Mitt liv som antisemit

Som Falstaff, fakir hade sagt om han levt idag:

"Antisemitismen är ett farligt gift,
omger mer än Visby stift"

Antisemiterna är på marsch. Det är inte roligt att vara jude i Norden. Det var inte särskilt roligt förr i tiden heller, förstås. Enligt Judiska Muséet har vi hittat på följande genom åren:

• Mellan 1685 och 1774 var de judar som kom till Sverige tvungna att konvertera till den rätta protestantiska läran. Påminner mig lite om de värdegrunder vi så smått börjar fundera på att nytillkomna ska skriva under på.
• 1782 fick judar vissa rättigheter via judereglementet, men även begränsningar. De fick bara bo på vissa orter, bara jobba med vissa yrken, och inte gifta sig med icke-judar. Mellan raderna kan man gissa att de även tilläts behandlas så som de som inte delar vår värdegrund alltjämt anses förtjäna behandlas.
• 1838 upphävdes judereglementet, och ersattes med andra regler som inte heller var utan begränsningar.
• 1870 fick judarna "i allt väsentligt" samma rättigheter som (andra) svenskar, det framgår inte i källmaterialet vilka rättigheter som ännu saknades.
• 1999 definierar riksdagen 5 nationella minoriteter, däribland judarna.

Det där med nationella minoriteter kan förtjäna en utvikning. Enligt länsstyrelsen i Stockholm har dessa rätt att kommunicera med myndigheter på sitt eget språk. Det hade jag faktiskt inte insett - att våra myndighetspersoner närhelst de lyfter på luren får räkna med att någon drar loss på ett av våra fem minoritetsspråk varpå man ska fatta vilket språk som talas och skicka kontakten vidare till någon som både talar språket och begriper ärendet, eller raskt skaka fram en tolk. Jag har heller inte insett att jag vet så lite om den judiska kulturen att jag inte ens vet vad det judiska språket är. Är det den hebreiska som det vi kristna kallar Gamla Testamentet är skrivet på? Är det den arameiska som talades på Jesu tid? Är det den jiddisch som från Östeuropa skapats ur tyska och hebreiska? Är det de slaviska och germanska språk som talats av invandrande assimilerade judar? Jag misstänker att jag borde besöka Judiska Museet framöver. Eller så får jag be Björn Söder reda ut det hela.

I vart fall: det har varit jäkligare att vara jude i Sverige i forntiden, senaste århundradet har bjudit på förbättringar, men nu börjar det vända utför. Några små exempel:

• Nazister i Visby går runt och spänner sig i folkhavet, i förhoppning att folkmassan automatiskt ska bli bruna (i kalsongerna) av nassarnas blotta närvaro, och kallar öppet inför kamera folk för "äckliga judar".
• Vänskapsförbundets Sverige-Israel lokaler i Visby har vandaliserats och personalen hotats av människor med blandad hemvist, antagligen Mellanöstern och en liten by utanför Ludvika.
• Synagogor och judiska skolor behöver bevakas. Låt oss här stanna upp och ett ögonblick begrunda hur vi skulle känna oss om det stod en vakt utanför vårt barns dagis, för att hindra någon galning från att ropa "hata vita straighta män!" och brassa loss med automatvapen. Låt oss även fundera på att dessa vakter inte finansieras av det allmänna.
• Att gå med synliga judiska symboler på Malmös gator är att inbjuda till spottloskor, hat och hån.
• Islamistiska moskéer predikar öppet judehat. Ok, artikeln är gammal, men tror ni stämningen ändrats åt det bättre på senare år?
• Den vänster som berömmer sig själv med att ha nolltolerans mot rasism och kränkningar verkar ha en konstigt blind fläck just vad gäller judehat. Mer om det nedan.

Jag hoppas vi kan vara överens om att det vore bra om vi kunde minska judehatet i Sverige. Men låt mig börja med lite definitioner och funderingar.

Hur känner vi igen judehatet?

Visst judehat är lätt att känna igen. När nazister skanderar att de vill ha gasugnarna åter, vet vi vad för sorts figurer de är. När demonstranter i Malmö ropar ”Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”, är bockfoten i öppen dager. Men så har vi Israelkritiken.

David Lindén skriver om hur Palestinaaktivismen lätt blandas ihop med antisemitism.

Min åsikt är att Israelkritiken till stor del är antisemitism i fårakläder. Bevis? Bara det enkla konstaterandet att det finns enormt mycket Israelkritik här i världen, från FN-organ till svenska kultursidor, men väldigt lite Jordanienkritik, Irankritik, Kinakritik och så vidare. Jag ser Israel som en oas i den Mellanösterliga öknen, en demokrati med mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter omgivet av idel slemma diktaturer. Araber älskar att hata Israel, men skulle tusan så mycket hellre bo där än i sina shithole countries om de fick chansen. Ungefär som alla svenskar som älskar prata skit om USA men skulle sälja sin mormor för  chansen till ett Green Card och möjligheten att få glida längs en Highway i en jänkare med Springsteen i musikanläggningen. När Israel får så mycket skit, och omvärlden ignoreras eller hålls under armarna med biståndspengar, då är det något lurt. Precis som mörkhyade amerikaner som stannas av polisen tycker att de sätts dit för "driving while black", har världens judar anledning att känna att spelplanen är lite riggad.

Eftersom antisemiter döljer sig bakom Israelkritik, är då all Israelkritik antisemitisk? Nej, så funkar inte logiken. Alla hästar har fyra ben, men alla fyrbenta varelser är inte därmed hästar.

Kritik av judisk kultur då, kan den vara icke-antisemitisk? Jag hoppas det, då jag öppet kritiserar det judiska (samt muslimska och amerikanska...) bruket att skära i småbarns könsorgan, något jag tycker är ett övergrepp som bör förbjudas. Liksom kritik av månggifte inte är islamofobiskt eller mormonofobiskt.

Låt oss hoppa till ett aktuellt exempel. En riksdagskandidat till F!, Oldoz Javidi, har, föga förvånande, befunnits besitta spritt språngande galna åsikter. Hon har tydligen hävdat att det vore bra om israelerna (lite oklart här om bara de judiska israelerna eller även israels arabiska befolkning avses) tog sitt pick och pack, satte sig i en rad prärievagnar och drog västerut till någonstans i USA. Annika Borg skriver om detta och en del annat skräp på Kristen Opinion.

Fan också. Jag är nog också antisemit, eller palestinofob eller vad det nu heter. Jag har ju föreslagit att Sverige som Palestinas välgörare ska avsätta ett av våra landskap till Hamas och PLO att driva i fredlig samexistens, så att araberna slipper de elaka judarna och så att vi svenskar ser hur härligt det är att ha ett par miljoner hobby-pyrotekniker på andra sidan vår gräns. Ungefär samma förslag som Javidis, men tvärtom.

Dock räddas jag av att ingen vettig människa tror att jag någonsin är allvarlig om någonting.

Ein Folk, Ein Reich, Ein Führer!

Ja, så uttryckte sig den tyska nationalsocialistiska propagandan en gång i tiden. Som ni ser hamnar alla blogginlägg så småningom i Hitler-referenser, så även mina. Konflikten om Israel och Palestina får sin näring, förutom alla miljarder från svenskt bistånd till Hamas krigskassa, från att där finns ett land och två folk som vill ha landet. För närvarande har judarna landet, och behandlar den arabiska minoriteten väl. Protest? Jämfört med hur en judisk minoritet hade behandlats i en stat där Hamas styrde kan vi nog vara överens om att araberna relativt sett har det förbaskat bra - de har inte drivits ut i havet. I Europa har situationen också varit rätt rörig, vilket Hitler-referensen anspelar på: folk (tyskar, ungrare, polacker, osv) har ofta funnits lite kors och tvärs med de landsgränser som ändras efter varenda litet krig. Ibland tar erövraren över landet med folk och allt, så som när Sverige knep Skåne, ibland ger man den förlorande sidan några dagar på sig att dra innan den etniska rensningen påbörjas. Så för oss Europeer borde inte det där med Israeler och Palestinier kännas så hemskt nytt och unikt. Ändå engagerar vi oss med själ och hjärta, och hamnar på diametralt olika sidor om åsiktsdiket. Varför detta?


Låt mig bli postmodernist och förmedla två "berättelser".

Den ena berättelsen är om Palestina. En del av det Ottomanska imperiet där palestinier levt i fred sedan urminnes tider, och i lugn och ro odlat sina oliver och dadlar. Plötsligt dyker där upp en mängd beväpnade sionister och fördriver palestinierna. Motståndet fortsätter, trots ett par bakslag, och än idag kämpar palestinierna heroiskt för att en dag kunna återta sitt fädernesland från ockupanterna.

Den andra berättelsen är om Israel, ett land från vilket judarna fördrevs för ett par tusen år sedan. Sedan dess har judarna levt utan land, som tillfälliga och ofta illa sedda gäster i andras länder, men alltid närandes drömmen om att få återvända. Till sist fick de chansen att återvända. Arabvärlden gick samman och försökte köra ut dem, men judarna bet sig fast. Än idag lever Israel, och om bara araberna slutade slåss skulle allt bli bra.

Med dessa berättelser finns två ledsamma saker:

1. Det finns sanningshalt i bägge berättelserna. Jag ska inte trötta er med min vägning av de olika parametrarna, den känner ni nog till redan.
2. Som svenskar är vi tyvärr fullständigt inkapabla till avvägningar och resonemang, det ligger inte i folksjälen. Vi väljer sida, och håller på den in i kaklet ungefär som vid en fotbollsmatch. Ta abortfrågan till exempel, antingen är den kvinnans val att göra sig av med en bit fingernagel eller så är den barnamord. Nyanseringar är förbjudet. Att tänka tanken att både kvinnan och barnet har rätt till sina liv, och att deras anspråk faktiskt inte fullt ut kan tillgodogöras samtidigt, är förbjudet. Att både judar och araber har födslorätt till de marker vars ortsnamn vi känner så väl från Söndagsskolans bibelundervisning kan vi inte tänka oss. Alltså måste vi ställa oss på ena sidan, och just nu verkar det vara Palestina-berättelsen som vinner över Israel-berättelsen.

Åter till Javidi. Är det antisemitiskt att anse att judarna bör lämna Israel? Nej, anser jag. Visst, alla antisemiter anser judarna bör lämna Israel, men därmed är man inte automatiskt antisemit för att man delar åsikten. Jag tror att många svenskar till hundra procent svalt berättelsen om Palestina. När de vill ha bort judarna från Israel ser de inte framför sig kroknästa pengautlånare som dricker spädbarnsblod, det de ser är det stackars förtryckta palestinska folket. De ser kampen mot Apartheid spelas upp i repris. De yvs över sin egen rättfärdighet.

Är Javidi antisemit? Inte vet jag, inte från detta enstaka utttalande. Läser man hennes uttalande framgår det att hon ju faktiskt inte sade att judarna bör fördrivas från Israel, bara att de självmant ska lämna och åka till USA istället. Om någon under anti-Apartheid-kampanjernas tid hade uttryckt en from önskan att boerna skulle dra hem till var de nu kom ifrån (därmed ignorerande några hundra års statsbildande), hade någon blivit upprörd? Hade någon talat om vithat? Låt oss inte glömma att för de förvillade anhängarna till Palestina-berättelsen så är Israel en stat av främmande kolonisatörer som undertrycker urbefolkningen.

Har jag nu försvarat och/eller förringat antisemitismen i Sverige? Jag hävdade nyss att många i sin enögda kritik av Israel är felinformerade snarare än ondsinta, aningslösa snarare än avsiktliga. Ja, det står jag för. Jag vill dock varna för att denna aningslöshet lätt slår över i vad som är allvarligare. När många tycker likadant, släpper spärrarna lätt undan för undan. Låt mig som exempel ta USA och Donald Trump (ja, alla blogginlägg handlar också så småningom om herr Trump):

Vi vet att det är ohyggligt fult att göra narr av människors fysiska drag och handikapp. Vi vet att det är ohyggligt fult att generalisera negativt om andra folkgrupper och kulturer. Den svensk som hävdar att romer stjäl eller negrer odlar bananer på vardagsrumsparketten åker raskt ut ur varje städat sällskap. Eftersom inte bara kärleken utan även hatet och främlingsfientligheten är konstant, bara föremålet som växlar, så tas det sociala förbudet att tycka illa om tattare ut på amerikaner istället. Att hävda att amerikaner är korkade, feta, inget kan om sin omvärld, är kulturella analfabeter, ja det ger lika hög status vid bildade middagsbjudningar som att hylla islams bidrag till västvärldens kulturella framsteg. Att semesterresorna sedan går till New York istället för till Kabul, och att det är USA och inte Iran som har världens bästa universitet, det får någon annan förklara. Att grovt håna Donald Trumps hy, fetma, uttal och frisyr är lika fint som det är fult att göra detsamma med Hillary Clinton.

I ett läge där kritik av Israel är koscher och ger ryggdunkningar, och kritik av det mesta annat är ett minfält där man riskerar att bli socialt ostraciserad lika fort som man kan säga "negerboll", är det lätt att säkerhetsventilen överanvänds. Att vi återigen får en syndabock.

Men vänstern, då?

Ja, jag lovade visst i början av inlägget att prata lite om vänstern och Israel. En gång i tiden var vänstern Israels vän. Unga socialister åkte på sommarvistelser på kibbutz. Sen hände något. Jag tror att Israel gjorde något man inte får göra: Israel vann. Vänstern vill ha en förtryckt grupp som de kan värna om. Så länge Israel var lilla David som kämpade mot arabvärldens Goliat var allt bra. Men sen vann Israel, och arabiska flyktingar och motståndsmän pockade på vänsterns uppmärksamhet. Och är det något som vänstern älskar, så är det motståndsmän. Vår socialdemokrati har ju genom åren hyllat och/eller sponsrat förtryckande motståndsmän: Robert Mugabe, Honecker, Pol Pot, och så vidare. "Motståndsmän" som utövat motståndet dansandes på sina mördade offers huvuden. Hade judarna bara sett till att förlora, och hamna utspridda i diverse flyktingläger och favelor världen över, så hade de fortfarande haft vänstern på sin planhalva.

När vänstern lierat sig med palestinierna, så har man även köpt berättelsen om Palestina med hull och hår. Vi kan ju som sagt inte komplicera moraliska frågor, utan måste välja ena eller andra sidan och sedan vara duktiga supporters.

I England har detta lett till att massor med antisemiter nuförtiden finns väl inbäddade i Labour. För den som vill tränga närmare in i det rekommenderas bloggen Harry's Place.

Även Sverige har sina problem:

Jag misstänker att samma röra finns i Sverige: massor av människor vars hjärtan blöder för undertryckta Palestina, blandat med antisemiter. Dock får vi här även gå utanför vänstern, då en hel del av mitten/högerpartierna är ansatta av en salig röra av identitetspolitik och antikolonialism. Det är inte alls ovanligt att hitta högerpolitiker som tycker att det är dags för ockupanterna att åka hem, eller glädjas åt att få vara en minoritet i ett arabiskt Palestina. Ett erbjudande som judarna, med ett par tusen års kollektiv erfarenhet av hur kul det är att vara en minoritet i allmänhet, och judisk minoritet i synnerhet, inte är särskilt lockade av.

Och nu blir det reklam

På bio brukar reklamfilmen komma först, men här vänder jag på det. Dags för ett par pinupp-bilder:

Till hösten kan de här damerna behöva vårt stöd.

Sara Skyttedal har flyttat till Linköping, och där gjort sig känd som en hårdför nyliberal. Nej, hon har inte blivit förespråkare för fri invandring från Norrköping eller något dylikt radikalt. Hon har däremot lagt en spökbudget som är "back to basics", där dyra äventyrsbad och kongresshus är bannlysta och samhällets kärnverksamhet prioriteras. Jag rekommenderar alla läsare i Linköpingstrakten ett KD-kryss i höst.

Ebba Busch-Thor har lite krångel med styret av KD, opinionssiffrorna är inte lysande. Dags för en "kamrat 4%"-stödröstning? Jag är osäker, faktiskt. Just nu sitter de två falangerna i KD och ror så svetten lackar för att komma ikapp de andra lagen - men de ror åt var sitt håll. Om Ebba kan sätta ned foten och peka ut en kurs att navigera efter, så kanske. Men plus för den fina tröjan, i alla fall.

De undermåliga journalisterna

De fula journalisterna var jag inne på häromdagen, de som gör sitt bästa för att slänga dynga på sina motståndare. Utöver dessa finns också ämnet för dagen, de journalister som tappat all lust för yrket och knappt orkar kopiera in TTs telegram i spalterna. Journalister som inte skulle känna igen en nyhet om den damp ned i huvudet på dem; journalister som aldrig i sin karriär ställt en följdfråga. Förvisso förstår jag hur de känner sig, de som hela sitt liv sett fram emot ett liv som stjärnreporter på storstadstidningen med spännande scoop om blöjvägning, stora vinster i Sandviken, och kvällshäng på Operabaren med Virtanen, Lindberg och grabbarna, och sedan ser sig själva intervjua verklighetens folk på en landsortstidning.

En sådan journalist hittar jag via Pinglans Tankar. I gratistidningen (här får vi precis den kvalitet vi betalar för...) Metro finns en kort notis om hur en man beslutat sig för att bränna lite löv i trädgården, mitt i skogsbrandssäsongen. Brandkår tillkallas, men mannen vägrar låta brandkåren släcka elden. Polis tillkallas, men mannen vägrar göra som polisen säger. Till sist låter sig mannen övertalas att låta brandmännen släcka elden.


Jag är lite nyfiken av mig. Hade jag fått in en sådan här notis till min tidning, hade jag anat en rafflande histora mellan de torra raderna. Eftersom vi befinner oss mitt i rötmånadens nyhetstorka hade jag skickat ut hela redaktionen, under sommaren bestående av gamle Nisse, som borde pensionerats för länge sedan, Tindra, tidningsägarens ohängde sommarjobbare till unge, och Abdallah, en icke svensktalande syrier som arbetsförmedlingen betalar och som kokar bra, om dock annorlunda, kaffe. Mitt hopp står till Abdallah...


Vad väcker mitt intresse?

För det första: liksom alla unga gossar var jag en gång i tiden fascinerad av brandmansyrket och brandmännen. De var mentalt robusta och fysiska praktexemplar, som ägnade mycket tid åt styrkelyft på stationen mellan utropen och även ofta tränade boxning eller brottning. Jag skulle lika gärna ställa mig mellan dem och en brand som mellan en vildsvinssugga och hennes galtar, och resultatet hade nog blivit detsamma: de hade gått rakt igenom eller över mig utan att knappt märka mig.

Idag, när en villaägare ställer sig och hötter med lövräfsan, så backar brandkåren. Vafalls? Har vi börjat utbilda brandmän på Södertörn? Jo, ökända Södertörns brandkår har visst egen utbildning.

