Nytänkande i asylpolitiken

Alldeles intill den artikel om invandring som jag länkade till i förra inlägget, så finns en annan artikel. En artikel om hur färdtjänsten byggt upp bokningsservice i Senegal. Och här ser jag invandringspolitikens gordiska knut.

Nej, inte att asylsökande ska kunna åka färdtjänst till Sverige. Men låt oss utlokalisera Migrationsverket.

All asylmottagning sker framöver på ambassader i krisområden eller deras närområden. För att få ett speciellt asylvisum till Sverige så krävs givetvis, som vid all annan visering, att du visar upp ett ID. Inget ID? Du släpps inte ens genom ambassadporten.

Utredning sker sedan på plats. Dels med lite personal från Migrationsverket, givetvis stationerad på plats där informationen finns. Men även med hjälp av inhyrda lokala detektiver. Lite som Philip Marlowe, men klädd i sån här kostym och med tre fingrar jäst getmjölk under västen:

Eller kanske något i den här vägen:

Grabbarna ovan riskerar dock viss kritik från vår kära identitetsvänster för kulturell appropriering.

De lokala detektiverna borde snabbt, effektivt (och kostnadseffektivt, vi lägger ju callcenter i Senegal för att de inte har svenska kollektivavtalsnivåer) kunna avgöra om du är den du utger dig för och om du har skyddsbehov. Lokalkännedom FTW. Om du passerar nålsögat, så får du tillåtelse att för egna pengar köpa en biljett till Sverige, för en resa som lär vara betydligt billigare och riskfriare än dagens smuggelturer. Kanske Bert Karlsson kan starta en charterlinje?

För att riktigt minimera risken för farliga smuggelturer så får vi även införa nolltolerans emot illegal invandring. Så länge som ett illegalt uppdykande i Sverige innebär gratis sjukvård och skolgång, så länge lär smuggelresorna fortsätta vara ett attraktivt alternativ för de som inte uppfyller flyktingkraven.

Men vad sjutton vill regeringen med asylpolitiken?

Så är det dags att gå tillbaka till det vanliga gnället på den nya samarbetsregeringen. Nu börjar jag bli väldigt tveksam till samarbetsförmågan, ens inom regeringen. Vet inte den röda handen vad den gröna håller på med? När jag var liten hade jag en trampcykel med ett rött och ett grönt handtag, som satt så långt ifrån varandra på styret som de kunde. Men blindstyre är väl snarast det ord som kommer för mig.

För några dagar sedan läste jag en tidningsintervju med Lunds store son, Morgan Johansson. Han fick en direkt fråga ifall det var dags för Sverige att göra som MP föreslagit: att öppna upp för asylansökningar på våra svenska ambassader världen över. Morgans svar var ett rakt nej. Han använde förvisso inte det förbjudna ordet "volymer", men budskapet var klart och tydligt. De volymer det skulle ge upphov till, det klarar inte Sverige av.

Sen läser jag idag en artikel om flyktingpolitiken, där både Morgan och MPs talesperson Maria Ferm uttalar sig. Där står att S och MP nu kommer trycka på i EU för att EU-ländernas ambassader skall ge asylsökande visum in till EU. Men vad fan? Vet de inte vad de vill? Ena dagen ett besked, nästa dag ett annat? Eller är det Maria Ferm som hittar på?

Min tolkning av det ovanstående är att Morgan absolut inte vill ha några asylansökningar på ambassader, han vet vilka volymer det kommer leda till. Däremot vill Maria ha det. Och hur har man hittills hanterat MP-krav i samarbetsregeringen? Jo, genom att begrava dem djupt, i slutförvar eller utredningar. Och att få EU-länderna att öppna för mer asylinvandring är ju ungefär lika utsiktslöst som att få arabvärlden att öppna för HBTQ-certifiering av sina statsförvaltningar. Så genom det här utspelet kan MP gå till sina supporters och stolt säga att MP levererar i invandringspolitiken oavsett vilken regering som sitter vid makten, och S kan vara säkra på att det inte händer något i invandringspolitiken.


En parentes: jag är lite förvånad över att alla landets drevjournalister inte nappat på köttbenet. Herr Johansson har pratat volymer, om inte ordagrant så dock väldigt tydligt. Han har lika tydligt gjort klart att all världens invånare inte har rätt till försörjningsstöd i Sverige. SD-fasoner! Rasism! Brott mot värdegrunden "allas lika värde"! Så sätt igång ett litet Billström-drev, tack.


Alla sarkasmer åsido: sakfrågan, då? Ja, jag är ju som känt för fri invandring. Eller kanske snarare "fri invandring, men..." eller "fri invandring med förnuft". I de flesta fall, fall där det går att föra en rationell diskussion, så utreder man förutsättningar och konsekvenser innan man tar ett beslut. Innan man bygger ett hus så undersöker man grunden, och dikar eller pålar vid behov - något de stockholmare som nu inte får en ny Slussen bittert fått erfara att det borde gjorts. Innan man bygger en Öresundsbro så undersöker man bottenförhållanden, vattenströmmar och fiskars lekbehov. Inte efter. Så här är vad vi bör göra, i ordningsföljd:

1. Klura ut en hållbar invandringspolitik för de volymer vi ser framför oss idag. Med hållbar menar jag att det skall finnas drägliga bostäder och riktiga jobb. Det ska inte finnas områden dit ambulans och post inte vågar åka utan poliseskort.
2. Implementera denna invandringspolitik. Att vi alla vet vad som borde göras är inte samma sak som att politikerna får mandat av väljarna att genomföra det.
3. Utvärdera invandringspolitiken, så att vi vet att det vi ville uppnå är uppnått. Om inte, gå tillbaka till steg 1.
4. Gör en prediktion av vilka volymer vi får när ambassaderna öppnas för asylansökningar. Se till att ta till lite säkerhetsmarginal.
5. Fundera ut hur invandringspolitiken skall förändras för att möta de nya volymerna.
6. Klubba de beslut som krävs i riksdagen: utökad infrastruktur, avskaffad välfärdsstat, nya miljonprogram, massinköp av korrugerad plåt till kåkstäder, eller vad som nu behövs. Obs att det inte bara ska vara tomma löften, politiken skall vara beslutad, klubbad och pengar avsatta i budgeten.

Så, nu är det dags att gå till EU och be dem öppna ambassaderna. Eller gå före som moralisk stormakt.

Dagens sågning av postkolonialismen

Det här citatet från Nima Sanandajis replik om den svenska kolonialismen är så klockrent att jag inte kan låta bli att återge det:

"En metod att bekämpa rasism är postkoloniala teorier. De går ut på att svenskar, på grund av sin hudfärg och kultur, ständigt ska känna historisk skuld gentemot resten av världen. Det andra är ett upplysningsarbete om nazismens brott och det orimliga med att skuldbelägga människor baserat på deras hudfärg. Det andra alternativet tycks helt enkelt vara mycket bättre."

Bra jobbat, regeringen!

Det har varit mycket gnäll på den nya samarbetsregeringen nu. Delvis helt rättvist: sjabblet med förhandlingar i EU-nämnden, diverse måttligt kompetenta utnämningar av måttligt kompetenta ministrar, impopulära budgetneddragningar, osv. Men även en del lite orättvist; att sy ihop en budget ihop med svampplockarna i MP, en budget som sedan skall få stöd av V, och även baxas igenom en riksdag där Alliansen och SD sitter, det är inte lätt. Ett och annat kommatecken lär hamna fel.

Så låt oss vända på steken, och idag prisa regeringen för något de gjort rätt i budgeten.

Kyrkans Tidning rapporterar att regeringen planerar att dra ned stödet till de religiösa samfunden, från de 77 miljoner som Alliansen utökade det till ned till 45 miljoner 2018. KT, som varandes de religiösas kravmaskin, sågar förstås beslutet. Jätteviktiga och prioriterade satsningar på integration försvinner enligt tidningen. Pah! Är satsningarna prioriterade, så går de väl att finansiera inom kyrkans ordinarie budget genom att något icke prioriterat stryks? Jag välkomnar det, trots att jag antagligen är mer religiöst fundamentalistisk än nya kulturministern Bah-Kuhnke.

