torsdag 8 augusti 2013

Men vad gör jag om det blir dans?

Jag är en stor fan av Gaston Lagaffe. Kanske beror det på att jag känner igen mig i hans totala improduktivitet på kontoret. I vart fall så har serien några återkommande teman, där väl det mest kända är när direktör Gyllenhammer kommer på besök för att skriva under ett kontrakt, men ständigt hindras av Gastons påhitt.
Ett annat tema är där Gaston, ofta på förslag från Nicke, iklär sig nån våldsamt opraktisk maskeradkostym: amfora, Sputnik, säl, Marsupilami osv. Kostymen låser fast hans händer och fötter, varpå Gaston i sista rutan yttrar: "Men vad gör jag om det blir dans?"

Det här kommer jag att tänka på när jag hör att några Laestadianer lyckats få sina barn undantagna från skolans dansundervisning av religiösa skäl. Skolverket är upprört. Och det verkar som om de flesta liberala debattörer också hamnar på samma sida som Skolverket: att det är i barnens intresse att inte föräldrarna får sin vilja igenom. De enda som i någon mån ställt sig på Laestadianernas sida är Sydsvenskan, som menar att några timmars dans inte är så mycket att bråka om.


Och även om några timmars dans inte är så mycket att bråka om, så finns här principer att diskutera. Var går gränsen mellan statens och förälderns auktoritet? Skall religion vara en privatsak, eller ej?

Låt oss börja med religionen. Jag misstänker att det ateistiska svenska folket behöver en liten lektion i hur religiösa människor tänker. För den svårt religiöse så är inte gudstron något man ägnar sig åt i sitt eget badrum, för att sedan hänga av sig på hatthyllan innan man går ut. Är man devot muslim så ber man till Mekka, oavsett var man befinner sig. Man avhåller sig från alkohol även på svenska kräftskivor. Och är man Laestadian så dansar man inte.
En inte helt ovanlig åsikt är att man får visserligen som vuxen människa vara lite religiös ibland, men att man inte får låta det gå ut över sina barn. Återigen, nu fattar ni antingen inte hur religiösa funkar eller hur föräldrar funkar. Den som är övertygad om att den som dansar vals hamnar i helvetet lär inte låta sina barn dansa, lika lite som jag låter mina barn hoppa ut i gatan framför en bil.

Om vi pressar religiösa att acceptera alla sekulära påfund, så misstänker jag att vi kommer få en utvandrarvåg, där religiösa familjer flyttar till länder med mer accepterande inställning till deras religion. Eller att de skickar sina barn till katolska internatskolor, koranskolor osv. Är det dithän vi vill komma? Låter lite lätt nationaldemokratiskt, faktiskt.


Var går då gränsen mellan vad staten och vad föräldern skall bestämma? Svårt att ge ett exakt svar, men min inställning är nog lite mer flexibel än skolverkets. Jag anser också att det finns religiösa och sekulära paralleller till varför föräldern skall ges viss bestämmanderätt:

  • Minns ni lumpen? När varje manlig 18-åring skulle ge ett år av sitt liv för att lära sig att med vapen i hand försvara riket? Det fanns de som av moraliska (ibland religiösa, men oftast humanistiska) skäl ansåg sig inte kunna bära vapen. En gång i tiden gav det en direktbiljett in i finkan, men så småningom blev vi mer upplysta och instiftade vapenfri tjänst.
  • Det finns föräldrar som är vegetarianer, och även vill att barnen skall äta vegetariskt. Hur hanterar skolverket månne det i hemkunskapen? Skall barnen tvångsmatas med blodiga biffar? Visst måste väl barn både kunna laga och avnjuta svenska köttbullar!? Nej, så barbariska är vi inte att vi tvingar vegetarianer att äta kött; varenda skolmatsal har vegetariska alternativ att erbjuda.
  • I Frankrike är det förbjudet att bära slöja. I ännu mindre upplysta regioner är det påbjudet. Ingendera är vettigt. Talibanerna förbjöd dans. I Sverige arbetar vi för att det skall bli påbjudet att dansa. Är det bra?
Vad gäller dans, alkohol, sex - de typiska religiösa nojorna - tycker jag att föräldrar skall ha stort inflytande över vad deras barn får och inte får göra.

Men simundervisningen då? Det som brukar få de nationella att krypa på väggarna när muslimer får egna tider i kommunala simhallen, och får liberaler att bli blå även i ansiktet när muslimska flickor undantas från simundervisningen?
Där finns en reell konflikt. Det är viktigt att vi lär oss att simma, det är så vi håller dödsolyckorna nere, och detta görs enklast i barndomen. Så vi vill verkligen att töserna skall komma till badet, för samhällets skull och för deras egen skull. Här efterlyser jag just den lyhördhet och dialog som de nationella blir så upprörda över. Vi har tagit in en massa muslimer med för oss tämligen udda seder och tabun i båten; nu får vi ro det iland. Sverige är inte längre ett enhetssamhälle där alla tittar på samma TV-kanal, handlar på Domus och begravs av Fonus. Om muslimer inte känner sig bekväma med att stå nakna i grupp i duschen, eller med att blanda damer och herrar i badet, då får vi försöka hantera det. Krävs det lite ombyggnad av omklädningsrummen eller uppdelning av badtiderna, ja då får vi ta det. Hellre det än alternativen: att staten måste fösa människor in i duscharna, eller att de uteblir.

Könsstympning? Där är jag absolutist. Ingen könsstympning på våra sjukhus. Varken av pojkar eller flickor. Rör inte min kompis, tack.

onsdag 7 augusti 2013

Några ord om NPM

De senaste månaderna har det flugit omkring en hel del omdömen om New Public Management (NPM) på både Twitter, bloggar och tidningar. De flesta verkar eniga om att NPM är skräp, men har sällan så mycket konkreta alternativ att erbjuda.

Några exempel:

En uppsats från statsvetenskapliga institutionen i Lund jämför NPM-styrda landsting med mer traditionellt styrda, och hittar inga skillnader. Varken i kostnader eller kvalitet. Uppsatsen rekommenderas som bakgrundsläsning, då den tar upp vad NPM är, och vad det traditionella alternativet är.

Min kommentar: jag är lite förvånad över att inga skillnader hittas. Min egen anektotiska erfarenhet är att för 10 år sedan var det lögn i helvete att få en tid på den lokala, offentliga vårdcentralen. På privatkliniken inne i Lund gick det bra, så länge de inte hade fyllt årets patientkvot. Nuförtiden så är det mycket lättare att komma till på den lokala vårdcentralen, då de vårdcentraler som inte klarar ta emot kunder inte heller får några pengar och därmed läggs ned. Så slipper vi skiten.

Ett gäng fackordförande för läkare, lärare och poliser skriver om att professionen har kidnappats av ekonomer, och att det är dags för experterna att reclaima sina gathörn. De verkar vända sig emot det ivriga mätandet som utförs nuförtiden.

Ett läkarupprop har dragits igång för att protestera emot:

  • Byråkratin, som gör att läkare inte hinner tillbringa mycket tid med sina patienter.
  • Ett produktionsinriktat system, där patienten blir en bricka.
  • Kostnadsjakten; brist på vårdplatser, korta patientmöten, osv
Och vem är jag att kunna säga emot läkarna? Ja, till att börja med vill jag citera en kommentar till artikeln:

"Det är väldigt fint och behjärtansvärt att så många vill vara goda doktorer som tar hand om patienter på ett kunnigt, etiskt och empatiskt sätt. Något annat vore väl egentligen galenskap.
Men det jag ofta undrar över, när kampanjer som denna och typen »stoppa nedskärningarna i vården«, »det måste vara nog nu« florerar, är de konkreta förslagen. Det är väldigt lätt att skriva på en namnlista och säga nej, men jag upplever att det det är ytterst sällan som det presenteras konkreta förslag från professionen kring hur vi ska jobba istället.
Korta vänte- och handläggningstider är det väl inget ont i per se? Hur ska t ex ersättningssystemet se ut för att vi ska kunna jobba empatiskt och etiskt och utifrån patientens behov, utan att patient nr 1:s behov tränger undan patient nr 2:s behov? Hur organiserar vi kliniken för att herr X inte ska behöva träffa en ny psykkonsult varje gång? Den dag som debattartiklar och nej-stopp-upprop följs av konstruktiva förslag för finansiering och organisation av Sveriges vårdapparat, skriver jag gladeligen under med min tjockaste penna."
Malin Bohlinleg läkareMälarsjukhuset

