De familjepolitiska lösningarna kommer visst från vänster?

Folkpartisterna försöker mota Gudruns anstormning i Almedalen med en slogan:

"Feminism utan socialism"

Det imponerar föga på mig. Ett folkparti utan socialism? Knappast. Jag minns från min ungdom Carl Tham, mannen som försökte införa löntagarfonder. Är folkpartiet fortfarande socialister, då? Socialister hittar gärna kollektiva lösningar på problem som berör stora kollektiv. Om några enskilda hamnar i kläm så sorry, du får offra dig för kollektivet. Liberalen ger istället så många som möjligt möjlighet att själva välja hur de vill ordna sina liv. Om dessa individuella val sedan tillsammans visar sig inte vara optimalt för kollektivet så sorry kollektivet, du får hitta ett annat sätt att ordna din tillvaro optimalt än att trampa på människors fria vilja. Arnholm och Olsson är väldigt förtjusta i att hitta kollektiva lösningar som kvotering och tvångsdelning. Jag sätter dem därför mitt i socialist-fållan.

Nej, ska man hitta bra lösningar på människors livspussel så får man gå högerut, Kristdemokraterna and beyond. Eller varför inte vänsterut! Leta efter en lösning mitt i drakens håla? Det är faktiskt inte så tokigt som det låter. Hannah Lemoine, genusvetare och socialist, har bloggat om föräldraförsäkringen. Och hör och häpna: en socialist går förbi kollektivet och ser individernas svårigheter. Hon ser hur tvångsdelningen är en reform för medelklassmänniskor där båda har fasta jobb. Hon ser hur en del mödrar kommer vilja amma länge, hur en del mammor mycket väl kan behöva rejält med tid att återhämta sig efter födseln, hur en tvångsdelning ofta kan leda till att barnen får gå tillbaks till dagis efter att mammans dagar är slut.

Hennes lösning är helt klart intressant: istället för att tvångsdela de två år vi får idag, ge var förälder två år istället. Om då en familj känner att mamman (eller pappan...) bör vara hemma de där två åren innan barnet ska in på dagis, så går det. Vi får också en ny spännande välfärdsreform: bägge kan vara hemma samtidigt. Hela tiden. Känn på den, medelklass-Svensson!

Som ansvarskännande höger får jag förstås invända lite. Vi måste räkna på vad det kostar. Men jag är ju en ärkekonservativ familjevurmare, och anser därmed att familjen får kosta. Kanske vi kan dra in alla bidrag staten ger till föreningslivet istället. Eller sänka ersättningen rejält. Och jag misstänker att eventuella SD-läsare genast har ett uppslag om var vi kan ta pengar ifrån. Liksom vänsterpartisterna. Invandringen och de rika.

Sen kan man ju fundera på hurpass flexibelt den här försäkringen bör vara. Ska man kunna ge pengarna till mor- och farföräldrar? Och här är det dags att smyga in min lilla trojanska häst - man skall väl kunna ge pengarna till sin partner också, väl?


En annan tanke jag haft är om det är dags att skippa inkomstbortfallsprincipen. Idag styr försäkringsreglerna kollektivet att först få in en fot på arbetsmarknaden, ett fast jobb med bra lön, för att därmed få bra med ersättning när barnen kommer. Vilket ofta, med tanke på hur lång tid det idag tar att utbilda sig till de enklaste jobb och landa en fast anställning, kan gör att barnen kommer sent om alls. Tvåårsregeln om SGI gör att det idag är norm att barnen kommer med exakt två års mellanrum.

Staten skall inte styra på detta vis, staten skall möjliggöra individers val. Mitt förslag är att föräldrarna får ett fixt belopp per barn. Samma belopp, oberoende av om föräldrarna fortfarande går på högstadiet eller om de är EU-ministrar. På så vis minskar behovet av att pussla ihop föräldraskapet med jobbet. Beloppet kan även utgå efter barnet fyllt två år, och då användas för att betala för (nu osubventionerad) dagisvistelse, grundplåten till ett filippinskt hembiträde, eller vilken form av barnomsorg man nu vill ha. Kanske ett av de små ideella föräldrakooperativ som vänstern vurmar för?


Ytterligare ett intressant inlägg står Fanny Åström för. Japp, den Fanny. Twitters enfant terrible, som häver ur sig hur mycket hon hatar män, alla män, och hur alla män förtrycker, alltid. Men nu skriver hon ett svar på Nyheter24 till en kvinna som vill korta föräldraledigheten för att göra det lättare för mödrar att få jobb. Till min totala häpnad märker jag att jag håller med om mycket som står där. Fanny skriver att det inte hjälper de kvinnor som stannar hemma att man tar bort deras ersättning, att man istället skall se till att de får en vettig pension. Smaka på det här citatet:

"I stället för att förkorta föräldraledigheten föreslår jag att den som föder och tar hand om barn får en riklig kompensation för detta, som även ska synas i de sociala försäkringssystemen. Detta skulle innebära en konkret möjlighet att själva bestämma över sitt liv, oavsett om en lyckas i yrkeslivet eller inte. Den som lever enligt traditionella familjenormer ska inte behöva straffas för det livet igenom, även om en såklart kan önska att människor också valde annorlunda. Uppgiften för en feministisk politik bör inte vara att straffa människor för att de inte lever feministiskt nog, utan att skapa situationer som stärker möjligheten till självbestämmande."

Alltså, det ovan skulle väl lika gärna kunna vara skrivet av kristdemokraten Ebba Busch? Eller av mig. Idén att familjen skall dela på pensionspoäng fördes fram redan för flera år sedan av den numera avsuttne jämställdhetskämpen Pelle Billing. Välkommen till Jämställdhet 2.0, Fanny!


Så, för att summera: det verkar som höger och vänster emellanåt möts i extremiteterna. Inte bara i exkrementen, som när AFA och SMR pucklar på varandra, utan i konkreta politiska ställningstaganden.