Varför det? Jo, vi religiösa ska ha samma rättigheter som alla andra i samhället. Återigen, varför det, vore det inte jätteskönt med lite gräddfiler för oss gudfruktiga? Nej. Lika rättigheter är bästa garantin för att vi inte helt plötsligt ska sitta där med mindre rättigheter. Majoriteter kan skifta, och med några mandatperioder med anti-religiösa majoriteter och en vana att stifta särlagar så kan vi snart sitta illa till. Alltså, samma regler för alla. Och samma pengar. Finns ingen anledning ge oss speciella pengar. Vill vi böja oss på bönemattor eller höja våra hjärtan i bön så gör vi det för våra egna pengar.

Jag vet bara inte om jag har finansminister Andersson, kulturminister Bah-Kuhnke eller båda två att tacka för denna nya giv. Tack, i alla fall.


Sen vill jag ge ministrarna tips på fler budgetposter att skära på:

• Föreningsstöd. Föreningar ska drivas av medlemmarna. Varför i hela friden ska staten finansiera människors privata intressen? De föreningar som inte attraherar nog med betalande medlemmar ska sotdöden dö.
• Partistöd. Partier ska drivas av medlemmarna. Partiernas problem idag är att de skiter i att skaffa medlemmar, för de  behöver inte skaffa medlemmar. De har redan sin försörjning av staten. Ni kan ju tänka er hur utbudet på ICA eller COOP hade sett ut om de inte varit beroende av kunderna. Genom att kapa partistödet slipper vi även se fuskande SSUare krypa fram i ljuset inför valtiderna, då incitamentet att fuska med medlemslistor försvinner. Dock så gissar jag, eftersom det är politikerna som beslutar om partistödet, att detta är den posten som kommer försvinna sist av alla poster i budgeten.
• Presstöd. Tidningar ska finansieras av sina läsare. I och för sig synd att SvDs ledarsida då försvinner, men det här är en principsak. Staten ska inte slänga medborgarnas pengar kors och tvärs. 

Bostadskris?

Jag läser i tidningen om hur bostadslösheten är ett problem. Och nej, det är inte drogberoende och/eller mentalsjuka som inte klarar av att behålla en lägenhet de talar om, utan vanliga, fattiga människor som inte hittar en lägenhet eftersom ingen vill hyra ut till fattiglappar när det står massor av vanliga Svensson med fasta inkomster på kö. Färre bostäder än bostadssökande, helt enkelt. Med resultat att kommunen får hyra in sig hos ockrande slumvärdar för vansinniga priser, det talas om priser på tusen kronor dygnet för en liten lägenhet.

Varför i helvete ser inte kommunen (Malmö, i detta fall) till att lösa problemet? Jag misstänker att man drabbats av den sjuka som verkar så vanlig hos svenska myndigheter; långbänkssjukan. Tänk till exempel på att det har tagit 5-10 år att komma åt de i Malmö så vanliga bilmålvakterna, i dagarna beslagtog man de första 5 (wow!) bilarna. Det verkar helt enkelt inte vara så mycket verkstad i kommunens organisation. Men nog tusan borde väl kommunen kunna få till en långsiktig lösning på detta problem?

Jag misstänker att det inte är helt enkelt, inte ens om kommunen hade mer initiativförmåga än en drogad sengångare. Låt oss titta på de olika politiska fraktionernas patentmediciner. Hur ska vi få ett läge där efterfrågan och tillgång är i balans?

Vänstern har ett beprövat recept, som i första påseende kan låta attraktivt och heltäckande. Genom planekonomisk hyressättning och hyresbidrag ser man till att alla har råd med de dyra, nya lägenheter som byggs. Genom rejäla subventioner till byggföretagen ser man till att dessa har råd att bygga de hus som sen får alldeles för låg hyra. Genom att alla fastighetsägare tvingas anmäla sina lediga lägenheter till kommunala bostadsförmedlingar ser man till att ingen sållas bort från bostadsbeståndet (samtidigt som kommunpamparnas släktingar förses med fina lägenheter i innerstaden). Låter väl fint? Jo, medicinen är fin, men där finns biverkningar. Jag minns så väl mitt 80-tal, när jag själv skulle sätta bo. Få en lägenhet via bostadsförmedlingen. Jovisst, men inte detta året. Socialism skapar köer, verkar det som. Det blev även dyrt för samhället med alla dessa subventioner, som företagen glatt slukade. Varför kämpa med att sänka priser och effektivisera när staten går in och subventionerar bort alla problem? Så nej, den vägen vill jag inte gå igen.

Sen har vi den brittiska metoden med council estates, där kommunen bygger hus för de fattiga. Gärna stora, trista områden. Lite som en allmännytta bara för underklassen. Visst, om MKB fick i uppdrag att slänga upp ett par Rosengård till utanför yttre ringvägen så skulle bostadsbristen vara borta. Men vilka sociala problem skulle man sen få i dessa områden. Jag vill ha blandat boende. Om jag sen hade ett bra recept för hur vi når dit, skulle lyckan vara fulländad. Men denna medicin lär definitivt ge motsatt resultat.


Något att fundera på är om det räcker att gå utanför kommungränsen. Visst, att be fattiga malmöbor att bosätta sig i Pajala känns rätt meningslöst. Visserligen skulle de lätt kunna hitta billigt boende, men de lär inte hitta några jobb. Däremot borde det finnas en hel del lediga bostäder i Malmö närliggande orter som Sjöbo och Eslöv. Eller finns det? I artikeln stod det att en familj hade sökt över hela Skåne efter bostad, vilket låter lite skumt.
Sen kan jag tänka mig att kommunerna börjar mullra lite om Malmö gör så här. För när en familj får bostad i Sjöbo, så blir de väl Sjöbo-bor och därmed den kommunens ansvar? Se till exempel hur Landskrona funderat kring detta.
Alltså, det där som stod i Landskrona-artikeln låter jäkligt skumt. Är det bara jag som inte fattar? Staden har en policy, som privata fastighetsägare ska skriva under på, att man kan hyra ut till pensionärer men inte till de som får socialbidrag. Vad är skillnaden här? Båda lever väl på offentliga medel som är rätt så garanterade dyka upp en gång i månaden? Det känns som att första steget på vägen till att fattiga kan få bostäder är att våra kommuner tillåter våra fattiga att hyra bostäder!?


Sen har vi den marknadsfunamentalistiska vägen. Släpp hyrorna loss, det är höst! Om de innerstadshyror som idag hålls konstlat låga och subventioneras av förorternas hyror släpps lösa, så lär hyreskostnaden öka radikalt i innerstaden. Vilket borde innebära en förtätning, när de som tidigare haft råd att bo ensamma i en gammal, billig fyra får skaffa inneboende eller flytta till en mindre lägenhet, centralt eller i förorten. Vilket minskar pressen på bostadsbeståndet.
En fråga jag dock inte kan ge svaret på, är vad detta innebär för prisnivåerna i förorten. Kommer de sjunka, ligga kvar eller stiga? Kommer de fattiga att överhuvudtaget ha råd hyra en bostad? Och i så fall, med vilken standard?

Mycket frågor, inte så mycket svar. Tyvärr, tyvärr, jag är bara en stackars bloggare, inte en bostadsutredning. Och någon sådan lär väl inte komma till stånd innan någon kommit på en oskyldig synonym till "marknadshyra".

Men en sak kan väl konstateras: inte fasen löser vi de fattigas bostadsproblem så länge kommuner aktivt förhindrar privata fastighetsägare att hyra ut till fattiga.

Hur kul är vår nya regering?

Till att börja med: jag hörde att Sverigedemokraterna röstade emot regeringen häromdan. Det ska de ha den äran för. Den som försöker lansera en ny vänsterregering utan att ha med Håkan Juholt på en framstående post förtjänar att enhälligt förvisas från kammaren. Tyvärr delar visst inte alliansen min beundran för Juholt, så istället för att recensera honom får jag nöja mig med att berömma honom.

Så till saken. Många har redan analyserat de nya statsråden: deras erfarenhet, deras krognotor, deras potential att vrida landet åt rött (rätt?) håll. Mina intressen är lite snävare. Jag tänkte titta på vilka möjligheter de har att ge spaltmetrar åt oss politiska och emellanåt smått ironiska bloggare, och skrattkonvulsioner åt våra läsare.

Låt oss gå igenom rollistan.

Först ut, givetvis, Stefan Löfven. Ja, här har vi fått en förvånande sprallig fisk på kroken. De skyhöga förväntningar vi tidigare hade när Håkan Juholt var S-ledare grusades när hans parti satte kniven i honom. Humormarknaden rasade i botten när vi märkte att vi fått en politikens motsvarighet till Buster Keaton: talade aldrig, rörde aldrig på stenansiktet. Enda skillnaden från Buster var att Stefan aldrig var rolig. Dock har det på senare tid sett bättre ut, nu när han som invald statsminister är tvungen att öppna mun så inser vi att tystnaden inte berott på blyghet utan på att hans medhjälpare häftat igen munnen (se gärna Anybodys analys av Stefans aforismer). Här finns fint, redigt humormaterial att svetsa ihop framtida sarkasmer av.

Given tvåa är regeringens tvåa: Åsa Romson. Länge visste vi inte mer om henne än att hon inte var Gustav Fridolin (och därmed antagligen inte heller hade varit lärare, då detta ju är unikt för Fridolin). Dock har hon av egen kraft och målmedvetenhet kämpat sig uppför humorstegen och är nu värd att steglas. Först pungsparkade hon vita medelålders män så frenetiskt i Almedalen (tja, i grenen, om vi syftar på männen) att hon fick Gudrun Schyman att verka icke-rabiat för ett ögonblick. Sen kom det fram att hon målat båten med giftfärg, och skyller då på sin man. Väldigt feministiskt, flickor. Hon häller även ut gråvatten i Östersjön och bränner ofiltrerad diesel. Flyger även från Bromma. Det är ju helt OK att göra för en moderat ersättare i kulturnämnden, men nu är hon fanimej miljöminister och ledare för Miljöpartiet, det parti som kämpar som tusan för att få bort allt sånt där. Ungefär som om Jimmie Åkesson gömde flyktingar och sponsrade koranskolor. Jajamen, jag räknar med att vi får skäl att återkomma till Fru Romson framöver.

Anna Johansson har fått bli infrastrukturminister. Anna är dotter till Göteborgs gamle starke man. Göteborg är förvisso kända för goa gubbar, Kal & Ada och Blåvitt, men även för Göteborgsandan. En mutkultur som får en tro att Göteborg ligger på Sicilien. Snälla socialdemokrater, vill man undvika blogginlägg som använder ord som Sosseadel, Nepotism, Fiffel & båg, så kanske man borde göra ett lite annorlunda val. Ett val av någon som inte ärvt sin post, och som inte varit inblandade i Göteborgs skandaler. Denna kvinna väljer ni till infrastrukturminister - har ni hört talas om asfaltkarteller och byggfusk? Men kanske Anna kommer ge mer material till våra grävande journalister än oss humorister.

Ardalan Shekarabi hamnar på Finansdepartementet, som civilminister. Finansminister!? Är ni inte riktigt kloka? Samme man som fuskat glatt med kontona i SSU skall alltså sitta nära mina pengar? Här kommer jag skriva argt och vasst framöver, misstänker jag.

Margot Wallström blir utrikesminister. Ok, jag förstår tanken, hon har viss erfarenhet av jobb utomlands, och så slipper ju resten av regeringen se henne så mycket hemma. Men efter Carl Bildt riskerar det bli som att komma som färsk ståuppare och märka att man har mick-tiden efter Jerry Seinfeldt. Som satirist hoppas jag på Margots diplomatiska fingerkänsla. Hon liknade ju alliansens tid vid makten vid ett bankrån; kanske hon muttrar något om Anschluss till Merkel vid någon träff framöver?

Isabella Lövin blir biståndsminister. Tusan också. För ett ögonblick trodde jag att de hade plockat in BlondinBella. Det hade blivit bra, och roligt.

Peter Hultqvist blir försvarsminister. Först frågade jag mig själv "vilken Peter?", men insåg raskt att den relevanta frågan är "vilket försvar?". Nej, försvaret är inget att skämta om, i synnerhet när det är ett skämt.

Mehmet Kaplan. Eftersom jag gillar olika, så har jag inget emot en islamist i regeringen. Det finns dock gränser. Mehmet är en av grabbarna i SUM, ni vet gossarna som har lika svårt att uttala "IS är ena jävla svin" som en försvarsminister har att uttala "Saudiarabien är en diktatur". Hm - kanske vi skulle sätta Mehmet som försvarsminister istället? Så kan han åka runt och kränga missiler i hela mellanöstern. Ja, förutom Israel förstås, dit får vi skicka en sosse istället. Adrian Kaba, till exempel. Ett sådant radarpar hade fått Fyrtornet och Släpvagnen att se trista ut.

Alice Bah Kuhnke har ett par saker som talar till hennes fördel. Programledare för Disneyklubben, till att börja med. Och, eftersom hon inte har suttit i decennier och fifflat och baktalat sina kamrater i SSU, så är hon rätt så fri från skandaler. Ett naket förflutet, kan man säga. Men jag hoppas att ovanan vid politikens ränker ger upphov till lite publikfriande rubriker.

Ylva Johansson har fått komma med också. En gammal veteran. Hon har fått mycket skit för att hon drog igång ett IT-bolag som gick till botten snabbare än Titanic, men jag ser faktiskt positivt på det. Det är bra med några med näringslivserfarenhet i regeringen, och det är ju inte något företag hon ska driva nu. I framtida vinst-i-välfärden-diskussioner inom regeringen kan Ylva bidra med värdefulla perspektiv kring hur måttligt kul det är med förlustföretag; att vinst faktiskt är att föredra. Det jag har emot Ylva är att hon har varit riksdagsledamot för ett kommunistparti, och därmed var företrädare för en vidrig folkmordsideologi. Tänk tanken att någon som varit i ledande ställning i ett nazistparti fick en ministerpost i alliansregeringen. Men, i vilket fall: arbetsmarknadsposten brukar vara en källa till glädje, med den kamikazekaraktär den har. Arbetslösheten är rätt olösbar, i ett läge där vi vill hålla uppe en rejäl invandring av lågutbildad arbetskraft och medvetet satsar på att ha en arbetsmarknad endast för utbildad arbetskraft. Så jag ser fram emot många roliga pysselsättningsförslag att sabla ned.

Kristina Persson, ministern för strategi- och framtidsfrågor kan vi avsluta med. Där får jag medge mig besegrad. Damen som berättar om sina reinkarnationer. Inte en chans att jag kan göra den verkligheten mer absurd och magknipsalstrande än den verkligen är. Jag får hålla mig till de andra ministrarna.


Med hopp om fyra roliga år: de leve! Sen blir det väl trista, budgethållande allianspolitiker igen. Och den där jämrans Hägglund som drar roligare skämt än jag.

Organisera mera!

Även DN har nu skrivit in sig i den främlingsfientliga fåran, när de likt medier som Avpixlat och Fria Tider hävdar att det rumänska tiggeriet i Sverige är organiserat. Man får väl hoppas från ett samfällt fördömande från landets kultursidor, och några raska avgångar från chefsposterna? För en bra sammanfattning av de senaste dumheterna hänvisar jag till Fnordspotting.


DN verkar dock ta det med ro att de just nu säger samma sak som SD. Om jag tolkar DN rätt, så finns tre regler vad gäller Sverigedemokrater:

1. Sverigedemokrater har alltid fel, i allt det uttalar sig om. Säger en Sverigedemokrat att vi bör bekämpa brott, så är det fel. Så det så.
2. Om en Sverigedemokrat befinns ha rätt, så är det bara en missuppfattning. Någon skillnad finns mellan den Sverigedemokratiska uppfattningen och sanningen. Och finns det inte, så hittar vi den ändå.
3. Om en Sverigedemokrat ändå, trots alla våra försök, befinns ha rätt, så hänvisar vi till regel 1.

Själv har jag, som tokliberal, svårt att förstå denna skräck för organiserat tiggeri. Vad är grunden för svenska folkhemmet och svenska modellen? Just det, organisering. Både arbetsgivare och arbetstagare organiserar sig i organisationer, som sen i lugn och ro gör upp. Till och med de nya moderaterna har omfamnat den svenska modellen.

Jag säger: låt oss applicera den svenska modellen på tiggeriproblemet. Vad som saknas just nu är just organisation!

Att jämföra, till och med jämställa, tiggeri med arbete kanske låter lite svårsmält. Men jo, jag tycker det är ett arbete. Romer i Rumänien som knappt kan tjäna ihop till lite potatisskulor i hemlandet kan här få en hyfsad förtjänst. Inga stora pengar i Sverige, men förflyttade till Rumänien räcker de långt. De entreprenörer som ser till att bussa hit rumäner ser jag som moraliskt jämställda med de som skeppade fattiga svenskar till Amerika en gång i tiden, eller de som idag skeppar lite mindre fattiga svenskar till de soldränkta stränderna på Mallorca.

Men tiggare gör ju inget arbete? Jodå. De ger oss möjligheten att känna oss lite godare än grannen. Det är precis lika mycket värt som de "fria" teatrar som ger oss möjligheten att känna oss lite finare än grannen genom att gå på någon av deras urtrista monologföreställningar. Enda skillnaden är att tiggaren tar betalt "pay per view", medan den "fria" teatern huvudsakligen finansieras via skatten, det vill säga tvångsuttag från ditt och mitt lönekonto.

Så hur lägger vi upp tiggeriet enligt den svenska modellen, då? Ja, i Sverige har arbetare schyssta villkor och bra arbetsmiljö. Något som knappast kan sägas gälla för tiggarna idag; de körs upp i gamla slitna bussar, antagligen utan säkerhetsbälte och reglementsenliga byten av chaufför. De får bo i ett dragigt tält i en park, utan toalett eller rinnande vatten. De jobbar så länge det är folk utanför där de sitter.

Så kan vi för fan inte ha det. Nej, här är det dags för facket att träda in och peka med hela handen. Tiggarna ska med i facket hela bunten. I ett fackförbund som inte vill att import av arbetskraft utifrån skall stoppas. Facket skall givetvis göra arbetsplatsinspektioner för att säkerställa att svensk lagstiftning och kollektivavtal uppfylls. Skatt skall utmätas liksom i all annan verksamhet; antingen jobbar du för någon med F-skattesedel eller så har du en själv. Och sköter den dokumentation som hör till. De tiggare och entreprenörer som inte följer lagen får finna sig i att förföljas av arga fackombud som viftar med "go home"-plakat.

Parkera sina anställda i en park utan toalett? Nej du. Här i Sverige har vi regler. Självfallet skall arbetare utstationerade i Sverige ha tillgång till rejäla husvagnar med VVS och el. De entreprenörer som gör vinster på att det inte finns någon välfärd i Rumänien måste bära sina egna kostnader. Det är deras ansvar att fixa boende i Sverige åt sina arbetare, boende som uppfyller alla svenska regler. Skulle polisen råka på ett spontanläger så bör de reagera lika snabbt och kraftfullt som om en svensk byggfirma lät sina byggjobbare campa i Ilmar Reepalus trädgård under bygget av Öresundsbron.

Tyvärr är den enda vilja till organisation jag sett från svenskt håll hittills av det rent tokiga slaget. I Lund tänker de nu betala hemresor åt tiggarna. Men vad fan! Tiggarna har ju redan betalt för hemresan till sin lokala entreprenör. Det enda som händer är att entreprenören lägger den vinsten i fickan och tackar Lunds kommun för de extra stålarna. Det man borde göra, om man vill betala någon resa, är att betala hitresan. Då blir det ju svårare för entreprenören, som därmed måste locka med något extra för att locka resenärer.

Så här skulle vi med lite svensk organisation snabbt fixa schyssta villkor åt rumänerna. Jag misstänker att vi raskt skulle få en lösning på alla problem. Till exempel genom att kommersen totalkollapsar eftersom "svenska villkor" kommer göra det på tok för dyrt att komma hit. Eller så hittar rumänerna i sann kapitalistisk anda på ett sätt att öka sina intäkter eller sänka omkostnaderna.