Nej Daniel, pengarna är inte problemet

Det är tur att Sydsvenskan tagit in vänstersossen Daniel Suhonen som krönikör. Det gör att jag kan få igång pulsen på morgonen utan att ta en joggingrunda eller prenumerera på Dala-Demokraten.

Nu senast skriver Daniel om bristen på skattepengar i vården. Ett citat:

"Att man får vad man betalar för stämmer inte alltid. Men som tankefigur kan det vara ganska klargörande. Saker vi väljer att lägga mindre pengar på och som inte automatiskt kan göras effektivare - kan bli sämre."

Där har jag några snabba reflektioner. Ja Daniel, du har helt rätt, man får inte alltid vad man betalar för. Och det finns inget automatiskt i effektivisering. Låt mig dra min historia:

Jag arbetade fram tills nyligen i ett av Sveriges större telekomföretag: ST-Ericsson. Företaget gick under flera års tid riktigt dåligt, ägarna fick skjuta till miljarder varje år. Man skulle ju kunna tro att det var oundvikligt, att dålig telekomkonjunktur gjorde att det inte gick att gå med vinst. Men nej. Till skillnad från svenska landstingskolosser så hade vi gott om konkurrenter - och de gick alla med vinst under samma period. Man skulle kunna tro att det var på grund av brist på pengar och anställda. Men nej. Jämförelser visade att vi satsade mer på FoU än konkurrenterna, men åstadkom mindre.

Varför gick det så här illa då? Jag har funderat på det, och ser paralleller med den svenska vården.

• Man såg ned på grunden för verksamheten. Mängder med kanonmat rekryterades färsk från LTHs ingenjörslinjer för att bli roddarslavar på galären, dvs programmerare. Dessa lärde sig snabbt att det gällde att snarast ta sig därifrån för att bli projektledare eller linjechef. Bara idioter stannade kvar och kodade. Jag misstänker att liknande inställning finns hos läkare, där det är mer status att sitta och forska på universitetssjukhuset än att gå på vårdcentralen och skriva ut Alvedon till snoriga barn. Resultatet blev en tämligen skev kompetensprofil. Vi hade en himla massa erfarna gubbar som stod och dunkade på trumman eller vred på rodret på galären, medan roddarna mest var nybörjare.
• Byråkrati. Alla dessa chefer och projektledare skulle ha något att göra. Så de vrängde ur sig mängder med processer och rutiner som skulle följas. I detta blandades även programmerarna in. Det var inte ovanligt att det satt en "designer" på betryggande avstånd från verksamheten och ägnade ett halvår åt att skapa en massa dokument som skulle detaljstyra vad programmeraren implementerade. Den senare märkte genast när han såg dokumentet (i de fall dokumentet var färdigt innan implementationen skulle vara färdig) att det inte hade något med verkligheten att göra, eller så tyckte han att det skulle vara roligare att göra designen själv. I vilket fall, så var det mycket jobb som gjordes helt i onödan.
• Interna strider. ST-Ericsson bildades genom att Ericsson och ST bildade ett dotterbolag tillsammans. Revirstriderna mellan svenskar och fransmän blev förödande. Nej, det är inget speciellt fel på fransmän. Men helt plötsligt skulle avdelningar som gjorde liknande saker slås ihop eller flyttas till ena eller andra landet. Som gjort för fula fajter. Påminner lite om samordningen av sjukhusen i Malmö och Lund. Tror ni att alla läkare som uttalat sig i media om detta är goda altruister som drivs av en varm längtan att värna om sina patienter? Efter vad jag sett av imperiebyggande och knivar i ryggen på ST-Ericsson så tvivlar jag på det.

En vanlig tanke är att ge läkare och sköterskor en stor påse pengar och låta dem själva bestämma hur sjukhusen skall styras. Jag tror, baserat på erfarenheten ovan, att det vore ett misstag. På ST-Ericsson hade vi hundratals civilingenjörer och tekniska doktorer, och vi lyckades köra skutan fullständigt i sank. Varför? Jo, på yrkesskolan lär man sig allt om hur man kodar små algoritmer, men knappt någonting om hur man rationellt kör en verksamhet med hundratals anställda. Jag misstänker att förhållandena är liknande inom sjukvårdens utbildningar.

Att ge sjukvården mer pengar då, borde det inte hjälpa till att lösa problemen? Nej, återigen tror jag det skulle bli fel. På ST-Ericsson hade man antagligen bara anställt ännu fler administratörer om man haft mer pengar. Det sjukvården måste göra är att hitta sina egna systemfel. När de åtgärdas, så kan pengar komma till användning. För att ta en dum liknelse: den som lägger sina pengar på att köpa trädgårdstomtar medan takpannorna får ramla av behöver inte mer pengar till att köpa fler trädgårdstomtar.

Så, för att komma tillbaka till Daniel: Nej, jag tror inte att svensk sjukvårds största problem är penningbrist. Vi kan jämföra svensk vård med andra länders, se på dess kvalitet och hur mycket pengar vi pumpar in. Ligger Sverige i botten på listan över vårdkostnader? Knappast. Så snälla vården, sätt igång och effektivisera. För det är mina pengar, och min vård, det gäller. Som Daniel själv säger:

"Som socialminister Gustav Möller(S) sade så är varje skattekrona som slösas bort en stöld från folket. Det ska vara ordning och reda på de gemensamma pengarna."

Men vård av gamla och sjuka går ju inte att effektivisera? De sköterskor som springer som skållade troll mellan patienterna kan inte springa fortare, ju. Tja, vi på ST-Ericsson sprang också omkring som skållade troll, med mycket slit och massor med övertid. Dock fanns ju konkurrenterna, som likt humlor flög på lik förbannat och lyckades producera mycket mer med samma resurser. Så lyft blicken. Någonstans, ute i världen eller på någon privat klinik i Sverige, så sitter någon och gör ett bättre jobb. Gör efter, eller gör ännu bättre. Gör bara inte som du alltid gjort förut.