De konservativa aktivisterna

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det. Jag börjar misstänka att när våra progressiva aktivister kommer upp i åldern blir de stockkonservativa. Har ni också märkt hur folk som i hela sitt liv hyllat normkritiken och upproret plötsligt förvandlas till tillsnörpta prussiluskor när de normer de varit med att introducera börjar brytas emot?


Ett exempel är när unga människor vill vara artiga och tilltalar den generation som växte upp med du-reformen "ni". Då är det ingen hejd på upprördheten över konvenansbrottet - nästan lika illa som om slynglarna hade använt såsskeden till att äta desserten med. Vuxna människor blir dödligt sårade över att någon vill vara vänlig, och ger en rejäl utskällning i retur. Detta eftersom det tydligen för hundra år sedan, i en tid ungdomarna har noll erfarenhet och noll koll av (de har ju gått i den skola som du-reformens generation gav oss) var en förolämpning att kalla någon "ni" istället för "professorskan Wickbom" eller "lagerarbetare Svensson".

Jag har svårt att förstå detta. För det första eftersom jag med mina internationella försänkningar är van vid det tyska "ni". För det andra eftersom jag tycker avsikt spelar roll. Om det är uppenbart att någon försöker vara vänlig och respektfull, varför ska jag bli upprörd? Att slippa riskera bli utskälld eller hånad av inskränkta petimetrar för att man råkade använda fel tilltalssätt, var detta inte just andan i du-reformen? Häromåret var det en ung kvinna som frågade om jag (som synligt varande gammal gubbe) önskade ta över hennes plats på bussen. Jag kände mig kry nog att stå upp, invärtes är jag mentalt (önsketänkande...) om än ej kroppsligt en sprittande tonåring. Dags att ge kvinnan en rejäl utskällning? Nej, självfallet tackade jag glatt för omtanken.


Andra exempel är när någon försöker bryta mot dagens liberala normer genom att hävda konservativa normbrytningar. Av någon anledning verkar det alltid vara okej att gå så långt som att hylla diktaturer eller försvara folkmord - så länge det görs åt rätt (rött) håll av åsiktsspektrat. Den som avviker åt konservativt håll, däremot, fryses snabbt ut. Något som Johan Lundberg gått igenom i Kvartal. Som kulturman går han, istället för att ta stöd emot en Kalle Anka-pocket eller något dagsaktuellt kändisbarn, tillbaka till Ibsen, och Ibsens pjäs "En Folkefiende".

I pjäsen märker en läkare att stadens stolthet, det nya badhotellet, som ska ge alla goda inkomster, har en förgiftad vattenkälla. När stadens borgare får höra detta hyllar de, till skillnad från H C Andersens saga om kejsarens nya kläder, inte den modiga sanningssägaren. Istället får läkaren och hans familj sparken och blir allmänt utstötta ur samhällsgemenskapen. En elak betraktare skulle här kunna dra paralleller med dagens Sverige - speciellt innan Telemarkskastet i invandringspolitiken 2015. Även idag lär dock den som offentligt hävdar att den danska idén att rekrytera illegala invandrare och utländska kriminella till en variant på Fångarna på Fortet få svårt att hitta socialt umgänge och anställning någonstans till vänster om Sverigedemokraterna - och lär inte få någon som helst upprättelse den dagen en svensk regering gör den politiken till sin egen.

Ibsen ville med sin pjäs gå till storms mot "den forbannede, kompakte liberale majoritet". Jag tror inte han hade fått bra recensioner på DNs kultursidor. Normkritiken och upproret verkar ha rört sig i en cirkel - det konservativa och intoleranta samhällets kritiker slår lika bra mot dagens kotterier som de gjorde för hundra år sedan.

Eftersom jag inte är kulturman utan ingenjör får jag själv ta stöd i Tintin. I seriealbumet "Tintin et le Picaros" (Tintin hos gerillan hette den i Sverige) ser man i början hur ett par beväpnade vakter patrullerar slummen under banderollen "Viva Tapioca". Hur blir det när de hjältemodiga upprorsmakarna under frihetshjälten Alcazar störtat den slemme diktatorn?

Status Quo

Normer bryts visst inte. De byts ut. Moralens väktare förblir.



Här är ett betydligt trevligare Status Quo, från förr: