Grattis Sverige!

Nationaldags-dags! Och visst firar vi gamla konservativa stofiler. Låt oss börja med att stå i ring, hålla hand och tillsammans sjunga "We shall overcome" - nej, jag menar förstås "Du gamla du friska":



Efter att vi därefter fuktat strupen med ett par droppar Skåne, kan vi skänka en tacksamhetens tanke till att både sång- och inspelningstekniken utvecklats sen 1800-talet. Vi kan också fundera på hur länge det kommer dröja innan vi får en ny, moderniserad nationalsång som talar till dagens människa. En sång som hyllar framstegen, och lyckas med det logiska konststycket att i samma strof hylla både genusdagis och slöjtvångsdagis. Själv hoppas jag på att vi väljer den gamla fina folkvisan "kontorsslavens klagan", idag populariserad av Ulf Lundell med lite ändrad text:

"Jag trivs värst i öppna landskap,
från kontoret vill jag fly
några månader om året,
så att själen kan bli kry"

Är nationaldagsfirande och nationalsångsfirande bara något för inskränkta, provinsiella sverigedemokrater? Bort det! Fråga närmsta norrman, och han kommer få rikligt material till kommande svensk-historier i hemlandet. I de flesta länder är stolthet över sitt ursprung, sitt land och sitt språk en självklarhet. Så här låter det till exempel i Wales:


Efter den uppvisningen i ohämmad nationalromantik får jag nog lugna mig med en liten smutt whisky från Penderyn i södra Wales.


Har vi något att vara stolta över, vi svenskar? Ska vi överhuvudtaget fira, vi som bara har midsommar och sådana där töntiga saker, när andra länder har änkebränning, balkongflickor och kvinnlig omskärelse? Jag läser ett inlägg på timbro.se (triggervarning: sajten är inte 100% kommunistisk) som först gör mig lite förbryllad, då den verkar kritisera nationalism och flaggviftande - just det där vi konservativa gillar. Efter att ha läst om några gånger, tror jag att jag fattar vad sensmoralen är. Att det svenska folket inte är sina översåtar; inte Gustav Vasa, inte Olof Palme, inte Jimmie Åkesson. När furstar kommer och går, så är och förblir det svenska folket. Svenskt, in i märgen.

Ja, visst har vi gott om saker att fira:

• Svensk folkmusik. Vacker, melankolisk, sprittande glad och tillgänglig för varje musikskole-elev.
• Svensk fackföreningsrörelse. Jodå, ni läste rätt - en Bohmanmoderat är glad över svenska facket. Som ung man upplevde jag det brittiska facket strax efter att Margaret Thatcher (frid över hennes minne) klämde till kolgrävarfacket ordentligt, på en plats inte långt från dessa kolgruvor. I många andra länder är facket en genompolitiserad organisation som bara lever för att skapa jäkelskap och bana vägen för revolutionen. I Sverige är facket en genompolitiserad organisation som i alla fall har fattat att man inte får några pengar till röstköpande reformer om man strejkar sönder företagen.
• Den svenske ämbetsmannen. Omutliga och kompetenta män och kvinnor i statens tjänst har varit ryggraden i vårt samhälle, och sett till att staten fungerat smidigt.
• Den svenska basnäringen. Skog, vattenkraft och malm har gjort att vi kan ge pensionärer deras pension, sjuka deras sjukvård, och genuspedagoger deras fittpyssel.
• Det svenska samförståndet. Vi har haft förmågan att utan våld sitta ned och tillsammans komma fram till acceptabla kompromisser. Det är inte särskilt sexigt så länge det fungerar, det är när det inte längre fungerar som man ångrar att man sett till att få leva i spännande tider.
• Den svenska skolan. Analfabetismen har alltid varit låg i Sverige, alla har fått lära sig att läsa och skriva, och högre utbildning höll hög klass. Lärare var väl sedda, morfar som rektor i en svensk småstad var en av bygdens stöttepelare, till en sådan grad att det var nära (till mormors fasa) att Bertil Boo dök upp på familjens bröllop.
• Det svenska svärdet. Vi har en vapenindustri i världsklass, och vårt försvar efter den dåraktiga nedrustningen under mellankrigstiden var att räkna med.

Eftersom jag gillar mångkultur och globalisering tror jag att jag ska vara djärv och fira ovanstående med något utländskt och annorlunda. Det får bli en Gammel Dansk. De kan allt, danskjävlarna!

Efter dessa glädjeutrop får vi också ägna dagen åt sådant som inte är lika bra med det svenska. Jodå, även solen, liksom leoparden, har sina fläckar. 

• Svensk populärmusik. Jag förstår inte varför inte ett hundratal upprörda Sverigevänner samlas för att protestera varje gång det är Melodifestival och dylikt trams. Åsnor med magont - och autotune. Kan inte våra svenska feminister dra en lans för Elfrida Andrée istället?
• Svensk fackföreningsrörelse. Arbetsmarknaden är inte perfekt fungerande. Höga ingångslöner framförhandlade av facket gör ungdomar och invandrare ointressanta att anställa, vilket gör att det allmänna får betala dem för att inte jobba.
• Den svenske ämbetsmannen. Ledande poster har tillsatts med politruker, och aktivister har infiltrerat till och med våra muséer. Transportstyrelsen är en rungande katastrof, som borde resultera i en rungande örfil till de ansvariga. Våra ämbetsverk ägnar sig åt hobbyprojekt, medan verksamheten förfaller. På något sätt har de fått för sig att demokrati, lag och ordning är något som alltid finns, av sig självt, när det istället med mycket möda och stort besvär måste återerövras varje generation.
• Det svenska samförståndet.  Det går också ut på att alla ska vara likadana. Jag gillar inte monokultur; jag vill ha mångkultur. Ett samhälle där vi medborgare bestämmer hur vi vill leva, och staten står för försvar och rättsväsende.
• Den svenska skolan. Analfabetismen är på väg uppåt. Skolan är på väg ner i källaren, vilket är riktigt allvarligt. Vi får inte längre läsa böcker av döda vita män som Selma Lagerlöf, Karin Boye, Lina Sandell, Elsa Beskow och Strindberg (den senare inkvoterad då mina publiceringsregler kräver att vi även måste ha med en kärring som är kukbärare). Utan bra utbildning kommer det så småningom bli vi som får åka och snickra på Litauernas kåkar.
• Det svenska svärdet. Vårt försvar är idag ett skämt. Sveriges stål måste återigen svida den lede Fi i skinnet.

Om några månader är det val. Vi har mycket att vara stolta över, men också många problem att kavla upp ärmarna och ta tag i. "Gör din plikt, kräv din rätt" var en av arbetarrörelsens paroller under 1900-talets början. Något som även upprepades av herr Åkesson i hans tal till nationen häromveckan på SvT. Oavsett vad man tycker om dessa två avsändare, S och SD, så har devisen en poäng. Det är vår plikt att fram till valet anta utmaningen att peka på de problem som finns, och på vägarna framåt. Vägar som sällan kommer vara enkla och smala, då grupp kommer ställas mot grupp och alla vägar vara obekväma på sitt vis.

Svenska män och kvinnor: vårt land kallar. Låt oss göra vår plikt.

Sen kan vi kräva en Piratens Besk.