Upp till kamp för rätten att säga fel

Det blir lite lite skrivet nuförtiden. En anledning därtill är att vi skaffat en sån här:


De är söta, men tar också lite tid.

Sen har vi hunnit med att vara på semester i Storbritannien. På väg längs Portobello Road för att leta efter tweedkavajer uppmärksammar grabben mig på detta lilla hus:


Varför är då detta hus av intresse? Låt oss zooma in lite:


Jomenvisst. George Orwell bodde där. Ett ögonblick nästan lika högtidligt som när vi såg Isaac Newtons grav i Westminster Abbey. Och ja, jag är stolt över att jag har en son som uppmärksammar hemvisten hos en av 1900-talets största politiska tänkare, snarare än var diverse popsångare har suttit och rökt på. En tänkare som nog hade gråtit över vad identitetsvänstern hittar på idag.

Tillbaks från semestern, och förskonad ifrån Almedalen-jippon, hade jag räknat med att tidningarna skulle vara tunna som flygpostkuvert, glest beströdda av rötmånehistorier om stackars grabbar som inte har råd med hiphopjeans (varför man nu skulle vilja ha det när det finns tweedkavajer). Men icke. Den politiska cirkusen är i full gång.

• En av mina favoritskribenter, Ivar Arpi, kommer ut som vänstertroll: han publicerar en inidignerad genomgång av vilka åsikter en offentliganställd människa gillar, och kontaktar arbetsgivaren för kommentar.
  I sammanhanget kan det vara intressant att minnas att en chef på Migrationsverket 2008 blev omplacerad för att han på sin blogg hade skrivit positivt om Israel, något som ansågs vara känsligt då man för tillfället tog hand om flyktingströmmar från den konflikten.

• En rappare reser sig rappt och lämnar TV4s studio, eftersom TV4 inte bett om ursäkt och tagit avstånd till att de låtit en kvinna som en gång sagt neger förekomma i rutan. Varpå TV4 lägger sig på rygg och avslutar det samarbete de har med kvinnan.
  En ypperlig reaktion kommer från Johan Hakelius i Aftonbladet, som radar upp en hel rad saker som för den kränkte borde vara helt fel med hans egen tidning. Sen passar Hanne Kjöller på att sparka rapparen hårt på kulorna när han ligger ner.

• Hanna Gadban publicerar en bok: om sin moderata och kvinnovänliga islam, och hur hon motarbetas av de konservativa skäggen i förorten. Varpå Torbjörn Jerlerup går till storms emot tidigare uttalanden från Gadban, som han ser som islamofoba. Varpå han får däng av Susanna Birgersson på GPs ledarsida med identitetspolitiskt färgade formuleringar som "Priviligierade män som rasiststämplar muslimska feminister - det är inte vackert". Jerlerup replikerar i GP att det är viktigt att alla mäts med samma mått. Jag tolkar honom som att om rasism är fel när det kommer från vita kvinnor från Grums, så är det lika förbannat fel när det kommer från mörkhyade kvinnor från förorten. Varpå Birgersson svarar att så kanske det är i en teoretisk idealvärld, men att det viktigaste nu i verkligheten är att vi #BackarFlickornaFrånFörorten.
  Till sist svarar Gadban själv i Aftonbladet.

Dags att ge sig på vår samhällselit, på samma sätt som min retrievervalp när han får syn på grannens Berner Sennen. Bakom ett staket. Dags att mopsa upp sig.


I mitt liberala samhälle finns två huvudregler:

1. Det är fritt fram att hävda vilka åsikter som helst. Visst, du kan drabbas av mothugg. Men du ska inte drabbas av repressalier.
2. Det är handlingar som kriminaliseras.

Kort och koncist, eller hur? Sen kommer undantagen. Hårklyvaren kan invända att det är en handling att häva upp sin röst, och att man därför visst kan lägga munkavle på folk. Vi har även lagar emot förtal, som inte är orimliga.

Själv tycker jag det var rimligt att under kalla kriget hålla koll på de svenskar som organiserade sig i kommunistpartier som tog order från Moskva. Att tillåta femtekolonnare ta anställning i vår krigsindustri hade varit alltför naivt. Det som var fel med den tidens politik och praktik var att det sköttes med en hemlig underrättelsetjänst i Partiets sköte, utanför lagen. Minns ni Nixon och McCarthy? Vi har fått lära oss att de är skurkar. De var rena amatörerna jämfört med efterkrigstidens sossar. Låt oss hoppas att denna kriminella sammanblandning av staten och Partiet för alltid är borta.

Så vad kan jag säga om dagens politiska extremister? I de allra flesta fall anser jag att regel 1 ovan gäller. Sverigedemokrater som samhällskunskapslärare? Radikalfeminister på socialtjänsten? Islamister som handläggare på Migrationsverket? Nationalsocialister i poliskåren? Jajamen!

Vi har en rättsordning där man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Det gör det svårt, emellanåt. Vi kan till exempel inte på mer eller mindre lösa grunder förebygga våldtäkter genom att i förebyggande syfte spärra in alla män, eller efter fullbordat dåd spärra in misstänkta män utan övertygande bevisning. Eller låsa in alla muslimer för att förhindra nya sprängattacker, eller alla sverigedemokrater för den delen. Det är först när någon kan visas ha gjort något, eller ha planerat att göra något, som staten kan gå in med sina batonger.

Denna rättsordning är väl värd att värna om. Tänk annars vad som händer dig och mig när staten har detta vapen i handen. Tänk vad som händer när SD bildar regering 2018, eller vad som händer om radikalfeministerna får igenom sina förslag om att kriminalisera allt de kallar kvinnohat. Staten är inte alltid god.

Var går då gränsen? Jag skulle nog inte sätta en Bandidos-medlem att vakta militära vapenförråd. Eller en dömd pedofil att vakta mina barn. Vad gäller IS-kramaren på Migrationsverket, så finns rädslan att denna kan släppa igenom sitt satans anhang på vilokurer på skattebetalarnas bekostnad. Om det nu inte vore för att dörrarna redan står på vid gavel. Men i så fall skall vi väl vara lika rädda för att ha några miljöpartister anställda på Migrationsverket; de vill ju också att "alla ska med". Och samtidigt får vi också porta alla sverigedemokrater, eftersom de då kan antas vilja frångå regelverken åt andra hållet.


Nej, jag vidhåller vad jag hävdat tidigare: vi skall lita på den omutbare tjänstemannens förmåga att oväldigt upprätthålla gällande regelverk oavsett egna politiska åsikter. Samt inte vara naiva, utan ha bra kontrollsystem på plats. Det behövs inte bara för att kolla upp människor med extrema åsikter, utan även för sådana banala saker som att tjänstemän av girighet kan lockas till mutor. Eller att de av sina chefer pressas att "blunda och bevilja".

Men, återigen: var går gränsen? En gräns går, som på kalla krigets tid, vid rikets säkerhet. Det finns arbeten som inte bör innehas av islamister som vill skapa ett världsomspännande kalifat, av nationalsocialister som gillar att samla på dynamit, eller av kommunister som vurmar för väpnad revolution. Men avskiljningen av dessa agnar skall ske i rättssamhällets hägn, med formellt framlagda anklagelser och möjlighet till försvar. Minns Leander! Vad vi absolut inte ska ha är självpåtagna moralpoliser på Twitter.



Sen vidare till antirasismen, och Jerlerup. Att en skribent med tillgång till landets ledarsidor, och med fulla efternamnet "Birgersson Tarras-Wahlberg", ber en bloggare att kolla sina privilegier, tänker jag inte dröja vid vidare.

 Jag har uppfattat Jerlerup som en frisk fläkt. Han visar ingen nåd. Säger någon något rasistiskt, så flaggar han. Det spelar ingen roll om det är en slem sverigedemokrat eller bästisen i innegänget. Och där tycker jag han har helt rätt: det är viktigt att mäta alla med samma mått! Något som även Navi Singh är inne på: Tunisia, Terror & Internet Chomskyism.

Vad är det då som gör Jerlerup till en enfant terrible, en elefant i antirasismens porslinsbutik? Jag misstänker att det är oförsonligheten inom antirasismen. Den verkar ofta gå ut på inte bara att gå till storms emot åsikter och uttalanden, utan emot människorna bakom dessa. Har någon sagt något rasistiskt, så ska de inte bara bemötas, de ska bortmotas. Krossas. Utdefinieras. Utrensas. Det är lätt när det gäller människor man hatar eller inte känner, men blir genast jobbigt när det gäller folk man bjuder hem till middag emellanåt. Inte konstigt att man vill sopa det under mattan. Egna barn och andras ungar.

Så: felet är inte att Jerlerup letar antirasism även där man inte får leta. Felet är i antirasismens oförsonliga attityd. Exempel? Tja, till exempel att häromdagen blev antirasister förbannade över att Expressen lät Jan Sjunneson och Mats Dagerlind (SD, avpixlat, say no more) få replik på en artikel om den Pride-parad de anordnar. Rasisterna fick en plattform! De normaliserades! Eller ska jag behöva gå in på behandlingen av Marcus Birro? Tycker du fel, ska du inte få finnas offentligt. För egen del anser jag att en av grunderna i en demokrati är att åsikter skall mötas i öppen debatt.

I en tid när alla rasister behandlas som spetälska, som raskt skall buntas iväg till en spetälskekoloni för att sedan aldrig återvända, får inte någon hitta några sjukdomstecken hos dina nära och kära.

"Normalisering", förresten. Att avnormalisera andra människor, avhumanisera dem, inte se dem som individer och människor som oss, är första steget till folkmorden i Rwanda, Kambodja, Armenien osv. Kära antirasister, ser ni inte vilken väg ni slår in på? Vem vet, snart kanske ni börjar tycka det är rimligt att hata vita, kränkta män?

Lösningen? Låt oss gilla olika! Eller låt oss i alla fall gilla att diskutera med de vi ogillar, om det vi ogillar. Och låt oss för guds skull inte försöka utradera någons offentliga existens så fort de säger Jehova. Eller neger.