Debattens dumheter

Efter att jag ägnat gårdagen åt att fundera över cancel culture, så råkar jag ramla över ett par inlägg som illustrerar hur våra antagonister tänker. Först ut är en brittisk parlamentsledamot:

We must not fetishise “debate” as though debate is itself an innocuous, neutral act. The very act of debate in these cases is an effective rollback of assumed equality and a foot in the door for doubt and hatred.

— Nadia Whittome MP (@NadiaWhittomeMP) July 23, 2020

Debatt är alltså, i dessa kretsar, i sig en hatisk handling.

Sen hittade jag en kul artikel om cancel culture och yttrandefrihet i Vox.  Om nätaktivisterna skriver de:

These advocates can and have overreached, and should be criticized when they do. But on the whole, their work is aimed not at restricting freedom but at expanding it — making historically marginalized voices feel comfortable enough in the public square to be their authentic selves, to exist honestly and speak their own truths.

Som vanligt är alltså extremvänstern att ursäkta när de går för långt, med en liten förmaning, då de ju egentligen menar väl. Det är bra att tysta majoriteten, gärna med hot om avsked, för det är först då minoriteterna vågar ta till orda.

But for a lot of trans writers and thinkers, having to constantly debate Rowling’s position— that the movement for trans equality is a threat to the safety and status of cisgender women — is a mechanism for excluding them from public discourse.
It is so hurtful to be told you aren’t “really” a woman or a man, to subject yourself to the public abuse and threats that inevitably follow when debating anti-trans voices, that the psychological cost effectively forces trans thinkers to self-censor.

Visst, det är säkert ledsamt för den man som anser sig vara kvinna att få höra att alla inte håller med. Det är dock en naturlig och oundviklig del av att vara människa att man emellanåt råkar på människor med avvikande åsikt. Den som inte vill vara med om detta kan inte kräva att världen anpassar sig till deras åsikter, utan får skaffa sig ett eget säkert rum någonstans där världen kan hållas på avstånd.

En liten extremistgrupp kan inte tillåtas sitta på sin kammare och diskutera sig fram till att män är kvinnor och sedan kräva att all diskussion ska förbjudas. Det är genom öppen debatt och argumentation som vi sakta trevar oss fram emot sanningen i komplexa frågor. Sanningen är inte något som är på förhand avgjort av en liten elit. Kanske dags för sociala tangentbordskrigare och "offendotroner" att gå några kurser i postmodernistisk filosofi?

Den ständigt missförstådde Popper

Det pratas mycket om "cancel culture" nu. När jag först hörde det, trodde jag att kyrkorgeln kommit på modet igen (en kancell är en luftlåda inuti orgeln). Nej, det visade sig att det handlade om att de gamla häxprocesserna, eller 68-vänsterns renhetsiver, kommit på modet igen. Alla som inte entusiastiskt sjunger med i de senaste moderniteterna ska rensas ut. Bland annat har Harry Potters skapare fått pisk för att hon vågar hävda att ordet "kvinna" bör reserveras för människor med två X-kromosomer.

För oss konservativa är det här dock inget nytt. Vi har blivit utrensade i decennier redan. Den som råkar ha konservativa åsikter som att även ofödda barn har rätt att leva, att homosex är synd, att kvinnor inte ska vara präster, att kvinnan bör sköta om familjens barn, att Black Lives Matter är en extremistisk och odemokratisk förening, eller att äktenskapet är en förening mellan en man och en (vuxen) kvinna kommer raskt finna sig utdefinierad ur många sammanhang. Nej, jag delar inte alla dessa konservativa ståndpunkter, men jag anser att man ska kunna hävda dessa ståndpunkter utan att få skamstraff.

Det är heller inte bara från extrema vänstermuppar som vi får veta att vi är samhällets avskrap. När jag hävdar konservativa åsikter på sociala medier, eller ens bara de konservativa åsikternas rätt att få luftas öppet, kommer "liberala" folkpartister, centerpartister och moderater förbi och uttrycker sin avsky emot mig. Likt fina fariséer demonstrerar de hur skönt det är att inte behöva vara som den där konservative publikanen.

Ofta motiverar mina "liberala" "vänner" sitt avståndstagande med hjälp av filosofen Karl Poppers tankar om toleransparadoxen. Tankegången, tror jag, går ungefär så här:

1. Popper hävdar att gränslös tolerans gentemot de intoleranta kommer leda till att de intoleranta störtar det demokratiska samhället.
2. Vi liberala är toleranta, och värnar tidigare utsatta grupper
3. Våra motståndare är alltså intoleranta
4. Ergo: vi bör, med stöd i Popper, använda hårda nypor gentemot våra motståndare. Cancel culture är motiverat, likaså lagar om hets mot folkgrupp.

Dessvärre har dessa hobbyfilosofer fullständigt missförstått Popper. De har antagligen inte ens läst ursprungstexten. Låt mig citera den (Karl Popper, Det öppna samhället och dess fiender, översättare Andrew Casson & Bo Ekström, Umeå: Bokförlaget h:ström, 2017, not 4 till kapitel 7, s637):

Mindre känd är toleransparadoxen: obegränsad tolerans måste leda till att toleransen försvinner. Om vi erbjuder även dem som är toleranta obegränsad tolerans, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp så kommer de toleranta att förgås, och toleransen med dem. -Med denna formulering menar jag t. ex. inte att vi alltid bör undertrycka framförandet av intoleranta filosofiska tankar; så länge vi kan bemöta dem med rationella argument och hålla dem under kontroll genom den allmänna opinionen skulle det utan tvekan vara oklokt att undertrycka dem. Men vi bör förbehålla oss rätten att undertrycka dem, med våld om så behövs, ty det kan visa sig att de inte är beredda att möta oss med rationella argument utan börjar med att fördöma alla argument: de kanske förbjuder sina anhängare att lyssna på rationella argument, eftersom dessa är vilseledande, och lär dem att bemöta argument med knytnävens eller pistolens hjälp. Därför måste vi förbehålla oss i toleransens namn rätten att inte tolerera de intoleranta. Vi bör hävda att varje rörelse som förkunnat intolerans är olaglig och vi bör anse uppvigling till intolerans och förföljelse lika brottslig som uppvigling till mord eller människorov eller till att återuppliva slavhandeln.

Lite längre ned i samma not sammanfattar Popper vad vi bör ha för styrelseskick:

Vi kräver en regering som styr enligt egalitarismens och protektionismens principer, som tolererar alla som är beredda att samarbeta, dvs. är toleranta, och som kontrolleras av medborgarna och är ansvarig inför dessa.

Notera här att Poppers definition på tolerans kraftigt avviker från den vi är vana vid att höra. Den har inget med omfamnandet av HBTQ, indianer eller eskimåer att göra. Den handlar enbart om acceptansen av det demokratiska samhällets regler. En rabiat homohatare är tolerant, om han går med på att propagera emot homosex enligt det demokratiska samhällets regler. De BLM-ligister som springer runt på gatorna i USA och tar till våld är däremot inte toleranta.

Låt oss titta på Poppers kännetecken på en intolerant rörelse:

• Förbjuder sina anhängare att lyssna på rationella argument. Låter bekant: blocklistor, socialt tryck att inte dela Nyheter Idag och dylika publikationer, socialt tryck att inte fika med Sverigedemokrater, ...
• Bemöter argument med knytnävens eller pistolens hjälp. Låter som AFA. Och även om påtryckningar att avskeda folk inte är lika illa som en pistolkula, så inte tusan är det ett sätt att civiliserat argumentera.

Alltså: de där stollarna som försöker få andra cancellerade är just de som vi enligt Popper bör se till att raskt förbjuda!

Är det kört?

Nej, det finns en del exempel på människor som framgångsrikt kämpat emot:

• J K Rowling är ju rik nog att glatt kunna räcka långfingrarna åt häxjägarna.
• Southern Poverty Law Centre satte före detta muslimske extremisten och numera antiextremisten Majid Nawaz på en islamofobi-lista. Det skulle de inte ha gjort. De blev stämda, och fick punga ut med några miljoner dollar.
• Nick Buckley, grundare av en välgörenhetsorganisation i Manchester, uttalade sig negativt om Black Lives Matter: att de "call for the destruction of Western Democracy and our way of life". Styrelsen sparkade honom raskt efter drevet satte igång, men några veckor senare var det styrelsen som fick gå istället.

Jag är inte mycket för ordet värdegrund, men om det är någon värdegrund vi bör lära ut i våra skolor så är det att det öppna samtalet är grunden för det öppna samhället. Att det är den som försöker stoppa samtalet som ska frysas ut, tills dess de lärt sig bete sig som folk.

En natt i Trollhättan

Länge efter att produktionslinan slutligen stannat på den gamla SAAB-fabriken fortsätter min gamla uppväxtstad att leverera "Jimmie moments" på löpande band. Låt oss ta en titt på kontrasterna:

När jag växte upp på 70-talet hade jag inte en tanke på No Go-zoner. Okej, vissa hörn där man visste att ligister med knuttejacka och prilla samlades undvek man, men i övrigt var staden öppen. Jag kunde åka på arbetarfylla i Kronogården, Sylte, Lextorp eller valfritt miljonprogram och ta cykeln hem på natten utan att vara rädd. Jag var stamkund på Kronogårdens OK-mack, då den hade stadens bästa utbud av reservdelar, inte chips, schampo, varmkorv och dylikt trams.

Idag är Kronogården No Go-zon för mig. Varför? Jo, jag läser om hur en journalist besöker området i närvaro av polis, blir misshandlad och rånad i närvaro av polis - och polisen vågar/kan inte ingripa:
Signaleffekten här är tydlig.

• Till de som bor i området - om de kriminella vill sno din affär på beskyddarpengar eller spöa upp dina barn så är det bara att tacka och ta emot, eller gå och kyssa den lokale klanledarens fötter. Svensk polis har gett upp.
• Till oss utanför Kronogården - det är dags för oss att rösta fram andra politiker. Politiker som inte tycker synd om gärningsmännen. Politiker som inte använder våra skattepengar till att finanisera kriminaliteten.

Politiker, ja. Det här twitter-utbytet är sorgesamt:

Kära moderater, detta är alltså er Adam Mattinen, SDs tilltänkta justitieminister i ert samarbete. Vad ska man säga, känner ni er nöjda? Bra för Sverige? Seriöst? pic.twitter.com/4fz6K5gquS

— Annika Strandhäll (@strandhall) December 14, 2019

Jag är inte moderat längre, men jag känner mig väldigt nöjd om det som Marttinen skriver blir verklighet i Sverige. Jag tycker det är en självklarhet att kriminella som öppet hånar polisen och begår brott framför ögonen på polisen omedelbart sugs in i arresten. Att de sedan, efter en snabb fängelsedom, inte kommer tillbaka till sitt gamla område.

Vad Strandhäll inte inser, med sitt förmenta värnande om invandrare, är att hon med sin omtanke om de kriminella pissar alla laglydiga invandrare rakt i ansiktet. Varför detta? Tja, tänk ett ögonblick den kontrafaktiska tanken att detta hade skett i min lilla skånska by. Att ett gäng pursvenska slynglar hade börjat stöka kring centrum och göra sig breda. Det hände faktiskt för några år sedan, men kvästes raskt av närpolisen. Tänk istället att polisen stått bredvid och sett på medan gossarna radikaliserades, fick kontakter med tungt kriminella i NMR, drog igång droghandel, brände bilar och spöade upp de som protesterade, terroriserade våra barn i skolan, och spärrade av infarten från Lund med brinnande bildäck.  Vi bybor hade inte blivit särskilt glada åt de politiker som kämpade för ligisternas rätt till fortsatt fredad verksamhet. Jag hade röstat på Jonas Sjöstedt om han lovade sätta stopp för eländet.


Dags, alltså, att byta ut de politiker som ser till att poliserna är för få, straffen för låga och omtanken om förövarna för hög. Vem kan vi då plocka in istället?

• Vänstern (V, S, MP) kan vi glömma. De är soten, inte boten. Orsaken till decennier av flum och slapphet. Utnämnaren av Dan "jag kan säkert förstöra en myndighet till" Eliasson till chef för polisen.
• Centerpartiet strävar idogt efter att öka invandringen till våra krisområden. Knappast rätt riktning.
• Folkpartiet har en del Björklundsk ordning och reda, även i kriminalpolitiken. Dock är de idag stödparti till vänstern. Även om de återkommer i högerfållan, återstår oron för att Birgitta Ohlsson-falangen har tillräckligt stort inflytande att spärra vettiga beslut.
• Kristdemokraterna vill återta utsatta områden genom nolltolerans. Låter vackert - men kommer "vänd andra kinden till"-falangen tillåta det?
• Moderaterna brukade vara ett pålitligt anti-brott-parti, innan de blev nya. Som nygamla har de nu en hel hög förslag för att bli av med gängen. Men kan vi lita på att de blir av? De senaste mandatperioderna har de visat stor rädsla för att få dålig press - vad händer när DN och SvD drar upp Reva-stormar igen?
• Så har vi då den grå elefanten i samlingen, Sverigedemokraterna. Även här möter vi en gedigen lista på skärpningar. SDs stora dragplåster är att de till skillnad från övriga partier inte belastas av tidigare pinsamma misstag och naiviteter, då de inte regerat tidigare. Å andra sidan är det också det som kan göra en väljare orolig: de är oprövade. Med SD i regeringen, får vi intelligenta människor som Bieler och Andersson vid rodret, eller ett gäng Pavel Gamov? Svårt val, när man kan få behålla statsmän som Morgan Johansson och Anders Ygeman istället.

Mitt hopp, med senaste svenska opinionsundersökningar och brittiska valet i åtanke, är ett konservativt block med egen majoritet. Antagligen inte lika stor majoritet som britternas, på grund av vårt proportionella valsystem, men dock majoritet, och därmed beslutsförmåga.

Ett litet orosmoln, dock, är att det i ett Sverige där generationer gått igenom den indoktrinerade, 68-inspirerade DDR-skolan inte finns särskilt många konservativa. Hur får vi en majoritet att rösta konservativt när det gäller? Det sägs att en liberal är en konservativ som inte rånats ännu. Eller måhända en förälder vars barn inte kallats svennehora och förnedringsrånats ännu. Så dessvärre finns risk att det blir fler konservativa innan valet, alldeles av sig självt.

Dagens Brexit

Att döma av mitt sociala mediala flöde har en otäck populist tagit makten i ett val alldeles nyss:

Nej, inte han. Hugo Chavez var ju vänsterns gulleponke, mannen som demokratiserade (förstatligade) landet och var de fattigas vän. Efter ett tag såg han till att kraftigt utöka vänkretsen, allteftersom landet dök ned i fattigdom. Allt orsakat av de slemma amerikanerna och det sjunkande oljepriset, enligt SvT. Vilket vi kan förstå, vi svenskar, som efter den norska oljenationens kollaps sett hur norska ungdomar driver runt våra järnvägsstationer och rånar folk för att kunna äta, och hur norska tanter sätter sig utanför ICA-butikerna och spelar på vår medkänsla genom att klä ut sig till Fleksnes mor.

Nej, inte han heller. Macron är ju vänsterpopulist, och därmed okej och acceptabel.

Äntligen blev det rätt! Häromåret lyckades Theresa May med att grundligt misslyckas, då hon i ett egenutlöst val gick bakåt såpass att hon inte längre kunde få Brexit genom parlamentet. Nu har Boris Johnson, här fångad när han bjuder journalister som häckat utanför hans bostad på en kopp te, vänt på steken och gett Labour en så grundlig uppläxning att det lär ta ett tag innan de hämtat sig. Rena Thatcher-takterna! Till och med en del eviga Labour-fästen i norra Wales gick från rött till blått den här gången.

Vi ska kanske inte hylla Mr Johnson alltför mycket för denna valseger. Liksom sossarna i Sverige, har han ställts mot en opposition som aldrig missar ett tillfälle att missa ett tillfälle. En opposition som ställer en ökänd antisemit, en man som hyllat varenda "befrielserörelse" och det brittiska samhällets fiende från IRA till Hamas, vid partiets roder, flankerad av identitetspolitiker. Till och med vår svenska hädangångna Allians hade haft en chans att vinna med en sådan motståndare.

Kommer Brexit bli av nu då, när de konservativa har egen majoritet? Det har Johnson lovat, och politiker håller ju alltid vad de lovat. För Brexit talar att det kan vara taktiskt att uppfylla sitt största vallöfte. Nu behöver de konservativa heller inte längre locka det nordirländska Democratic Unionist Party in i röstfållan. Jag håller tummarna för att det inte innebär att Johnson lockas släppa nordirland till EU-vargarna. Som ni minns är ju EU väldigt oroade över hur gränsen mellan Irland och Ulster ska hanteras. Antagligen med erfarenheterna av den kaotiska och numera hårdbevakade gränsen Sverige-Norge i åtanke.


Finns det några fördelar för Sverige, då? Jajamen! Sossarna stretar fortfarande på över 20%-gränsen. Dags att avpollettera Stefan Löfven och ta in en snart ledig man som med nya krafter kan fortsätta kampen att bli mindre än Vänsterpartiet Kommunisterna:

Den beslöjade debatten

Det talas mycket om slöjor nuförtiden. Från ena sidan hävdas rätten för självständiga unga kvinnor att välja sina egna klädesplagg. Från andra sidan äskas förbud mot att tvinga flickor in i omsvepningar som omöjliggör lek och stoj.

Stadsbilden förändras. Även jag har sett brittiska brevlådor vandra omkring i lärdomsstaden Lund, bland lilahårsfärgade studenter.

Debatten om ett klädesplaggs vara eller icke vara blir dock en pseudodiskussion, eftersom vi inte diskuterar allt det som (emellanåt) ligger bakom. Det som betyder något. Det slemma patriarkatet, kära feminister. Ett patriarkat långt värre än den mest svartrockade missionsprovinsare era fantasier skulle kunna frammana.