Här finns material för ett par uppslag i tidningen. Jag skulle omedelbums intervjuat brandchefen om vad sjutton som hände. Hur brukar brandkåren hantera sådana här incidenter? Vad hade de för medel att bruka emot den motsträvige villaägaren? Var det en pensionär med rullator, en Hells Angels-medlem eller kommunstyrelsens ordförande de hade emot sig?

Jag skulle frågat varför inte brandslangen användes. I min ungdom sommarjobbade jag på en fabrik som tillverkade den aktiva ingrediensen i Klorex. Alla ynglingar har väl provat blanda Klorex och socker? I vart fall så fanns det, av lätt uträknade anledningar, gott om vattenslangar med högt tryck och stora vattenvolymer, vilket vi sommarjobbare flitigt utnyttjade till att lägga oss i bakhåll för varandra. Jag kan alltså intyga att det är avsvalkande för både kropp och sinne att stå på fel ända av en brandslang öppnad på fullt sprutt på nära håll. Varför gav inte brandmännen gubben en dusch så han lär sig veta hut?

Även om de samlade släckningsmedlen bestod av tre flaskor kolsyrat mineralvatten hopsamlat från brandsoldaternas privata Gucci-väskor, så finns andra metoder. Jag skulle kunna tänka mig följande lilla dialog:

- Hej, du står ivägen för en brand vi ska släcka. Flytta på dig, tack.
- Nej.
- Vi är på utryckning, du står ivägen. Ser du brandyxan jag har i handen? Flytta dig, eller så kommer flatan på yxan göra en inte helt angenäm påhälsning på din skalle!
- Nej, jag flyttar inte på mig. Det här är min tomt, jag gör som jag vill här, och förresten har jag betalat så mycket skatt att det är jag som ska säga till dig vad du ska göra.
- PAF.

Svårare än så bör det inte vara.


Men nej, brandmännen backade och ringde polisen. Här kommer nästa två uppslag i tidningen. För det första: i landet där polisen är så överbelastad att våldtäktsanmälningarna läggs på hög, så kommer två patruller, för att ta hand om en ensam villaägare. Ok, jag förstår att polisen höjer prio när det är brandkåren som ringer istället för att jag ringer om min bortsprungna katt, men två patruller? Vilken hotbild föreligger, som vi inte får läsa något om i notisen, som får två patruller att åka ut?

När väl poliserna kommer dit, så lyckas polisen till slut övertala mannen att låta släckningen fortsätta. Men för bövelen, återigen! Det är väl bara att hala fram batongerna och veva på tills mannen inte är kapabel att hindra släckningen? Eller om lövräfsan bedöms vara farlig, hala fram tjänstevapnet på lagom avstånd, sikta mot grenen och fråga gubben om han fortplantat sig färdigt än? Och vid brist på respons dra av en kula i kulorna. Att överhuvud taget komma på tanken att övertala någon som står i vägen för en utryckning? Där ska inte övertalas, där ska övermannas!

Jag önskar verkligen att någon reporter från kvalitetsmedia, som Ledarsidorna eller Nyheter Idag, sätter tänderna i den här nyheten. Den säger mycket om västerlandets förfall.

Some like it hot

Kan domprosten, så kan jag. Så här kommer dagens urringning:

Nog har ni väl sett filmen "some like it hot" med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon? Många gånger?

Ryktet når mig via sociala medier att det är varmt någonstans i Sverige. Själv sitter jag i Skåne och tittar på duggregnet och värmer mig med en kopp te. Det är dock lugnande att se den svenska solidariteten i aktion. Brandmän, proffs såväl som frivilliga, springer runt och släcker bränder lika raskt som internettrollen tänder dem. Sociala medier flödar över av goda råd om hur man håller sig kylig i värmen. En del av råden är dock inte helt pålitliga. Ni har väl inte öppnat kylen?

En lista jag såg flimra förbi på skärmen hade en handfull vettiga råd, men ett par jag fastnade särskilt för då de dök upp i samma lista:

1. Sätt en blöt duk på huvudet, så svalkas huvudet av när vattnet avdunstar.
2. Lägg blöta dukar i rummet, så svalkas rummet av när vattnet avdunstar.

Här kommer jag raskt att tänka på en matematisk och en fysikalisk princip:

• Law of the excluded middle. Om något är sant, så är dess motsats inte samtidigt sant.
• Energiprincipen. Energi försvinner inte ut i tomma intet.

Låt oss tänka efter lite. Javisst, minsta barn vet att vi blir svalare när vi svettas och svetten avdunstar. Därför borde punkt 1 på listan ovan stämma. Men kan punkt 2 stämma, som ju är raka motsatsen, att avdunstningen skulle ta värme från luften? Här kommer energiprincipen in. Låt oss anta att rummet är såpass tillstängt att ingen värme försvinner eller tillkommer. Då måste den värme som försvinner från luften vid avdunstning samlas i duken, vilket är tvärtom vad vi utgick från i punkt 1. Vi verkar ha en motsägelse.

Låt oss även fundera på vilken fysikalisk princip som är verksam. Varför blir vi kalla av att svettas? Antag att både hud och svett har samma temperatur. Detta innebär inte att alla vattenmolekyler har samma temperatur. Istället är "temperaturen" statistiskt distribuerad enligt Maxwell-Bolzmannfördelningen. Vid ett visst ögonblick är en andel av vattenmolekylerna så energirika att de förångas och försvinner från huden ut i luften. De kvarvarande vattenmolekylerna kommer då i genomsnitt att ha blivit kallare, vattnets temperatur har sänkts, och värme flyter från huden till vattnet för att jämvikten skall återställas. Ingen energi har dock försvunnit från systemet - den energi som tappades från huden har nu överflyttats till luften, eftersom där svävar varma vattenmolekyler, vars värme överförs till luften för att även där jämvikt skall råda.

Alltså: den som enligt punkt 2 lägger blöta dukar i rummet åstadkommer att dukarna blir svala och sköna, och att rummets luft blir fuktig (inte bra...) och varm (inte heller bra...).

Men har jag då inget konstruktivt att säga, bara en massa felfinneri och gnäll? Jag ska ge ett bra tips för de som vill överleva värmeböljan. Läs inte Aftonbladets ledarsida, eller valfri tidnings kultursida. Det har i alla fall en väldigt dålig inverkan på mig: pulsen stiger, huvudvärken kommer smygande, och nävarna börjar veva planlöst i luften.

