När känslorna svalla på böljan den blå

Både invandringens tillskyndare och dess belackare har förmåga att låta känslorna driva iväg till olyckliga slutsatser. Angående de förra: minns ni när tidningar fylldes av bilder av ett litet barn som låg drunknat på stranden? Politiker och opinionsbildare skyndade sig till tårfyllda hyllningar av migrationen, krävde öppna gränser, ordnade insamlingsgalor under paroller som "Refugees welcome" och "Ahlan wa sahlan". Vad de inte insåg var att de själva bidrog till att fler dog, på dödens hav, Medelhavet, såväl som på Törstens hav, Sahara-öknen. Det var genom att locka med det välkomnande Sverige, samtidigt som alla legala vägar fortfarande hölls stängda av samma personer, som fler tubbades att sätta sig i en liten gummibåt. Goda avsikter, men taskiga konsekvenser.

Nu i veckan har sociala medier åter översvämmats, denna gång med bilder på ett par halshuggna nordiska kvinnor, tagna och spridna av gärningsmännen själva. Det vi ska lära oss av händelsen är att muslimer hugger huvudet av oss om de får chansen, och att det är dags att stämma i bäcken. Jag hävdar motsatsen. Vi vet redan att IS är ena jävla svin. Vi vet att många muslimer beter sig rent ut sagt illa emot kvinnor: Så gott som alla i Afghanistan, Wahabiterna i Saudiarabien, Boko Haram i Afrika, och så vidare, och så vidare - listan är lång. Det hopp vi kan ta med oss, och lära oss av denna tragiska historia, är att befolkningen i Marocko är förbannade på de där extremisterna. Att polisen i Marocko, istället för att skicka ut socialen för att inbjuda till frivilliga orossamtal, såg till att hugga extremisterna. Jag siar också att det blir osvenskt långa straff utan halvtidsfrigivning och permissioner för de skyldiga. Den enda lägenhet staten tillhandahåller efter avtjänat straff lär ligga sex fot under marken.


Om vi trycker ned känslorna under ytan och försöker tänka klart och redigt, hur ska vi då reda ut det hela? Hur får vi bort döden på de farliga haven, och de inte heller helt ofarliga landområdena däremellan (jodå, libyska krigsherrar är steget värre än till och med svenska förortsgäng)? Jag ser två modeller.

Den socialistiska modellen

Alla som är gamla nog att minnas Östeuropa på järnridåns tid vet hur socialismen hanterar balansen mellan tillgång och efterfrågan. Den som är ung får googla "Venezuela" och undvika länkar till Vänsterpartiets sajter.

I socialismens lyckoriken är allt billigt, om än inte överkomligt. Priserna och produktionskvoterna sätts centralt. Råkar priset bli så lågt att produktion inte lönar sig, eller behoven överstiga de satta kvoterna, löses problemet genom att folket får köa. Och vara utan.

I den socialistiska invandringspolitiken så är invandringen fri. Nej, inte fri på så vis att det bara är att ta planet till Sverige och säga "asyl", lika lite som man kan gå in på ett bageri i Sovjet och plocka åt sig en fralla. Här ska köas. Staten fastställer en kvot varje år. Liksom den hoppfulle artonåring i DDR som ville ha en ny Trabant får alla potentiella svenskar runtom i världen masa sig till närmaste svenska beskickning och ta en nummerlapp för asylutredning. Liksom för den hoppfulle artonåringen anländer sedan till vår optimistiske asylsökande en årlig avi som glatt upplyser om att "det är många i kö just nu, men vi tar snart hand om ditt ärende".

En variant på det hela som är lite mindre socialistiskt centralstyrd är att kvoten definieras genom att var kommun får meddela staten hur många asylanter man ämnar ta hand om kommande år - och försvara detta beslut inför väljarkåren.

Den kapitalistiska modellen

I kapitalismen är det marknaden som balanserar tillgång och efterfrågan. Finns det för lite av en vara stiger priset, vilket stimulerar fler producenter att öka tillgången. Dock är det inte alltid lätt att hitta rätt pris. På miljöområdet har vi därför infört utsläppsrätter. Det är förbjudet att släppa ut skit, men den som ändå vill göra det kan köpa sig rätten. Därmed införs en press på producenter att hitta produktionsmetoder som inte kräver miljöfarliga utsläpp.

Invandring kan vi lösa genom att göra på samma sätt, fast tvärtom: införa insläppsrätter. Staten förhåller sig neutral, tar inte på eget initiativ in några invandrare. Däremot kan de privatpersoner eller företag som vill att en invandrare ska släppas in få köpa en insläppsrätt. Liksom på miljöområdet olika energislag får bära sina kostnader, och då till exempel kärnkraftsproducenter får ta dyra försäkringar för att täcka kostnaden för en härdsmälta, får även de olika invandringsslagen bära sina kostnader. Att importera en tysk läkare borde till och med kunna ge en rekryteringspremie, medan den som vill importera en analfabet från Afghanistan får betala för upparbetning (skola i tjugo år, kulturell omprogrammering till svenska normer) och risken för härdsmälta på Drottninggatan.

Känns det jobbigt, rent av ointressant, att ta på sig dessa ekonomiska risker? Jovisst. Just därför är det inte vi skattebetalare som skall ta detta ok.

Islamisterna, då?

I början av inlägget var jag inne på de islamistiska galningarna i Marocko. Vad nämnde jag det för? Det är rätt uppenbart att vi importerat soten söderifrån: lättkränkta galningar som hugger huvudet av folk vid minsta provokation. Mycket av boten kan dock även finnas söderut. I Marocko vet de hur de ska hantera sina islamister. Jag har därför ett konkret förslag.

Mer invandring.

Japp. Selektiv invandring, dock. Låt oss skicka ned Arbetsförmedlingen till Rabat, med uppdrag att ge lite rabatt och bonus till de marockanska polismän som går med på att flytta till Sverige. Att de inte talar svenska, och därmed inte kan lära sig svenska polisens värdegrundsmanual utantill, är inget problem. Så länge som de kan den arabiska motsvarigheten till denna fras:

Sen skickar vi ut dessa poliser till hemsmygande IS-kräk. De kan även få i uppgift att slå ned varhelst marockanska gatuligister häckar, och bura in dem. Efter att de marockanska poliserna sett samma ynglingar släppas för tredje gången samma dag inser de nog raskt att det är dags att uppmuntra ynglingarna att "frivilligt" söka sig utomlands.