9/11

Nej, jag har svårt att hitta något vettigt att skriva. När nu tvillingtornen på Manhattan inte längre lyser upp horisonten, så får vi väl hitta ett annat resmål:



När vi kommit tillbaks från Afrika, är det dags att fundera lite. Vårt öppna, västerländska samhälle är unikt. Så unikt att afrikanerna nu går i döden för att få samma friheter: möjligheten att säga vad man vill, rösta på vem man vill. Då är det lite dumt att frivilligt kasta bort det. Till vänster finns ibland ovanan att betrakta staten som god. Och då är det inget problem att ge staten rätt att övervaka medborgarnas varje steg. Men till makten kan en Hitler eller Pinochet komma helt plötsligt, varpå statens kontrollapparat kommer användas till att sätta judestjärnor eller motsvarande på misshagliga folkgrupper.
Så kampen för det fria samhället bör föras på två fronter. Dels mot de som vill spränga oss i bitar, och dels mot de som vill ta bort mer och mer frihet så att vi skall slippa sprängas i bitar.
För att travestera den store tänkaren Göran P: "Den som är övervakad är inte fri".

Är det jag eller doktorn som är viktigast i sjukvården?

Sydsvenskan har nu en artikelserie om sjukvården i Malmö. Den är tydligen inte helt frisk. Långa köer på akuten, pressad arbetssituation, allmän överbeläggning. Sjukhuschefen pratar om en McDonalds-effekt, där unga är vana vid att få en burgare i näven på tio sekunder. Tanken verkar vara att om bara 'the common riff-raff' lär sig att gå till vårdcentral istället för akuten, så blir det bättre. Och visst, ju mer vi anpassar oss till sjukvårdsapparaten desto bättre lär den fungera.

Hos Laakso får jag ett motsatt perspektiv, patientens perspektiv. Att välfärden skall vara till för patienten. Rätt omvälvande för att komma vänsterifrån. Men visst, även detta låter klokt. Om man ser till att vårdcentralen har öppet 9-5, och att alla lediga tider tar slut 9:02, vart skall då folk gå annat än till akuten? Om sedan vårdcentralen är det osexigaste ställe en läkare kan jobba på, och därmed befolkas av vårdsystemets bottenskrap, som enbart skickar hem en med en Alvedon, så ökar inte benägenheten att söka sig dig.

Så går det att få en patienttillvänd och samtidigt rationell vårdverksamhet? Ja, jag tror det. Men det krävs en sjukvård som överhuvud taget frågar efter patientens behov, och som har förmåga att pröva nya vägar. Och jag är tveksam till att offentlig verksamhet klarar av det.

Här passar högerpolitik perfekt. Öppna privata vårdcentraler som får betalt per besök. Som, för att överleva, måste få patienter. Som skaffar dessa patienter genom att ha öppet när man kan komma dit. Som inte har råd att låta vårdcentralen gå på sparlåga när de utbrända läkarna går sjukskrivna. Som talar om för kundkretsen att man finns, så att kunderna strömmar till. Som har inkastare snarare än spärrvakter i telefonkön.

Om det innebär att de vårdcentraler som efterhand börjat se patienterna som en störning i verksamheten går under - så mycket bättre!

Ostalgi

Politiskt Inkorrekt kommer nu med ett riktigt scoop: En butik på Rosengård försöker sälja de produkter man tror kunderna efterfrågar!

Så får det inte gå till i det gamla folkhemssverige de drömmer sig tillbaka till. Anpassa sig till kunden? Låta vårdcentraler och apotek ha öppet på kvällar och helger? Låta folk få välja skola eller vilken typ av kött man skall ha till middag? Nej för tusan, det skall centralkommitten bestämma åt dig i nästa 5-årsplan.

Sen har jag ett nytt scoop till PI. Här i Skåne säljs spettkakor i långa rader, som en anpassning till skåningarna. Däremot är det himla svårt att få tag i en frys som slukar en styckad älg, något som lär gå mycket lättare norröver. Ännu en orättvisa att ta tag i!

Till sist känner jag mig lite svagt frestad att stjäla en fras från dem själva, och be dem utvandra till Östtyskland om de så gärna vill ha ett enhetssamhälle där den enskilda kunden inget har att säga till om. Men tack och lov finns inte Östtyskland kvar.

Om att knäcka nötter

Nu har näthatarna avancerat från kommentarsfälten till verkligheten. För tillfället verkar det vara vänsterns avskrap som gått AFK för att misshandla, bränna och lite sådär allmänt terrorisera Sverigedemokrater. Det får mig genast att tänka på följande klipp:



Kan ingen ligisterna närstående passa på och byta ut pojkrumsaffischen med Stalin mot en med Stoltenberg?

