Under veckan har kloka och mindre kloka människor funderat på om det som invandrare genomgår i Sverige bör kallas assimilation eller integration. Kan de inte diskutera något mer väsentligt, som hur många änglar det ryms på ett knapphuvud, vems farsa som har häftigast bil, eller vem som pissar längst?
En god svensk tradition. Varför fundera över hur man skall undvika att herr Muhammed hamnar längst ned i bostads- och jobbkön, när man kan vidta kraftiga åtgärder emot negerbollar? Varför ingripa mot tunga lyft och usla löner, när man istället kan trolla bort problemet genom att kalla städarna för lokalvårdare?
Men där finns en kärna att debattera. Hur vill vi att invandrare skall inlemmas i Sverige? Skall de tvingas gå i ring med Jimmie Åkesson i folkdräkt och sjunga små grodorna? Skall arabiska kvinnor som är vana att vara hemmafruar tvingas lämna barnen på dagis, så att de därmed lär sig svenska?
Min högst egoistiska åsikt är att vi bör kräva ett minimum av assimilation: att man lär sig svenska språket, och följer svensk lag. Sen skall invandrare få vara hur osvenska och enklaviserade som de vill. Varför det? Jo, därför att om jag inte kräver att invandrare skall vara som oss andra, så kan ingen kräva det av mig.
Ingen svensk vill vara en Svensson. Alla vill vi vara annorlunda - även om det ofta yttrar sig i att vi klär och beter oss precis som alla andra i vår lilla subkulturgrupp av punkare, svartklädda socialister eller blondinbellor. Hur kan vi då kräva att andra skall assimileras?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar