Nej, nu känns det som det är dags att bli piratpartist, sätta på ögonlappen, fästa sabeln i bältet, hissa Jolly Roger och kasta loss.
I vanliga fall är jag en ärkekonservativ gammal stöt. En sån där som köper CD-skivor, emellanåt lyssnar på sin gamla vinylsamling och tycker att piratkopiering över nätet är ett himla otyg. Dagens ungdom, alltså.
Men, nu börjar jag undra om det inte är dags att rösta på piratpartiet. Integriteten och friheten börjar naggas i kanterna.
I England föreslår de konservativa att porr skall börja filtreras bort på Internet. Varpå en vänsterpartist hänger på och tycker det vore en ypperlig idé för Sverige. Konstigt i och för sig, eftersom Lars Ohly då blir den förste som får stänga sitt instagramkonto.
Även i Sverige drabbas vi av moralisterna. Sexshoppar kan inte längre sälja sina produkter över nätet, då banker och betaltjänster vägrar befatta sig med dem. Shoppens ägare beklagar sig och undrar varför just de skall drabbas, då de ju säljer feministisk porr. Jag inser inte hur det skulle göra någon skillnad. Det väsentliga är att allas vår frihet begränsas, inte vems frihet som drabbas just idag.
Låter vi privata företag styra vad vi kan köpa och sälja, så är vi riktigt illa ute. Vad kommer härnäst? Tänk tanken att Visa och Mastercard köps upp av kinesiska staten. Eller, ve och fasa, kära kulturmarxister, av den kristna USA-högern!?
Men vänta nu. Jag är tokliberal. Är det inte fritt fram för privata företag att göra som de vill? Nej, inte när det rör vital infrastruktur, vilket Internet och betalning över Internet är. Tänk om Öresundsbrokonsortiet vägrade judar att köra över Öresundsbron. Tänk om Citymail inte levererade min Fantomen-prenumeration med motivering att tidningen inte är kulturellt högstående nog. Tänk om posten vägrade leverera SD-broschyrer (aj fan, det har visst enskilda brevbärare försökt sig på, och vänstern gjorde vågen).
Som tokliberal tycker jag att staten skall sätta upp spelreglerna, och sedan släppa företagsamheten fri. En av spelreglerna bör vara att företagen inte får sätta upp godtyckliga moraliska regler för vem som får handla hos dem. Och döm om min häpnad när jag läser i artikeln att sådana regler finns, på EU-nivå. Utmärkt! Men varför händer då inget? Saknas sanktioner? Saknas stake?
Mitt förslag är att sanktionen för det företag som inte följer reglerna är att det mister rätten att driva handel. Innan de återfår rätten skall de visa hur liknande misstag undviks att upprepas. Den som drabbats skall givetvis ha rejält skadestånd. Så om Visa har några konstiga antiporr-regler, så får de ha dessa regler. Och finna sig i att vara utestängda från den europeiska marknaden. Så kan vi använda Dankort i Europa istället - för jag misstänker att danskarna inte har några onödiga moralregler.
Under tiden detta fixas till skall jag se till att söka på google efter "när det gick för kyrkoherden", Bengt Anderbergs finfina novell sedermera filmad med Jarl Borssén i huvudrollen. Samt Fäbodjäntan. Och några tyrolerfilmer. För snart kan det vara för sent.
fredag 26 juli 2013
måndag 22 juli 2013
Några ord om Utöya
Så har det redan gått två år sedan Utöya. Låt mig börja med en tyst minut vid tangentbordet, för att hylla de som dog, för att sedan fortsätta med att å det skarpaste fördöma den nedrige gärningsmannen.
Och sedan fylla på med varför sådana tomma hyllningar som den ovan inte leder till mycket mer än att jag känner mig ädlare.
Jag tycker Johan Westerholm har prickat rätt: http://mitt-i-steget.blogspot.se/2013/07/overbevisa-mig-om-ni-kan.html. Hans tes, om jag förstått den, är att det inte hjälper att vi står publikt och slår oss för bröstet med hur goda vi är. Det hjälper inte hur mycket vi förkastar sverigedemokrater. Det som hjälper är att vi var dag står upp emot rasismen: säger emot när vi hör en förflugen kommentar på jobbet, vågar faktiskt tala med en invandrare, osv.
Jag kan inte lova att jag klarar av att följa honom hela vägen, men jag skall försöka en bit. Jag skall försöka stå upp för de goda ting jag tror på: demokrati, frihet, fundamentalistisk kristendom, liberalism, fri invandring. Ja, jag är så funtad att jag hellre talar väl om det jag tror på än illa om det jag inte tror på. "Antirasister" har jag aldrig förstått mig på, de verkar i sin intolerans väl så rasistiska som de de säger sig vilja bekämpa.
Sen vill jag bredda kampen. All sorts våldsam extremism, och uppmaning därtill, är värd att bekämpa. Kvittar om det är en högerextremist som hatar judar, en feministextremist som vill slå män med spikklubba, en vänsterextremist som vill fylla moderater med bly, eller en islamist som vill spränga de feltroende. Här är mitt ansvar att lugnt men bestämt påpeka: så där säger man inte i vuxet sällskap. Om du envisas, så får du sitta vid barnbordet ihop med de andra extremisterna.