Vad svamlar jag om? Jag svamlar om kulturen, om en syn på kvinnor som lägre stående än familjens get.

Har den gamle islamofoben förläst sig på odelbara nättidskrifter? Nej då. Jag har gått en kurs på universitetet, om Islam i Sverige. En kurs där man får lära sig både om moderata och minst sagt mindre moderata muslimer. I en bok av en svensk forskare får vi en inblick i kvinnors liv i de mer konservativa kretsarna. Några små axplock:

• En kvinna är i princip inlåst i lägenheten. Skall man gå ut, så får man be en manlig släkting att fungera som eskort. Har den manlige släktingen ingen lust att gå ut, så får man vackert stanna hemma.
• Kommer någon på besök? Då får kvinnorna hålla sig i ett litet rum för sig, borta från vardagsrummet.
• Gå ut på balkongen? Glöm det. Kvinnor ska inte synas. Dit kommer du bara ett kort och flyktigt ögonblick utifall du smutsat ned familjens heder.
• Har du tur får du följa med till moskén. Men du får gå in bakvägen och sitta i ett undanskymt kvinnorum. Om det kommer en känd predikant på besök, kan du möjligen få se honom via en dörr lämnad på glänt.
• Ler du mot en man du samtalar med på stadens gator, och en bekant till familjen ser detta? Grattis! Äntligen kommer du få komma ut på balkongen.

Lägg till detta, förmedlat av en i feministisk genusdiskurs verserad forskare, allt vi läser om barnäktenskap, kusinäktenskap, hedersvåld och att den som publicerar sådana här bilder i Sverige (i SVERIGE, för helvete!!!) får bo på okänd ort med livvaktsskydd för resten av livet:

Då börjar man inse att det finns betydligt mer än slöjan att oroa sig för, och att agitera för att det inte får slå rot i det svenska samhället.


Tycker jag alltså illa om islam och muslimer, eller annorlunda människor i allmänhet? Alls icke, bort det! Låt oss plocka fram den gamla fina värderingskartan igen.

Sverige uppe i högra krysset, våra invandringsländer nere i vänstra hörnet. Själv är jag en knökkonservativ svensk, vilket gör att jag känner mig betydligt mer bekväm med en moderat muslim än en normal svensk. Min värdegrund vad gäller sexualmoral och "family values" synkar mycket bättre med valfri Abdallah än med de storstadsfeminister som flimrar förbi på Twitter. Jag misstänker att ett försök från min sida att engagera mig i Sverigedemokraterna skulle sluta med att jag blir utesluten för att jag är alldeles för konservativ.

Jag tycker alltså att vi borde ha mer av muslimska värderingar i Sverige, mer av konservatism. Sverige har gått för långt ut i hörnet, och behöver vända tillbaka emot mitten. Ska vi börja knacka bög igen? Nej, men det vore trevligt att få tycka att en man är en man, och inte en kvinna, utan att bli avplattformad.

Det vi inte ska lämna något utrymme för i Sverige är det nedre vänstra hörnet. Vi ska stoppa vidare invandring från de länderna. Polisen ska återta gaturummet i hela Sverige. Liksom i Fantomens djungel ska en kvinna kunna gå barhuvad mitt på natten utan fruktan för moralpoliser. Vi ska kunna häda alla auktoriteter utan att frukta för livet.

Jag inspireras av Ola Wong i Kvartal, som skriver om att det är dags att få samhället att leverera, och om de invandrargrupper som kör enligt devisen "Jobba, håll käft och vinn". Det är dags för ett nytt samhällsbygge, ett nytt samhällskontrakt. Ett samhälle där konservativa nationalister har en plats.

Vilka är våra allierade i denna strävan? Inte är det de svenska liberaler som hädar att gränser är onaturliga och ska rivas. Inte är det de socialister som undrar vad de stackars kriminella varit med om. Inte är det de som låter ligister härja fritt i skolor och gathörn.

För att ett framtida konservativt block ska få en stabil majoritet tycker jag det är dags att vi gör en kohandel med våra invandrare. Låt oss välkomna dem till Sverige! Från vår sida ser vi till att göra upp med all den låt-gå-politik som ju faktiskt främst drabbar den skötsamme invandrare som vill göra rätt för sig:

• Polisen återtar gaturummet. Kriminella flyttar från gator och kommunala lägenheter till statliga inrättningar i Kumla, eller varför inte ett fint ringmursförsett internat på Fårö.
• Även invandrarbarn ska få rätt till en skola med tystnad och disciplin. Oförbätterliga böss får åka på internat till Norrland, eller i svåra fall Dalsland.
• Svartmarknad och skumrask saneras. Inga illegala på våra gator!
• Sverige satsar på vuxenutbildning av de som ingen utbildning har. Ja, jag vet att detta är en tung och lång investering, jämförbar med enandet av Tyskland, där begränsningen sätts av brist på personal snarare än pengar, men vi har heller inte råd att få en Libanonisering av Sverige med uppdelning i svennar vs blattar.
• Drastisk nedskärning av bidrag, gratis tolk och så vidare. De invandrare som jobbar och lär sig språket ska inte via skatten betala för de som inte anstränger sig.

I gengäld kräver vi att invandrare integrerar sig i Sverige. Lär man sig språket, klarar sin utbildning och fixar ett jobb, då får man bli medborgare. Vissa seder får man lämna hemma eller se sig utsparkad, vi tolererar inte balkongkast eller barnäktenskap. Konstiga kläder, kryddad mat och enstaka tungomålstal kan vi dock acceptera. Starka nationalistiska känsloyttringar är helt okej, även när det inbegriper sydligare nejder - men vi ser gärna lojalitet till den svenska nationen också. Det blir svårt för Özz Nujen, alltså...

Boktipset

Emellanåt ger sig journalister, likt Fantomen, ut på stadens gator som vanliga män. Olikt Fantomen är det just den journalistiska djungelkostymen, trenchcoaten, som krängs av och byts ut mot mer situationsanpassad kamouflagedräkt för att smälta in bland lokalbefolkningen:

I Sverige har detta journalistiska under täcket-undersökande fått ett eget namn, Wallraffande, efter den tyske journalist som levde som turkisk gästarbetare för några decennier sedan. Själv kommer jag, som anglofil, mest att tänka på George Orwell. Till skillnad från diverse gåslever- och champagnesocialister som nöjde sig med att teoretisera om arbetarklassen framför brasan på sina akademiska inlogeringar uppassade av sina "fags", uppsökte Orwell både kontinentala knegare, kymriska kolskyfflare och patriarkala proletärer.

En nutida uppföljare till socialisten Orwell hittar vi i socialisten James Bloodworth, som skrivit en bok om sina erfarenheter som knegare i de nya spännande service-sektorer som tagit över efter att industrialismens "dark, satanic mills" slutligen tystnat. Eller, som Bloodworth ser det, skitjobben. Han har gett sig in i fyra sektorer:

• Packare på ett Amazon-lager i Rugeley. Initialt var glädjen i byn stor när Amazon startade; man tänkte sig att nu skulle lokalbefolkningen få jobb som ersatte de försvinnande industrijobben. Dessvärre inte. Jobbet, att i tidsnöd springa runt och skyffla varor, är hårt, och lönen dålig. Med resultatet att engelsmännen hellre gick på bidrag, och jobben fylldes av östeuropeer - Rumäner som kommer till England ett tag, tjänar ihop en låg Englandslön som är en hög Rumänienlön, och sedan åker hem igen. En utländsk och tillfällig arbetskraftsstyrka gör att få är med i fackföreningar. Den låga lönen gör att man inte har råd med en lägenhet med svensk standard, utan får bo i mögliga ruckel.
• Hemtjänstarbetare i Blackpool. Brittiska semesterorter vid kusten, som var högsta modet på 1800-talet, lever nu lite i bakvattnet när det går lika lätt att ta en charter till Mallis som att ta tåget inomlands - om inte lättare och billigare. När alla dessa Fawlty Towers står tomma har smarta fixare, både i kuststäderna och grannstäderna, kommit på att det är en god affärsidé att bussa ut socialfall från Manchester och Liverpool ut till de tomma husen. Idag karaktäriseras många av dessa gamla pärlor av en blandning av vackra viktorianska hus och flitig droghandel. Ungefär som Rosengård, men med vackrare hus. I vart fall, livet som hemtjänstarbetare verkar inte heller vara ett liv på rosor. För att få jobba måste man först få myndigheternas stämpel, vilket kan ta månader - något som inte är så roligt för de som lever ur hand i mun och inte vet var nästa veckas hyra ska tas ifrån. Sen är det gott om "zero hour contracts", det vill säga du vet som knegare aldrig vilken inkomst du har.
• Sälja försäkringar via telefon i södra Wales gamla gruvdistrikt. Wales har drabbats hårt av ekonomiska utförslöpor. När Margaret Thatcher knäckte ryggen på gruvarbetarfacket på 70-talet, till Bloodworths förskräckelse och min förtjusning, och lade ned olönsamma gruvor, blev arbetslösheten i söder stor. Än idag är Wales den landsända som har högst arbetslöshet, mest fattigdom, talangfulla banjospelare och floder av hembränd sprit. Lite av det förenade kungadömets motsvarighet till Dalsland, alltså.
• Köra Uber-taxi i London. Behöver jag säga något om hur det är i London, det vet väl alla svenskar? Att fixa en bostad där när man tjänar nära minimilönen verkar dock inte vara lika kul som att boka hotellrum för en helg. Att köra Uber verkar också vara en blandad välsignelse. Visst, i gig-ekonomin kan den självanställde taxiföraren själv välja när den vill jobba - men jobbar man inte som en liten iller tjänar man knappt tillräckligt för att betala avbetalningarna på fordonet.

En kort summering av boken - och det är bra att den blir kort, då inlägget verkar bli långt - är att allt inte är väl i det brittiska väldet. De jobb som försvann var förvisso inte alltid perfekta; silikos och kol-lungor gjorde att knegarna dog i tidig ålder, arbetsskadorna på Amazons lager var jämförelsevis måttliga. Jobben var dock heltidsjobb, med bra löner och bra förmåner. En arbetare kunde kräva sin rätt, något som idag är svårt när en klunga hungriga rumäner står redo att ta över jobbet. Bloodworth ger inga enkla svar på hur det kunde bli så här och hur vi ska ta oss därifrån, orsakerna och botemedlen är många och mirakelkurerna få.


Varför ska vi bry oss om detta? Jag är konservativ, borde jag inte gå med ett riktigt Krösus Sork-flin på läpparna när jag hör hur underklassen kvider och lider? Nej, för sjutton! Vi konservativa vill precis som gråsossarna ha ett fungerande och konfliktfritt samhälle. Som mans-aktivist ser jag heller inte fram emot ett samhälle där unga lågutbildade män blir utan både fast inkomst och familj, och ser sin bästa möjlighet till hög status ligga i knarkhandel eller att gå med i IS.

Historierna i boken slår också an en personlig sträng i mig. Jag studerade i Wales inte långt efter kolgruvestrejkerna, och såg själv hur knapert och fattigt det var där efter att jobben försvunnit. Nu under sommaren åkte jag runt i nordvästra Wales, och kunde se hur hela byar övergetts och vuxit igen efter att skifferbruken lagt ned. När jobben försvinner, försvinner livet.

Dags för några personliga reflektioner, där jag kontrasterar bokens budskap emot svenska företeelser.

Rumäner, rumäner, överallt rumäner!

Även Sverige har gott om rumäner. Dock jobbar de inte i callcenters och lager, utan de sitter utanför våra ICA-butiker, ropar "hej, hej", och tjänar ihop till klanledarens Mercedes. Uppenbarligen fungerar pull-faktorerna. Det land som erbjuder jobb drar till sig arbetstörstande, flitiga människor. Det land som erbjuder bidrag och passivisering drar till sig annat.

Den amerikanska drömmen

I högern tenderar vi tycka att klyftor är bra. Det tycker även jag. Jag tycker det är fullt rimligt att en läkare tjänar mycket mer än ett vårdbiträde, att marknadsekonomi och lagen om tillgång och efterfrågan ger genomslag i lönekuvertet. När högern, konfronterad med fattigdom och elände, hävdar att det räcker att ge de fattiga möjlighet att med egen flit, studier och arbete häva sig upp ur fattigdomen och göra en klassresa, vill jag inte längre hänga med ända in i de centerpartistiska ungdomspolitiska resonemangen. Ja, visst är det bra att en begåvad människa med påver bakgrund kan arbeta sig upp. Det hjälper dock föga alla de som lämnats bakom.

Under decennier har Sverige kämpat hårt för att skapa en ny underklass. En underklass med etniska kännemärken. En underklass som inte skyddas av statens våldsmonopol. Det är dags att vända på det.

Fuck facket!

Märker ni att jag har ett gott öga till unga centerpartister? De verkar ha ett gott öga till facket. Visst, även jag har en hel del att säga om partipolitiserade fack som går partiets ärenden. Och om partiet som går fackförbundets ärenden. Samtidigt inser jag att företagare, precis som unga andra generationens invandrare i våra förorter, bara är människor. Tillräckligt många av dem kommer, om vi tillåter det, att bete sig precis så illa som de kan komma undan med. Aktiva fackförbund är en viktig del i den kedja som pressar företagare att behandla sina anställda väl.

Vi vill inte hamna i den brittiska situationen, där rumäner slavar i skitjobben som svenskarna ratar för att de kan gå på bidrag istället.

Dock får vi inse att vi delvis har den situationen. På botten finns en grupp människor, de illegala invandrarna, som jobbar på ställen där facket eller polisen idag aldrig sätter sin fot. Helt utan rättigheter. Helt utan skydd. Där är det dags för en insats.

Framåt i invandringsfrågan

Nej, trots rubriken ska dagens dumheter inte berömma Centerpartiets invandringspolitik. Jag tycker nämligen att deras idé, att sänkta löner och eget ansvar att hitta bostäder skall kunna möjliggöra en ökad invandring, är en riktigt korkad tanke.

Varför korkad? Jag är ju en sådan där konservativ typ som vill ha ökade klyftor i samhället? Jo, Sverige är helt enkelt inte byggt för riktigt låga inkomster. Riktigt invandringsvänliga liberaler, emellanåt föraktfullt kallade "risliberaler", har påpekat att det är bättre för invandrare att leva på en skål ris i Sverige, ett tryggt och rättssäkert samhälle, än att leva på en skål ris i ett shithole country. Vilket stämmer, och ger all anledning att skapa kåkstäder i Sverige - om det är invandrarna man månar om. Men jag är egoistisk nog att måna om mig själv, och Sverige. Flyttar vi hit stora mängder människor som förväntas leva med en levnadsstandard lika hög (låg, alltså) som i ett genomsnittligt flyktingläger, så kommer inte Sverige att förbli ett tryggt, rättssäkert samhälle. Det är bara att titta på hur våra "utmaningsområden" utvecklats med en betydligt mindre invandring under decennierna.

De löner som invandrare i stor skala skulle behöva gå ned till är inte några få procent under kollektivavtal, vilket Centern hoppas på, utan nästan till noll. Vi kommer återvända till samhällsmodellen i TV-serien "Herrskap och Tjänstefolk", där samhällets insiders har vettig lön, och samhällets outsiders lever på en bråkdel av denna lön. En samhällsmodell som illa passar dagens. Om vi får ett stort antal människor som tjänar till en kopp ris om dagen - hur ska de då kunna bo i dagens svenska bostadsbestånd? Det blir antingen favelor eller massiva bostadsbidrag. Ska de få subventionerad sjukvård, eller lämnas att dö i diket? Skall deras barn få utbildning betald av det gemensamma, eller växa upp till ärvt armod (något dagens usla förortsskolor är nära att åstadkomma redan idag)?

Nej, vi får titta bortanför Annie Lööfs strategiska snille. Tack och lov finns det goda idéer, om vi väljer att titta utanför de vanliga fårorna.

Kristdemokraterna

Mitt gamla parti, KD, lider liksom de flesta riksdagspartier av att vara kluvet. Man vill gärna visa sig tuffa, men har samtidigt en stor falang snällister som vill vara snälla med våra pengar. Vilket var anledningen att jag lämnade; de lyckades aldrig samla sig för några skarpa och verkningsfulla förslag. KD tog en liten smäll i EU-valet nu senast, när de lyckades rösta för familjeåterförening och därmed återinförande av en rejäl pull-faktor.

Men familjeåterförening är ju faktiskt en strålande idé. Vi har tagit emot ett stort antal ensamkommande män de senaste åren. Vad kan vara mer humant och välmenande än att se till att de snarast får komma hem till sina familjer i hemlandet? Detta borde alla tjäna på!

Miljöpartiet

MP vill ha ordning och reda, samt raka rör, i invandringspolitiken. Istället för dagens kaotiska situation där de starka, friska och ekonomiskt välmående kan köpa sig en smugglarbiljett in till Sverige och de svaga får stanna kvar och dö, vill MP att man ska kunna skapa säkra vägar in i Sverige.

Alldeles utmärkt! Jag hoppas att övriga partier raskt hoppar på den linjen, trots att det är extremisterna i MP som lanserat den. Först ser vi till att sluta behandla asylansökningar på svensk mark, varpå vi öppnar kassor med kölappar så som det var på Svenska Postverket en gång i tiden. Vem som helst får möjlighet att komma in på våra ambassader världen över och ta en kölapp. Att man har möjlighet att komma in och ta en kölapp utan att mördas av regimen ska givetvis beaktas (negativt...) i utredningen. Därefter behandlar Migrationsverkets tio anställda i tur och ordning ansökningarna. Utredningarna sker med samma noggrannhet och snabbhet som svenska polisens utredningar om jaktlicenser. Vem vet, med lite tur kanske vi kommer kunna ta emot tvåsiffrigt antal flyktingar varje år!