Ja, vem är jag att säga emot läkarna? Jo, jag är faktiskt också doktor. Inte sån där doktor med vit rock, utan teknologie doktor - i industriell mätteknik. Vilket gör att jag har en del insikter i det där med mätningar. "Att mäta är att veta", brukade vi säga. Vilket innebär att om man inte mäter, så vet man inte. Jag är faktiskt lite förvånad över att just läkare vänder sig emot att man mäter verkligheten, och sedan drar slutsatser därur. Det är nämligen just det som skiljer doktorn från kvacksalvaren. Kvacksalvaren går gärna på fingerspetskänsla, på vad som är biodynamiskt eller antroposofiskt tyckande, spår i kattinälvor, osv. Doktorn skulle inte komma på tanken att portionera ut läkemedel innan dessa visat sig effektiva via dubbelblindstudier.

En förklaring till läkarnas lättsamma attityd till mätningar är att de är kvacksalvare - vad gäller organisation av stora organisationer, skattefinansierade såväl som privata. Man lär sig inte särskilt mycket om lean, NPM eller ens de mer klassiska alternativen under läkarutbildningen. Så när de ber om att överlåta organisationen till professionen så missar de att vad gäller organisation så är de inte proffs.

En sak som läkarna har rätt i är att man kan mäta fel sak, eller dra fel slutsatser av vad man mätt. Vi har väl alla hört historien om fyllot som tappat nyckeln, och sedan letar under lyktan. Inte för att det var där han tappade nyckeln, utan därför att det är där han kan se något. Låt mig dra några trista anekdoter ur mitt liv:

I min fjärran ungdom arbetade jag på en elektrokemisk industri. Salter katalyserades fram i början av processen, varpå blandningen av salt och vätska leddes fram i rör och kyldes. Till sist fälldes saltet ut i stora centrifuger (plockade från nedlagda sockerbruk), packades på tunnor och säckar och skickades till kunderna. En av komponenterna i kylsteget var en så kallad flashkylare. Den funkade så att varm salt/vätskeblandning fördes in i kylaren. Luft pumpades ut ur kylaren så att undertryck bildades. Detta gjorde att vätskan lättare kokade, varpå vätska kunde avledas ur blandningen, som också svalnade, vilket ledde till att blandningen hamnade på gränsen till att saltet skulle börja kristalliseras ut ur blandningen. Inställningen av undertrycket var alltså rätt kritisk. För lågt tryck, och saltet fälldes ut en masse och satte igen rören, varpå den stackars operatören fick kasta sig ut ur kontrollrummet, springa några våningar upp på ställningarna och spola rent rören med högtrycksspruta. För högt tryck, och för mycket och för varmt vatten följde med ut från kylaren, processen fick för dålig verkningsgrad, och fabrikens ledning blev förbannade över ekonomin.
Varje dag satte "kontoret" upp mål för vilket undertryck som skulle ställas in. Jag antar att de vägde in vilken produktionstakt de för tillfället behövde, och kanske några fler variabler. Vad de glömde, var alla de variabler som de som under åratal servat denna tämligen temperamentsfulla maskin kände till: temperaturer in/ut i rören, salthalten i blandningen, vädret, månens faser, månadens horoskop, osv.
Så vad gjorde operatörerna? Jo, de "tolkade" målvärdet. De ambitiösa satte värdet så nära kontorets mål det gick, fick jobba en hel del med att justera, och belönades emellanåt med att få springa iväg och spola rent. De inte fullt så ambitiösa satte helt enkelt ett tryck så högt att de garanterat inte skulle få några problem med kylarfanskapet.

Några år senare i livet arbetade jag som doktorand på högskolan. Detta var på den tiden då Sverige expanderade, det fanns gott om anslag, och alla institutioner var trångbodda som bara den. Döm om vår förvåning och glädje när vi fick höra att staten sagt OK till att bygga ett nytt fysikhus på området. Äntligen skulle vi få plats! Det enda vi var oroliga för var att det nya huset skulle vara för litet redan när det byggdes; att döma av de platsbehov olika avdelningar redan skickat in så skulle det bli trångt.
Sen hände något. Staten ändrade reglerna. I stället för att den som skrek högst fick de utrymmen de begärde, så blev var avdelning tvungen att betala, ur sina anslag, för de ytor som de använde. Och vad tror ni hände? Jo, genast sjönk prognoserna drastiskt. Professorns gamla försöksuppställning som stått och tagit upp ett lab i 10 år åkte raskt ned i källaren. Helt plötsligt såg det väldigt tomt ut i det nya huset.

Vad vill jag då ha sagt med dessa anekdoter? Jo:
  • Det är inte lätt att detaljstyra uppifrån. Jag misstänker dock att det ofta är vad som sker när det offentliga skall börja mäta och styra; det är svårt att bryta med hundratals år av byråkratisk ineffektivitet. En utmaning för sjukvården är att hitta den rätta styrningen. Detaljerad styrning av exakt vilken terapi som skall ges, och exakt hur, lär bli lika misslyckat som önskemål om vissa tryck i en flashkylare.
  • Direktiv uppifrån har betydelse - särskilt om de slår på byråkraternas plånböcker. Byråkratier har en viss tendens att inordna sig så att byråkraterna får det så bekvämt som möjligt. Om långa vårdköer slår emot sjukvårdens egen organisation, så kommer denna organisation att se till att få bort vårdköerna.
Sen en liten avslutande fundering, i anslutning till sista punkten ovan. Det verkar som om många vill tillbaka till den gamla goda tiden, där det bara var att begära den budget som behövs för att verksamheten bekvämt skall gå runt. Effektivisering och liknande trams, varför bry sig när det bara är att höja skatten en procent i år igen?
Tyvärr, grabbar, den tiden är förbi. Som alliansen rätt väl har visat, så har vi nått skattetaket. Ökar vi skatten, så minskar arbetsviljan och därmed skatteuttaget. Det finns en gräns för hur mycket vården kan kost - och därmed måste vi begränsa, prioritera och effektivisera. Vad som händer om vi går tillbaka till den gamla tidens byråkrati har Parkinson redan rett ut. Jag kan rekommendera er att leta upp boken på närmaste antikvariat, den är ett komiskt mästerverk med en botten av djupaste allvar.

Har jag några konkreta råd då, nu när jag gnällt över hur lite andra har att komma med? Ja, några tankar har jag:
  • Låt inte läkarna ta hand om organisationen av sjukvården. Skaffa proffs istället, som tillsammans med personalstaben stegvis effektiviserar verksamheten. Undvik offentliga sektorns tendens att med ett alexanderhugg (gärna centraliserat och gigantomaniskt) lösa alla problem.
  • Fortsätt mäta, och styra på det ni mäter. Men ta gärna lite hjälp från industriexperter. Folk inom offentliga sektorn verkar ofta tro att i industrin finns endast enkla problem av begränsad komplexitet. Visst, visst. Försök gärna först hålla ett JAS-plan i luften, styra ett oljeraffinaderi eller driva ett mjukvarutvecklingsprojekt med 1000 civilingenjörer i halvdussinet olika länder. Sen kan vi snacka komplexitet.
  • Sätt patienten i centrum. Alltför ofta skyfflas man mellan experter, eller ramlar ned i det svarta remisshålet mellan vårdcentral och sjukhus. Mitt förslag: låt vårdcentralens läkare vara "entreprenörer", som driver patientens fall hela vägen. När jag skall anlita mer än en hantverkare, och därmed samordna snickare, rörläggare, målare etc. så kan jag upphandla denna tjänst. Varför inte i sjukvården?

lördag 3 augusti 2013

Men så får man väl inte säga i Sverige?

Så har återigen ett solklart fall av näthat inträffat. Ännu en kränkt vit man har hävt ur sig spyor emot en ung kvinnlig krönikör på nätet, och därmed även blivit översköljd av kritik från alla håll.

Nej, inte riktigt. För den här gången var näthataren en etablerad vänsterprofessor ifrån Lund, som spydde upp sitt twitterhat gentemot Ingrid Carlqvist, känd Dispatch International-profil. Och plötsligt gick maktanalysen i baklås.

Om det här bara vore frågan om att en människa skriver motbjudande, nedlåtande saker om en annan människa på Twitter, så vore det inte mycket att skriva om, utöver att tydligt pränta ned hur illa jag tycker om människor som kränker andra. Det principiellt intressanta är att nu har professorns arbetsgivare, dvs universitetet i Lund, blandat sig i leken. De skall ha ett samtal med professorn om vad han får/bör skriva på Twitter framöver.

En Lundakollega hoppar då fram till professorns försvar. Liksom staten på sin tid fängslade Knut Wicksell för skämtsamma kommentarer om den obefläckade avelsen, så skall yttrandefriheten nu begränsas. Nja, nu var det ju inte särskilt oskyldigt det den käre professorn sa. Låt oss ta fram några citat:
"@ingridcarlqvist är en plåga och förändras aldrig. I sanning en avskyvärd och liten människa"
"Jag vill inte kramas med dig @ingridcarlqvist Jag vill spotta dig i ansiktet om jag får chansen" 
Även som yttrandefrihetsfundamentalist undrar jag lite: är detta verkligen uttalanden som jag vill dö för hans rätt att få yttra?

Men tillbaka till det där med arbetsgivaren. Jag ser två modeller som står emot varandra:

  1. Den svenska modellen, folkhemmet. Relationen arbetsgivare/arbetstagare är formad efter den gamla bruksorten och industrisamhället. Arbetstagaren är en utbytbar kugge i det löpande bandet. Det viktiga på arbetet är det rutinarbete man utför där, vad man har för åsikter och aktiviteter på fritiden är irrelevant. Lagstiftningen ger arbetstagaren långtgående skydd emot avsked pga arbetsgivarens nycker. Det är inte OK att avskeda någon för att de engagerar sig politiskt, låter bli att tvätta sig på helgerna, inte går i kyrkan, går i kyrkan, talar svenska med skånsk dialekt, osv. Så länge man gräver sina diken under arbetstid så har man jobbet kvar.
  2. Den danska modellen, flexicurity. Där är det lättare att sparka folk, gillar arbetsgivaren inte någons uppsyn så är det bara att säga till dem att dra. Samma sak om arbetsgivaren tycker att vad arbetstagaren ägnar sig åt på fritiden påverkar företagets image negativt.
För stora företag som Volvo funkar antagligen den svenska modellen utmärkt. Vem bryr sig om ifall några montörer på Volvo är näthatare när det är dags att köpa en ny Volvo? För universitetet kan det vara lite annorlunda. Om det kommer ut att alla anställda på statsvetenskapliga institutionen är testuggande marxister, vem tusan vill ligga i Lund? Samma sak om man kan förvänta sig hatbrev av de lärare som man inte delar åsikter med. 

Initialt är jag, som tokliberal, böjd att falla för den danska modellen. Jag är ju för äganderätt, och att den som äger ett företag skall få göra vad de vill med företaget, inklusive köra det i botten. Så om ägaren ogillar vänsterhänta, låt den göra sig av med dessa. Det finns gott om andra företag att söka jobb i, företag med vettigare ägare.

Men sen kommer jag på att det är ju Sverige det gäller. Landet där alla har samma åsikt, samtidigt. Landet där det är helt oacceptabelt att inte tycka som alla andra. Så jag blir lite orolig. Om vi tillåter oss att avskeda de med en udda åsikt, kommer det finnas någon som anställer dessa? Eller blir de samhällets paria? Vi har ju till exempel redan sett hur Sverigedemokrater haft svårt att få och behålla tjänster i den offentliga sektorn, som ju faktiskt är hårt reglerat enligt den svenska modellen. Kommer man i framtiden att få svårt att hitta ett jobb för att man är för/emot demokrati, feminism, marknadsekonomi, invandring, islam, kristendom, osv?


Så för tillfället så håller jag på vår svenska modell. Och i den skall universitet ge tusan i vad deras anställda har för sig på sin fritid. Det blir ett fall för polisen i förekommande fall. Sen hoppas jag på att invandringen avsvenskar svenska folket såpass att vi en dag kan låta mer än en åsikt åt gången vara moraliskt acceptabel.

fredag 26 juli 2013

Hej dunkom och en flaska rom

Nej, nu känns det som det är dags att bli piratpartist, sätta på ögonlappen, fästa sabeln i bältet, hissa Jolly Roger och kasta loss.

I vanliga fall är jag en ärkekonservativ gammal stöt. En sån där som köper CD-skivor, emellanåt lyssnar på sin gamla vinylsamling och tycker att piratkopiering över nätet är ett himla otyg. Dagens ungdom, alltså.

Men, nu börjar jag undra om det inte är dags att rösta på piratpartiet. Integriteten och friheten börjar naggas i kanterna.

I England föreslår de konservativa att porr skall börja filtreras bort på Internet. Varpå en vänsterpartist hänger på och tycker det vore en ypperlig idé för Sverige. Konstigt i och för sig, eftersom Lars Ohly då blir den förste som får stänga sitt instagramkonto.
Även i Sverige drabbas vi av moralisterna. Sexshoppar kan inte längre sälja sina produkter över nätet, då banker och betaltjänster vägrar befatta sig med dem. Shoppens ägare beklagar sig och undrar varför just de skall drabbas, då de ju säljer feministisk porr. Jag inser inte hur det skulle göra någon skillnad. Det väsentliga är att allas vår frihet begränsas, inte vems frihet som drabbas just idag.

Låter vi privata företag styra vad vi kan köpa och sälja, så är vi riktigt illa ute. Vad kommer härnäst? Tänk tanken att Visa och Mastercard köps upp av kinesiska staten. Eller, ve och fasa, kära kulturmarxister, av den kristna USA-högern!?

Men vänta nu. Jag är tokliberal. Är det inte fritt fram för privata företag att göra som de vill? Nej, inte när det rör vital infrastruktur, vilket Internet och betalning över Internet är. Tänk om Öresundsbrokonsortiet vägrade judar att köra över Öresundsbron. Tänk om Citymail inte levererade min Fantomen-prenumeration med motivering att tidningen inte är kulturellt högstående nog. Tänk om posten vägrade leverera SD-broschyrer (aj fan, det har visst enskilda brevbärare försökt sig på, och vänstern gjorde vågen).

Som tokliberal tycker jag att staten skall sätta upp spelreglerna, och sedan släppa företagsamheten fri. En av spelreglerna bör vara att företagen inte får sätta upp godtyckliga moraliska regler för vem som får handla hos dem. Och döm om min häpnad när jag läser i artikeln att sådana regler finns, på EU-nivå. Utmärkt! Men varför händer då inget? Saknas sanktioner? Saknas stake?

Mitt förslag är att sanktionen för det företag som inte följer reglerna är att det mister rätten att driva handel. Innan de återfår rätten skall de visa hur liknande misstag undviks att upprepas. Den som drabbats skall givetvis ha rejält skadestånd. Så om Visa har några konstiga antiporr-regler, så får de ha dessa regler. Och finna sig i att vara utestängda från den europeiska marknaden. Så kan vi använda Dankort i Europa istället - för jag misstänker att danskarna inte har några onödiga moralregler.

Under tiden detta fixas till skall jag se till att söka på google efter "när det gick för kyrkoherden", Bengt Anderbergs finfina novell sedermera filmad med Jarl Borssén i huvudrollen. Samt Fäbodjäntan. Och några tyrolerfilmer. För snart kan det vara för sent.

måndag 22 juli 2013

Några ord om Utöya

Så har det redan gått två år sedan Utöya. Låt mig börja med en tyst minut vid tangentbordet, för att hylla de som dog, för att sedan fortsätta med att å det skarpaste fördöma den nedrige gärningsmannen.

Och sedan fylla på med varför sådana tomma hyllningar som den ovan inte leder till mycket mer än att jag känner mig ädlare.

Jag tycker Johan Westerholm har prickat rätt: http://mitt-i-steget.blogspot.se/2013/07/overbevisa-mig-om-ni-kan.html. Hans tes, om jag förstått den, är att det inte hjälper att vi står publikt och slår oss för bröstet med hur goda vi är. Det hjälper inte hur mycket vi förkastar sverigedemokrater. Det som hjälper är att vi var dag står upp emot rasismen: säger emot när vi hör en förflugen kommentar på jobbet, vågar faktiskt tala med en invandrare, osv.

Jag kan inte lova att jag klarar av att följa honom hela vägen, men jag skall försöka en bit. Jag skall försöka stå upp för de goda ting jag tror på: demokrati, frihet, fundamentalistisk kristendom, liberalism, fri invandring. Ja, jag är så funtad att jag hellre talar väl om det jag tror på än illa om det jag inte tror på. "Antirasister" har jag aldrig förstått mig på, de verkar i sin intolerans väl så rasistiska som de de säger sig vilja bekämpa.

Sen vill jag bredda kampen. All sorts våldsam extremism, och uppmaning därtill, är värd att bekämpa. Kvittar om det är en högerextremist som hatar judar, en feministextremist som vill slå män med spikklubba, en vänsterextremist som vill fylla moderater med bly, eller en islamist som vill spränga de feltroende. Här är mitt ansvar att lugnt men bestämt påpeka: så där säger man inte i vuxet sällskap. Om du envisas, så får du sitta vid barnbordet ihop med de andra extremisterna.


Mitt ansvar? Ja, en av de fina poängerna i Westerholms text är att den talar till mig att handla. Inte att sitta vid tangentbordet och gnälla över att inte alla andra gör något. Det är så lätt att klaga på andra. Till exempel skälla på konservativa för att de inte håller rent mot Breivik, eller på muslimer att de inte håller rent mot islamister, eller socialister för att de umgås med människor som hyllar Che och Stalin. Men de får själva läsa och fundera över Westerholms text, liksom jag. Vill de sen resa sig upp och handla, så välkomna, govänner. Om inte, tja, vi orkar inte alla agera mot allting hela tiden.

söndag 14 april 2013

Till herr Omars försvar

Det kan inte vara helt lätt att vara Omar Mustafa idag.

De senaste decennierna har kampen emot extremisterna haft en väldigt tydlig slagsida. Det är (den vita) högerextremismen som är hotet.
  • Om någon till höger råkar använda samma ord som Breivik, kulturmarxist, så är han en suspekt person som krattar manegen för massmord. Om Aftonbladet Kulturs medarbetare pratar om klasskamp, klasshat och hyllar Lenin så reagerar ingen.
  • Om Lars Vilks föreläser för Pamela Geller & Co så är det fult. Om en medarbetare på en av våra stora dagstidningars kultursidor håller föredrag för revolutionära kommunister, så är det inget att orda om.
  • Om en pingstpastor håller en predikan emot homosex så är det riksnyheter och twitterstorm. Om en imam håller en predikan emot homosex, så är det OK.
Så jag förstår så väl att Omar Mustafa inte fattade vad som hände när Expo häromdagen avslöjade det som vi i högern vetat om i åratal: att muslimer tenderar bjuda in utländska muslimer som inte till fullo omfattar svenska värderingar vad gäller genus, dagis, arbetslinjen och judendomen. Johan Lundberg och Per Gudmundson har ju påtalat detta i åratal, utan att någon bryr sig.Tyvärr verkar det som om det viktiga här i Sverige inte är vad som sägs, utan vem som säger det. Så när Expo tar till orda, så tar det skruv.

Och när Expo tar till orda, tvingas även vänstern till viss konsekvens. Löfven har gått ut och sagt att Omar får välja: antingen är han med i ett parti som kräver samma syn på HBTQ, feminism och familjepolitik, eller så är han med i en muslimsk förening. Men jag undrar - har Löfven någon aning vilken ande han nu släppt ut ur flaskan? Vad gör vi med de sossar som i Ship to Gaza umgåtts med skogstokiga antisemiter? Vad med de som fortfarande gillar Kuba-diktaturen? Givetvis måste väl även de få välja mellan S och sitt ljusskygga umgänge! Eller gäller en extra hård uppsättning regler för muslimer enbart?


Vad har nu egentligen Omar gjort som är så hemskt? Han har bjudit in muslimska auktoriteter från utlandet hit till Sverige. Dessa auktoriteter har sedan visat sig ha uppfattningar om judar som är minst sagt obehagliga. Antagligen har de även helt osvenska åsikter om homosex, antal tillåtna fruar, manlig/kvinnlig arvsrätt, barnaga osv. Uppriktigt talat: om muslimska förbundet vill bjuda in en talare från arabvärlden, är det överhuvudtaget möjligt att hitta någon som duger? Visst, man kanske skulle sålla ut de allra tokigaste, men betänk att antisemitism är helt koscher på prime time TV i arabvärlden. Och de är inte inbjudna för att tala om judefrågan, utan för att tala om profeten. Antar jag.


Själv vill jag ha en annan linje. Jag tycker det är helt rimligt att umgås med extremister. Och innan ni hoppar i taket, betänk att extremisterna faktiskt är vi. Om man jämför Sverige med resten av världen, finner man snabbt att "de normala" har ärkekonservativa familjevärderingar, är emot homosex, måttligt intresserade av demokrati och kanske till och med abortfientliga. Så om vi skall isolera oss från alla som inte delar våra värderingar, så kommer vi bli rätt ensamma.

Jag föreslår istället en linje där vi med nyfikenhet och öppet sinne kan träffa och umgås med både ärkekonservativa muslimer, HBTQ-aktivister, nazister och kommunister. Genom samtalet lär sig båda parter någonting. När vi står på ena sidan kravallstaketet och ropar "inga rasister på våra gator" eller "muslimer go home" så lär den andre sig bara att hata oss tillbaka.


Jag ser nu att Omar valt att avsäga sig sina uppdrag i S, för att fokusera på den muslimska rörelse han leder. Han har valt att inte förneka sina bröder och systrar för att vinna inflytande. Ett hedersamt beslut, som jag beundrar honom för.

Vad kan Omar nu hitta på? Ja, varför inte komma över till oss i alliansen? Vi tenderar att inte vara så bokstavstroende som de till vänster. Tycker du att kvinnor (eller män...) skall kunna stanna hemma och ta hand om familjen? Kristdemokraterna välkomnar dig med öppna armar, där finns redan gott om religiösa. Kanske ibland lite för religiösa för att partiledaren skall vara riktigt nöjd. Om du vill driva månggifte som en islamsk fråga, så är Centern partiet för dig. Välkommen!

måndag 8 april 2013

Tack, Maggie!

Maggie och en annan konservativ idol
Margaret Thatcher är död. Idag blir det inga lustiga inlägg. Bara några påminnelser om vad hon lämnade efter sig.

På 70-talet var England på väg ned i avloppet. Sen kom Maggie, rensade upp i de militanta fackföreningarna, lade ned dödsdömda industrier och började sätta landet på fötter.

När jag 10 år senare studerade i Wales, i landets kolcentrum där gruvorna hade lagts ned och mängder med jobb försvunnit, så var det fattigt. Men det fanns i alla fall en framtidstro. En tro som hade Maggies politiska passion,. vision och ledarskap som grund. Även om man grät över att England låg efter Italien i den europeiska välståndsligan så hade man visst hopp om att inte behöva falla bakom Grekland.

Sen när argentinarna trodde att de kunde stilla en stökig inre situation genom att ge sig på en liten ögrupp i trakten, så var det Maggie som skickade ned flottan och räddade "the British way of life". Hon hade mer stake än resten av Tory-partiet tillsammans.


Så tack för den här tiden, Maggie.