Nackskott och annat roligt

En initial deklaration

Jag tillhör de som har en rätt rå och drastisk humor. Jag tycker att man bör kunna skämta om allting. Lagen om hets mot folkgrupp (vissa, särskilt utvalda grupper) vill jag ha bort. Det ska gå utmärkt att skoja med Muhammed:

Det ska gå precis lika bra att skoja med kristna:

Ja, vad sjutton - till och med vår statsminister får vi skämta om:

Att allt får skämtas om, innebär dock inte att allting är ett skämt. Finnes ingen gräns? Jodå. För att hitta den, låt oss närma oss den från andra riktningen. Vad kan vi vara överens om att man nog bör få påhälsning av polisen för? Att man liknar böneutrop vid åsneskri? Nej, men den som står på ett torgmöte och ropar "död åt de armeniska hundarna" är rejält på fel sida gränsen. När en antiisraelisk och antijudisk demonstration i Malmö skanderar "Khaybar, Khaybar ya Yahud!", hänvisande till en massaker på judar från Muhammeds tid, är jag lika lite road som drottning Viktoria.

Man ska alltså inte kunna vara direkt uppviglande och vifta bort det med "men tål du inte skämt?". Så gjorde mobbarna i skolan gärna när de konfronterades, lade skulden på offren för att de inte såg det roliga i påhoppen. Jag har, som sagt var, alltså en gräns.

Är gränsen tydlig? Nej. Grovkorniga skämt är ett vågat åtagande, som kan lyckas eller falla platt. Alla gillar vi Charlie Hebdos grovkorniga karikatyrer av olika samhällsgrupper, samtidigt som vi alla unisont ogillar Der Stürmers grovkorniga karikatyrer av andra samhällsgrupper. Vari ligger skillnaden, förutom den uppenbara att det ena gänget gasade ihjäl miljoner människor? Kan vi hitta någon signal att plocka upp innan satirikerna visat sig vara samhällsdebattens salt eller diktaturens kreatur?

Kan det vara så att Charlie Hebdo slår uppåt, och Der Stürmer nedåt? Nja, jag är inte särskilt förtjust i den distinktionen, då det för det mesta är de som bestämmer som bestämmer vad som är upp och ned. Jag tror säkert att grabbarna på Der Stürmers redaktion kände sig som hjältar som slog uppåt mot rika, mäktiga judiska bankirer och världshärskare.


Min gräns, den bästa gräns jag lyckats klura ut, går vid våld. Vid uppmaning till våld.

Allt våld är inte dåligt. Roligare än så här blir det inte:

Detta är däremot inte något humoristiskt, frejdigt skämt. Det syftar på att nazister vill ställa till rättegångar i Finspång där de dömer landsförrädare och hänger dem från lyktstolparna - ungefär så som kommunisterna satte ihop listor inför revolutionen på 1900-talet. Jag skämtar gärna om nazister och deras påfund - men inte sjutton tar jag rygg på dem och hejar på!?

Redan Henrik II insåg att om man bara pratar lite allmänt om vilka man skulle vilja få dingla i lyktstolparna, så finns det någon som till slut fattar galoppen och utför dådet. Om vi alla flitigt skämtar om att de vars åsikter vi ogillar ska tagas av daga, så kommer någon idiot att utföra det.

Va, tycker jag alltså att den däringa våldtäktstriangeln som feministerna pratar om, där drängstugeskämt om kvinnor leder till gängvåldtäkter, stämmer? Nej, lugn, bara lugn. Att jag drar ett skämt om kåta nunnor, eller fnissar åt det, leder ingenvart, utom möjligen till att omgivningen tycker jag är en pinsam typ. Om jag däremot säger att politiker XX är en jävla fitta som borde gängknullas av ett dussin araber, och sedan ursäktar mig med att "vi har en rå men hjärtlig stämning här i grabbgänget", då har jag gått långt över gränsen. Och något skämt är det definitivt inte.

Springer man omkring och yrar om att folk borde avrättas, så ska man inte bli förvånad om någon tar en på orden.

En tillbakablick

Vänstern har länge haft lite svårt med våldsromantiken. Mikael Wiehe pratar om att man måste knäcka några ägg, det vill säga ha ihjäl vanligt folk, för att göra en revolution. Här kan vi läsa Torbjörn Jerlerup kommentera Daniel Suhonen's tankar om att ta upp sin Kalashnikov. På ett helt vanligt seminarium pratar alltså Håkan Juholts före detta talskrivare om att skjuta ihjäl människor. Man kan fundera på hur reaktionen varit om Hanif Bali börjat tala om sin längtan att likt sydamerikanska diktatorer samla ihop förortsgängen och slänga ut dem levande från helikoptrar. Vi minns hur det gick för den Sverigedemokrat (före detta nu...) som föreslog kulsprutetorn på Öresundsbron.
Här kan vi läsa lite om hur tankarna gick inom delar av vänstern när de "satiriserade" om att Per Gudmundson borde skjutas.

Men vänta nu - svensk socialdemokrati är ju de som slagits hårdast emot den revolutionära grenen av arbetarrörelsen!? Jovars, fram till 68. Sen kapitulerade de och släppte in rena galenskaper i leden. Många av deras ledare är idag gamla KPML(r)-kommissarier. De har i decennier hyllat och finansierat revolutionära rörelser i tredje världen. Idag sponsrar de islamist-nazisterna i Hamas. Renhållningen vänsterut är idag historia.

Dagens dumheter

Så kommer vi då, till sist, till anledningen att jag skriver allt detta. Visst har ni hört om vad som hänt? Expo, en organisation som på intet vis distanserat sig från den våldsromantiska vänstern, uppdagade att Erik van der Heeg publicerat det däringa Finspång-memet på sociala medier. Herr VdH skriver på Ledarsidorna, liksom frun hans, Ann Heberlein. Ledarsidornas boss, Westerholm, hade i oförstånd lyckats gilla en publicering.

Vänstern blir förstås upprörd, och kräver avståndstaganden. Mer förvånande är att SvD boss Tove Lifvendahl avbokar en intervju med Heberlein i Almedalen. Här skriver Lifvendahl om varför hon inte vill att tidningen har med Ann Heberlein att göra. Fel värdegrund hos Heberlein, tydligen. Heberlein blir förvirrad, förstår inte varför hon ska straffas för vad maken skriver. Vad vill SvD, ska hon skilja sig? Nu är det mitt flöde som är upprört: har SvD blivit vänsterblaska?

Så här långt upplagt för smash. Jag är inte särskilt förtjust i Lifvendahls åsikter, jag ser henne som Öppna Hjärtan-moderat. Jag avskyr "värdegrund". Klart jag ska backa Heberlein, eller?

Nej. Här hamnar jag på andra sidan av staketet. Låt mig, med bakgrund i vad jag skrev i de inledande kapitlen, försöka förklara varför.

För ett antal år sedan hade SvD, som jag nämnde ovan, problem med att ett gäng vänstermuppar offentligt, öppet och i skrift önskade livet ur en av deras ledarskribenter, Per Gudmundson. SvD polisanmälde, varpå mupparna  (ja, detta är ett personangrepp, men jag anser beteckningen motiverad, på samma sätt som det är rätt och rimligt och med sanningen uppenbarligen överensstämmande att kalla Jan Guillou landsförrädare) använde det klassiska skolmobbarförsvaret: "men det var ju bara ett skämt ju, är du CP eller?". Först mobbar man någon, sedan när de vill försvara sig så mobbar man dem för det. Behöver jag säga att jag här var fullt och fast på Gudmundsons sida? Förvisso är det ingen som tror att Galagos redaktion eller Suhonen skulle springa runt på Drottninggatan och meja ned folk med automatvapen som en annan islamist-terrorist, men jag är gammal nog att minnas den tid då vänsterradikala element rånade banker, kidnappade politiker och hade ihjäl folk. Östeuropa och järnridån är för mig inget som förlorats i historiens dimma, jag har själv stått öga mot öga med diktaturens kreatur. Vänsterfolk som jamsar om nackskott och Kalashnikovs är inte humor, det är en varning om vad som komma skall om vi inte stämmer i bäcken.

Manegen är alltså krattad. Vi vet vad SvDs attityd till skämtsamma antydningar om avdagatagande är: "see you in court". Så slår Van der Heeg till, och postar Finspång-memes. Ann Heberlein anser att de memes som maken spritt är dåliga och makabra skämt:


Här förstår jag att SvD reagerar. Har man stuckit ut hakan såpass långt gentemot vänstern att man polisanmäler, då får man i konsekvensens namn göra någonting när högern börjar posta hotfulla memes.

About face

Nu har jag stått upp för SvD. Dags att tvärvända och försöka stötta Heberlein en stund.

En åsikt i en fråga, ska den slå över i andra frågor? Till exempel: kan man bjuda in en abortmotståndare att prata om miljöpolitik? Kan en salafist bjudas in att prata om hur man bäst lär ut arabiska (och hur många deltagare får man till en teologisk konferens om Islam om bara de HBTQ-certifierade bjuds in)? Kan man bjuda in någon som stödjer AFA att prata stadsplanering? Kan man bjuda in Ann Heberlein att tala om sin nya bok om våldtäkter, trots att man inte är överens om allvarligheten i att andra postar Finspångsbilder?

Vänstern svarar ofta nej. Har du fel åsikt i för dem viktiga frågor så ska du bannlysas. Dessutom, är frågan verkligt viktig, så sker bannlysningen i två led; de samarbetar inte med de som samarbetar med rasister/antifeminister/kapitalister eller vad de nu är emot. Dock är de konsekvent inkonsekventa, regeln gäller bara sådana som vänstern ogillar, aldrig vänsterns kompisar. Att posta en Finspång-meme är haram, gulla med Hamas är koscher.

Nämnde jag Torbjörn Jerlerup innan? Han är antirasisten som lyckats bli mer hatad bland andra antirasister än bland rasisterna. Han har nämligen inte fattat att antirasismen är en vänsterploj för att kunna fritt hata och krossa högern, han tror faktiskt på reglerna. Närhelst han hittar en vänsterorganisation som är rasistisk eller umgås med rasister så tittar han inte åt andra hållet, utan outar dem högt och tydligt. Vilket retar gallfeber på de andra rasisterna.

Jag uppskattar detta drag hos Jerlerup. Jag vill att det ska vara lika för alla. Om det är fel för högern att uppmuntra till våld, så är det även fel för vänstern. Här kan det bli svettigt för SvD om man nu framgent ska dra alla samarbetspartners och intervjuoffer över den Heberleinska kammen. Låt oss ta en snabb titt på deras Almedals-program:

• Tove Lifvendahl debatterar med Anders Lindberg, Aftonbladet, på söndagen. Men vänta nu. En medarbetare på en redaktion som närmast utraderades under #metoo. Vad borde inte Lindberg ha vetat om vad som föregick? Kan man inte anta Lindberg ser våldtäkt av Rohypnol-drogade flickor som ett, förvisso inte roligt, skämt? Dags att avboka?
• Måndag morgon gästas SvD av Malin Björk, vänsterpartist. Alltså en representant för partiet som en gång i tiden hyllade Stalin och Hitler - samtidigt! Dags för en rejäl undersökning av värdegrunden först?
• Strax därefter kommer vänsterpartiets vice ordförande på besök.
• Strax före lunch kommer Gustav Fridolin, mannen som just sagt att han finner det är viktigare att SD hålls undan än att demokratin får råda. Värdegrund, värdegrund, ...
• På eftermiddagen intervjuas Jonas Sjöstedt. Kommunister, överallt kommunister.
• Onsdag eftermiddag drabbar Gudrun Schyman och Alexander Bard samman. Schyman är gammal kommunist, och Bard har med sådan säkerhet fixat nog med uttalanden för att knäcka varenda värdegrund i landet att jag knappt orkar ge mig ut efter citat.
• På torsdag är kommunisten Gudrun Schyman tillbaks.
• Fredag morgon intervjuas Jimmie Åkesson. Skönt att veta att SvD delar värdegrund med Åkesson, efter att hans parti mobbats ut under så många år.
• På lördag får även Richard Jomshof komma till.

Det finns mängder med människor, liberaler såväl som vänster, som offentligt sagt att de anser att mordhoten mot Gudmundson, och Suhonens tal om Kalashnikovs, är uppenbara skämt och därmed inget att hetsa upp sig över. Skall SvD nu sätta upp dessa på en svart lista?

SvD kan också få lite problem med relationen till en av sina egna medarbetare, Ivar Arpi. Arpi hävdar i ett facebookinlägg att "Det är helt uppenbart att det är skämt och satir, tycker jag". Vilket väl är det förgripliga som Heberlein sagt. Han ser dock till att tillägga ett par väldigt förtydligande meningar:

"Men skämten går ut på att mörda meningsmotståndare och icke-arier (se klipp). Inte för att driva med tanken om att vilja göra det. Nej, det roliga består i att de misshagliga ska hängas i lyktstolpar. När Feministiskt initativs partistyrelse ska skickas till Finspång är inte den underliggande humorn att någon skulle vilja mörda dem för deras åsikter. Nej, skämtet är att man vill ha bort dem och att Finspång står för en slutgiltig lösning på problemet. Det betyder inte att alla som delar den här sortens memes står bakom politiskt motiverade mord eller utrensningar, men det är vad Finspång-memesen handlar om.

Om en nazist ska mörda judar. Om han står i Auschwitz och under vapenhot tvingar judar att gå in i en gaskammare. Då är det väl helt irrelevant om han har på sig clownnäsa eller inte, i min mening. Din clownnäsa döljer inte vad du står för, kära Finspångsskojare."

Arpi är en av mina konservativa husgudar. Jag tycker han summerar det hela utmärkt.

Några recensioner och tips från coachen

SvD är jag en aning besviken på. Det är rätt att de reagerade, men det finns bättre sätt att agera på. Jag tror inte på att isolera, avplattforma och tysta. Första steget borde ha varit att bjuda in Heberlein på en öl och prata igenom det hela, för att undvika de missförstånd och feltolkningar som Twitter och Facebook inbjuder till. Om man därvid kom fram till att viktiga åsiktsskillnader förelåg - då vore väl Almedalen en perfekt plattform att debattera detta på!?

Ann Heberlein är jag också lite besviken på. "Det är bara ett skämt" räcker inte riktigt. Jag föreslår Heberlein att ta ett samtal med Arpi. Kanske de egentligen inte tycker så olika.

Erik van der Heeg, mannen som postade vykort från Finspång, lär jag nog inte anlita som barnvakt. Dock ser jag ingen anledning att sluta läsa, kommentera eller sprida hans opinionsbildande alster. Det är svårt att vara för en öppen debatt samtidigt som man stänger dörren för alla som inte i allt delar ens världsbild.

Expo är jag rätt besviken på. Visst, de letade upp de förhatliga delningarna. Dock är jag väldigt förvånad över att Expo inte, med sina goda personliga relationer med tokvänstern, kunnat skriva tjogtals artiklar där de reder ut vilka vänsterpersonligheter som postat revolutionsförhärligande memes. Det borde finnas en sandlåda av Sahara-liknande proportioner att ösa ur. Man skulle nästan kunna misstänka en gnutta enögdhet?

Johan Westerholm, bossen på Ledarsidorna, är jag nöjd med. Till en början blev jag lite missnöjd, när Expos artikel kom svarade Westerholm inte med att svara på anklagelserna, utan skrev bara en ilsken exposé av Expo. Om Nyheter Idag avslöjar en våldtäktsepidemi, så är det ju epidemin som är av intresse, inte att reda ut vilken slags tidning Nyheter Idag är. Sedan spottade Westerholm dock upp sig. Han har inte i panik slängt sina skribenter till vargarna - utmärkt! I anslutning till Heberleins senaste artikel skriver han även följande:

"Min skuld ligger i att jag inte visste vad bilden betydde och att jag inte var tillräckligt observant vad frilansande medarbetare på ledarskidorna.se gör privat på sociala medier. Men.
Jag ber förbehållslöst de som anser eller känner sig kränkta av Ledarsidorna.se för detta för min skuld i det som skett. Ingen ska behöva utsättas för vare sig hot eller den formen av obehag som bilden på F! styrelse innebär. I synnerhet ska inte F! behöva känna detta obehag."

Rakryggat. Tydligt.

Eftersom jag sagt att jag gillar dåliga skämt, får jag väl säga att även jag känner obehag över att behöva se F! styrelse. Tanken att någon på den bilden kan komma in i vår riksdag är mig obekväm.