort statshemligheter till främmande makt. De ska aldrig styra något igen, inte ens en knattefotbollsförening. Var är ni, journalister?
• Sossarnas utnämningar av brorsöner och inavlade ideologer. Staten är korrupt. Var är de korruptionsjagande journalisterna? Fullt upptagna med att granska vem som dragit av en Big Mac för mycket?
• Migrationspolitiken. Gränserna är på intet vis stängda, och anhöriginvandringen knackar på dörren. Bostäder, jobb, vårdpersonal och lärare är samma bristvara som innan och planer för att fixa problemen saknas. Var är ni, journalister? Alice Teodorescu kan inte sköta jobbet åt er allihop.

PS I Lööf you

Senaste skandalen är snyggt fångad av Steget Efter:

pic.twitter.com/YgtqhIF8yG

— Steget Efter (@StegetEfter) August 25, 2018

Själva replikskiftet finner vi här:

Någon har rapporterat att de röstat på centerpartiet, och samtidigt passat på att uttrycka sin glädje över att ha noterat uppenbart valfusk. Varpå ledaren för ett av våra demokratiska partier svarar "Stort tack för stödet". Men för helvete!!!

Partister av centervariant har varit snabba att backa. Inte från den stolliga tråden, nej, de backar Annie. De hävdar att Lööfs svar var något slags standardfras, och att hon senare, när hon uppmärksammades på problemet, kritiserade valfusket. Men det är så dags då. Tänk tanken att någon skrivit att de just varit och röstat på SD, och glatt sig åt att Soldiers of Odin sett till att inga "berikare" släpptes in i lokalen, och Åkesson oreserverat tackat för stödet?

Alltså, om igen. En topp-politiker, utanför Kalle Anka-partiet, som inte reagerar emot valfusk? Jag förväntar mig ett par tiopotenser starkare drev än emot Bali här. Eller, ja, jag hade förväntat mig det om jag hade några som helst förväntningar på svenska journalister.

MP slår tillbaka

Har ni också räknat med att MP nu, efter islamistskandaler, båtfärger, gråvatten, gröndiesel, fuldieselbilar och dylikt kommer åka ut ur riksdagen? Nej, tyvärr inte, för nu laddar de om för att hamna på rätt sida om fyraprocentsgränsen med några riktiga fullpoängare till reformförslag.

Parkeringskatt

Äntligen ett politikerförslag med mänskligt ansikte. Jag avskyr shopping. En killgrej, måhända? Jag vill in i butiken, rycka åt mig vad jag ska köpa och sen ut igen. Förutom om det är en motorcykelbutik...

Om jag förstått MPs förslag rätt, så kommer MP se till att jag vid parkeringen möts av en butler (för Stockholmarna blir det nog i tunnelbanan istället) som sätter en spinnande, lugnande kattunge i famnen på mig. Moraliskt stödd av den lilla pälsbollen kan jag sedan i lugn och ro rumla runt i butikerna och sakta prova mig fram, som en riktig shopper.

Vi tar en gullig kattbild på det.

Lådvinscykeln

Miljöpartiet har nu kommit på en idé som jag fick redan för 20 år sedan. Som ung hurtbulle tyckte jag om att cykla, gärna långt och länge. Ett par mil var uppvärmning, varefter jag hade fått upp lämpligt flås och kunde böja huvudet framåt, trampa i på allvar och se milen och timmarna försvinna. En tämligen trist och enformig aktivitet, om än nyttig, får jag erkänna. Det enda som får längdcyklister att stå ut är drogkicken från de endorfiner som kroppen genererar vid överdriven ansträngning. Jag är dock ingen knarkare, varför jag kom på den goda idén att kombinera två hobbies. Jag var även en stor fan av brittisk cider - en dryck som på den tiden var totalförbjuden i Sverige, det enda cider man fick dricka var söt läskeblask utan alkohol. Jag bryggde därför min egen bittra och starka brygd, med mängder av socker illegalt tillsatt för att få upp procenten.

Sagt och gjort, för att kunna finna cyklingen dräglig hällde jag hembrygd cider i den vattenflaska varje hurtbullecykel har en hållare för i ramen. Genast blev det mycket roligare att cykla. Första milen var som vanligt tunga, men efterhand fick jag en gudabenådad kontroll över cykeln. Till och med de vanligtvis sura bilisterna tutade segerserenader över mina precisionsmanövrar mellan filerna.

Nu har alltså även MP upptäckt samma sak. Med elcykelns subventionerade inträde på marknaden har cyklarna blivit så lätt-trampade att våra hipsters tappat sin primära drogkälla, och upptäckt att om än cyklingen blivit lättare, så har den återigen blivit oändligt, olidligt tråkig - ungefär som att sitta på ett fyratimmars F!-möte i syfte att bestämma vilka pronomina som skall användas inom föreningen, och ägna de första 3h 50 minuterna åt att fastställa hur många minuter de olika deltagarna får tala utgående från deras intersektionalitetspoäng. Dags att göra cyklingen rolig igen!

Dags att introducera lådcykeln:

De som bor i mina sydliga trakter känner väl till detta fordon, i varje villakvarter finns en handfull sådana som miljömedvetna föräldrar använder för att skjutsa barnen till dagis eller runt i grannskapet. Ska man handla ett par matkassar är de också praktiska att köra några kvarter till hökar'n, det är mycket lättare att hitta parkering för en lådcykel än för en bil i Malmö. Antagligen också rätt praktiskt att ta lådcykel till krogen, då risken att bli stannad för styrfylla är låg och man kan ta ett par överförfriskade och däckade kamrater i lådan. Och hur lockande är det inte att kunna sitta och vifta med nycklarna till en cabriolet inför damerna/herrarna vid bardisken?

För de norrländska läsare som här kliar sig i huvudet över detta knasiga långsamskaffningsmedel kan vi jämföra med en skoter:

Bägge fordonen är svåra att köra året runt, trots att deras ägare gör heroiska försök därtill. De är också tydliga livsstilsmarkörer, som berättar för omgivningen vad deras ägare är för slags människa.

Lådcykeln är dock inte lika rolig att köra som en frustande, vrålande skoter, det är bara att erkänna att livet är roligare i Norrland, varpå vi kommer till den sista ingrediensen. Lådvin:

De ekologiskt sinnade damer (jag skulle här kunna använda begreppet "batiktant", som väl beskriver målgruppen, men eftersom samtalet nuförtiden skall vara vuxet och jag inte har lust att såra någon så blir det damer hädanefter) som utgör MPs kärnväljare, och som nu på grund av cyklarnas elektrifiering inte längre får sin fix, måste återvinnas till cyklismens kadrer. Eftersom vi  vet hur mycket vänstern älskar pimpla rödvin, så fick MP en snilleblixt. Kombinera lådcykeln med ett rejält ställ för lådviner, och damerna kommer vara svåra att slita ned från sina cyklar. Jobbpendling på en mil eller två kommer gå galant, och jobbet som lärare eller socialassistent kommer plötsligt ses i ett rosé-färgat skimmer.

Jag tror det kommer gå bra för MP i höst!

Lapplisans hämnd

Skämt

Vi konservativa svenskar, visst minns vi Lapp-Lisa? En kristen frälsningssoldat och sångerska, vars signaturmelodi var sången "Barnatro"?

Från Lapp-Lisa till våra lapplisor, även kallade parkeringsvakter, den bespottade yrkeskår som försöker se till att vi inte parkerar som i Madrid eller Rom. Den yrkeskår som efterhand fått svårt att gå in och lappa i våra utmaningsområden, då deras fysiska säkerhet inte kunnat garanteras.

Från lapplisorna till målvaktsbilarna. Under ett par decennier har utmaningen med målvaktsbilar vuxit, tills i Malmö Sydsvenskan beräknar att var tionde bil är en målvaktsbil. Eftersom Svensson sällan har anledning skaffa målvaktsbil, kan vi räkna ut vad målvaktsbiltätheten är i de mindre bemedlade delarna av staden.

(För den oinvigde: en målvaktsbil är en bil, inte nödvändigtvis ett gammalt uttjänt vrak, som köps av kriminella, registreras på en "målvakt", en person utan tillgångar, och sedan säljs eller leasas ut till tredje part. Den tredje parten kan sedan parkera var f-n de vill, varpå p-böterna går till målvakten, som inte har några tillgångar att utmäta. Det där med besiktning, försäkring och bilskatt behöver man inte heller vara så noga med. För den som går på socialbidrag är målvaktsbilen också en jackpot, då socialen inte tillåter sina bidragstagare att äga bil, den är en tillgång som ska säljas innan bidrag utgår.)

Det offentliga har sin vana trogen agerat hårt och resolut mot målvaktsbilsfenomenet: fler fritidsgårdar för målvakterna, gratis garage till målvaktsbilarna, och dialog och korvgrillning med de kriminella ligor som ligger bakom. Till alla landets kriminologers förtvivlan har ingen av dessa åtgärder ännu kommit till rätta med problemet. Inget har hjälpt.

Tills nu.

Genrebild. Kan mycket väl vara från Kanada.

Nu har lapplisorna tröttnat. Tröttnat på att de jämrans målvaktsbilarna parkerar tvärsöver stortorget. Tröttnat på att de inte kan komma in på Rosengård och lappa bilar som står "på hitan och ditan", som det heter på F!-språk. Tröttnat, organiserat sig, och slagit tillbaka.

I en samordnad kommandoräd under natten gav sig landets lapplisor ut i utanförskapets djungler och satte fyr på målvaktsbilarna. En signal till den organiserade brottsligheten att nu jävlar räcker det, att nu har ni jävlats med oss länge nog. Nästa gång någon skäller på en lapplisa ska de veta att då kommer molotov-cocktailen fram. Nästa gång någon hotar en lapplisa ska de veta att vi nöjer oss inte med att grilla korv på din bil, vi tar grannens, ja hela grannskapets bilar. Så passa dig!

Är jag konspirationsteoretisk foliehatt nu? Betänk att polisen i lugn och ro stod och tittade på och "observerade", ungefär som poliser i Latinamerika står och tittar på medan dödspatrullerna "rensar upp" i favelorna. Visst hade väl vår stolta svenska poliskår gått in och haffat förövarna medan brottet pågick, för att förhindra att ytterligare bilar tuttades på? Visst hade väl vår stolta svenska brandkår åkt in och släckt elden, och förhindrat den från att sprida sig, precis som de gjort vid skogsbränderna? Om de inte i förväg var varnade om att det var "våra gossar" som var i farten...

Allvar

Det är så man kan gråta. Ligister i Göteborg, Trollhättan med mera ger sig på bilar, tuttar på dem, och drar därifrån. Utanför står brandkår och polis och tittar på i godan ro.

Här är Kronogården:

Trollhättans minst hippa område. I min ungdom dock såpass säkert att jag inte var ett skvatt orolig för att dra runt där på moped eller cykel sent om kvällen. Idag får jag väl hänga på en minister och dennes SÄPO-skydd, på besök för att konstatera att inga no go-zoner finnes, för att våga mig in där på dagtid.

Med bilbränder, med stenkastning på räddningstjänsten, med utkörning av besökande TV-team så visar de kriminella tydligt vem det är som bestämmer i förorten, vem det är som äger territoriet. Vem man bör gå till när rätt ska skipas. Det här är allvarligt. Inte bara för det svenska samhälle som tappat kontrollen, utan även för de stackars satar som tvingas bo i maffia-kontrollerat område. Tvingas? Ja, var ska annars en fattig invandrare utan jobb kunna få en lägenhet?

Rapporteringen från Kronogården är intressant.

"Polisen jobbade bland annat för att säkra området innan räddningstjänsten kan körde fram.
– Vi står nu vid en brytpunkt och avvaktar. Det vi vet är att däck, lastpallar och terräng brinner. Det skjuts även raketer och smällare, uppgav Simon Willner, inre befäl hos räddningstjänsten, i inledningsskedet."

Jag misstänker att polisens sätt att säkra området inte är att kort utropa i högtalare att den som inte skingrats och gått hem till sig inom en minut kommer möta verkanseld, och sedan efter en minut brassa loss, utan att de i bästa fall ställer sig och tjafsar med stenkastande huliganer och i värsta fall bara står på säkert avstånd tills huliganerna kastat sig trötta med gatstenar och gått hem av sig själva.

"Räddningstjänsten tog sig an branden på Sädesbingen vid 23.20-tiden.
– Vi är där nu och åkte fram tillsammans med polis som en säkerhetsåtgärd, sade Simon Willner.
På övriga Kronogården hade räddningstjänsten av säkerhetsskäl inte kunnat arbeta."

Låt oss läsa ovanstående ett par gånger. Polisen kunde alltså inte säkra mina gamla domäner, Kronogården. Ligisterna ägde territoriet. Svenska staten är på flykt.

Hur fasen blir det så här? Jag tror på vad Ingrid Kampås skrev redan 2014. Det blir så här därför att vi hanterat det så här. Att visa svaghet, be om ursäkt och föreslå att vi grillar korv och tillsammans sjunger "We shall overcome" funkar kanske i den svenska kulturen, där vi sedan dagistiden matats med Bamses och genustanternas ideologi. I de kulturer i Mellanöstern som våra invandrare kommer från är det andra bullar som gäller, där är det djungelns lag som gäller. Visar du dig svag, så visar du bara att du kan trampas på utan konsekvenser, inte att du är värd att resonera med. För varje dialogpolis vi anställer skapar vi tio gangsters. Vi kastar bensin på branden i hopp om att släcka den!


Vem drabbar detta?

• De boende i Kronogården, absolut. Bussar ställdes in - hur hårt drabbar inte det fattiga gamlingar som inte har egen bil, eller vars bil just brann upp? Hur skulle vi känna oss om vi bodde i ett område där polisen inte kan skapa ordning? Någon kommer fylla detta vakuum. Någon med betydligt hårdare nypor, och mindre rättssäkerhet, än polisen. Har Kronogårdsborna att se fram emot att kyssa "Don Muhammed"s hand för att få rättvisa framöver?
• De boende runtomkring. Pengar till uppbyggnad av det bibliotek som brandskadades i Kronogården kommer från den förvärvsarbetande delen av kommunens invånare. Otryggheten sprider sig utåt. Försäkringsbolagen lär börja justera premierna, eller vägra försäkra fordon i Kronogårdens närhet.

