tisdag 26 mars 2013

Pokemontajm!

Har ni barn? Det har jag. Lagom till att de slutat med blöjor och börjat knata iväg till dagis så kommer de hem med Pokemon-kort. Och sen fler Pokemon-kort. Och ännu fler. Först samlas korten i en pärm, men sedan kommer till sist den dag då telningen ställer sig vid TV-soffan, tittar på pappa med stora ögon och säger de ödesmättade orden:
Let's battle!
Vilket innebär att pappa får försöka lära sig en uppsättning regler som skulle fått en erfaren bolagsskattejurist att gråta. Har man tur finns reglerna nedtecknade någonstans, men normalt lär sig pappa reglerna genom att göra någon miss i spelet och bli brutalt rättad och nedsablad av den lille. För varje kort som skall hanteras så måste en ålderstigen, skumögd pappa läsa "stats" skrivna med så litet typsnitt att det passat bättre på mikrofilm. Förlusterna blir många, och förnedringen total.

Så plötsligt händer det! Pappa finner sig sitta med ett riktigt superkort, som lovar att vända förlustsviten i en seger. Enligt alla spelets regler krånglas kortet ut på spelplanen, varpå pappa i bakhuvudet när en vag förhoppning om en motspelare så förkrossad att alla önskemål om vidare matcher glöms bort, och Pokemonkorten byts mot fotbollskort. Men icke. Korthajen på andra sidan bordet flippar från någon gömd och glömd hög upp ett kort som raskt negerar effekten på superkortet eller reflekterar dess överlägsna attackkraft tillbaks på angriparen. Och återigen får pappa se sig nesligt besegrad.


Ungefär så måste det känts för Maria Sveland idag. Äntligen hade hon lyckats lägga ut gubbslem-kortet, inte bara emot män i allmänhet utan även emot svensk journalistiks egen pitbull, Jan Josefsson. Men då, helt plötsligt, så hoppar Lidija Praizovic fram och drar - vithetskortet! Det starkaste kortet i leken!


Dramaturgin påminner lite grand om de västernfilmer jag såg när jag var liten. Äh, låt mig vara ärlig, jag ser fortfarande på dem. John Wayne, Jimmy Stewart, Gary Cooper, Randolph Scott, osv. Ett vanligt tema var den elake buffeln som använde sin styrka till att mobba andra, och sedan till slut bet i gräset när han stötte på någon som var starkare. Den som tar till svärd skall med svärd förgås, var sensmoralen.

Samma problem får vi i dagens samhällsdebatt, där det verkar viktigare vem som säger något än vad de säger. Så länge kritiken skickas nedifrån och upp så är det bra; om kritiken har något med verkligheten att göra spelar mindre roll. Det är det som gör att Sveland hittills kommit undan med att förknippa mig med Breivik utan några som helst rationella argument. Och det är det som gör att Sveland nu, som purvit svensk, har noll chans att försvara sig emot kritik yttrad av en invandrare från förorten. Om ditt enda argument i debatten är att du är förfördelad, så kommer det till sist att dyka upp någon som är ännu mer förfördelad. Varpå du förlorar.

Johan Lundberg redde ut det här med ovan/under-perspektiv rätt bra på den nu avsomnade och nedplockade Axess-bloggen. Med alla de kategorier som vi människor tillhör, hur sjutton skall man kunna hålla koll på vem som ligger ovanpå? När vi hånar påven, sparkar vi då på rika och mäktiga kardinaler i Vatikanen, eller på de svarta invandrade kvinnor som vördar honom? När Ohlsson-Wallin gör en bild med Silvia på, vad är läget då? Är det en fattig konstnär som ger sig på rikets härskare, eller en uppburen kulturprofil som sparkar på en invandrad hemmafru med notoriskt otrogen karlslok?

Mitt förslag: gå tillbaks till grunderna. Har du något att säga, så säg det och skicka med de argument du har. Så skall jag lyssna på dessa argument, oavsett om du är kommunist, jihadist eller folkpartist. Annars blir det för krångligt för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar