Pokemontajm!

Har ni barn? Det har jag. Lagom till att de slutat med blöjor och börjat knata iväg till dagis så kommer de hem med Pokemon-kort. Och sen fler Pokemon-kort. Och ännu fler. Först samlas korten i en pärm, men sedan kommer till sist den dag då telningen ställer sig vid TV-soffan, tittar på pappa med stora ögon och säger de ödesmättade orden:

Let's battle!

Vilket innebär att pappa får försöka lära sig en uppsättning regler som skulle fått en erfaren bolagsskattejurist att gråta. Har man tur finns reglerna nedtecknade någonstans, men normalt lär sig pappa reglerna genom att göra någon miss i spelet och bli brutalt rättad och nedsablad av den lille. För varje kort som skall hanteras så måste en ålderstigen, skumögd pappa läsa "stats" skrivna med så litet typsnitt att det passat bättre på mikrofilm. Förlusterna blir många, och förnedringen total.

Så plötsligt händer det! Pappa finner sig sitta med ett riktigt superkort, som lovar att vända förlustsviten i en seger. Enligt alla spelets regler krånglas kortet ut på spelplanen, varpå pappa i bakhuvudet när en vag förhoppning om en motspelare så förkrossad att alla önskemål om vidare matcher glöms bort, och Pokemonkorten byts mot fotbollskort. Men icke. Korthajen på andra sidan bordet flippar från någon gömd och glömd hög upp ett kort som raskt negerar effekten på superkortet eller reflekterar dess överlägsna attackkraft tillbaks på angriparen. Och återigen får pappa se sig nesligt besegrad.


Ungefär så måste det känts för Maria Sveland idag. Äntligen hade hon lyckats lägga ut gubbslem-kortet, inte bara emot män i allmänhet utan även emot svensk journalistiks egen pitbull, Jan Josefsson. Men då, helt plötsligt, så hoppar Lidija Praizovic fram och drar - vithetskortet! Det starkaste kortet i leken!


Dramaturgin påminner lite grand om de västernfilmer jag såg när jag var liten. Äh, låt mig vara ärlig, jag ser fortfarande på dem. John Wayne, Jimmy Stewart, Gary Cooper, Randolph Scott, osv. Ett vanligt tema var den elake buffeln som använde sin styrka till att mobba andra, och sedan till slut bet i gräset när han stötte på någon som var starkare. Den som tar till svärd skall med svärd förgås, var sensmoralen.

Samma problem får vi i dagens samhällsdebatt, där det verkar viktigare vem som säger något än vad de säger. Så länge kritiken skickas nedifrån och upp så är det bra; om kritiken har något med verkligheten att göra spelar mindre roll. Det är det som gör att Sveland hittills kommit undan med att förknippa mig med Breivik utan några som helst rationella argument. Och det är det som gör att Sveland nu, som purvit svensk, har noll chans att försvara sig emot kritik yttrad av en invandrare från förorten. Om ditt enda argument i debatten är att du är förfördelad, så kommer det till sist att dyka upp någon som är ännu mer förfördelad. Varpå du förlorar.

Johan Lundberg redde ut det här med ovan/under-perspektiv rätt bra på den nu avsomnade och nedplockade Axess-bloggen. Med alla de kategorier som vi människor tillhör, hur sjutton skall man kunna hålla koll på vem som ligger ovanpå? När vi hånar påven, sparkar vi då på rika och mäktiga kardinaler i Vatikanen, eller på de svarta invandrade kvinnor som vördar honom? När Ohlsson-Wallin gör en bild med Silvia på, vad är läget då? Är det en fattig konstnär som ger sig på rikets härskare, eller en uppburen kulturprofil som sparkar på en invandrad hemmafru med notoriskt otrogen karlslok?

Mitt förslag: gå tillbaks till grunderna. Har du något att säga, så säg det och skicka med de argument du har. Så skall jag lyssna på dessa argument, oavsett om du är kommunist, jihadist eller folkpartist. Annars blir det för krångligt för mig.

Juholtarnas julafton

Nej, för en gångs skull tänkte jag inte prata om Juholt. Däremot om några som borde tänkt lite på Juholt innan de uttalade sig. Juholt har nämligen lyckats skriva in sig i ordböckerna:

Juholtare: förhastat uttalande som man snart tvingas backa på

Det är många offentliga personer som låtit tungan eller pekfingret slinta lite obetänksamt. Ilmar Reepalu, Malmös starke man, lyckas göra judarna förbannade varje gång han nämner Israel. Jens Orback jämförde bögar med hästar långt före lasagne blev twitters favoritmat. Simon Fors twittrar om hur moderater bör fyllas med bly. Billström bluddrar om de som är blonda och blåögda och de som inte är det. Och nu till sist så går en Ung Vänster-politiker ut på twitter och önskar livet ur Billström.

Man börjar ju undra. Är alla våra politiker helgalna? Döljer sig en satanisk bockfot bakom den polerade fasaden?

Nej, jag tror inte det. Skall jag döma andra, så skall jag i alla fall inte döma dem hårdare än jag dömer mig själv. Och jösses vilka dumma uttalanden jag hunnit med under åren. Tack och lov så har jag inte för vana att tala med en mikrofon under skägget.

Min teori är att vägen mellan hjärnan och munnen är lång, krokig och full av dikeskörningar. Lika lite som jag kan döma någon för vad de drömmer om på natten, så kan jag döma dem efter vad som flyger ut ur munnen i ett stressat ögonblick.

Eftersom jag älskar korta, kärnfriska sarkasmer och ordvitsar så hänger jag gärna på twitter och överöser kända personer med oönskade repliker. Ett favoritobjekt är Lars Ohly; dels är han gammal kommunist, alltid tacksamt att driva med, och dels har han humor. Det blir inte alltid helt lyckat. Ibland får jag en gliring tillbaks, ibland ett kort "idiot". Satiren går emellanåt inte fram, och är emellanåt så jämrans dålig att jag förstår Lasse om han kukar ur.

Så vad gör man då? Vad gör en politiker, och vad gör jag, när vi finner oss stå framför publiken med byxorna nere? Dags att rensa ur skrivbordet och avgå? Nej. På grund av den lösa förbindelsen mellan hjärna och käft, så finns det ingen anledning tro att ett plötsligt uttalande om blondhet och blåögdhet avslöjar en tidigare väl dold rasism. Eller att ett mindre genomtänkt tweet om moderater innebär att twittraren sitter och skriver upp dödslistor och tränar prickskytte i källaren.

Det man bör göra, som mottagare av dessa budskap, är att skicka bollen i retur. Vad sa du nu, Billström? Är mörkhyade onda? Nehej, men vad menade du nu då? Påbörja en dialog.

Det man bör göra som avsändare av budskapet är inte en intetsägande pudel, det övertygar ingen. Låt mig försöka gå igenom ett par exempel.

Till att börja med, Ung Vänster-killen Christoffer Hurtig. Hade jag skickat ett sådant tweet hade jag låtit det stå kvar, och fort som fan skickat ett nytt tweet där jag förklarade mig: att jag visserligen är förbannad på att Billströms politik skickar människor tillbaks i döden (och här blir ju då ett osökt tillfälle att presentera den politik jag själv står för som gör att så inte sker...), men att jag givetvis inte vill att någon skall dö. Jag hade också pekat på min långa karriär där jag kämpat för demokratisering av vänsterpartiet, feminism, lika rättigheter osv. Sen hade jag antagligen förbannat min dumhet att ha massmördaren Lenin som profilbild på twitter, och försökt hitta på en väldigt bra förklaring på det.

Billström då? Ja, hade jag varit Billström hade jag rakt ut sagt: "Ursäkta, jag fick hjärnsläpp. Det jag syftade på var att en hel del gömda utnyttjas av samvetslösa smugglare och slavdrivare. Dessa gömda är ännu mer rättslösa än de arbetskraftsinvandrare Löfven ömmar för. Det är detta utnyttjande vi i alliansen vill komma åt". Varpå vi andra får syna Billström i sömmarna - vad har han fört för politik hittills? Han har öppnat upp för arbetskraftsinvandring. Han har satt klackarna ordentligt i marken för att slippa genomföra överenskommelserna med MP om vård och skola för illegalt härvarande människor. Sen får vi avgöra om han är rasist, realist, eller något annat.


Så vad vill jag? Ja, jag vill inte sjunga med i "avgå"-kören. För om jag hade varit politiker, så hade jag och Juholt stått hand i hand framme på scen och levererat Juholtare dagligen. Och där kom jag in på Juholt igen, förlåt. Jag vill att vi fångar upp dessa uttalanden, och frågar vad som menas med dem. Och sen, när vi väl rett ut det, går vidare till att begära avgång eller inte.

Ett kränktare samhälle gagnar ingen.

Öppet brev till Stefan Löfven

Hej Stefan!

För ett tag sedan svepte en frisk fläkt in genom socialdemokratin, och vädrade ut en del unkna vapörer. Ja, jag pratar om Juholt. Håkan Juholt.

Det var inte bara de trogna skarorna som charmades av denne man, som inte bara var "folklig" utan faktiskt en man av folket, en man som sa vad som föll honom in utan att kolla med partistyrelse och fokusgrupper först. En man som gillade Elvis kan inte finnas något ont i, fråga bara alla Sveriges raggare. Nej, även vi moderater, i alla fall en del av oss, gladde oss. Inte bara åt den inledande vänstersvängen som lovade gott i våra opinionssiffror, utan även åt att här kom en rättfram gamäng man skulle kunna prata ideologi med. Inte ännu en fyrkantig byråkrat som hasplade ur sig "kallt, hårt samhälle" och noga undvek att säga något om hur de själva skulle åstadkomma det idealsamhälle de inte lyckats ästadkomma under decennier av ohotat maktinnehav.

Sen gick det inte så bra. Journalister som ser en ideologisk, pratglad partiledare blir som vargar efter en sjuk gnukalv. Opinionssiffrorna dalade, och högersossarnas knivar kom fram och siktade in sig på Håkans ryggtavla. Till sist fick han gå, och du kom istället.

Sen har vi väntat, vänstersossarna och jag. Vad skall Juholt användas till framöver? Var kommer den kompetens som hela S-bloggosfären var lyrisk över under några månaders tid bäst till sin rätt? Och vi väntade. Och väntade.

Och nu till sist har vi fått svaret. Juholt har fått den tunga posten som ersättare i kulturutskottet. Hipp, hipp... va fan. En gång i tiden tog sossarna hand om sina egna. Nu, om en sosse snavar på en isfläck, så är där snabbt ett gäng andra sossar framme och trycker ned hans fejs i snön och fyller kallingarna med is. Hur skall ni få unga människor att satsa på en framtid i partiet, om det är så de ser att man behandlas när man faller?


Jag vill ge dig ett motförslag. Jag har tittat lite på din politik, och det ser än så länge riktigt klokt ut. Även från högerkanten. Du vill plocka bort diverse udda skattesatser på mat och ungdomar. Antagligen skulle du också vilja plocka bort RUT/ROT också, precis som Borg gärna skulle plocka bort värnskatten om han trodde väljarna gick med på det. Och vet du vad, jag är helt med dig där. Jag minns hur skattesystemet sanerades i min ungdom, så att konfiskatoriska marginalskatter och mängder med undantagsregler ersattes av en enkel skattesats som betalades av alla. Visst var väl ditt parti lite inblandat där? Nu håller vi som bäst på och gör ROTmos av skattesatserna. Det är dags för en ny sådan reform - och vi verkar överens om att enhetliga skattesatser är bra. Sen att du vill höja RUT-skatten till samma nivå som andra skatter, medan jag vill dra ned andra skatter till RUT-nivå, ja lite skall vi väl ha kvar att förhandla om.

Och förhandlingen ja - där kommer jag tillbaks till Juholt. Vår man Juholt är social och begåvad med talets gåva. Om han nu inte är partiets mattesnille, så nog tusan kan ni väl skaka fram några torra kanslihushögertyper med den egenskapen? Låt Juholt göra det han gör bäst: dra upp de stora, yviga riktlinjerna, entusiasmera de egna och charma alliansen. Juholt kommer göra det här bra. Just eftersom han inte är ett mattesnille. Juholt kommer se till att vi får ett skattesystem som vanligt folk begriper, ja ett skattesystem som Juholt själv kan fylla i rätt i blanketterna i. Och det är tamejtusan inget att förakta.

Låt Juholt driva igenom en ny skattereform!


Visst, Stefan, jag förstår om du inte vill lyssna på en gammelmoderat. Låt mig därför även hänvisa till Sjätte mannens artikel om Juholt. Denne man är av gammal god sossesläkt, även om han råkat ta en högersväng någonstans i livet. Jag misstänker att han också gillar Juholt, även om han inte vill erkänna det för sig själv.


Ha det gott, Stefan. Vi hörs i valdebatten 2014, om inte förr. Om du lyckas få något ur mig - jag har rykte om mig att vara lite tystlåten.