Mitt ansvar? Ja, en av de fina poängerna i Westerholms text är att den talar till mig att handla. Inte att sitta vid tangentbordet och gnälla över att inte alla andra gör något. Det är så lätt att klaga på andra. Till exempel skälla på konservativa för att de inte håller rent mot Breivik, eller på muslimer att de inte håller rent mot islamister, eller socialister för att de umgås med människor som hyllar Che och Stalin. Men de får själva läsa och fundera över Westerholms text, liksom jag. Vill de sen resa sig upp och handla, så välkomna, govänner. Om inte, tja, vi orkar inte alla agera mot allting hela tiden.
Och sedan fylla på med varför sådana tomma hyllningar som den ovan inte leder till mycket mer än att jag känner mig ädlare.
Jag tycker Johan Westerholm har prickat rätt: http://mitt-i-steget.blogspot.se/2013/07/overbevisa-mig-om-ni-kan.html. Hans tes, om jag förstått den, är att det inte hjälper att vi står publikt och slår oss för bröstet med hur goda vi är. Det hjälper inte hur mycket vi förkastar sverigedemokrater. Det som hjälper är att vi var dag står upp emot rasismen: säger emot när vi hör en förflugen kommentar på jobbet, vågar faktiskt tala med en invandrare, osv.
Jag kan inte lova att jag klarar av att följa honom hela vägen, men jag skall försöka en bit. Jag skall försöka stå upp för de goda ting jag tror på: demokrati, frihet, fundamentalistisk kristendom, liberalism, fri invandring. Ja, jag är så funtad att jag hellre talar väl om det jag tror på än illa om det jag inte tror på. "Antirasister" har jag aldrig förstått mig på, de verkar i sin intolerans väl så rasistiska som de de säger sig vilja bekämpa.
Sen vill jag bredda kampen. All sorts våldsam extremism, och uppmaning därtill, är värd att bekämpa. Kvittar om det är en högerextremist som hatar judar, en feministextremist som vill slå män med spikklubba, en vänsterextremist som vill fylla moderater med bly, eller en islamist som vill spränga de feltroende. Här är mitt ansvar att lugnt men bestämt påpeka: så där säger man inte i vuxet sällskap. Om du envisas, så får du sitta vid barnbordet ihop med de andra extremisterna.
Mitt ansvar? Ja, en av de fina poängerna i Westerholms text är att den talar till mig att handla. Inte att sitta vid tangentbordet och gnälla över att inte alla andra gör något. Det är så lätt att klaga på andra. Till exempel skälla på konservativa för att de inte håller rent mot Breivik, eller på muslimer att de inte håller rent mot islamister, eller socialister för att de umgås med människor som hyllar Che och Stalin. Men de får själva läsa och fundera över Westerholms text, liksom jag. Vill de sen resa sig upp och handla, så välkomna, govänner. Om inte, tja, vi orkar inte alla agera mot allting hela tiden.
söndag 14 april 2013
Till herr Omars försvar
Det kan inte vara helt lätt att vara Omar Mustafa idag.
De senaste decennierna har kampen emot extremisterna haft en väldigt tydlig slagsida. Det är (den vita) högerextremismen som är hotet.
Och när Expo tar till orda, tvingas även vänstern till viss konsekvens. Löfven har gått ut och sagt att Omar får välja: antingen är han med i ett parti som kräver samma syn på HBTQ, feminism och familjepolitik, eller så är han med i en muslimsk förening. Men jag undrar - har Löfven någon aning vilken ande han nu släppt ut ur flaskan? Vad gör vi med de sossar som i Ship to Gaza umgåtts med skogstokiga antisemiter? Vad med de som fortfarande gillar Kuba-diktaturen? Givetvis måste väl även de få välja mellan S och sitt ljusskygga umgänge! Eller gäller en extra hård uppsättning regler för muslimer enbart?
Vad har nu egentligen Omar gjort som är så hemskt? Han har bjudit in muslimska auktoriteter från utlandet hit till Sverige. Dessa auktoriteter har sedan visat sig ha uppfattningar om judar som är minst sagt obehagliga. Antagligen har de även helt osvenska åsikter om homosex, antal tillåtna fruar, manlig/kvinnlig arvsrätt, barnaga osv. Uppriktigt talat: om muslimska förbundet vill bjuda in en talare från arabvärlden, är det överhuvudtaget möjligt att hitta någon som duger? Visst, man kanske skulle sålla ut de allra tokigaste, men betänk att antisemitism är helt koscher på prime time TV i arabvärlden. Och de är inte inbjudna för att tala om judefrågan, utan för att tala om profeten. Antar jag.
Själv vill jag ha en annan linje. Jag tycker det är helt rimligt att umgås med extremister. Och innan ni hoppar i taket, betänk att extremisterna faktiskt är vi. Om man jämför Sverige med resten av världen, finner man snabbt att "de normala" har ärkekonservativa familjevärderingar, är emot homosex, måttligt intresserade av demokrati och kanske till och med abortfientliga. Så om vi skall isolera oss från alla som inte delar våra värderingar, så kommer vi bli rätt ensamma.
Jag föreslår istället en linje där vi med nyfikenhet och öppet sinne kan träffa och umgås med både ärkekonservativa muslimer, HBTQ-aktivister, nazister och kommunister. Genom samtalet lär sig båda parter någonting. När vi står på ena sidan kravallstaketet och ropar "inga rasister på våra gator" eller "muslimer go home" så lär den andre sig bara att hata oss tillbaka.
Jag ser nu att Omar valt att avsäga sig sina uppdrag i S, för att fokusera på den muslimska rörelse han leder. Han har valt att inte förneka sina bröder och systrar för att vinna inflytande. Ett hedersamt beslut, som jag beundrar honom för.
Vad kan Omar nu hitta på? Ja, varför inte komma över till oss i alliansen? Vi tenderar att inte vara så bokstavstroende som de till vänster. Tycker du att kvinnor (eller män...) skall kunna stanna hemma och ta hand om familjen? Kristdemokraterna välkomnar dig med öppna armar, där finns redan gott om religiösa. Kanske ibland lite för religiösa för att partiledaren skall vara riktigt nöjd. Om du vill driva månggifte som en islamsk fråga, så är Centern partiet för dig. Välkommen!
De senaste decennierna har kampen emot extremisterna haft en väldigt tydlig slagsida. Det är (den vita) högerextremismen som är hotet.
- Om någon till höger råkar använda samma ord som Breivik, kulturmarxist, så är han en suspekt person som krattar manegen för massmord. Om Aftonbladet Kulturs medarbetare pratar om klasskamp, klasshat och hyllar Lenin så reagerar ingen.
- Om Lars Vilks föreläser för Pamela Geller & Co så är det fult. Om en medarbetare på en av våra stora dagstidningars kultursidor håller föredrag för revolutionära kommunister, så är det inget att orda om.
- Om en pingstpastor håller en predikan emot homosex så är det riksnyheter och twitterstorm. Om en imam håller en predikan emot homosex, så är det OK.
Och när Expo tar till orda, tvingas även vänstern till viss konsekvens. Löfven har gått ut och sagt att Omar får välja: antingen är han med i ett parti som kräver samma syn på HBTQ, feminism och familjepolitik, eller så är han med i en muslimsk förening. Men jag undrar - har Löfven någon aning vilken ande han nu släppt ut ur flaskan? Vad gör vi med de sossar som i Ship to Gaza umgåtts med skogstokiga antisemiter? Vad med de som fortfarande gillar Kuba-diktaturen? Givetvis måste väl även de få välja mellan S och sitt ljusskygga umgänge! Eller gäller en extra hård uppsättning regler för muslimer enbart?
Vad har nu egentligen Omar gjort som är så hemskt? Han har bjudit in muslimska auktoriteter från utlandet hit till Sverige. Dessa auktoriteter har sedan visat sig ha uppfattningar om judar som är minst sagt obehagliga. Antagligen har de även helt osvenska åsikter om homosex, antal tillåtna fruar, manlig/kvinnlig arvsrätt, barnaga osv. Uppriktigt talat: om muslimska förbundet vill bjuda in en talare från arabvärlden, är det överhuvudtaget möjligt att hitta någon som duger? Visst, man kanske skulle sålla ut de allra tokigaste, men betänk att antisemitism är helt koscher på prime time TV i arabvärlden. Och de är inte inbjudna för att tala om judefrågan, utan för att tala om profeten. Antar jag.
Själv vill jag ha en annan linje. Jag tycker det är helt rimligt att umgås med extremister. Och innan ni hoppar i taket, betänk att extremisterna faktiskt är vi. Om man jämför Sverige med resten av världen, finner man snabbt att "de normala" har ärkekonservativa familjevärderingar, är emot homosex, måttligt intresserade av demokrati och kanske till och med abortfientliga. Så om vi skall isolera oss från alla som inte delar våra värderingar, så kommer vi bli rätt ensamma.
Jag föreslår istället en linje där vi med nyfikenhet och öppet sinne kan träffa och umgås med både ärkekonservativa muslimer, HBTQ-aktivister, nazister och kommunister. Genom samtalet lär sig båda parter någonting. När vi står på ena sidan kravallstaketet och ropar "inga rasister på våra gator" eller "muslimer go home" så lär den andre sig bara att hata oss tillbaka.
Jag ser nu att Omar valt att avsäga sig sina uppdrag i S, för att fokusera på den muslimska rörelse han leder. Han har valt att inte förneka sina bröder och systrar för att vinna inflytande. Ett hedersamt beslut, som jag beundrar honom för.
Vad kan Omar nu hitta på? Ja, varför inte komma över till oss i alliansen? Vi tenderar att inte vara så bokstavstroende som de till vänster. Tycker du att kvinnor (eller män...) skall kunna stanna hemma och ta hand om familjen? Kristdemokraterna välkomnar dig med öppna armar, där finns redan gott om religiösa. Kanske ibland lite för religiösa för att partiledaren skall vara riktigt nöjd. Om du vill driva månggifte som en islamsk fråga, så är Centern partiet för dig. Välkommen!
måndag 8 april 2013
Tack, Maggie!
 |
| Maggie och en annan konservativ idol |
På 70-talet var England på väg ned i avloppet. Sen kom Maggie, rensade upp i de militanta fackföreningarna, lade ned dödsdömda industrier och började sätta landet på fötter.
När jag 10 år senare studerade i Wales, i landets kolcentrum där gruvorna hade lagts ned och mängder med jobb försvunnit, så var det fattigt. Men det fanns i alla fall en framtidstro. En tro som hade Maggies politiska passion,. vision och ledarskap som grund. Även om man grät över att England låg efter Italien i den europeiska välståndsligan så hade man visst hopp om att inte behöva falla bakom Grekland.
Sen när argentinarna trodde att de kunde stilla en stökig inre situation genom att ge sig på en liten ögrupp i trakten, så var det Maggie som skickade ned flottan och räddade "the British way of life". Hon hade mer stake än resten av Tory-partiet tillsammans.
Så tack för den här tiden, Maggie.
tisdag 26 mars 2013
Pokemontajm!
Har ni barn? Det har jag. Lagom till att de slutat med blöjor och börjat knata iväg till dagis så kommer de hem med Pokemon-kort. Och sen fler Pokemon-kort. Och ännu fler. Först samlas korten i en pärm, men sedan kommer till sist den dag då telningen ställer sig vid TV-soffan, tittar på pappa med stora ögon och säger de ödesmättade orden:
Så plötsligt händer det! Pappa finner sig sitta med ett riktigt superkort, som lovar att vända förlustsviten i en seger. Enligt alla spelets regler krånglas kortet ut på spelplanen, varpå pappa i bakhuvudet när en vag förhoppning om en motspelare så förkrossad att alla önskemål om vidare matcher glöms bort, och Pokemonkorten byts mot fotbollskort. Men icke. Korthajen på andra sidan bordet flippar från någon gömd och glömd hög upp ett kort som raskt negerar effekten på superkortet eller reflekterar dess överlägsna attackkraft tillbaks på angriparen. Och återigen får pappa se sig nesligt besegrad.
Ungefär så måste det känts för Maria Sveland idag. Äntligen hade hon lyckats lägga ut gubbslem-kortet, inte bara emot män i allmänhet utan även emot svensk journalistiks egen pitbull, Jan Josefsson. Men då, helt plötsligt, så hoppar Lidija Praizovic fram och drar - vithetskortet! Det starkaste kortet i leken!
Dramaturgin påminner lite grand om de västernfilmer jag såg när jag var liten. Äh, låt mig vara ärlig, jag ser fortfarande på dem. John Wayne, Jimmy Stewart, Gary Cooper, Randolph Scott, osv. Ett vanligt tema var den elake buffeln som använde sin styrka till att mobba andra, och sedan till slut bet i gräset när han stötte på någon som var starkare. Den som tar till svärd skall med svärd förgås, var sensmoralen.
Samma problem får vi i dagens samhällsdebatt, där det verkar viktigare vem som säger något än vad de säger. Så länge kritiken skickas nedifrån och upp så är det bra; om kritiken har något med verkligheten att göra spelar mindre roll. Det är det som gör att Sveland hittills kommit undan med att förknippa mig med Breivik utan några som helst rationella argument. Och det är det som gör att Sveland nu, som purvit svensk, har noll chans att försvara sig emot kritik yttrad av en invandrare från förorten. Om ditt enda argument i debatten är att du är förfördelad, så kommer det till sist att dyka upp någon som är ännu mer förfördelad. Varpå du förlorar.
Johan Lundberg redde ut det här med ovan/under-perspektiv rätt bra på den nu avsomnade och nedplockade Axess-bloggen. Med alla de kategorier som vi människor tillhör, hur sjutton skall man kunna hålla koll på vem som ligger ovanpå? När vi hånar påven, sparkar vi då på rika och mäktiga kardinaler i Vatikanen, eller på de svarta invandrade kvinnor som vördar honom? När Ohlsson-Wallin gör en bild med Silvia på, vad är läget då? Är det en fattig konstnär som ger sig på rikets härskare, eller en uppburen kulturprofil som sparkar på en invandrad hemmafru med notoriskt otrogen karlslok?
Mitt förslag: gå tillbaks till grunderna. Har du något att säga, så säg det och skicka med de argument du har. Så skall jag lyssna på dessa argument, oavsett om du är kommunist, jihadist eller folkpartist. Annars blir det för krångligt för mig.
Let's battle!Vilket innebär att pappa får försöka lära sig en uppsättning regler som skulle fått en erfaren bolagsskattejurist att gråta. Har man tur finns reglerna nedtecknade någonstans, men normalt lär sig pappa reglerna genom att göra någon miss i spelet och bli brutalt rättad och nedsablad av den lille. För varje kort som skall hanteras så måste en ålderstigen, skumögd pappa läsa "stats" skrivna med så litet typsnitt att det passat bättre på mikrofilm. Förlusterna blir många, och förnedringen total.
Så plötsligt händer det! Pappa finner sig sitta med ett riktigt superkort, som lovar att vända förlustsviten i en seger. Enligt alla spelets regler krånglas kortet ut på spelplanen, varpå pappa i bakhuvudet när en vag förhoppning om en motspelare så förkrossad att alla önskemål om vidare matcher glöms bort, och Pokemonkorten byts mot fotbollskort. Men icke. Korthajen på andra sidan bordet flippar från någon gömd och glömd hög upp ett kort som raskt negerar effekten på superkortet eller reflekterar dess överlägsna attackkraft tillbaks på angriparen. Och återigen får pappa se sig nesligt besegrad.
Ungefär så måste det känts för Maria Sveland idag. Äntligen hade hon lyckats lägga ut gubbslem-kortet, inte bara emot män i allmänhet utan även emot svensk journalistiks egen pitbull, Jan Josefsson. Men då, helt plötsligt, så hoppar Lidija Praizovic fram och drar - vithetskortet! Det starkaste kortet i leken!
Dramaturgin påminner lite grand om de västernfilmer jag såg när jag var liten. Äh, låt mig vara ärlig, jag ser fortfarande på dem. John Wayne, Jimmy Stewart, Gary Cooper, Randolph Scott, osv. Ett vanligt tema var den elake buffeln som använde sin styrka till att mobba andra, och sedan till slut bet i gräset när han stötte på någon som var starkare. Den som tar till svärd skall med svärd förgås, var sensmoralen.
Samma problem får vi i dagens samhällsdebatt, där det verkar viktigare vem som säger något än vad de säger. Så länge kritiken skickas nedifrån och upp så är det bra; om kritiken har något med verkligheten att göra spelar mindre roll. Det är det som gör att Sveland hittills kommit undan med att förknippa mig med Breivik utan några som helst rationella argument. Och det är det som gör att Sveland nu, som purvit svensk, har noll chans att försvara sig emot kritik yttrad av en invandrare från förorten. Om ditt enda argument i debatten är att du är förfördelad, så kommer det till sist att dyka upp någon som är ännu mer förfördelad. Varpå du förlorar.
Johan Lundberg redde ut det här med ovan/under-perspektiv rätt bra på den nu avsomnade och nedplockade Axess-bloggen. Med alla de kategorier som vi människor tillhör, hur sjutton skall man kunna hålla koll på vem som ligger ovanpå? När vi hånar påven, sparkar vi då på rika och mäktiga kardinaler i Vatikanen, eller på de svarta invandrade kvinnor som vördar honom? När Ohlsson-Wallin gör en bild med Silvia på, vad är läget då? Är det en fattig konstnär som ger sig på rikets härskare, eller en uppburen kulturprofil som sparkar på en invandrad hemmafru med notoriskt otrogen karlslok?
Mitt förslag: gå tillbaks till grunderna. Har du något att säga, så säg det och skicka med de argument du har. Så skall jag lyssna på dessa argument, oavsett om du är kommunist, jihadist eller folkpartist. Annars blir det för krångligt för mig.
lördag 23 mars 2013
Juholtarnas julafton
Nej, för en gångs skull tänkte jag inte prata om Juholt. Däremot om några som borde tänkt lite på Juholt innan de uttalade sig. Juholt har nämligen lyckats skriva in sig i ordböckerna:
Man börjar ju undra. Är alla våra politiker helgalna? Döljer sig en satanisk bockfot bakom den polerade fasaden?
Nej, jag tror inte det. Skall jag döma andra, så skall jag i alla fall inte döma dem hårdare än jag dömer mig själv. Och jösses vilka dumma uttalanden jag hunnit med under åren. Tack och lov så har jag inte för vana att tala med en mikrofon under skägget.
Min teori är att vägen mellan hjärnan och munnen är lång, krokig och full av dikeskörningar. Lika lite som jag kan döma någon för vad de drömmer om på natten, så kan jag döma dem efter vad som flyger ut ur munnen i ett stressat ögonblick.
Eftersom jag älskar korta, kärnfriska sarkasmer och ordvitsar så hänger jag gärna på twitter och överöser kända personer med oönskade repliker. Ett favoritobjekt är Lars Ohly; dels är han gammal kommunist, alltid tacksamt att driva med, och dels har han humor. Det blir inte alltid helt lyckat. Ibland får jag en gliring tillbaks, ibland ett kort "idiot". Satiren går emellanåt inte fram, och är emellanåt så jämrans dålig att jag förstår Lasse om han kukar ur.
Så vad gör man då? Vad gör en politiker, och vad gör jag, när vi finner oss stå framför publiken med byxorna nere? Dags att rensa ur skrivbordet och avgå? Nej. På grund av den lösa förbindelsen mellan hjärna och käft, så finns det ingen anledning tro att ett plötsligt uttalande om blondhet och blåögdhet avslöjar en tidigare väl dold rasism. Eller att ett mindre genomtänkt tweet om moderater innebär att twittraren sitter och skriver upp dödslistor och tränar prickskytte i källaren.
Det man bör göra, som mottagare av dessa budskap, är att skicka bollen i retur. Vad sa du nu, Billström? Är mörkhyade onda? Nehej, men vad menade du nu då? Påbörja en dialog.
Det man bör göra som avsändare av budskapet är inte en intetsägande pudel, det övertygar ingen. Låt mig försöka gå igenom ett par exempel.
Till att börja med, Ung Vänster-killen Christoffer Hurtig. Hade jag skickat ett sådant tweet hade jag låtit det stå kvar, och fort som fan skickat ett nytt tweet där jag förklarade mig: att jag visserligen är förbannad på att Billströms politik skickar människor tillbaks i döden (och här blir ju då ett osökt tillfälle att presentera den politik jag själv står för som gör att så inte sker...), men att jag givetvis inte vill att någon skall dö. Jag hade också pekat på min långa karriär där jag kämpat för demokratisering av vänsterpartiet, feminism, lika rättigheter osv. Sen hade jag antagligen förbannat min dumhet att ha massmördaren Lenin som profilbild på twitter, och försökt hitta på en väldigt bra förklaring på det.
Billström då? Ja, hade jag varit Billström hade jag rakt ut sagt: "Ursäkta, jag fick hjärnsläpp. Det jag syftade på var att en hel del gömda utnyttjas av samvetslösa smugglare och slavdrivare. Dessa gömda är ännu mer rättslösa än de arbetskraftsinvandrare Löfven ömmar för. Det är detta utnyttjande vi i alliansen vill komma åt". Varpå vi andra får syna Billström i sömmarna - vad har han fört för politik hittills? Han har öppnat upp för arbetskraftsinvandring. Han har satt klackarna ordentligt i marken för att slippa genomföra överenskommelserna med MP om vård och skola för illegalt härvarande människor. Sen får vi avgöra om han är rasist, realist, eller något annat.
Så vad vill jag? Ja, jag vill inte sjunga med i "avgå"-kören. För om jag hade varit politiker, så hade jag och Juholt stått hand i hand framme på scen och levererat Juholtare dagligen. Och där kom jag in på Juholt igen, förlåt. Jag vill att vi fångar upp dessa uttalanden, och frågar vad som menas med dem. Och sen, när vi väl rett ut det, går vidare till att begära avgång eller inte.
Ett kränktare samhälle gagnar ingen.
Juholtare: förhastat uttalande som man snart tvingas backa påDet är många offentliga personer som låtit tungan eller pekfingret slinta lite obetänksamt. Ilmar Reepalu, Malmös starke man, lyckas göra judarna förbannade varje gång han nämner Israel. Jens Orback jämförde bögar med hästar långt före lasagne blev twitters favoritmat. Simon Fors twittrar om hur moderater bör fyllas med bly. Billström bluddrar om de som är blonda och blåögda och de som inte är det. Och nu till sist så går en Ung Vänster-politiker ut på twitter och önskar livet ur Billström.
Man börjar ju undra. Är alla våra politiker helgalna? Döljer sig en satanisk bockfot bakom den polerade fasaden?
Nej, jag tror inte det. Skall jag döma andra, så skall jag i alla fall inte döma dem hårdare än jag dömer mig själv. Och jösses vilka dumma uttalanden jag hunnit med under åren. Tack och lov så har jag inte för vana att tala med en mikrofon under skägget.
Min teori är att vägen mellan hjärnan och munnen är lång, krokig och full av dikeskörningar. Lika lite som jag kan döma någon för vad de drömmer om på natten, så kan jag döma dem efter vad som flyger ut ur munnen i ett stressat ögonblick.
Eftersom jag älskar korta, kärnfriska sarkasmer och ordvitsar så hänger jag gärna på twitter och överöser kända personer med oönskade repliker. Ett favoritobjekt är Lars Ohly; dels är han gammal kommunist, alltid tacksamt att driva med, och dels har han humor. Det blir inte alltid helt lyckat. Ibland får jag en gliring tillbaks, ibland ett kort "idiot". Satiren går emellanåt inte fram, och är emellanåt så jämrans dålig att jag förstår Lasse om han kukar ur.
Så vad gör man då? Vad gör en politiker, och vad gör jag, när vi finner oss stå framför publiken med byxorna nere? Dags att rensa ur skrivbordet och avgå? Nej. På grund av den lösa förbindelsen mellan hjärna och käft, så finns det ingen anledning tro att ett plötsligt uttalande om blondhet och blåögdhet avslöjar en tidigare väl dold rasism. Eller att ett mindre genomtänkt tweet om moderater innebär att twittraren sitter och skriver upp dödslistor och tränar prickskytte i källaren.
Det man bör göra, som mottagare av dessa budskap, är att skicka bollen i retur. Vad sa du nu, Billström? Är mörkhyade onda? Nehej, men vad menade du nu då? Påbörja en dialog.
Det man bör göra som avsändare av budskapet är inte en intetsägande pudel, det övertygar ingen. Låt mig försöka gå igenom ett par exempel.
