Av och till dyker idén upp att man bör kvotera till musikfestivaler, eftersom det är mest män som står framme på scen. Hittills har jag varit starkt negativ, har ansett att det är en liberal självklarhet att man skall ha full frihet att boka de band man tycker är bra eller som man tror drar mycket publik.
Men så tänkte jag till. Vi har inte för mycket kvotering, utan för lite. Kvotgruppen män/kvinnor är inte tillräcklig, här behövs lite intersektionalitet. Så jag har lite förslag till kvoteringsivrarna:
En HBT-kvot är ett måste. Så sätt igång och pusha för Tom Robinson och Robert Halford till alla svenska festivaler nu, kära Rättviseförmedlingen. Och nej, Alexander Bard går inte bra som ersättning. Ledsen, Alexander, men du gör ett viktigare jobb som liberal politiker än som schlagerartist.
Antalet kristna band på festivaler, OAS-mötena undantagna, är beklagligt få. 70% av svenska folket är medlemmar i Svenska kyrkan. Jag kräver därför en kvot på minst 70% kristna musiker. Tips: Bob Dylan har mött Jesus. Och nej, jag räknar inte satanistmetal som religiös musik.
Vi liberalkonservativa är styvmoderligt behandlade på festivalscenerna. Där förekommer mest vänstertomtar och miljömuppar. Det skulle inte förvåna mig om någon anordnade en stödgala för utrotningshotade snorkråkor. Eftersom alliansen har halva befolkningen bakom sig, så får ni vara så goda och leta upp 50% musiker med hjärtat till höger. Joey Ramone är tyvärr inte med oss längre, men kanske lite ärkekonservativa figurer kan letas upp på den amerikanska Country & Western-scenen eller den svenska dansbandssvängen. Eller varför inte leta lite bland de lokala dragspelsklubbarna?
Med dessa tips hoppas jag att jag gett kvoteringsförespråkarna extra råg i ryggen. Väl mött i sommar!
Arvikafestivalen kvoterade i år, det blev noll kvinnor och noll män och konkurs.
SvaraRaderaPubliken var inte intresserad av att lyssna på 50% pissdåliga kvottjejband.