Ta en whisky istället. Alla äventyrsromaner om polarforskare i nöd påpekar att man inte blir varm av sprit, att det istället öppnar porerna så att man snabbare förfryser. Alltså är det bra att ta sig en jävel i värmen. Förvisso finns ett par rejäla argumentationsfel i den analysen, men alla ursäkter att svepa en pinne är bra ursäkter.

Skål!

Åsiktskorridorerna

Minns ni Åsiktskorridoren? Det utrymme utanför vilket man kommer mötas av ifrågasättande av ens mentala hälsa, och påklistring av diverse påhittade fobier. Många ifrågasatte att åsiktskorridoren ens fanns:

- Nej, vi säger inte att du är mentalsjuk, homofobi/transfobi/islamofobi är helt enkelt den vedertagna benämningen. Ok, så du är helt bekväm med att kalla alla som inte är nationalister och patrioter för oikofober, då? Eller gör en lavett bara ont när det är du som är på den mottagande änden?

- Visst får man vara främlingsfientlig, och använda yttrandefriheten till att framföra främlingsfientliga yttranden, men man får vara beredd på konsekvenser. Ok, det låter som samma gamla yttrandefrihet som alla diktatorer kunnat erbjuda: säg vad du vill, och få en kula i nacken därefter.

Efter att så gott som alla partier nu smugit upp till Sverigedemokraternas partikansli och kopierat deras invandringsprogram har mycket av den gamla åsiktskorridoren kring invandringens problem - förlåt, utmaningar - ebbat ut. Men är åsiktskorridoren borta?

Nej!

Även om debattklimatet i invandringsfrågan har breddats och förbättrats, så anser jag att vi fortfarande har några problem kvar angående hur vi för debatter i Sverige:

• Vi debatterar ju inte, anfäkta och anamma! Det där vuxna samtalet moderatledaren efterfrågade kan vi nog se oss i månen efter. Alltför ofta försvinner goda argument ut genom fönstret för att ersättas med känslor (av avsmak inför motståndaren), invektiv och avståndstaganden.
• Vi har fler tabu än en stam vildar i Amazonas djungler. Ju viktigare en fråga är, desto mer omöjligt är det att resonera, ifrågasätta och pröva nya vinklar.
• Vi gillar inte olika (åsikter). Stöter vi på någon på nätet som tycker annorlunda, reagerar vi inte med att nyfiket förhöra oss om argument för deras åsikter, utan häver omedelbart ur oss något om motpartens undermåliga människosyn. Som vi sa när jag var ung: han som sa't han va't.
• Vi beter oss som fotbollshuliganer. Matchen ska ske på fotbollsplanen, enligt spelets regler, inte med knogjärn och basebollträn på en bakgata utanför arenan. När vi går och skvallrar till arbetsgivare och uppdragsgivare om någons politiska åsikter så begår vi en ogärning. Argumentera istället, din sakramentskade plattfot!

Tycker ni jag överdriver nu? Där nere där du sitter och njuter av ditt eftermiddagste nere i botten på skyttegraven är det kanske ganska lugnt, med behagligt avstånd till kulregnet ovanför? Pröva i så fall att sticka upp huvudet och sondera terrängen, genom att offentligt väcka någon av dessa frågor:

• Abort. SD har just upptäckt att abortfrågan är lika kul som ett jordgetingbo. Pröva att tala om barnets rätt till sitt eget liv, eller mannens rätt till abort. Du lär idiotförklaras omgående, av människor vars logiska resonemang kan underkännas av varje nybörjare i filosofi.
• Trans. Försök hävda att män inte kan bli kvinnor för att de känner för det, eller att korrektionskirurgi är en modern variant av de lobotomeringar och elchocker läkarvetenskapen inte är så stolta över idag. Ingen lär fråga efter dina argument innan de försöker radera ut dig ur samhällsgemenskapen.
• Hemmamakar. Försök hävda att barn behöver en förälder hemma i unga år. Du lär inte ens få chansen att föreslå 50% könskvotering för hemmavarandet innan du är blockad.
• Religion. Hylla konservativ kristendom (inklusive avsaknad av kvinnopräster och homosexuella äktenskap), eller kritisera konservativ islam (inklusive avsaknad av kvinnopräster och homosexuella äktenskap) och du lär inte få chansen att förklara vad du menar. Fråga Marcus Birro eller Helena Edlund först, om du är tveksam.

Hör gärna av er efter övningen och berätta om ni har jobbet kvar.

Det som upprör mig är inte att man får motargument i retur när man för fram en annorlunda åsikt. Det som upprör mig är att det så fullständigt låser sig i folks hjärnor. Att deras åsikter verkar vara lika lite baserade i argument och eftertanke som en koranskolestudents, att deras åsikter är så värdegrunds- och känslobaserade att de inte ens kommer på tanken att argumentera. Jag misstänker att tankekedjan går ungefär så här:

1. Jag är god.
2. Jag har goda åsikter.
3. Du har en annan åsikt.
4. Du är alltså ond.
5. Ondska ska bekämpas.
6. Alltså bekämpar jag dig. 

Varpå arbetsgivare kontaktas och nazireferenserna haglar. Varpå hedervärda konservativa debattörer nämns ihop med NMR, i hopp om att det bruna ska smeta av sig som en illaluktande hundlort på skosulan.

Hur hanterar vi detta, då? Jag har sett flera förslag på strategier:

• "If you can't beat them, join them". Tyvärr är det inte bara en vänsterstrategi att fula ut sina motståndare. Jag har stött på en och annan nymoderat som när jag milt och vänligt - som vanligt - ifrågasätter deras åsikter kallar mig en obehaglig människa och avbryter samtalet. Pratar man med centerpartister om migration kommer vi rätt snabbt in på människosyn och medmänsklighet på ett sätt som mest påminner mig om nyfrälsta pingstvänner.
• "Hård men rättvis". För varje oförskämdhet, slunga två tillbaka. Hanif Bali har varit rätt bra på det. Han håller sig innanför gränserna, men pucklar gärna på vänstern med dess egna metoder.
• "Vänd andra kinden till". En borgerlig paradgren, att stå tyst och svälja förolämpningarna, eller, ännu värre, likt en borgerligt avvikande kines vars Mao-glasögon hamnat på sniskan stå på scenen och rabbla upp sina förbrytelser i hopp om förlåtelse från de rättrogna socialisterna.
• "Give 'em hell". 

Själv ogillar jag fula tag, men jag vill heller inte sitta tyst och ta emot när mobbare tar för sig. Någon form av balanserad mellanväg krävs. Låt mig åter ta fram liknelsen med fotbollshuliganer. Jag är totalt ointresserad av att titta på fotboll, antagligen är min Y-kromosom lite skadad på något vis, men jag älskar det politiska spelet. Jag vill se rena, hårda matcher där lagen satsar fullt framåt hela tiden. Kan mitt agerande på något vis inspireras av det gröna fältets schack?

• Jag har givetvis full rätt att bua kraftfullt och ihop med klacken sjunga nidvisor när spelarna på plan missköter sig. Filmning är för fjollor. Hårda tacklingar är OK, men inte stämplingar. Passivt spel förtjänar tydlig läktarrespons. Om det egna laget tydligt visar att man inte har någon lust att gå ut ur omklädningsrummet ens, så har jag all rätt att byta lag. Och jag vänder inte tillbaka förrän jag sett dem kämpa sig upp i serien ett par säsonger.
• Råkar jag hamna bland huliganerna på väg hem kallar jag i första hand på polis. Eftersom detta är Sverige finns givetvis ingen polis i närheten. Då är det dags för självförsvar, att raskt och effektivt oskadliggöra angriparen - något som för en intellektuell som jag är betydligt lättare att göra med pennan i hand i en politisk debatt än när jag attackeras av ett dussin ilskna apor från berget. Emellanåt händer dock det dråpliga att huliganen, likt domprosten i Visby, finner sig ha attackerat inte en gammal dam med rullator utan en biffig turk med stor supporterskara, varpå han får göra en neslig reträtt inför sina inte så längre beundrande polare.

Ett vackert exempel på sådant försvar emot huliganer finns att se i eftersvallet av, just det, domprostens vågade urringning. Jonna Sima skrev i Aftonbladet ett infamt påhopp på Thomas Gür, och fick stöd av Åsa Lindeborg på samma tidning. Eftersom jag lärt mig att inte länka till hatmedia får ni själva leta upp dessa artiklar. Däremot länkar jag gärna till kvalitetstidningen Nyheter Idag. Chang Frick sågar Simas och Lindeborgs debatt-teknik och brunsmetningsmetoder med fotknölarna. Texten är hård, men samtidigt rättvis. Den hävdar inte att Simas och Lindeborgs åsikter gör dem till mindre värda människor, som ska mobbas ut. Tvärtom visar den hur Sima är en mobbare, och får stöd av Lindeborg, och att det är detta beteende som inte är acceptabelt:

"Detta är, på ren svenska, mobbing. Det handlar inte om sakliga argument eller oro för våldsideologier. Det är ett utstuderat sätt att fula ut människor från debatten, eller om man så vill, ostracisering. Det är så att säga kärnan i det Sima vill ha sagt. Nu är förstås Sima med alla mått mätt dokumenterat korkad, varför mobbingen snabbt kom att vändas mot henne.
Men alldeles oavsett hur svag den kognitiva förmågan är hos Sima förändrar det inte faktum att Sveriges största tidning låter publicera henne. Det är en ännu större skam. Det handlar inte om att sitta på höga hästar eller slåss för ”högsvansade principer”. Det handlar om den normala anständigheten att markera mot mobbare.
Det fungerar inte att resonera med mobbare eller försöka få dem att bli snälla och hederliga. Det som funkar är att mobba tillbaka. Stenhårt och skoningslöst. Det är först när mobbaren själv inser att ett elakt beteende mot andra resulterar i mindre trevliga konsekvenser för en själv som reptilhjärnan lär sig."

Fricks dom över Lindeborg är inte heller nådig:

"I vart fall, genom att använda det felaktiga citatet, försöker Lindeborg ändå skissa på några slags likheter mellan NMR och Gür. ”Båda är, om än i olika grad, upptagna av kulturen, historien och traditionen som en avgörande essens för medborgarskapet. Det gör sannerligen inte Thomas Gür till nazist, men det finns likväl en konservativ värdegrund som man kan diskutera”, argumenterar Lindeborg."

Frick har också förslag på hur man hanterar mobbarna:

"Jonna Sima ska ostraciseras från den offentliga debatten. Hon ska skämmas. Hon ska utstå spott och spe. Hon ska stå i skamvrån tills hon lär sig och vi ska alla påminna henne om vad hon gjort till den dagen hon tar ett steg tillbaka och ber om ursäkt. Och om hon, eller någon annan, tycker att jag är hemsk som skriver detta uppmanar jag er att fundera på vad som ger Sima rätten att i praktiken nazistanklaga Thomas Gür. 

Den dagen Sima slutar mobba och försöka fula ut andra med ohederliga metoder, då ska hon givetvis vara välkommen att delta på lika villkor som alla andra. Alldeles oavsett vilka åsikter hon torgför."

Ovanstående förfarande tycker jag är helt rimligt. Vi sparkar inte på Sima för hennes åsikters skull, utan hennes gärningar. Inte för att hon hyllar ideal oss motbjudande, utan för att hon har agerat skamfullt och intellektuellt ohederligt. Vi försöker inte ta försörjningen från henne för hennes åsikter i något som inte har något med hennes arbete att göra, vi säger bara att en inkompetent och brunsmetande skribent inte bör publiceras av seriös media. Låt mig återigen citera Orwell:

"If you compare commerical advertising with political propaganda,one thing that strikes you is its relative intellectual honesty. The advertiser at least knows what he is aiming at - that is, money - whereas the propagandist, when he is not a lifeless hack, is often a neurotic working off som private grudge and actually desirious of the exact opposite of the thing he advocates."

Jag får erkänna att jag hellre läser Pampers-reklam än Aftonbladets propagandistiska och insinuanta ledar- och kultursidor.


Kan man tro, till Simas och Lindeborgs och andras försvar, att vänstern helt enkelt är omedveten om vilket kraftfullt vapen brunsmetningarna är, eller att de inte ens är medvetna om att det är brunsmetning när de samtidigt pratar om Hitler och borgerliga debattörer? Nej, jag tror inte det. Vänstern är väl förtrogna med frasen "inte rasist, men...", och hur den betyder att just detta lilla "men" innebär att man faktiskt är rasist. Att då "inte nazist, men..." inte skulle vara en fullt medveten brunsmetning är osannolikt.

Den som tar till svärd, ska med svärd förgås. Detta bör även gälla skribenter, då pennan till och med är mäktigare än svärdet. Låt oss alltså fortsätta tillåta våra motståndare att ha vilka tokiga åsikter som helst, utan värre konsekvenser än att vi vässar argumenten. När de smetar Hitler eller Breivik på oss däremot, då jäklar. Då ska de jagas till de ber om ursäkt. Chang Frick style.

De våldsbenägna

Dags för lite reklam. Vänskapsförbundet Sverige-Israel, känner ni till det? Själva jobbar de för att fler ska lära känna deras verksamhet. Häromveckan hade de ett bås i Almedalen. Som Bengt-Ove Andersson från föreningen berättar, blev det lite jobbigt: judehatare, i form av nazister och människor bördiga från Mellanöstern, kom och trakasserade och förstörde.

Om nazisternas påhopp har skrivits en hel del i media - däremot betydligt mindre om de Mellanöstern-relaterade bråken. Som Westerholm på ledarsidorna konstaterade hade Aftonbladet monter strax intill Vänskapsförbundet, och lyckades endast rapportera om nazister. Den enda tidning jag, efter en kort sökning, kunde hitta som skrev om palestinier var den kristna tidningen Världen Idag. Jag misstänker att vänstern som vanligt intresserar sig mer för förövare än offer. Är förövaren nazist, så är det gefundenes fressen. Är förövaren från en vänstern närstående grupp, så har det inte hänt.

Bristen på stöd från Sveriges rätts- och civilsamhälle får Andersson att skriva:

"Vi befinner oss alltså i ett läge i Sverige där det alltmer är nävrätten som gäller på gatorna, och där rättsmyndigheternas hantering av problemet visar på en blåögdhet alternativt uppgivenhet, som i sig ger tydliga signaler. Både till judar och israelvänner att de inte ska räkna med att samhället ska beskydda dem. Och till mobben, de som hotar och hatar, att här är det bara att kliva på – här finns ingen hård handske som skyddar demokratins mjuka hand."

Vad göra? Låt oss börja med att hämta lite inspiration från talmansämbetet:

Som Ulf Kristersson sa härom månaden är det dags för vuxna samtal, där vi utgår från motståndarens starka argument, utan fultolkning. Låt mig vara lite annorlunda, och applicera denna princip även på Björn Söder. Om jag förstått honom rätt, säger han att judar inte bara finns i Sverige idag, utan att de funnits här länge och även skall finnas framgent. Att de är en del av Svea Rike. Att de, som erkänd minoritet, dessutom har rätt att fortleva i särart utan att assimileras i samhället (med det underförstådda budskapet att de där j-a muslimerna minsann ska lära sig leka små grodorna, supa och knulla runt som vanligt hederligt folk).

Med Söder håller inte NMR. Vi vet vad NMR tycker. Juden Raus. Endlösung.

Med Söder håller alltför många från Mellanöstern inte. Inte så förvånande, uppvuxna som de är i diktaturer med besinningslös propaganda gentemot den gemensamma fiende det är så tacksamt för diktatorer att hetsa mot. Marinerade i propaganda som Migrationsverkets folder "information till dig som tror att judarna styr världen" inte lyckas rå bot på. Att förstå är dock inte att förlåta.

Med Söder håller jag. Svenska judar har en rättmätig plats i Sverige. Även utifall de väljer att spöka ut sig lika tokigt som Björn Söder:

Minns ni det gamla ironiskt använda ordet "berikare"? Jag anser att judarna berikar Sverige. Mångkultur är bra - när de nya/gamla/annorlunda kulturella inslagen är bra. Ungefär som att det är bra att blanda i lite basilika i grytan, men mindre bra med smågrus. Den judiska kulturen är roten till vår egen kristna kultur. Israeliska vetenskapare slåss uppe i eliten. Sämre sällskap kan vi ha.

 Jag ser gärna att Sverige ger israeler skäl att arbetskraftsinvandra till Sverige, vi skulle behöva en rejäl invandring av poliser, lärare och socialarbetare som vet hur man håller islamister på mattan och hanterar en rejäl procent araber i sin egen befolkning. Trettio miljoner ortodoxa judar i Annie Lööfs anda kanske är att ta i, men några unga damer för att jämna ut könsobalansen i de senaste årens invandring skulle väl inte skada:

Vore jag politiker skulle jag sluta här, tyst inväntandes publikens jubel, ledarskribenters ryggdunkande och opinionsinstitutens kvittens på ett väl utfört arbete. Jag har satt upp ett mål, och är därmed klar. Det verkar som om politikens mål idag är att uppnå makten, men vad som sedan skall göras med makten är det ingen som vet.

Nej, när målet är satt har jobbet bara börjat. Nu är det dags att reda ut vilka medel som krävs för att målet ska uppnås. Medel med lite mer effekt än vitlökskransar och vigvatten, handhjärtan och kärleksbombningar, festivalarmband och broscher eller vad vi nu har fått för oss att vifta bort "utmaningarna" med.

Har jag några lösningar, då?

Sluta importera problem, börja importera lösningar. Eftersom judar under århundraden har fungerat som bekväma syndabockar har de fått funktionen av samhällets kanariefåglar, de där fåglarna man skickade ned i gruvor för att i tid upptäcka farliga gasutsläpp. När judarna flyr ett land, kan man räkna med att det kommer bli otrevligt för resten av befolkningen snart. Våra svenska nationalsocialister är förvisso inget importerat problem, men för problemen vi importerar från Mellanöstern finns en enkel första lösning: stäng gränsen för invandring från länder med illa fungerande kulturer. Håll dock gränsen öppen för arbetskraftsinvandring från länder med väl fungerande kulturer. Vi ser sällan gäng av Thailändskor dra runt utanför Nordstan och råna folk.

Se till att staten inte blir en del av problemet. Att det kommit in många från Mellanöstern ger judarna problem inte bara med de som kommit in, utan de som redan finns här: våra politiker. Även den mest obildade politiker kan hantera plus och minus, och uppskatta potentiellt väljarunderlag. Det populära barnprogrammet "hundra IS-supportrar är fler än tre judar" sitter inbränt i de flesta svenskars ryggmärg. Islamister har haft bra stöd från S, MP, V - har jag missat något parti? Staten slänger ut statsbidrag till vilka tokigheter som helst, medan judiska församlingar får betala för sin egen säkerhet. Det vill jag vända på. Skrota allt vad föreningsbidrag heter, vuxna människor kan betala sina egna och sina barns hobbies, och ge polisskydd till de som är hotade. Detta är en av statens grunduppgifter.

Beivra. Se till att poliserna är tillräckligt många för att kunna haffa en bråkande nazist eller islamist, oavsett om denne har hundra polare som står beredda intill. Svensk polis skall i Sverige alltid vara den tuffaste, tyknaste och elakaste klanen. Se till att straffen blir hårda, och att även unga förövare fångas upp i tid.

Exportera problemen. Den palestinske utlänning som trakasserar en jude ska behandlas lika hårt som om hans arbetsgivare gett honom en semesterdag för lite. 

Dags för nya verktyg

Minns ni Mao-glasögonen?


Efter att ha rannsakat nationalsocialismen gav sig Forum för Levande Historia på kommunismen, och sågade dess svenska apologeter på ett humoristiskt vis. Bara genom att sätta på sig ett par glosögon med progressiv slipning av ordförande Mao så ser man idel glada leende asiater på den svältande kinesiska landsbygden. Vilket inte vänstern tyckte var roligt; de hade ju bara i sin ungdom hyllat folkmord och förtryck av ren godhet. Komma här och påstå att de hade varit ondskefulla, eller rentav naiva, en gång i tiden? Fy!

När ryska flottan turistar i svenska skärgården använder de periskop, nog lite robustare än det här ovan, för att kunna se bättre vad kronans käcka gossar har för sig. Säkert har lede fi koll på både var 87:an gömt sitt hembränt och var majoren ligger och tar sin eftermiddagslur.


Nu har vi ett nytt verktyg för människor med hjärtat och hjärnan till vänster: Güroskopet. Med det framför ögonen kan man helt plötsligt inte längre se skillnad på dessa personer:

Men, vad tusan, alla sydlänningar ser ju likadana ut.


Själv måste jag efter badet ha råkat glömma mina sim-glasögon kvar på huvudet, då jag inte längre lyckas se någon skillnad på Aftonbladets dyngspridare och güroskopbärare Jonna Sima (jag har tagit kampanjen om att inte länka till hatmedia på allvar, och länkar därför ej till Aftonbladets ledarsida) och den gamla komediennen Joan Simms, här i en scen ur "Carry on Cleo".

Snälla, hjälp mig att reda ut vem som är vem.

Domprostens dumheter

Almedalen bjuder på mycket roligt för oss politiskt intresserade. Ja, särskilt för oss som är intresserade av spelet om politik, och debatten om debatten om spelet. Våra partiledare ställer sig upp och utlovar vägen till Eldorado, utan att presentera några kartor som visar vägen dit, som vore de kringresande väckelsepredikanter eller bantningsmetodskrängare. Köp ananasdieten från Annie, så kommer alla att få varsitt jobb. Jojomen.

Väckelsepredikanterna, å sin sida, beter sig som politiker och agitatorer. Ni har väl hört om den milde, stillsamme konservative debattören Thomas Gürs pop up-möte utanför domkyrkan i Visby? Domprosten, Mats Hermansson, blir så upprörd över att det står ett dussin personer på kyrkbacken och pratar politik (under Almedalsveckan. Almedalsveckan!!!) att han först ringer polisen, för att sedan dra igång kyrkklockorna för att störa ut mötet. Har de inga saxofoner och vuvuzelor i kyrkan?

Prästerna måste tillverkas av klenare material nuförtiden. I urkyrkan gick de i martyrdöden för sin tro. Nu ringer de på polisen när en grupp människor står tysta och lyssnar på en konservativ talare. Och ringer i stormklockorna.

Domprosten hävdar att han hörde något otrevligt, som bröt mot kyrkans värdegrund, nämligen att man oroade sig för att svenska kvinnor våldtas av utlänningar. Men vad fan, rent ut sagt? Det är väldigt väl klarlagt, från tidningsrapporter om festival-taharrush, från tidningsrapporter om gruppvåldtäkter, att några av de utlänningar vi släppt in inte har använt sig av samtyckes-appen innan de satt igång. Var är Svenska Kyrkans omtanke om offren? Domprosten uttalar sig banne mig inte i mitt namn.


Det hela kan verka konstigt, om man inte har historien klar för sig. Det är viktigt att veta vad domprosten är för filur. Han har varit ute och valsat i rubrikerna förut. Tidningen Journalisten tar upp hur Hermansson ljugit och baktalat en journalist. Hans hantering av anställda skulle göra Krösus Sork avundsjuk. Han har huggit sin egen biskop i ryggen. Ni undrar nu kanske hur han då kan vara kvar, borde inte biskopen sparka ut Hermansson med ändan före? Nej, så funkar det inte i Svenska Kyrkan. Det är kyrkorådet, en grupp politiker valda i kyrkovalet, som anställer församlingens medlemmar. Och som vi kan se på bloggen Kyrkliga Ting så har Hermansson haft kyrkorådet i ryggen. Ett litet citat:

"Domprosten tar ställning mot imaginära mörka krafter med regnbågsjesus, med 'kärlekskatedralen' – enligt vad som beskrivs i reportaget i Journalisten – och med måleri som är till salu. Almedalsveckan är årets höjdpunkt och Visby domkyrkoförsamling blir som en uppblåst version av det som Jesus drev ut ur templet."

Med detta i åtanke är det inte särskilt svårt för mig att kasta fram en hypotes: Domprosten agerade snabbt och i affekt, hoppandes att han fångat någon från SD eller AfS i sitt garn, och har nu inga som helst skrupler att ljuga sig blå för att framstå i bättre dager. Kan man behandla sina anställda som skit, har man nog inga hämningar vad gäller en tillfällig besökare på kyrkbacken som tillhör ett annat politiskt läger. När man först suttit och mediterat kring allas lika värde, och sedan urskuldar sig med Poppers tal om att inte tolerera intoleransen, så är inhumaniseringens manege krattad, och människor med borgerliga förvillelser är inte längre människor, utan hinder för lyckorikets förverkligande.

Domprosten borde sätta sig på kammaren och läsa Bibeln. Eller, om det tar emot för mycket, i alla fall glutta lite i Koranen. Även där finns en del tänkvärda ord. När de otrogna betalat sin skatt till de rättrogna ska de lämnas i fred. Du har fått kyrkoavgiften, Hermansson. Lämna oss nu ifred.