Till att börja med, Ung Vänster-killen Christoffer Hurtig. Hade jag skickat ett sådant tweet hade jag låtit det stå kvar, och fort som fan skickat ett nytt tweet där jag förklarade mig: att jag visserligen är förbannad på att Billströms politik skickar människor tillbaks i döden (och här blir ju då ett osökt tillfälle att presentera den politik jag själv står för som gör att så inte sker...), men att jag givetvis inte vill att någon skall dö. Jag hade också pekat på min långa karriär där jag kämpat för demokratisering av vänsterpartiet, feminism, lika rättigheter osv. Sen hade jag antagligen förbannat min dumhet att ha massmördaren Lenin som profilbild på twitter, och försökt hitta på en väldigt bra förklaring på det.
Billström då? Ja, hade jag varit Billström hade jag rakt ut sagt: "Ursäkta, jag fick hjärnsläpp. Det jag syftade på var att en hel del gömda utnyttjas av samvetslösa smugglare och slavdrivare. Dessa gömda är ännu mer rättslösa än de arbetskraftsinvandrare Löfven ömmar för. Det är detta utnyttjande vi i alliansen vill komma åt". Varpå vi andra får syna Billström i sömmarna - vad har han fört för politik hittills? Han har öppnat upp för arbetskraftsinvandring. Han har satt klackarna ordentligt i marken för att slippa genomföra överenskommelserna med MP om vård och skola för illegalt härvarande människor. Sen får vi avgöra om han är rasist, realist, eller något annat.
Så vad vill jag? Ja, jag vill inte sjunga med i "avgå"-kören. För om jag hade varit politiker, så hade jag och Juholt stått hand i hand framme på scen och levererat Juholtare dagligen. Och där kom jag in på Juholt igen, förlåt. Jag vill att vi fångar upp dessa uttalanden, och frågar vad som menas med dem. Och sen, när vi väl rett ut det, går vidare till att begära avgång eller inte.
Ett kränktare samhälle gagnar ingen.
lördag 16 mars 2013
Öppet brev till Stefan Löfven
Hej Stefan!
För ett tag sedan svepte en frisk fläkt in genom socialdemokratin, och vädrade ut en del unkna vapörer. Ja, jag pratar om Juholt. Håkan Juholt.
Det var inte bara de trogna skarorna som charmades av denne man, som inte bara var "folklig" utan faktiskt en man av folket, en man som sa vad som föll honom in utan att kolla med partistyrelse och fokusgrupper först. En man som gillade Elvis kan inte finnas något ont i, fråga bara alla Sveriges raggare. Nej, även vi moderater, i alla fall en del av oss, gladde oss. Inte bara åt den inledande vänstersvängen som lovade gott i våra opinionssiffror, utan även åt att här kom en rättfram gamäng man skulle kunna prata ideologi med. Inte ännu en fyrkantig byråkrat som hasplade ur sig "kallt, hårt samhälle" och noga undvek att säga något om hur de själva skulle åstadkomma det idealsamhälle de inte lyckats ästadkomma under decennier av ohotat maktinnehav.
Sen gick det inte så bra. Journalister som ser en ideologisk, pratglad partiledare blir som vargar efter en sjuk gnukalv. Opinionssiffrorna dalade, och högersossarnas knivar kom fram och siktade in sig på Håkans ryggtavla. Till sist fick han gå, och du kom istället.
Sen har vi väntat, vänstersossarna och jag. Vad skall Juholt användas till framöver? Var kommer den kompetens som hela S-bloggosfären var lyrisk över under några månaders tid bäst till sin rätt? Och vi väntade. Och väntade.
Och nu till sist har vi fått svaret. Juholt har fått den tunga posten som ersättare i kulturutskottet. Hipp, hipp... va fan. En gång i tiden tog sossarna hand om sina egna. Nu, om en sosse snavar på en isfläck, så är där snabbt ett gäng andra sossar framme och trycker ned hans fejs i snön och fyller kallingarna med is. Hur skall ni få unga människor att satsa på en framtid i partiet, om det är så de ser att man behandlas när man faller?
Jag vill ge dig ett motförslag. Jag har tittat lite på din politik, och det ser än så länge riktigt klokt ut. Även från högerkanten. Du vill plocka bort diverse udda skattesatser på mat och ungdomar. Antagligen skulle du också vilja plocka bort RUT/ROT också, precis som Borg gärna skulle plocka bort värnskatten om han trodde väljarna gick med på det. Och vet du vad, jag är helt med dig där. Jag minns hur skattesystemet sanerades i min ungdom, så att konfiskatoriska marginalskatter och mängder med undantagsregler ersattes av en enkel skattesats som betalades av alla. Visst var väl ditt parti lite inblandat där? Nu håller vi som bäst på och gör ROTmos av skattesatserna. Det är dags för en ny sådan reform - och vi verkar överens om att enhetliga skattesatser är bra. Sen att du vill höja RUT-skatten till samma nivå som andra skatter, medan jag vill dra ned andra skatter till RUT-nivå, ja lite skall vi väl ha kvar att förhandla om.
Och förhandlingen ja - där kommer jag tillbaks till Juholt. Vår man Juholt är social och begåvad med talets gåva. Om han nu inte är partiets mattesnille, så nog tusan kan ni väl skaka fram några torra kanslihushögertyper med den egenskapen? Låt Juholt göra det han gör bäst: dra upp de stora, yviga riktlinjerna, entusiasmera de egna och charma alliansen. Juholt kommer göra det här bra. Just eftersom han inte är ett mattesnille. Juholt kommer se till att vi får ett skattesystem som vanligt folk begriper, ja ett skattesystem som Juholt själv kan fylla i rätt i blanketterna i. Och det är tamejtusan inget att förakta.
Låt Juholt driva igenom en ny skattereform!
Visst, Stefan, jag förstår om du inte vill lyssna på en gammelmoderat. Låt mig därför även hänvisa till Sjätte mannens artikel om Juholt. Denne man är av gammal god sossesläkt, även om han råkat ta en högersväng någonstans i livet. Jag misstänker att han också gillar Juholt, även om han inte vill erkänna det för sig själv.
Ha det gott, Stefan. Vi hörs i valdebatten 2014, om inte förr. Om du lyckas få något ur mig - jag har rykte om mig att vara lite tystlåten.
För ett tag sedan svepte en frisk fläkt in genom socialdemokratin, och vädrade ut en del unkna vapörer. Ja, jag pratar om Juholt. Håkan Juholt.
Det var inte bara de trogna skarorna som charmades av denne man, som inte bara var "folklig" utan faktiskt en man av folket, en man som sa vad som föll honom in utan att kolla med partistyrelse och fokusgrupper först. En man som gillade Elvis kan inte finnas något ont i, fråga bara alla Sveriges raggare. Nej, även vi moderater, i alla fall en del av oss, gladde oss. Inte bara åt den inledande vänstersvängen som lovade gott i våra opinionssiffror, utan även åt att här kom en rättfram gamäng man skulle kunna prata ideologi med. Inte ännu en fyrkantig byråkrat som hasplade ur sig "kallt, hårt samhälle" och noga undvek att säga något om hur de själva skulle åstadkomma det idealsamhälle de inte lyckats ästadkomma under decennier av ohotat maktinnehav.
Sen gick det inte så bra. Journalister som ser en ideologisk, pratglad partiledare blir som vargar efter en sjuk gnukalv. Opinionssiffrorna dalade, och högersossarnas knivar kom fram och siktade in sig på Håkans ryggtavla. Till sist fick han gå, och du kom istället.
Sen har vi väntat, vänstersossarna och jag. Vad skall Juholt användas till framöver? Var kommer den kompetens som hela S-bloggosfären var lyrisk över under några månaders tid bäst till sin rätt? Och vi väntade. Och väntade.
Och nu till sist har vi fått svaret. Juholt har fått den tunga posten som ersättare i kulturutskottet. Hipp, hipp... va fan. En gång i tiden tog sossarna hand om sina egna. Nu, om en sosse snavar på en isfläck, så är där snabbt ett gäng andra sossar framme och trycker ned hans fejs i snön och fyller kallingarna med is. Hur skall ni få unga människor att satsa på en framtid i partiet, om det är så de ser att man behandlas när man faller?
Jag vill ge dig ett motförslag. Jag har tittat lite på din politik, och det ser än så länge riktigt klokt ut. Även från högerkanten. Du vill plocka bort diverse udda skattesatser på mat och ungdomar. Antagligen skulle du också vilja plocka bort RUT/ROT också, precis som Borg gärna skulle plocka bort värnskatten om han trodde väljarna gick med på det. Och vet du vad, jag är helt med dig där. Jag minns hur skattesystemet sanerades i min ungdom, så att konfiskatoriska marginalskatter och mängder med undantagsregler ersattes av en enkel skattesats som betalades av alla. Visst var väl ditt parti lite inblandat där? Nu håller vi som bäst på och gör ROTmos av skattesatserna. Det är dags för en ny sådan reform - och vi verkar överens om att enhetliga skattesatser är bra. Sen att du vill höja RUT-skatten till samma nivå som andra skatter, medan jag vill dra ned andra skatter till RUT-nivå, ja lite skall vi väl ha kvar att förhandla om.
Och förhandlingen ja - där kommer jag tillbaks till Juholt. Vår man Juholt är social och begåvad med talets gåva. Om han nu inte är partiets mattesnille, så nog tusan kan ni väl skaka fram några torra kanslihushögertyper med den egenskapen? Låt Juholt göra det han gör bäst: dra upp de stora, yviga riktlinjerna, entusiasmera de egna och charma alliansen. Juholt kommer göra det här bra. Just eftersom han inte är ett mattesnille. Juholt kommer se till att vi får ett skattesystem som vanligt folk begriper, ja ett skattesystem som Juholt själv kan fylla i rätt i blanketterna i. Och det är tamejtusan inget att förakta.
Låt Juholt driva igenom en ny skattereform!
Visst, Stefan, jag förstår om du inte vill lyssna på en gammelmoderat. Låt mig därför även hänvisa till Sjätte mannens artikel om Juholt. Denne man är av gammal god sossesläkt, även om han råkat ta en högersväng någonstans i livet. Jag misstänker att han också gillar Juholt, även om han inte vill erkänna det för sig själv.
Ha det gott, Stefan. Vi hörs i valdebatten 2014, om inte förr. Om du lyckas få något ur mig - jag har rykte om mig att vara lite tystlåten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)