Jag blir lite förbryllad över våra svenska kommunister.
Ta till exempel förra inläggets ämne, Farrokhzad. Om hon och hennes fans på kultursidorna nu tycker det är så häftigt med revolutionärt våld och bly i nackarna på borgarna, varför skrider de inte till verket? En anledning kan vara att de är för sent ute. Vilka är det som är borgarna idag? De samhällsbärande, de som abonnerar på makten, de som formulerar problemen och dess lösningar? Just det, sossarna. Och det var ju faktiskt inte mycket mer än tre år sedan en ung norrman gjorde slag i saken och hade ihjäl en mängd borgare i Oslo och på Utöya. Och varför bestiga Mount Everest om man inte är först?
Om ni nu vill ha ett kommunistiskt samhälle, varför inte börja här och nu? Ett vanligt sätt för oss borgare att håna kommunister är att säga att de kan väl åka till Nordkorea om de vill leva i det kommunistiska idealsamhället. Varpå kommunisten harmset svarar att Nordkorea visst inte är något kommunistiskt samhälle. Ett svar som blir lite svårare för oss att acceptera efter Pia Sundhages senaste groda. Ack, denna Pia. I Svenska Fotbollförbundets podcast "Heja Sverige" får hon frågan vilket hennes drömlandslag är (förutom Sverige...), och får svaret: Nordkorea!
Här är ett dubbelt haveri. Dels för Pia själv, men även för intervjuaren, Soran Ismail. Soran är hyllad, inte bara som komiker, utan som politiskt kunnig och engagerad mediaröst. När han intervjuar någon, och får svaret att de tycker det är käckt med ondskefulla diktaturer, och han inte ställer några följdfrågor - vad f-n håller han på med? Total journalistisk inkompetens - eller så håller han med om att Nordkorea nog är ett kul ställe. Jag undrar hur Soran hade agerat om han intervjuat en fotbollstränare som sagt att han ville träna ett lag utan en massa jämrans flator i?
Aftonbladet verkar i alla fall ha en journalist anställd. En journalist som klarar av att fortsätta ställa följdfrågor.
Vad tror ni skulle hända om Sundhage fick åka till Nordkorea som tränare? Jag gissar att hennes rättframhet och frispråkighet skulle få henne in i ett arbetsläger rätt omgående. I Nordkorea är det inte riktigt lika lätt att vägra träffa landets ledare efter en seger. Varpå vi väl får skicka Carl Bildt (eller Carl Hamilton...) för att få ut henne. När hon sedan kommer tillbaka, så misstänker jag att hennes kommunistiska polare inte kommer tro henne när hon berättar om svälten, förtrycket och armodet. Ni minns väl Kirunasvenskarna? En grupp svenskar som flyttade till Sovjet för att bygga upp arbetarnas paradis och drabbades av allehanda jävligheter. De som kom tillbaka förskjöts av sina gamla kommunistiska polare, som inte ville sluta tro på sagor.
Jag måste dock avsluta denna utvikning i Pia Sundhages åsikter med en eloge. När Soran försökte ta upp det goda hatet, hur skönt det är att sitta och hata motståndarlaget och domaren, då förstod Pia överhuvudtaget inte hur hat kunde ses som något positivt. Det budskapet kan hon gärna få föra ut lite mer, gärna till sina kommunistvänner.
Så, åter till kommunisterna. Jag tycker de borde få tummen ur. Varför vänta på världsrevolutionen, när man kan skapa sitt eget lilla kommunistiska paradis. Här i Sverige, utan att åka till Nordkorea. Varför inte börja i liten skala, gå ihop ett hundratal människor, köpa upp en fastighet och lite jord, dela lika enligt marxistiska principer, visa världen hur bra kommunismen funkar, och därmed vinna lärjungar? Det är mycket lättare att sälja in det som har en väl fungerande demo.
Men, invänder då vi från högern, har inte redan de kommunistiska kolchoserna misslyckats? Är inte den totala hungerkatastrof Mao kastade sitt folk i när han kollektiviserade jordbruket och fördelningen av mat tillräckligt bevis för misslyckandet? Är det inte redan bevisat att gemensamt ansvar innebär ingens ansvar, och att det enbart är marknadsekonomin som kan funka? Nej, det finns ju även hyfsat lyckade försök. Ta kibbutzerna i Israel, till exempel. De lever och frodas fortfarande. Så sätt igång. Starta ett kommunistiskt minisamhälle där alla har lika lön, och alla jobbar efter förmåga. Jag väntar med spänning på resultatet av experimentet. Lyckas det är jag bara glad. Förhoppningsvis innebär det att kommunisterna slutar agitera för revolution och nackskott, när de inser att de kan uppnå målen på fredlig väg. Fast då har de ju blivit sossar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar