- Vilka metoder bör/får man använda för att leta rätt på människor med obehagliga åsikter?
- Vad gör man sedan med de fula fiskar som sitter och sprattlar i nätet?
Låt oss börja med den första frågan. Det första jag då får göra är att närmare definiera "man". Jag anser nämligen att vad man får göra beror på vem man är. Jag tycker den lag vi har idag, som förbjuder staten att efterforska vem av dess anställda som talat med pressen, är bra. Det gör det möjligt att offentliggöra missförhållanden som det är i statens uppdragsgivares, dvs vi alla, intresse att offentliggöra. Jag vill även utsträcka detta förbud till att gälla privata aktörer inom vård/skola. För privata företag i allmänhet har jag ännu inga fasta regler; jag är inte för att man skall kunna röja viktiga företagshemligheter hur som helst, samtidigt som jag gärna vill att saker som Boforsaffären skall komma upp i ljuset. Kanske någon regel om immunitet vad gäller att röja sådant som är olagligt?
Vad bör polisen kunna göra? Att polis inte hur som helst får öppna mina brev eller kliva in över min tröskel tycker jag är bra. Vi medborgare är oskyldiga tills motsatsen bevisats, det skall krävas hög grad av misstanke och skriftliga beslut innan gränserna flyttas. Personregister av organiserad brottslighet och dess umgänge? Visst skall polisen kunna upprätta sådant, det blir svårt att bekämpa Hells Angels och Bandidos om man inte vet vilka de är. Men givetvis skall dessa register föras enligt reglerna, och vara föremål för oberoende granskning, så poliserna inte börjar registrera allt som rör sig. Poliser är ju liksom vi bara människor. Om något kan missbrukas så kommer det förr eller senare missbrukas, så låt oss inte inleda ordningsmakten i frestelse.
Privatpersoner, då? För att nu bli lite dagsaktuell: vad skall några privatpersoner som går ihop och kallar sig "Researchgruppen" få göra? De får givetvis inte öppna folks brev; där har vi lagar som raskt skulle förpassat dem in i finkan. De får samla in vad folk själva skickar ut i offentligheten: facebook-updateringar, tweets, osv. Däremellan finns en gråzon. Var är rimligt att lägga gränsen?
Jag skulle vilja ha ett skydd för data som ligger på nätet. Ungefär som mitt hem är skyddat; ingen får gå in där och plocka åt sig saker, eller klottra på tapeten. Oavsett hur dålig min säkerhetslösning är. Liknande skydd borde vi kunna ha på nätet, så att det som vi vill hålla dolt förblir dolt. Här hamnar jag antagligen på tvärsan emot alla nätets frihetsapostlar, men jag anser att anonymitet och sekretess är viktigt. I första hand gentemot staten, men även emot självutnämnda moraltanter och -gubbar.
Om vi nu hittar ett riktigt fult uttalande på nätet, med de metoder som står till buds; vad göra?
Vad gäller gamla hederliga tidningar, så är jag rädd för att vi har fått två parallella rättssystem. Vid "riktiga" brott så publiceras sällan namn. För det första krävs en formell anklagelse; att publicera på rykten gör endast riktigt usla tidningar. Helst skall det till en fällande dom, och ett rejält allmänintresse, som att den dömde är politiker.
Sen har vi de inte lika "riktiga" brotten. De som bryter mot våra oskrivna morallagar. Och där verkar det vara fritt fram nuförtiden att publicera och ställa folk mot väggen. Och det verkar också som om påföljderna är hårdare, och helt omöjliga att överklaga. Bryter du mot morallagarna så kan du förlora jobbet, bli utsparkad ur facket. Vore det inte barmhärtigare att återinföra kyrkstocken: näthataren får sitta kedjad på kyrkbacken en helg och ta emot skurar av ruttna tomater, men kan sen gå tillbaka till jobbet igen?
Ja, jag lutar åt att problemet inte är att vi publicerar alla möjliga dumheter. Avpixlat har redan varit igång och publicerat bilder på invandrare, och Expressen/AB tar nu upp manteln. Det verkar vara här för att stanna.
Det verkliga problemet är "den svenska ankdammen". Att alla skall tycka likadant, och fan ta den som inte gör det. Vi skakar på huvudet åt hur kyrkan för några hundra år sedan behandlade Galileo. Är vi bättre idag? Här kan jag rekommendera piratpartisten Christian Engströms tankar.
Johan Westerholm skriver klokt om Aftonbladets hantering av sverigedemokraten Stellan Bojerud. Samme Westerholm lägger nu ned sin blogg efter att han måst förklara för sina barn varför han hamnat på Aftonbladets lista över hatsajter. Han hade låtit Bojerud kommentera på bloggen. Aftonbladet kan visst inte sin Pippi - Prussiluskan var inte hjältinnan i berättelsen. Vi saknar dig redan, Johan!
Jag håller också med Alice Teodorescu: det är dags att protestera. Först Avpixlat, sendan Westerholm. Snart är det väl jag som är Sveriges värsta hatsajt. Jag är ju kritisk till dagens invandringspolitik, skolpolitik, bostadspolitik, osv. Både sverigedemokrater och kommunister är välkomna att kommentera här. Till och med extremisterna från Researchgruppen!
Så vad är receptet? Jag vill ha två saker:
- Anonymitet på nätet. Det behövs en möjlighet att hävda sina politiska åsikter utan att åsiktspolisen knackar på dörren.
- Större tolerans. Tolerans idag verkar betyda att hata rasister, och att alla är rasister. Riktig tolerans betyder istället att vi låter folk tycka även riktigt otrevliga saker, och säga dem högt. Inte utan mothugg, debatt är bra. Dock utan förakt, hat eller att de förlorar jobbet, blir utsparkade från facket, deras barn inte får gå kvar på dagis, eller vilka påföljder som toleransens riddare nu tycker är lämpliga. Det skall vara OK att hävda att Lenin var en hyvens kille - man skall inte behöva bli sparkad från sitt jobb som chef på Aftonbladets kulturredaktion. Inte ens om man skriver det öppet i den egna tidningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar