Val i sikte!

Till slut har även jag fattat att det är valår i år. Inget av partierna verkar riktigt passa mig. Ja, inte än i alla fall. Vi får väl se vilket valfläsk de försöker triangulera fram framför ögonen på mig. Om nu det lockar, jag är mer ideologiskt lagd. Så jag tänkte faktiskt försöka värka fram mitt eget, ideologiskt färgade valmanifest. Först en snabbskiss i detta inlägg, och sedan lite djupare dykningar allteftersom valtemperaturen stiger.

Till EU-valet har jag tänkt låta min ungdoms idoler styra tankarna:

Jajamen. Ramones. Grabbarna som gav 'Back to Basics' ett nytt ljud. Grabbarna som visade att mer än tre ackord är överkurs. Grabbarna som lärde oss att tre minuter räcker och blir över.

Till EU-valet väljer jag tre raka ackord:

1. Frihet för varor. Vi får redan sälja varor fritt inom EU, vilket varit till gagn för både säljare och köpare. Möjligen har någon protektionistisk grodätare fått kulorna i kläm, men det bryr jag mig inte om. Till nästa mandatperiod skall vi utöka denna frihet till att gälla även länder utanför EU. Fritt blås för bananer ifrån Afrika och Latinamerika.
2. Frihet för tjänster. Minns ni hur Göran Persson varnade för social turism, och hur Byggnads stod och skrek 'Go home' till lettiska byggarbetare? Låt oss hålla gränserna öppna inom EU. Låt oss även öppna upp gränserna in till EU, så afrikanska bananplockare kan komma till EU och jobba.
3. Nato. OK, det har ju faktiskt inte med EU att göra. Dock med Europa, så jag tar upp det här ändå. Sverige är, och har alltid varit, en del av väst. Dags att visa det. Den dag ryssen kommer vill vi ha jänkarna i ryggen. Inte att de vänder ryggen till.

Inrikespolitik är lite snårigare. Tre ackord räcker inte riktigt. Viss politik är så långsiktig att det inte ens räcker att breda ut sig över en hel LP-sida, det kan krävas decennier av rockande och juckande för att komma i mål. Så dags för:

Japp. Pink Floyd. Grabbarna som är så flummiga, obegripliga och långrandiga att de genast får mig att tänka på en riksdagsdebatt. En rätt trevlig riksdagsdebatt, dock. Det mantra som dyker upp framför mina ögon efter att ha avnjutit ett par David Gilmour-solon är: Frihet! Eller, lite mer konkret:

1. En fri skola. Dagens melodi verkar vara att detaljstyra skolan mer: bestämma lärartäthet, vilken sorts skolbibliotek som skall finnas, osv. Helt fel väg. Låt tusen blommor blomma! Låt varje skola bestämma mer lokalt. Låt varje förälder bestämma vilken skola barnen skall gå i.
2. Fri kringvandring. Låt rumänska romer, polska rörmokare, indiska programmerare och somaliska boskapsskötare komma hit bäst de vill. Så länge de står för sitt eget uppehälle. Vill de ha stöd av svenska staten, ja då får vi fundera närmare på i vilken omfattning det skall ske. Men grundregeln är: har du till ditt eget uppehälle, då stör staten dig ej.
3. Fri sprit. Minns ni Förmyndar-Sverige? I min ungdom hade någon byråkrat beslutat att det skulle vara förbjudet att sälja cider i Sverige. Överhuvudtaget. Samtidigt kunde jag gå in i en engelsk närbutik och köpa med mig en PET-flaska med denna gudadryck att äta till min shepherd's pie. Självklart skall Skåne befrias. Absolut.
4.  Fri barnomsorg. Idag tar staten ut skatt från oss, och ger sedan pengarna tillbaka enbart om vi väljer av staten godkänd omsorgsform. Låt istället oss föräldrar välja, fritt. Ge oss våra pengar tillbaka, och låt oss välja om det är svärmor eller det kommunala dagiset som vi vill anlita.

Det här blev ju så nyliberalt att det kan vara värt att avsluta med en tredje ungdomsfavorit:

Några tankar om våldet

Det där med Kärrtorp har fått mig att fundera en del över ämnet våld under helgerna. Ja, ni kanske minns. Ett gäng från SMR angrep en demonstration emot nazism, och möttes av AFA, som tydligen gick med i tåget. Kaos och kalabalik uppstod, och det blev inte bara blåmärken utan även en knivskuren huligan. Lite senare samlades landets politiska och mediala elit till ett nytt tåg emot rasism.

