Vad får vi skämta om?

Häromdagen råkade några "komiker" göra en sketch om Jesus under julen. Genast exploderade kristenheten i raseri. Invandrade kristna från Uganda försökte bryta sig in i TV4-huset och halshugga hela redaktionen. I det katolska sydeuropa är de svenska ambassaderna omringade av ilskna folkmassor, medan köpbojkotter gör att IKEA-husen står tomma. Utrikesdepartementet har varit tvungna att skademinimera; Margot Wallström sitter som bäst och filar på ett fördömande av Israel.

Är det okej att skämta om Jesus på julafton? Är det helt oacceptabelt att ge sig på religion överhuvudtaget?

Jag anser att allt går att skämta om, ju heligare ämne desto mer angeläget att ha distans och humor. Jesus, Muhammed, Palmemordet, män, kvinnor, negrer, judar - allt kan man ha roligt åt och/eller med.

Att bilder som den ovan får alltför många muslimska män att rusa ned i hobbyrummet för att plocka fram ett av de fyra hädarhalshuggningskit från Kameltema han fick av svärmödrarna förra Ramadan är inget som vi bör ta med i kalkylen. Förutom att öka intensiteten i vårt skämtande om humorlösa halalhippies.


Men - grov och rå humor kan väl ändå inte vara okej?

Jodå. Låt oss gå igenom några exempel som jag skrattat byxorna av mig åt i ungdomen:


Dockserien Spitting Image kritiserade gärna Reagan och Thatcher, mina idoler, på ett tämligen burdust sätt. Vilket inte hindrade mig från att tycka att serien var vansinnigt rolig.


De skånska humoristerna i Helt Apropå var sällan särskilt finkänsliga i sina porträtt av Bert Karlsson, Birgitta Dahl eller Ingvar Carlsson.


Men det är väl skillnad på att sparka uppåt och nedåt?

Humorn ska inte ha några kelgrisar eller styvbarn. Allas lika värde, låter det bekant? Dessutom brukar det vara de som har makten som bestämmer vem som är uppe och vem som är nere. Vill vi att de som har makten även ska ha makten att bestämma vem som får skämtas om, eller vad som får skämtas om? Lyckas jag komma på något roligt skämt om svenska nazister, alltså ett roligare skämt än nazisterna själva, så tänker jag tamejtusan dra det, även om svenska nazister råkar vara en ynkligt liten minoritetsspillra på några hundra människor.


Ska jag bara behöva svälja förtreten?

Nej då. Även den som drabbas har yttrandefrihet. Det är fritt fram att maila TV4 eller skriva en debattartikel för den som inte gillar plump humor om det som hålls heligt. Plumpa uttalanden bemöts bäst med andra plumpa uttalanden. Öga för öga, tand för tand. En mästare i denna konst är Hanif Bali:

Don't get mad, get even. Och lite till. Att kontakta folks arbetsgivare för att få dem sparkade, eller börja veva runt med kroksabeln, är däremot att gå för långt.


Har humorn alltså inga gränser?

Jodå. Humorn har samma gränser som icke-humorn. Det du inte vågar säga på allvar bör du inte skämta om. Minns att skolgårdsmobbarens ständiga svar när folk blev förbannade över gliringarna var "men jag skämtar ju bara".

Med tanke på hur judarna har det överallt utanför Israel, så är jag inte helt glad över "humoristiska" teckningar av kroknästa girigbukar. Syftet brukar alltför ofta (alltid?) vara att frammana judehat. Den brasan behöver ingen bensin.

Sen har humor en restriktion som annat tal inte har. Den ska vara rolig. Där fallerar dagens svenska komiker totalt. De blir bara roliga, på ett lite skämsigt sätt, när de försöker prata politik på allvar.