Vad ska vi göra åt eländet? 

Vår statsminister sjunker till nya, pinsamma bottennivåer:

"Jag blir förbannad – på riktigt! Min fråga till de här är, vad fan håller ni på med?"

Det är väl för allom uppenbart vad de håller på med, de bränner bilar och har kul. En mer intressant fråga är: varför har du, Stefan Löfven, inte gjort något åt de bilbränder vi nu haft åratal på oss att reagera på? Det verkar som om Stefan Löfven lyssnat lite för mycket på Lapp-Lisa och har barnatron kvar om att allt fixar sig av sig själv bara man blundar och mumlar något om "inte okej".

En väg att gå är den Sydafrikanska vägen. Sydafrika försökte, på Apartheid-tiden, isolera de svarta i egna, "självstyrande" Bantustan-enklaver. Vi skulle kunna ge upp förorterna, avgränsa dem med en mur och, likt när Jordanien avsade sig överhögheten över tidigare ockuperade territorier som nu hade ockuperats av Israel istället, avsäga oss överhögheten över dessa förorter och skänka dem till Afghanistan, som får ta över att finansiera och dela ut bidrag, fixa poliser, och så vidare. Men så ovänliga vill vi väl inte vara mot invånarna i dessa orter? Dessutom är risken stor att vi skulle få en våg av flyktingar därifrån.

En annan möjlighet är att ta in hjälp utifrån. Vid skogsbränderna fick vi hjälp av en kolonn av polska brandbilar. Kan vi inte be Polen och Ungern att dela med sig av lite hårdhänta poliser och polisbefäl med total avsaknad av genus- och dialogutbildningar?

En som tänkt på detta är moderathövdingen i Staffanstorp, Christian Sonesson:


Hans lista över konkreta åtgärder är inte ointressant. Hans tes är att hela rättskedjan måste fungera, från att det finns gott om poliser på gatorna till att dömda brottslingar sitter länge i buren. Om detta vore moderat rikspolitik skulle jag med gott mod kunna lägga en röst på M i riksdagen. Dock får vi betänka att M senast de styrde lät Beatrice "lila kuvert" Ask styra över justitiedepartementet.

Det vi ser idag, är att polisen förvisso anser sig ha hittat några av förövarna. De låter nu svenska rättssamhällets långa arm med full kraft falla ned över huvudena på dessa illgärningsmän: deras föräldrar ska vidtalas, och de små gulliga busungarna kallas till "oros-samtal". Oros-samtal!? Jag kan se framför mig hur gärningsmännen sitter hemma och skälver - av skratt.


Mitt tips inför valet: hitta ett parti som du känner dig trygg kommer jobba järnet för att genomdriva en stenhård, nolltolerant kriminalpolitik.

Men pojkarna då?

Då jag själv har ett par grabbar som snirklar sig igenom den svenska skolan träffar den här tråden från Trollan rakt i maggropen:

Flickor måste lära sig ta plats - och pojkarna ska släppa fram dem. Det verkar vara det mycket av det som genusvetenskapen handlar om. Skrämmer mig lite.

— Trollan (@trollanstankar) August 13, 2018

Som Trollan skriver, så pratas det mycket om pratiga pojkar och tysta flickor, och om hur genuspedagogiken och dess användning i skolan ska få flickor att ta för sig. Det är en generalisering. Nej, generaliseringar är inte per definition fel, men detta är en felaktig generalisering. Den glömmer nämligen bort de tysta pojkarna. Om vi, för att lyfta fram de tysta flickorna, försöker få pojkarna att ta ett steg tillbaka, var hamnar då de pojkar som redan idag är tysta och ett steg bakom? Och vad hjälper det de tysta flickorna att de talföra flickorna får mer utrymme?

"Buffertflickorna" pratas det ofta om, de flickor som får sitta mellan ett par busiga grabbar som något slags levande kravallstaket. Tror ni verkligen att vi tystlåtna pojkar slapp vara buffert?


En optimist skulle här tänka att det skulle hjälpa med mer genusteori, då genusteorin ju ska stå för jämställdhet mellan könen. Men icke. Genusfältet är dominerat av människor som lärt sig att patriarkatet förtrycker kvinnor. När de hittar en situation där flickor har problem, ses det som en situation där kvinnorna behöver hjälp. När de hittar en situation där pojkar har problem, ses det som pojkarnas eget fel ("pluggkultur", till exempel), och i vart fall så borde pojkarna tänka på sitt "white male privilege".



Skolbloggaren Greg Ashman noterar liknande fenomen på det södra halvklotet. En artikel han stötte på noterade att flickor och pojkar var lika duktiga på matematik, men att pojkarna låg efter i läskunnighet. Min instinktiva reaktion på sådan statistik hade varit att börja fundera på hur vi förbättrar pojkars läskunnighet - samtidigt som vi inte glömde de flickor som har lässvårigheter. I artikeln fokuserades istället på hur flickornas övertag i läskunnighet kunde avskräcka dem från matematiken, då den skulle kännas som "svårare" då de bara var jämngoda med gossarna.


Jag tror KD hamnat helt rätt när de nu går ut och sågar genus-satsningar i svenska skolor och barnhagar, och kritiserar feminismens arbetslinje.


Det jag inte litar på är att KD kommer försöka genomföra det de pratar om. Minns ni "verklighetens folk"? En fin ansats, som bidde en tumme. KD är kluvet på mitten. Jag misstänker att där sitter en genushalva som just nu är fullt upptagna med att kräkas i munnen över sin partiledare på Twitter. En genushalva som ser till att inget händer.

Givetvis ska vi försöka rösta på partier som kommer rensa i genusträsket efter hösten. För jämställdhetens skull. För en skola där både pojkar och flickor får höras och synas.

Rätten att burka

Det där med burka har gjort mig lite förvirrad. Är det bara jag som är gammal sidvagnsentusiast, och därmed får helt fel associationer?

Så här burkar man

Nej, burka är tydligen ett litet klädesplagg. Inte så litet, heller:

Genrebild, ej nödvändigtvis en svensk burka

Burkan har kommit på nyheterna då Boris Johnsson, britternas svar på Tokmoderaten, drog ett skämt om burkor och brevlådor. Varpå skitstormen drog igång, och kraven på att han skulle pudla och be om ursäkt. Vilket han inte gjort. Nu har komikereliten börjat ställa upp på Boris sida, de inser väl hur trång deras åsiktskorridor kommer bli om de inte längre får skämta om religion. Det ser ljust ut för Boris - ärligt talat, om Mr Bean går ut offentligt och säger att ens skämt är roliga, då har man fått tummen upp från högsta ort. Schyffert får ursäkta.

När jag rotar runt i läggen ser jag att det inte är första gången någon råkar illa ut med burkande utanför sidvagnssvängarna:

• En tant fick sparken från en skola för att hon hade gillat en bild av en hund i burka på Facebook.
• En politiker blev utsparkad ur partiet för att han liknade burkor vid sopsäckar. Inte från F!, utan från Tories, det en gång konservativa partiet.

Alltså, vad är det här för dumheter? Burka-plagget skall skrattas ut från Europa, med ett rungande och ihållande asgarv. Det skall drivas gäck med helt hämningslöst. Om någon blir upprörd, ska de få en enkelbiljett till Saudiarabien i handen - där lär de slippa bli upprörda över naken hud.