Och jag kände att jag skulle aldrig i världen vilja gå med i det tåget. Hur emot rasism jag än är. Varför inte? Jo, av två anledningar.

1. AFA gick med i tåget. Våldsförhärligande budskap predikades från scenen. Precis det pack som vi försöker protestera mot!
2. Tåget var inte bara emot rasism, det var även emot den regering jag röstat in. Där var gott om tal emot den kalla, hårda allianspolitiken. Tänk er reaktionen om jag fattat micken och börjat hetsa emot sossarnas 40-års folkhemspolitik som orsaken till all rasism i Sverige? Ok, det hade kanske kunnat funka, med tanke på att organisatörerna ligger så långt ut på avgrundsvänsterkanten att de nog ser sossar som folkförrådande sell-outs. Men ni fattar tanken.

Sen börjar jag inse att jag i tidigare inlägg hårt försvarat att bjuda in, och stå sida vid sida med, diverse obehagliga element. Som när till exempel föreningen Unga Muslimer gång på gång lyckas bjuda in förintelseförnekare, judehatare, homofober, kvinnoprästmotståndare - ja allt det där vi inkluderande svenskar vill exkludera.

Hur får jag ihop det? Skall de med obehagliga åsikter få vara med i mitt gäng eller ska de frysas ut?

Så här går mina tankar: vi har en grundläggande, demokratisk samhällsmodell i Sverige. Vårt försvar för det barbari och djungelns lag som, Reinfeldt får ursäkta, inte enbart är ursvenskt. Grundkontraktet är nattväktarstaten, som ger staten våldsmonopol och beskattningsrätt, och oss försvar, rättsväsende, polis och lite andra småsaker. Sen bygger vi på det med välfärdsstaten, som ger grundtryggad inkomst, och överflödsstaten, som ger medelklassen äventyrsbad. I min idealbild av detta kontrakt så är taket högt; man får säga ungefär vad man vill. Nej, det finns ingen garanti för att man blir hyllad för det man säger, men man slipper riskera förlora jobbet, relegeras från skolan, kickas ut ur facket eller slås gul och blå av SÄPO.

När AFA och SMR tar till våld, så bryter de mot detta samhällskontrakt. Då är det inte dags att samtala, då är det dags att spärra in dem. Sen, när de sonat sina straff, så kan de komma in i samtalet igen. AFA och SMR är samma skit. Va? Men har inte AFA goda intentioner, medan SMR är genomonda? Nja. Nog tycker väl alla utopister att de jobbar för en god sak? SMR vill införa ett nytt tusenårigt rike, att några judar får sätta livet till är då en bisak. AFA vill införa ett nytt kommunistiskt paradis, att några kapitalister får sätta livet till är då en bisak. Samma skit, alltså. Politiska våldsverkare är politiska våldsverkare, inget mer. Ungefär som religiösa extremister är religiösa extremister; det spelar ingen roll om det är en muslim som spränger en kyrka eller en kristen som spränger en moské. Samma skit. Extremisterna alltså, inte de som de spränger.

Återigen: taket skall vara högt. Det är OK att förhärliga våld. Det är till och med OK att propagera för våld (med untantag av de lagar som är till för att förhindra upplopp och lynchningar. Minns von Fersen). Gränsen går vid att faktiskt utföra våld. Och har man gått över den gränsen, då vill till och med jag hålla avståndet lite grand. Dels av princip. Dels så de inte lär känna mitt ansikte. Jag är inte bara principfast, jag är feg också.

Den värdelösa värdegrunden

Jag har länge tänkt skriva några ord om värdegrund, och hur det verkar funka som ursäkt för de mest stolliga påhitt nuförtiden. Och så kommer Zlatan ivägen, och triggar Mats Skogkär på Sydsvenskan att hinna före mig.

Zlatan? Vad har han nu med något att göra, undrar jag som inte sett fotboll på 20 år. Men tydligen är han lite av mannen som gör vad som faller honom in. Han har vågat hävda att svensk damfotbolls största namn inte är mycket att hänga i gran bredvid Zlatan själv. Och kanske han har rätt? Kanske detsamma även gäller svensk herrfotbolls övriga giganter?

