Glass i stora lass

Efter att nischtillverkaren Ben & Jerry nu gått ut och hyllat beslutet att låta 9000 afghaner utan vare sig asylskäl eller fastställd identitet få vara kvar i landet, har högerfolk manat till bojkott, gissningsvis i syftet att få företaget att sluta lägga sig i politiken. Rätt eller fel?


Jag vill att näringslivet lägger sig i politiken mycket mer än de gör idag. Men givetvis på min sida! På 70-talet var Sverige genomsocialiserat. Till och med Folkpartiet drev att löntagarfonder skulle genomföras! Moderaterna hade då ungefär samma roll som SD har idag, eller kommer få efter valet: hatad av alla, i synnerhet sina koalitionspartners, men fördragen för sin röstandels roll. Ändå svängde klimatet sakta och säkert över till marknadsekonomins och valfrihetens fördel: vi fick privata vårdcentraler och dagis, trots Palmes konfrontatoriska, föraktfulla och populistiska retorik om "Kentucky Fried Children". Detta mycket tack vare långsiktig och medveten opinionsbildning från det svenska näringslivet. Idag, när Sjöstedt manar Löfven att lägga ned den privata sjukvården, är motståndet svagare. Jag vill se näringslivet göra front mot socialismen igen!


När företag idag ger sig in i dagsdebatterna är det sällan för att dra en lans för frihetliga principer. Istället handlar det för det mesta om att profilera sin produkt för en viss kundgrupp. Ofta är det en reaktion efter att man fått dålig publicitet. Man rättvisemärker, HBTQ-certifierar eller slutar ta in produkter från Israel efter att högljudda vänstergrupper klagat på Facebook. Man avbryter samarbete med profilskapande individer efter att tillräckligt många skrikit "Fräscht!" på Twitter. Inget särskilt intressant för den politiska debatten och klimatet, men rätt viktigt för de individer som drabbas.

Jag ser två principer som drar lite åt olika håll här:

1. Det är fel att skapa drev som gör att enskilda personer förlorar jobbet för åsikter som inte har med deras jobb att göra.
2. Det är rimligt att upplysa företag om hur deras reklamkampanjer uppfattas hos olika fokusgrupper.

Låt oss börja med punkt 2. Jag tycker det är sund producentupplysning att meddela ett företag, efter att de böjt sig för ett twitterdrev och slutat sälja Israel-varor, att de därmed har förlorat mig som kund. På samma sätt är det fritt fram för miljöpartister att tala om för de företag som sysslar med GMO, fracking, palmolja eller vad nu miljöpartister ogillar att de inte kommer handla där framgent.

Det är däremot för det mesta fel att försöka få företag att sparka människor för deras åsikter, eller att inte ha med människor att göra för deras åsikters skull. För ett tag sedan var det till exempel en komiker som fick twitterspel högerifrån, varpå vänsterfolk började ringa runt till alla som bokat in denna komiker för att få honom avbokad - vilket också skedde. Jag önskar att arbetsgivare hade mer råg i ryggen att säga "fuck off" till sådana klagomål. Efter att Marcus Birro uttryckt sig negativt om Islam blev han närmast oanställbar ett par år - idag är väl de flesta överens om att introduktionen av Islam i Sverige inte varit problemfri. På senare tid har vänsterprofilen Özz Nujen fått problem med bokningar, efter sitt kraftfulla framträdande gentemot Janne Josefsson. Om det är på grund av att vi i högern ringt runt för att få honom avbokad, beklagar jag det. Att Özz Nujen är en hycklare som anställer svart arbetskraft samtidigt som han predikar i Expressen om vikten av att solidariskt betala skatt är inget som påverkar hans gärning som komiker. Och en duktig komiker verkar han vara, att döma av den himmelskt roliga parodi på "arg turk som totalt missat svenska sociala uppförandekoder" han spelade upp i Uppdrag Granskning.

Sen har vi gränsfallen. För en tid sedan tänkte Audi att de skulle fräscha upp sin image genom att hyra in några populära kändisar som frontfigurer - däribland Kakan "ACAB" Hermansson. Svenska poliskåren flög i taket och påpekade på sociala medier att Audis chanser att sälja bilar till svenska polisen inte ökades av att ha en (ö)känd polishatare som reklampelare. "Aldrig mer Audi" blev resultatet av kampanjen. Förvisso är det rätt att tala om för Audi vilken tabbe de gjort, så att de inte upptäcker det först när de inte fått några polisbilar sålda de senaste åren, men samtidigt misstänker jag att en hel del skadeglädje riktades mot att få sätta dit en oälskad vänsterprofil.

Ska vi i högern starta drev mot företag som tar tydliga vänsterpolitiska beslut? Ja! Eftersom vänstern redan är igång och drevar för fullt, så är inte frågan ifall vi skall kasta första stenen, utan ifall vi skall vända andra kinden till när stenen träffar. Låter vi vänstern ohindrat fortsätta, blir inte resultatet att allt fixar sig av sig självt. Istället kommer vi få se hur företagen en efter en böjer sig efter vänsterns önskemål: rättvisemärkta produkter, HBTQ-certifiering (dyrt köpta av vänsterns organisationer), BDS, kollektivavtal (jag gillar kollektivavtal, men de skall vara företagens fria val, inte tvång från facklig maffia), avsked av misshagliga, och så vidare. Varje gång ett företag böjer sig för ett vänsterdrev ska det få ett lika hårt högerdrev på sig. Det är enda sättet att lära företag utan ryggrad att den lättaste vägen ut aldrig är att böja sig för vänstern. Det ska kosta att böja sig för vänstern.

I det här sammanhanget måste jag även nämna några ord om den senaste kontroversen, mellan DN-bossen Peter Wolodarski och forskaren Tino Sanandaji. 

DN hade hyllat den historiskt ryktbara Sandviken-rapporten, en rapport som hävdade att Sandviken tjänade 500 miljoner på invandringen. Vilket förvisso stämmer, på samma sätt som det stämmer att jag istället för att ligga och frysa i ett tält i en snöstorm kan bli varmare om jag kissar i sovsäcken - det blir varmt och gosigt ett litet tag, för att sedan bli etter värre. De där miljonerna bestod ju i den pengasäck som staten skickade med varje migrant, men efter två år övertar kommunen det ekonomiska ansvaret och väldigt få har då hunnit få jobb - vilket gör att läget idag i Sandviken är rätt trist. Sanandaji publicerade kritik av rapporten, tämligen sågande kritik. Enligt Sanandaji skulle då Wolodarski ha kontaktat Sanandajis chef för att påtala det olämpliga i detta, och att Sanandajis kritik skulle kunna skada arbetsplatsen.

Ett par notiser:

• Jag har hört Sanandajis anklagelse, men mycket lite försvar från andra sidan. Henrekson skulle vara intressant att få en kommentar ifrån.
• Wolodarskis svar har lite Bill Clinton-vibbar. Han säger aldrig "nej, jag har aldrig varnat Henrekson för Sanandajis rapport eller vad dess effekter skulle kunna bli". 
• Wolodarski säger: "Ingen annan än Magnus Henrekson och jag vet vad som sagts mellan oss genom åren. Det är fakta.". Antingen syftar han på att ingen vet varenda ord som sagts, vilket är en halmgubbe som ingen försökt argumentera för, eller så säger han att Henrekson aldrig någonsin talat med någon annan levande männsika om någon diskussion Henrekson någonsin haft med Wolodarski - och hur kan Wolodarski veta det? Jag börjar bli lite misstänksam till DNs inställning till fakta...

Sen finns det flera tolkningsmöjligheter med de fakta jag har än så länge.

Tolkning 1: "Bad career move, dude!". Minns hur stämningen var vid Sandvikenrapportens framtagande. Att säga något som "gynnade SD" var ett ungefär lika smart karriärdrag, för den som var beroende av utnämningar eller anslag från det offentliga, som för en biskopskandidat i Svenska Kyrkan att komma ut som kvinnoprästmotståndare och försvarare av äktenskapet som en förening mellan man och kvinna, eller, för den delen, att tro på Gud. Inte riktigt lika farligt som att vara dissident i Östeuropa, men lika karriärshämmande. Att varna en gammal polare när man hör någon på hans arbetsplats framföra obarmhärtig kritik mot invandringspositiva tongångar kan därför vara sund omtanke om hans framtida yrkesliv; att ge en vän en möjlighet att göra lite snabb skademinimering meddelst devot hyllande av den store ledaren innan han finner sig ansvara för en fyr i yttre kustbandet.

Tolkning 2: "Rid me of this turbulent economist!". Wolodarski blev förbannad när han hörde någon ifrågasätta hans fina tidning, och ville ha uppkomlingen sparkad. Visst, så kan det vara. Men, kan en makthavare på tredje statsmakten, anställd på allas vår pärla DN, göra så? Den som läst om frysboxen på DN inser att allt är möjligt.

Jag väntar spänt på mer fakta. Under tiden tar jag mig en glass. Inte Ben & Jerrys sötsliskiga kladd, utan en ren och äktsvensk vanilj från Ottos Glassfabrik. Känner jag mig riktigt lyxig blir det ett litet glas mörk lagrad rom därtill, spritens sötma matchar glassen väl. Och jag unnar mig att fullständigt strunta i tillverkarens åsikter om Västindiens skuld i den transatlantiska slavhandeln.