Dags för en burkateckningstävling. Kanske något för SD att anordna, så de kan bli avstängda och censurerade? Tills dess kommer här en liten kavalkad av lustifikationer:

Vi kan ju börja med bilden som fick politikern sparkad:

Kärnfamilj?

Den här hade passat i en Ingmar Bergman-film:

Ibland är skämten åt det lite vågade hållet, frun som kommer in genom dörren säger att svärmor kommer på middag:

Att attackera radikal islamism och tillståndet i arabvärlden är tacksamt:

Det där med att bränna bysthållare tycker jag feminismen prickade rätt med:

De kristna kan även de få känna sig kränkta:

Ett annat religiöst mainstream-plagg

Anspelningar på andra typer av skämt är också kul:

Plagget är emellanåt rätt praktiskt:

Här är en enkel lösning på burka-problemet. Funkar även bra för den som inte vill se sexistisk reklam i tunnelbanan:

Jag vill inte tänka på hur det blir i framtidens Sverige efter torsdagens ärtsoppsbuffé:

Självfallet får vi kasta en släng åt judarna också:

Dags för HBTQ-rörelsen att sätta ned foten?

Här är något som världens kvinnor fruktar mer än en burka:

Passkontrollen vid Sveriges gräns kommer dock förenklas:

Sen har vi det där med Boris brevlådeskämt. En himla tur att burkorna inte är röda:

Nej, jag förstår inte varför vi inte ska skämta med burkor. Eller varför vi på något vis ska stödja att kvinnor, i Sverige, sätts i små privata fängelser.

School's out!

Alla musikälskare har väl sett den klassiska filmen "Rock'n'roll High School" med Ramones? Så vill vi inte ha våra skolor, men tyvärr speglar följande citat attityden i dagens skolor, från både lärare och elever:

"I just wanna have some kicks, 

I just wanna get some chicks"

Vår en gång stolta skola är i ruiner - en ruin som skapats inte genom ointresse, inte genom bristande underhåll, utan genom ett medvetet underminerande av grunden.

Bakåtsträvandets högborg

Ungefär som när ovanstående konservativa skolbyggnad, när jag var liten pojke, fick falla under grävskopornas ettriga angrepp för att göra plats för den nya, framtidsinriktade, fina enhetsskolan:

Modern arkitektur

Ni kan själva fundera på om det var bättre förr eller ej.

För att förstå vad som hänt med skolan, och varför, hämtar jag inspiration utomlands, från The Quirky Teacher, som i sin tur hämtat citatet från Campaign for Real Education:

"Whereas the traditionalist believes that the purpose of education is to pass on a body of knowledge (both factual and cultural) to future generations, the progressive believes that the purpose of education is to change attitudes and values to construct a politically correct, secular, socialist society."

Våra politiska partier verkar lite tröga i starten i skolfrågan nu i valrörelsen. Lite småpengar duttar man in här och där, men inga krafttag som skulle kunna åstadkomma en verklig förändring. Det verkar som den enda förändring man vill åstadkomma är att dra till sig några marginalväljare. Att fixa skolan är för jobbigt.

En del debattörer hävdar att det är politikernas experimentlusta som är problemet, och att den kunniga lärarprofessionen kommer fixa skolan bara politikerna slutar ändra och mixtra. Det tror jag är totalt fel. Javisst, politikerna har genom uselt mixtrande sett till att skolbygget är moget att dömas ut som sanitär olägenhet. Men nu måste det mixtras rätt. En ordentlig grund måste byggas, på vilken vi sedan kan resa väggar och tak. Lärarna, överlag, har jag måttligt förtroende för, då de fostrats på de genomusla lärarhögskolorna.

Något måste göras, alltså. Var hittar vi rätt väg att staka ut genom den utbildningspedagogiska snöstormen?


Johan Kant har några konkreta förslag, och pekar på områden som behöver utredas. Utredas av kunniga människor, inte ideologer eller ansvarig politikers brorsöner:

• Förstatliga skolan. En intresserad huvudman är bättre än tvåhundra ointresserade.
• Skaffa en vettig kursplan.
• Ge oss en vettig lärarutbildning.
• Hur återskapar vi lärarnas professionalism och status?
• Vem ska ta ansvaret?
• Hur fixar vi till Skolverket?
• Hur ger vi de som bor i "orten" vettiga skolor?

Kant hänvisar även till en annan välkänd skoldebattör, Inger Enkvist. Enkvist ser roten till dagens problem i enhetsskolans bildande på 60-talet, och tycker det är dags för radikala reformer:

• Gå tillbaks till att förmedla kunskap, inte värdegrund. Har eleverna kunskap, kan de skapa sig en värdegrund. Annars blir värdegrunden just grund, och utan värde.
• Bättre lärarutbildning: fokusera på ämneskunskaper och praktisk undervisningsteknik. Fördubbla - minst! - lästakten på lärarhögskolorna.
• Tydlig läroplan som fokuserar på kunskaper.

Anna Ekelund Nachman tar i Dagens Samhälle upp en rad konkreta förslag:

• Fixa lärarutbildningen. Koncentrera till några få orter, höj kvaliteten. Se till att få ut välutbildade lärare!
• Gör om undervisningsfilosofin - vilket kräver att vi byter ut de människor som förkroppsligar dagens dumflumfilosofi.
• Fixa undervisningen. Mer undervisning i kärnämnen, bort med perifera ströämnen (jag ser en spännande strid här att definiera vad som är kärna och vad som är periferi - var hamnar genus?). Flytta inte upp elever som inte lärt sig årskursens basmål.
• Betyg från årskurs 1. Betyg i uppförande.
• Förbättra (återställ?) lärarnas villkor. Utanför lektionstid ska lärarna, som förr, få disponera sin tid fritt. Lärarexamen ges, ungefär som med läkare och deras AT-tjänstgöring, efter tre år i yrket. Lönen för lärare höjs, till exempel får lärare med fil mag-examen 55000 i månaden. Den där sista punkten blir intressant - minns jag mitt fackförbunds lönestatistik rätt innebär det att dessa lärare kommer ha högre löner än civilingenjörer i privat sektor med chefsansvar!

Här har våra politiker massor med omvälvande, långsiktiga och för landet livsviktiga frågor att gå till val på. Tyvärr misstänker jag att valet istället kommer handla om små minimala "satsningar" i bästa lyxfällestil, och vem som starkast och i mest målande ordalag tar avstånd från SD. För att tala i termer som jag och mina motorintresserade läsare förstår: vår skola är idag drabbad av rostangrepp, inte bara i hjulhusens kanter utan ända in i de bärande balkarna. Karossen är i behov av omsvetsning, grundfärg, lack och klarlack. Den i original mullrande V8:an har ersatts av ett gummiband och ett par trampor, och behöver antingen återmonteras eller uppgraderas till en modern elmotor med oanständigt mycket vridmoment. Från våra politiker kommer signaler om att en rulle dekorrand från Biltema, och en Wunderbaum till backspegeln, kommer göra allt mycket bättre.

Svenska skolan?

 Och likt förbannat kommer vi rösta på dessa politiker. Vi har i sanning de politiker vi förtjänat. En blind leder en blind.

Som den sanne optimist jag är kommer jag dock fortsätta hoppas på skarpa förslag från skarpa politiker. Plötsligt händer det!

Dags för en historielektion?

Inte kan vi väl släppa SDs valfilm om socialdemokratins stolta historia än? Vi får krama ännu några droppar ur den. En del reaktioner jag snappat upp gör mig lite förbryllad.

För det första är det många som tappar hakan. Som inte hade en aning om att Sverige under S-styre tvångssteriliserade människor eller använde dem som försökskaniner för att se om socker ger hål i tänderna. Som för första gången fick höra att Sverige var undfallande och tyskvänligt under andra världskriget, och inte hade en tanke på att svensk polis nuvarande krypande dialogfikeri med otrevliga beväpnade typer i grannskapet hade historiska föregångare.

Jag, och mina nutidsorienterade bloggläsare, har givetvis koll. Vi läste om sådant här i spritluktande blå undergroundstenciler, vi läste Per Ahlmarks svidande vidräkningar av vänsterns diktaturvurmande frontfigurer, vi ältade socialdemokratiska oförrätter medan vi turades om att kasta pil på Olof Palme-porträtt. Att resten av folket - det sovande folket, som Reinfeldt så träffande kallade oss - är ovetande ser jag dock ingen anledning att bli särskilt förvånad över. Bildning är inget som kännetecknar svensken idag, efter att ha vegeterat sig igenom den moderna grundskolan. Möjligen har vi fått oss en dos värdegrund. Jag misstänker att majoriteten av svenska skolans elever kom igenom den utan att ha läst ett halvdussin klassiska romaner eller lyssnat på lika många klassiska musikstycken. Göran Persson, den statliga skolans baneman, drog igång Forum för Levande Historia när en undersökning visade att rätt många inte kände till Förintelsen. Än färre lär känna till Gulag.

Föregående styckes gnäll gör mig förvånad när jag ser debattörer som kritiserar SD-filmen med att den inte framför något nytt. När de påpekar att minsann Åsa Moberg skrev en bok för några decennier sedan, som diskuterades på hela två kultursidor. När de påpekar att många har väckt dessa frågor genom åren, främst från vänstern (här undrar jag hur de har lyckats missa Vilhelm Moberg, Sven Stolpe, Ian Wachtmeister, Per Ahlmark och Johan Lundberg). Men de missar målet. Att något en gång publicerats innebär inte att det är levande i folkminnet. Betänk att till och med den Förintelse som vi ideligen försöker minneshålla helt gått många förbi. Att en kultursida någon gång haft en artikel om Vipeholm väger lätt mot de hundratals artiklar om Melodifestivalen som tillåtits fylla folkets minne istället.

Det är alltså bra att vår historia lyfts upp till ytan igen - även när det görs av politiska partier med en agenda och en partisk historieskrivning syftandes till att mula fienden i plytet. Det för upp viktiga ämnen till ytan. I kritiken och motkritiken får vi fram riktiga och alternativa fakta i ljuset och kan sålla fram det väsentliga.

Men ska vi inte titta framåt, inte bakåt? Jodå. Men för att styra rätt i framtidens forsar behöver vi analysera forntidens skeppsbrott för att se vad vi gjorde fel, och varför. Är det bra för minoriteter med ett homogent samhälle där alla måste tycka samma sak och motvallsröster tystas ned? Bör politiken ha gränser och motkrafter?

Låt mig, i folkbildande syfte, bidra med en kort och alls inte heltäckande lista på saker som vänstern borde ha ogjort, en lista på saker som är relevanta även idag:

• På åttiotalet införde S löntagarfonder, i akt och mening att socialisera näringslivet och överföra makten till fackföreningarna. Eftersom sossarna avskaffade sin planhushållningsparagraf 2001 (vi glömmer väl inte att ständigt jaga de sossar som gick med i partiet före 2001 för att fråga om de är för marknadsekonomi eller ej?) är löntagarfonderna nog något de nuförtiden vill glömma. Det enda de åstadkom var att de lyckades få moderater att gå i sitt livs första demonstrationståg. Något att tänka på när vänstern vill förbjuda vinster, vilket är ett annat sätt att uttrycka "förbjuda företag".
• S har gett otaliga små vänsterdiktaturer i tredje världen inte bara moraliskt stöd, utan även stora summor pengar. Vänster-rebeller i Afrika fick massor av svenska pengar till vapeninköp, så de kunde ta makten och senare förslava sitt folk. Palme hyllade Castro och den Kubanska diktaturen. Ingvar Carlsson var bundis med Honecker i DDR. Denna historia borde S beakta när de idag ger miljarder till terrormördarna i Hamas. Kära socialdemokrater, ni finansierar förvisso inte folkmord, men mord på folk. Än idag.
• Inställsamheten mot det starka och välbeväpnade nationalsocialistiska Tyskland på 30-talet är historia. Men även på 70- och 80-talet var S väldigt undfallande gentemot det starka och välbeväpnade Sovjet. De stödde de KGB-styrda "fredsrörelser" som syftade till att nedrusta väst - men aldrig öst. De ansåg att Estland, Lettland och Litauen var del av Sovjet, och att vi som kämpade för ett fritt Baltikum var tokiga högerextremister. Ja, förutom Håkan Juholt då.
• Antisemitismen försvann inte med Hitler. Inte i Sverige, heller. Förvisso inget som kan läggas specifikt vid socialdemokratins fötter. Idag växer dock antisemitismen inom vänstern, ofta kamouflerad som Israelkritik eller palestinsk aktivism. Där bör vänstern begrunda sitt historiska arv. Vill man återknyta till den tid då vänsterns ungdom åkte till israeliska kibbutzer, eller den tid man ritade karikatyrer av kroknästa, giriga penningutlånare i sitt valmaterial?

Sist, och absolut inte minst: sossarna har genom en korporativistisk styrning och korrupt utnämningspolitik fått staten att hamna i riktigt svårnavigerade vatten. När jag var ung, och sossarna regerade för evigt, var det allmänt känt att det krävdes partibok - röd partibok - för att komma upp sig i den offentliga sektorn. Kompetens utarmades, och havliga medelmåttor befordrades meddelst tjänster och gentjänster. Den nya regering som ska sätta riktningen för landet om en månad eller två får gå till en expert i statskonstens finesser:

How's that working out for you?

Tolerans och gränser

Tolerans är, enligt wikipedia, det intervall inom vilket åsikter accepteras. Åsikter som inte ligger i mittflödet, men ändå inte förbjuds eller åsamkar förföljelse. Ju vidare intervall man sätter upp, desto mer tolerant är man, skulle jag då hävda. Dock verkar den allmänna åsikten vara tvärtom, att höjden av tolerans är att ha samma åsikt som de flesta andra och med glädje och entusiasm förfölja de som tycker annorlunda.

Ta RFSL och årets Pride, till exempel.



Nej, ingen har väl missat elefanten i rummet den här gången. Hur Pride-ledningen utesluter högerpartiet MED och mittenpartiet SD, men bjuder in F! till partiledardebatten och ersätter Åkesson med ett elefantgosedjur. Får övriga partiledare att glatt vifta med flaggor för att hålla med om att SD är homofobt och har fel värdegrund.