I vilket fall, för att nu återknyta till ämnet - värdegrund - så har Pia Sundhage, damlandslagets förbundskapten, kommenterat att Zlatans yttrande visar på brister i manlig fotbolls värdegrund. Här finns anledning att stanna till och tänka ett ögonblick. Vad bör finnas i en värdegrund? Typiskt svenska saker som allas lika värde, kompisanda, demokrati osv? Med tanke på att Pia Sundhage är kommunist, så misstänker jag att Pia själv skulle vara den första att åka ut om man började kritisera de som bryter mot värdegrunder. Att vilja störta demokratiskt valda regeringar medelst revolution, med våld införa den ideologi som redan har mördat en massa miljoner människor - vilken värdegrund kan det passa med?

Värdegrund används även av facket, som ursäkt för att utesluta medlemmar med sverigedemokratiska åsikter. Borde inte en grundläggande värdegrund för facket vara att värna om sjyssta villkor och löner för knegarna, snarare än att åsiktsregistrera och -bestraffa sina medlemmar?

Ja, just sverigedemokrater verkar vara populärt att angripa med värdegrund som grund. Logiken verkar vara:

1. SD skiljer på folk och folk. 
2. Det gör inte vi. 
3. Alltså har vi rätt att skilja på oss och SD.

Någon som begriper den logiken?


För att återknyta till Pia Sundhages kommunistiska böjelser, så får jag en känsla av deja vu när jag hör ordet värdegrund. För ett tag sedan läste jag Frank Dikötters bok om Maos Kina. Där beskrevs hur fritänkande kommunistledare kunde få höra av Mao att de led av "borgerliga tankar". Varpå sagda kommunistledare insåg att det var dags att hålla en räcka hyllningstal till Den Store Ledaren och ångra sina feltänk. Eller beställa en kista.

På liknande sätt börjar värdegrund användas i Sverige. Inte för att förbereda människor för nackskott, förvisso. Men för att tvinga in fritänkare i den ideologiskt rätta fållan.

Eller, för att citera Skogkär:

"Tanken att det går att uppnå något som liknar enighet i så komplexa frågor annat än på en väldigt allmän nivå är märklig.
Tanken att det är önskvärt är snarast totalitär."

Dags att lägga av?

Westerholm har lagt kepsen på hatthyllan, Anybody undrar om klockan är slagen. Skall även jag lägga ned?

Nej, jag tänker inte lägga ned för att mobben hylar. Inte än, i alla fall. Det är lätt att vara modig innan fienden står på andra sidan vallgraven.

Men ibland stöter jag på inlägg som får mig att undra vad sjutton jag bidrar med.

Som Nima Dervish, som plockar isär Aftonbladets rasistutmärkelse av Stellan Bojerud.
Som Stig-Björn Ljunggren, som reder ut varför det är inte bara rätt utan även gott och gagneligt att tillåta förintelseförnekelse.

I sällskapet känner jag mig lite kortvuxen.

Men jag fortsätter nog ändå. För min egen skull, om inte annat. Så jag kan se tillbaka om 10 år och se hur tokigt jag tänkte.

Jag har en näthatarsajt

Jag ser två separata frågor i den senaste tidens näthatardebatt:

1. Vilka metoder bör/får man använda för att leta rätt på människor med obehagliga åsikter?
2. Vad gör man sedan med de fula fiskar som sitter och sprattlar i nätet?

Låt oss börja med den första frågan. Det första jag då får göra är att närmare definiera "man". Jag anser nämligen att vad man får göra beror på vem man är. Jag tycker den lag vi har idag, som förbjuder staten att efterforska vem av dess anställda som talat med pressen, är bra. Det gör det möjligt att offentliggöra missförhållanden som det är i statens uppdragsgivares, dvs vi alla, intresse att offentliggöra. Jag vill även utsträcka detta förbud till att gälla privata aktörer inom vård/skola. För privata företag i allmänhet har jag ännu inga fasta regler; jag är inte för att man skall kunna röja viktiga företagshemligheter hur som helst, samtidigt som jag gärna vill att saker som Boforsaffären skall komma upp i ljuset. Kanske någon regel om immunitet vad gäller att röja sådant som är olagligt?

Vad bör polisen kunna göra? Att polis inte hur som helst får öppna mina brev eller kliva in över min tröskel tycker jag är bra. Vi medborgare är oskyldiga tills motsatsen bevisats, det skall krävas hög grad av misstanke och skriftliga beslut innan gränserna flyttas. Personregister av organiserad brottslighet och dess umgänge? Visst skall polisen kunna upprätta sådant, det blir svårt att bekämpa Hells Angels och Bandidos om man inte vet vilka de är. Men givetvis skall dessa register föras enligt reglerna, och vara föremål för oberoende granskning, så poliserna inte börjar registrera allt som rör sig. Poliser är ju liksom vi bara människor. Om något kan missbrukas så kommer det förr eller senare missbrukas, så låt oss inte inleda ordningsmakten i frestelse.

Privatpersoner, då? För att nu bli lite dagsaktuell: vad skall några privatpersoner som går ihop och kallar sig "Researchgruppen" få göra? De får givetvis inte öppna folks brev; där har vi lagar som raskt skulle förpassat dem in i finkan. De får samla in vad folk själva skickar ut i offentligheten: facebook-updateringar, tweets, osv. Däremellan finns en gråzon. Var är rimligt att lägga gränsen?

Jag skulle vilja ha ett skydd för data som ligger på nätet. Ungefär som mitt hem är skyddat; ingen får gå in där och plocka åt sig saker, eller klottra på tapeten. Oavsett hur dålig min säkerhetslösning är. Liknande skydd borde vi kunna ha på nätet, så att det som vi vill hålla dolt förblir dolt. Här hamnar jag antagligen på tvärsan emot alla nätets frihetsapostlar, men jag anser att anonymitet och sekretess är viktigt. I första hand gentemot staten, men även emot självutnämnda moraltanter och -gubbar.

Om vi nu hittar ett riktigt fult uttalande på nätet, med de metoder som står till buds; vad göra?

Vad gäller gamla hederliga tidningar, så är jag rädd för att vi har fått två parallella rättssystem. Vid "riktiga" brott så publiceras sällan namn. För det första krävs en formell anklagelse; att publicera på rykten gör endast riktigt usla tidningar. Helst skall det till en fällande dom, och ett rejält allmänintresse, som att den dömde är politiker.

Sen har vi de inte lika "riktiga" brotten. De som bryter mot våra oskrivna morallagar. Och där verkar det vara fritt fram nuförtiden att publicera och ställa folk mot väggen. Och det verkar också som om påföljderna är hårdare, och helt omöjliga att överklaga. Bryter du mot morallagarna så kan du förlora jobbet, bli utsparkad ur facket. Vore det inte barmhärtigare att återinföra kyrkstocken: näthataren får sitta kedjad på kyrkbacken en helg och ta emot skurar av ruttna tomater, men kan sen gå tillbaka till jobbet igen?

Ja, jag lutar åt att problemet inte är att vi publicerar alla möjliga dumheter. Avpixlat har redan varit igång och publicerat bilder på invandrare, och Expressen/AB tar nu upp manteln. Det verkar vara här för att stanna.

Det verkliga problemet är "den svenska ankdammen". Att alla skall tycka likadant, och fan ta den som inte gör det. Vi skakar på huvudet åt hur kyrkan för några hundra år sedan behandlade Galileo. Är vi bättre idag? Här kan jag rekommendera piratpartisten Christian Engströms tankar.

Johan Westerholm skriver klokt om Aftonbladets hantering av sverigedemokraten Stellan Bojerud. Samme Westerholm lägger nu ned sin blogg efter att han måst förklara för sina barn varför han hamnat på Aftonbladets lista över hatsajter. Han hade låtit Bojerud kommentera på bloggen. Aftonbladet kan visst inte sin Pippi - Prussiluskan var inte hjältinnan i berättelsen. Vi saknar dig redan, Johan!

Jag håller också med Alice Teodorescu: det är dags att protestera. Först Avpixlat, sendan Westerholm. Snart är det väl jag som är Sveriges värsta hatsajt. Jag är ju kritisk till dagens invandringspolitik, skolpolitik, bostadspolitik, osv. Både sverigedemokrater och kommunister är välkomna att kommentera här. Till och med extremisterna från Researchgruppen!

Så vad är receptet? Jag vill ha två saker:

1. Anonymitet på nätet. Det behövs en möjlighet att hävda sina politiska åsikter utan att åsiktspolisen knackar på dörren.
2. Större tolerans. Tolerans idag verkar betyda att hata rasister, och att alla är rasister. Riktig tolerans betyder istället att vi låter folk tycka även riktigt otrevliga saker, och säga dem högt. Inte utan mothugg, debatt är bra. Dock utan förakt, hat eller att de förlorar jobbet, blir utsparkade från facket, deras barn inte får gå kvar på dagis, eller vilka påföljder som toleransens riddare nu tycker är lämpliga. Det skall vara OK att hävda att Lenin var en hyvens kille - man skall inte behöva bli sparkad från sitt jobb som chef på Aftonbladets kulturredaktion. Inte ens om man skriver det öppet i den egna tidningen.

Ett anspråkslöst förslag

I Sydsvenskan den 12 november läser jag att två sossar, Anna-Lena Hogerud och Olle Holmberg, har kommit på något riktigt smart. Så smart att de inte riktigt själva fattar vilken idé de sitter på. Tyvärr verkar artikeln inte finnas på nätet.

Lund och dess grannkommuner verkar ha problem, enligt artikelförfattarna. Nu när gymnasieelever själva får välja var de skall gå i skola, så blir skolorna i Lund överfulla medan skolorna i mindre heta kommuner (Eslöv, om jag själv får gissa; staden har ungefär samma rykte som Åmål här nere i Skåne) gapar tomma.

Ett citat från artikeln visar hur författarna ömmar om de stackars kommunpolitikernas väl och ve:

"Det är ingen lätt sak att planera utbildning när valfriheten rör så stora områden och så många människor."

Förvisso inte. Men nu finns inte valfrihet och marknad till för att göra livet lätt för de som producerar tjänster, utan för de som konsumerar dem.

Författarna tar också upp det fria valets nackdelar gällande sociala aspekter. Motiverade elever söker sig hemifrån, och dränerar därmed hemorten på motiverade, intelligenta elever. Segregationen tilltar.


Kommen så här långt, så inser jag att här finns fröet till en ny giv för Sverige.

Tänk bara på Sveriges glesbygdsproblem. Unga, välmotiverade människor lämnar hemorten för att flytta till Stockholm för att studera på universitetet. Landsbygden dräneras på högskolestuderande kvinnor, och kvar sitter sjukbidragstörstande jägarmän. Trycket på bostäder och utbildningar blir hårt i storstaden, och i glesbygden finns intet kvar.

Här funkar artikelförfattarnas medicin som rena trolldrycken. Förbjud helt enkelt folk att flytta från sina kommuner! Segregationen avstannar; intelligenta, driftiga människor stannar kvar i Degerfors och Grums och får orterna att blomstra. Bostadsköerna i Stockholm blir ett minne blott, när tullarna verkligen blir tullar som ingen får passera.


Och tänk sen när SD får tag i den här idén...

Tårtan

I min oskyldiga ungdom var Tårtan en anarkistisk och humoristisk TV-serie:



Nu är det inte lika roligt längre. Som vanligt är jag sist på nyheten, jag skulle blivit en usel journalist. Alla har redan sagt allt som behöver sägas om Åkessons gräddbomb:

• Åsa Linderborg överraskar mig positivt. "SD ska man  bemöta med argument, solidaritet och humor". Gäller alla, inte bara SD.
• Anybody pekar på hur de som bekämpar SD beter sig som en blandning av gatuligister och gated community-vurmare.
• Både DN och SvD är tydliga med att fördöma det politiskt motiverade våldet.
• Björn Andersson, en av de sossar jag gärna är oense med, skriver också bra. Kommentarsfältet, däremot...
• Mattias Irving på Dagens Seglora summerar de senaste dagarnas reaktioner, och typer av reaktioner.

Det enda jag läser som gör mig riktigt besviken kommer från Feministiskt Perspektiv, där någon som säger sig arbeta för medborgerliga rättigheter kallar den tårtande kvinnan för hjältemodig.Själv tycker jag ju det är en medborgerlig rättighet att slippa få saker kastade på sig. Liksom det är fel när skånska småglin i Tomelilla kastar kottar på en slöjförsedd muslimsk kvinna, så är det fel när en gammal tant kastar tårta på en partiledare.

En sak jag tycker kommer bort lite i allt tårtfniss är det som Anybody kommer in på i inlägget ovan. OK, det är inte helt bra att en tant kommer så nära Åkesson att hon kan bjuda på Gustav Adolf-fika, SÄPO-vakter till trots. Men har ni sett vad som försiggick strax intill?

Kolla in den här sidan hos Dissidenten Stenqvist (varning för känsliga läsare: I som här inträden kommer till SD-land).  Där finns ett videoklipp från boksigneringen. En skränande pöbel, jag hittar inte bättre ord. Gammal och halvdöv hör jag inte vad de skriker, men de låter inte särskilt vänliga. Vuvuzuelorna verkar numera ha övertagit nyckelskramlandets roll. Med lite inlevelseförmåga kan jag tänka mig hur trevligt det är att mötas av ett sådant uppbåd. Tänk hur kul det vore med 100 skränande liberaler som tystar förstamajtalen? Ja, jag vet, det känns rätt otänkbart.

Om detta borde vi tala väl så högt som om tårtorna.

Antidemokrater. Har ni något bättre ord på dem?