Samtidigt som Pride låter en kommunist som gillar Nordkorea hålla öppningstalet och låter kändisar uppträda på scen i hakkors för att fira Hitlers resoluta hantering av gayfrågan:

Prides värdegrund, har de lånat den av brittiske Labour-ledaren Jeremy Corbin? Mannen som lyckats hänga med terrorister från IRA och Hamas i decennier utan att upptäcka några antidemokratiska eller antisemitiska tendenser. Han har nog rätt starka Mao-glasögon...


Det här är inget enstaka magplask. Tvärtom är det en gammal och tydlig strategi vänstern använder sig av. Den syns tydligt i allt som handlar om HBTQ, feminism och rasism. Strategin går ut på att det inte är tillräckligt att vinna. Istället ska man, ungefär som när olika stammar i Gamla Testamentet invaderade varandras territorier, utrota allt motstånd. Inte nog med det: alla som inte fullt är med oss är mot oss. Älskar du inte HBTQ på vänsterns sätt, hatar du inte rasism på vänsterns sätt, så ska du skoningslöst attackeras tills du är borta. Borta från den offentliga arenan. Borta från jobbet. Borta från föreningar. Borta, helt enkelt.


För mig innebär tolerans en möjlighet till samexistens. Den bästa garanten för religionsfrihet är en sekulär stat som ger tusan i religionen. Staten ska inte kräva att du, likt Hans Majestät Konungen, är av den rätta protestantiska läran. Eller att du böjer dig mot Mecka. Staten ska heller inte "skydda" våra barn från religion om vi vill "indoktrinera" dem i det. Det är när staten är neutral, som både muslimen, juden, den kristne, ateisten, tysken och Bellman kan leva sida vid sida. Samt, förstås, när staten raskt och effektivt burar in den som med våld försöker omvända någon annan.

Samma sak med underlivsfrågorna. Staten ska inte jaga homosexuella för att sätta dem i fängelse eller ge dem elchocker på mentalsjukhusen. Staten ska inte förvägra homosexuella anställning i offentliga sektorn. Så långt är vi väl överens?

Men nu vill jag vända på myntet. Jag vill att det ska vara precis lika tillåtet att tycka illa om homosexualitet som att tycka bra om det, eller att utöva det. Att man på en intervju till ett lärarjobb lika frimodigt ska kunna säga "jag tycker homosex är synd" som att man ska kunna säga "jag har utforskat min inre flata" och ha en chans att få jobbet. Udda åsikter, till och med åsikter vi själva finner motbjudande, är nämligen något vi ska tillåta människor att ha.

Men - så kan vi ju inte ha det! Tänk hur kränkande det är att få höra att det man är, det man gör, är äckligt!? Jodå. Låt mig citera den brittiske komikern Stephen Fry:

Vi får leva med att allt våra heligaste trampas i smutsen, att andra helt enkelt inte håller högt det vi håller för sant, rätt och riktigt. Vi i högern älskar och hyllar girigheten, såsom varande marknadsekonomins och entreprenörens motor, men får finna oss i att vänstern och Nya Testamentet ser girighet som en dödssynd. Religiösa får finna sig i att andra tycker att den tro de är beredda att gå i döden för, och genom historien ofta har fått gå i döden för, är ungefär lika vettig som tron på ett spaghettimonster.

Tänk bara på hur många miljarder muslimer jag sårar i hjärteroten nu:

Är jag besviken på vänstern? Nej, yttervänstern beter sig bara som vanligt. Att andras ungar bär sig illa åt förväntar man sig. Jag är besviken på våra borgerliga politiker. När de befinner sig i tokvänsterns sällskap bör de göra en Bengt Westerberg, resa sig och gå. Vare sig det handlar om att ha hamnat på en solidaritetsdemonstration tillsammans med svarta blocket eller att på scen manas mobba Åkesson. Jag förväntar mig också att borgarna går till val med löftet att strypa den statliga finansieringen av vänstercirkusen. Vilket tyvärr inte lär hända, då även de borgerliga partierna har smittats av identitetspolitik och "antirasism".

Arnstadts arvingar

pic.twitter.com/ONcyPbjyBC

— Steget Efter (@StegetEfter) August 3, 2018

Samtiden, Sverigedemokraternas mediepolitiska organ, publicerade en film häromdagen. På YouTube. Ni kan aldrig gissa vad som hände sen - jo, det vet ni ju redan. YouTube klippte sladden, gissningsvis på grund av anmälningar från nätkrigare, den officiella förklaringen väljer jag att ge den trovärdighet officiella förklaringar från trängda företag förtjänar. Varpå filmen kom upp dagen efter, efter att en storm redan börjat formas på sociala media.

Egentligen finns ingen anledning för mig att skriva om detta, andra har redan gjort det bättre, så det blir lite #metoo av detta. Henrik Jönsson hävdar, helt rätt, att det är viktigare och bättre att argumentera än att tysta åsikter.

Ni känner väl till Streisand-effekten? Den som säger att Barbara Streisand, när hon får en diamant i näven, förvandlas till "Mecha-Streisand"? Nej, det var visst ett South Park-avsnitt. Den riktiga Streisand-effekten är när man försöker tysta någon/något, vilket bara ökar publiciteten. Detta har de lyckats bra med, SDs lydiga stödtrupper och nyttiga idioter till vänster.

Några punkter i den här röran tycker jag är värda att stanna till vid ett ögonblick:


Det historiska ansvaret. Filmen pekar på hur sossarna haft makten, navigationsansvaret och drivet i samhällsutvecklingen de senaste hundra åren, och därmed är ansvariga för allt dåligt som hänt de senaste hundra åren. Vilket möts med massor av protester: alla andra partier har minsann varit med på båten utan protester, tidsandan var en annan, och så vidare. Många avslöjar därmed att deras tidigare ståndpunkter har varit värdegrunds-ståndpunkter, grunda och värdelösa. Låt mig förklara genom att ställa upp två postmoderna "narrativ":

1: Sossarna har ansvarat för att bygga folkhemmet, och skapat allt gott: ATP, semestrar, 40-timmars-vecka, demokrati, rösträtt, A-kassa, allmän sjukvård. Borgarpacket har hela tiden stretat emot, vilket visas väl av den affisch som listar alla förslag moderaterna varit emot.

2: Tidsandan var en annan förr i tiden. Alla partier var överens om steriliseringar, eftergifter gentemot Hitler, att inte låta norska kungen få en fristad i Sverige, att utföra kariesexperiment på tvångsintagna patienter på Vipeholmsanstalten så deras tänder ruttnade bort. Det där som vi ogillar så mycket nu gjordes i samförstånd.

Tyvärr går det inte att ha kakan och äta den. Ett av narrativen gäller, både när det gäller bra saker och dåliga saker som skedde. De till höger som nu vill hävda att det var sossarna ensamma som bestämde att allt det dåliga skulle ske, får acceptera att det var sossarna ensamma som bestämde att allt det bra skulle ske. Den sosse som vill slå sig för bröstet att det är S ensamma som skapat det moderna Sverige, får också ensam ta på sig skulden för steriliseringar och Vipeholm.


Tidsandan, återigen. Nuförtiden är det väldigt populärt hos vänstern att gå tillbaka i tiden och döma historiska personer efter dagens moral. Hade de som byggde pyramiderna kollektivavtal? Var Muhammed transfobisk? I Sydafrika drog de igång kampanjen "Rhodes Must Fall", för att få bort en staty av en av den afrikanska kolonialtidens stora namn. I Manchester har studenter klottrat över en känd dikt av Kipling, en av deras stora författare, då han ansågs rasistisk. Även där får man bestämma sig för vilken kaka som ska behållas, och vilken som ska ätas. Är det rätt att kritisera högermän för att de inte är "woke", så får även Per-Albin Hansson och Olof Palme mätas med samma mått och befinnas vara lika otillräckliga.

Kommunisterna brukar säga att kapitalisterna kommer sälja det rep som de hängs i. Här har sossarna själva bundit det ris som nu appliceras på deras bara rumpor.


Se framåt, vetja! Många pekar på det onödiga och ointressanta i att titta på gammal historia, det är ju inte samma människor som är aktiva nu som då. Visst, det finns en poäng i det. Om en föregångare till S var för människooffer på asagudarnas tid är rätt irrelevant. Vad som är i högsta grad relevant, däremot, inför årets val, är vad partierna gjort i närtid. Och vad de inte mäktat med att göra, eller ens velat göra. Där kan vi ju lyssna på vad Anybody skriver om Partiets nutidshistoria. Samtidigt som vi minns att Alliansen inte skötte det där med Fas 2 helt smärtfritt heller, och funderar över hur realistiskt SDs löfte att ta bort alla tidsgränser i sjukförsäkringen är.  Våra politiker har en tendens att aldrig i förväg se några problem, och sedan när problemen blivit uppenbara för var och en dra så kraftigt i nödbromsen att det givetvis blir de sjukaste och röstsvagaste som drabbas hårdast.

Det offentliga samtalets kollaps. När ett riksdagspartis enögda kritik av regeringen (när var ett partis syn på ett annat parti annat än enögt, i ärlighetens namn?) kan dras bort från en tung mediaplattform en månad före valet, vad har vi att se fram emot? Jag misstänker att massanmälningarna kommer användas av alla läger nu, och göra det svårt för partierna att föra en vettig valrörelse. Minns ni hur nyckelskramlande och vuvuzelor störde ut sverigedemokratiska valmöten förra valet? Nu har vi det i nacken, i full skala. Det finns ingen anledning att oroa sig över rysk inblandning i valet, det här fixar #jaghärjarhär helt på egen hand.

Det var inte länge sedan som regeringen offentligt hotade med lagstiftning om inte mediabolagen blev bättre på att plocka bort misshagligt material ("hat" och "hot" har vida definitionsramar nuförtiden), och hade möten med bland annat YouTube. Vi måste rösta in en annan regering, en regering som pressar mediabolagen att inte ta bort material som är anstötligt för moraltöntar. En regering som pressar på för nätneutralitet och tillåtande regler. En regering som bötfäller den som på orätta grunder stänger av användare.



Som avslutning ger jag er Helena Edlunds analys, eller rättare sagt min grovkorniga tolkning av densamma. SD har kastat in en brandfackla i debatten. S gör nu sitt bästa att trycka upp denna fackla, osläckt, på ett obekvämt ställe. Lycka till.

EDIT: fixade länken (hoppas jag...) till Helena Edlunds inlägg.

Dags för ny kurs

Lite svartmålning

Vårt svenska samhälle liknas emellanåt vid en atlantångare.

Moder Svea?

Lugnt och stilla tuffar hon på, och för att ändra kurs krävs stor målmedvetenhet, gott om tid och en aning om vilken kurs som ska ställas. Det krävs också att kapten finns på plats - minns ni den där italienske kaptenen som var den förste att lämna skeppet när det gick på grund?

Kapten på skeppet Costa Lotta?

Vi som slukade sjöromaner i unga år har väl alla stött på begreppet "skorven"?

Inte Sverige - än!

Skorven är ett en gång stolt fartyg som nu är lite bedagat, rostigt och illa underhållet. Maskinerna driver fortfarande fartyget framåt, men motorn låter illa och bäringarna går varma. Besättningen struntar i underhållet, då det är roligare att sitta i mässen och spela kort. Kapten? Kapten har annat att göra.

Han som styr verkar lite frånvarande...

Sverige är inte en skorv än, men vi är på god väg. Vi har allteftersom bytt ut skeppets officerare. Erfarna superkargar och styrmän som vet att underhållet måste vara tiptop och shipshape när stormarna slår till på Nordsjön har bytts ut mot rosenkindade ungdomsförbundare som tror att en fartygsseglats är som i "Styrman Janssons frestelser", det närmaste de kommit riktigt sjömanskap i sina liv. När dessa goddagspiltar och söndagsseglare sett att fartyget tuffar på av sig självt i lugna vatten, har de struntat i underhållet. Försvaret har nedrustats, civilförsvaret demonterats. I stället för att styra skutan har de ägnat sig åt att utforska sina inre flator ihop med passagerarna, istället för att smörja maskinerna har de smörjt sina partikassor, och kurser i HBTQ-vett och vilka pronomina de damer man träffar i nästa hamn ska hälsas med har fått förtur för kurser i sjövett och navigation. För att inte tala om folkvett.

När nu vinden blåst upp, sjön börjar gå hög, ena halvan av manskapet ropar om ett isberg föröver och andra halvan ropar "rasist" åt den förra halvan för att de har sådan fokus på isbergets vithet, börjar ett par gummibåtar fräsa ikapp akterifrån med en grupp välkammade sjömän i kostym som säger att de vill ta över rodret. Är de räddare i nöden, eller somaliska pirater?

Är vi på väg åt fel håll!

Ja! Många av statens tunga kärnområden lider både av brist på underhåll, felaktiga prioriteringar och aktivt sabotage. Att byta ut skeppets dieselmotorer mot ett gummiband är förvisso miljövänligt, men begränsar räckvidden rätt rejält.

Skolan är grunden till nationens välstånd. Utan nya generationer, nya välutbildade generationer redo att hugga i med att baxa välfärdssamhället framåt ännu en gång, är landet förlorat. Vi kommer stranda på en sandbank i flodkröken och sakta ruttna bort. Skolan har aktivt saboterats av flummare i alla partier. Vi måste få en nystart, där disciplin och kunskap i kärnämnen går före social fostran till välkammade vänsterröstare, trans-certifiering och genus. Ett massivt arbete, som måste utföras på bred front:

• Utbyte av skolledare till ledare, inte följare. Ledare som genomdriver ordning och reda.
• Nedläggning och omstart av all lärarutbildning.
• Nedläggning och omstart av all skolrelaterad forskning.
• Ett betygssystem som både lärare och elever begriper.
• Extern granskning av kvalitet för både kommunala och privata skolor. En granskning där kvalitet inte innebär att man bränner mycket pengar, utan att man uppnår mycket.

Våra ämbetsverk, en gång omutliga bastioner som lät oss svenskar fnysa åt korrupta sydländer, är på väg utför. De måste fås att gå åter till sin kärnverksamhet och släppa tramset runtikring. Jobbar du på MSB ska du se till att bränder går att släcka, oljeutsläpp begränsas, och så vidare. Jobbar du på ett statligt museum ska du vårda samlingarna, inte fokusera på dagens hjärtefrågor. Du ska inte skänka bort statliga hemligheter till hemlig makt, såvida du inte önskar gratis kost och logi för resten av ditt liv. Detta åstadkommer vi genom att:

• Rensa från toppen, som vanligt. Se till att direktiven från politiker till tjänstemän rensas från trams och betonar kärnverksamheten. Ersätt alla chefer som fått sina jobb för att de är så bra på just tramset.
• Återinför tjänstemanna-ansvaret. Kännbara konsekvenser för den som ignorerar uppdraget.
• Sluta tillsätta brorsöner, bastu-polare och Jens Orbacks mosters häst som generaldirektörer. Tillsätt den som är kompetent istället. Och släng den som utser sina brorsöner i arresten. Korruption skall bekämpas!

Liksom punken kunde klara sig med tre ackord, och ingen låt behövde vara längre än tre minuter, tror jag juristen Jakob Heidbrink har en poäng när han hävdar att staten gör för mycket idag. Visst, Beethoven kunde skriva en symfoni som även innehöll en full kör, men även om våra politiker är tämligen döva för våra önskemål är de inga Beethoven. Tar man på sig för mycket blir ingenting ordentligt gjort. Varken tid, ork eller pengar räcker. Det är dags att skära i statens uppgifter. Där finns mycket som är självklart:

• Allt som syftar till folkuppfostran (genus, jämställdhet, trans, HBTQ, 6-8 skivor bröd om dagen, ...) lägger vi ner. Låt folk tänka själva.
• Massor med små myndigheter som inrättats för att politiker ska synas verka ska bort. Jag orkar inte räkna upp dem här.
• Bidrag till hobbyföreningar, religiösa sammanslutningar, politiska partier och slikt tas bort. Medlemmarna får öppna sina hjärtan och plånböcker.

Rättsväsendet mår inte bra idag. Decennier av vurmande för gärningsmännen har gett oss en praxis där straffen för brottslingarna är nästan lika låga som ersättningarna till offren. Förortskids kastar sten på polisen, varpå polisen bjuder på dialogkaffe. De målvaktsbilar jag hörde talas om när jag började jobba i Malmö för 20 år sedan åker fortfarande runt på gatorna, i än större omfattning, och det enda som hörs från politikerna är prat. Det måste till handling:

• Återigen, rensning från toppen. Ut med dialogchefer och in med poliser som har som mål att knäcka buset.
• Precis som vi fick hjälp av lass efter lass av hårdföra, maskulina polska brandmän härom veckan, kan vi inte få in ett gäng sydländska poliser som ger järnet?
• Polisen ska vara den klan i Sverige som man inte muckar med. Inte mer än en gång. För varje kusin gängen kallar in, så ska polisen kunna kalla in två - bättre beväpnade. 
• Bort med halvtidsutskrivningar, ungdomsrabatter, mängdrabatter och annat trams.
• Utvisning av icke-svenskar efter fängelse är väl en självklarhet?
• Fortsatt inlåsning tills vidare ifall utvisning inte kan verkställas är väl en självklarhet? Eller prioriterar vi gärningsmannen före offret?

Vem ska vi rösta på om en månad?

Nej, det tänker inte jag berätta. Låt mig ge några stalltips, bara.

"Previous form" är inte oviktigt. Veckans släpp av en film från Samtiden som kritiskt går igenom Socialdemokratins historia har fått många debattörer att säga att vi inte ska grotta ned oss i historien, utan se framåt. Delvis håller jag med, det är rätt ointressant att rota i vad politiker för tre generationer sedan tyckte och tänkte, lika ointressant som att reda ut om Shakespeare hade rätt åsikter i transfrågan eller ej. Dock är det väldigt intressant att nagelfara vad de politiker som om en månad vill ha vårt förtroende att styra landet har åstadkommit hittills. Har de visat något intresse av att genomföra de löften de givit tidigare? Här finns anledning till viss oro:

• Sossarna har under decennier ägnat sig åt att tycka synd om brottslingar (minns Eliasson undra vad den stackars brottslingen hade varit utsatt för i livet), korrumpera ämbetsverk genom att utse sina brorsöner, och flumma till skolan. Även om de låter lite annorlunda idag, har de verkligen ändrat åsikt? Eller säger de bara vad de tror att du vill höra?
• Alliansen lovade att rensa upp i utnämningsträsket. De nådde inte särskilt långt. De fortsatte utse Eliasson till höga poster. Även om Alliansen låtit fint i skolpolitiken, har resultaten blivit klena. Alliansen är lika anfäktade av genus och HBTQ, och tron att det är statens kärnverksamhet, som sossarna.
• Sverigedemokraterna är verkligen en "Dark horse", en utmanare som kommit från ingenstans och aldrig sprungit i ett lopp tidigare. En satsning på dem är ett köp av grisen i säcken. Enda anledningen att några satsar sina avlöningspengar på dem är att valet just nu är mellan en macka med Marmite, en med "fish paste" (och alla som sett en Miss Marple-deckare vet vad som händer med den som äter den mackan) och en "pot luck".

Vallöften spelar också roll. Vilka säger att de vill gå i den riktning jag skissat ovan, och vilka vill ha mer splittrande identitetspolitik, mer flum och mer korruption? Några partier kommer vara lätta att välja bort redan i första omgången.

Det räcker dock inte med förhoppningar. Politik är inte att vilja, politik är att åstadkomma. För de partier som inte har mer än 50% av väljarna bakom sig följer det senare inte automatiskt av det förra. Vi måste alltså bedöma om de som låter helt rätt, ideologiskt, också har kraften att faktiskt få igenom sitt program. Att först rösta fram Ann Heberlein, och sedan se hur riksdagens moderater röstar igenom Annie Lööfs program, kan vara lite av en besvikelse. Om man röstar på MP och sedan får se Löfven och Åkesson driva igenom flyktingstopp kommer inga offentliga tårfloder eller nya rapvideos från Fridolin att hålla humöret uppe.

Men - invandringen, då!?

Här har jag skrivit ett helt inlägg om valet, och inte sagt ett ord om migrationen. Är jag tokig, det är väl den viktigaste frågan landet någonsin stått inför?

Nej. Ingen av de viktiga oroshärdar jag nämnt ovan är invandringens eller invandrarnas fel. Det är helt hemmagjorda utmaningar, utmaningar vi själva anrättat och själva serverat oss. Invandring eller ej så måste de lösas, om vi inte i förlängningen likt övriga skorvar ska finna oss i att kajka i världsekonomins smutsiga bakvatten.

Det invandringen, den abnorma invandringen, gjort är att ytterligare stressa systemen och tydliggöra förfallet. Därför ingår också för det parti vi ska rösta på att det ger en tydlig plan för hur invandringen ska avstanna, hur de ankomna invandrarna ska integreras, och hur de avvisningsbeslutade invandrarna ska avvisas. Med tydlig plan menar jag då inte att partiets företrädare, likt i frågan om målvaktsbilar, offentligt säger att företeelsen inte är okej, utan att de faktiskt presenterar en plan med tydliga mål och åtgärder som har en realistisk möjlighet att leda till att dessa mål uppfylls. Abnormt för svensk politik, jag vet, men det är dags nu.

Lycka till i valet!