Med gillande ser jag den demokratiska vänstern rycka ut. Mona Sahlin är tydlig. Och några axplock från s-info: Nej till allt politiskt våld,Fruktansvärda angrepp på politiska motståndare.

Från den senare:

"Jag frågar efter att själv varit utsatt för nattliga samtal och hotmail samt efter att själv förlöjligats och hånats på diverse SD-medlemmars och SD-sympatisörers hemsidor och bloggar. Kanske man borde sopa rent framför egen dörr innan man går ut och beklagar sig?"

Men - där börjar bloggaren pissa i lovart. Vi är väl alla överens om det totalt förkastliga i att skuldbelägga alla somalier bara för att jag råkat bli rånad av en somalier? Det kallas kollektivisering, uppdelning i "vi" och "dem", och är väldigt fult. Och det är lika fult om det drabbar sverigedemokrater. Den som tar till våld skall drabbas av högerns batongpolitik och sättas in i buren, oavsett om det är en sverigedemokrat, centerpartist eller AFA:are. De andra debatterar vi med.

Näthat, me worry?

Allt fler börjar bli oroade av det grasserande näthatet. Stora tidningar stänger av kommentarsfälten. Bloggare går i terapi för att orka med att öppna sin egen sida.

Kära vänner, här har jag lösningen. Se på min blogg. Det är bara att göra inläggen så trista att ingen ids kommentera, så slipper ni näthatet och kan ha kommentarsfälten på vid gavel.

Till sist en hälsning till näthatarna. För den här låten höll SLF på att bli bannlysta från radion, innan någon kom på den goda idén att faktiskt lyssna till texten:

Ska studenterna ha någonstans att bo också?

Det är ingen ände på alla krav. Studiemedel, lätta tentor, billig öl, och nu ska de ha bostäder också.

Skämt åsido, situationen är inte helt tillfredsställande. Här i Lund berättas om hur utländska studenter har gett ett par månadshyror i förskott, bara för att vid ankomsten finna att lägenheterna inte existerar. Eller så har de hamnat hos hyrestanter som skulle passat bättre i Psycho. Så här kan det givetvis inte fortsätta i längden.

Han Juholt har redan kastat handsken. I SvD lyfter han och Palm fram fem punkter:

• Stimulans för studentbostäder. Jamen visst, Juholt, vill du sänka skatteuttaget i byggsektorn så inte mig emot.
• Sänk parkeringsnormen. Nej stopp och belägg, som en gång motorintresserad ungdom minns jag hur viktigt det var att kunna få en parkering till rishögen. Mitt motförslag är att lagstifta om en smörjgrop per 10 studenter.
• Kommunalt ansvar för att bygga blandat. Ja, jag tycker det är en bra idé att kommunerna planerar blandad bebyggelse. 70-talets stadsplanering är inget att bli inspirerad av. Frågan är bara hur det ska gå till.
• Kommunal förmedling av andrahandskontrakt. Jag håller med Juholt att andrahandsmarknaden är en djungel. Men min erfarenhet av 80-talets kommunala förmedling är inte god. Här litar jag hellre till den privata sektorn, privata mäklare är inte en okänd företeelse.
• Kommunala bostadsförmedlingar. Nej, för tusan. Inte denna DDR-företeelse tillbaka. Om inte någon kan visa för mig varför det kommer bli mycket bättre än förra gången vi hade det.

Lösningarna bör inte bygga på planekonomi, utan på marknadsekonomi med statliga/kommunala ingrepp vid behov.

En sak jag inte riktigt förstår är varför universitet och kommuner inte är mer intresserade än de är. Här i Lund har universitetet en website som hänvisar till AF bostäder, vandrarhem osv. Intressant: i Sydsvenskan kan man läsa att bopoolen.se är ett lite mer riskabelt ställe att leta bostäder på än bopoolen.nu, som universitetet hänvisar till. Varför i h-e inte skriva det med jättestora bokstäver på hemsidan?

En gång i tiden var även jag utbytesstudent, tvungen att fixa bostad i en för mig helt okänd stad. Visserligen kunde jag språket, men ändå. Och detta var före Internet hade hittat utanför universiteten. Med ansökningshandlingarna fick jag även en blankett där jag kunde fylla i i vilket av universitetets egna boenden som jag var intresserad av. Och lite senare hade jag ett korridorrum. Senare, väl inbodd och bekant med staden, kunde jag på egen hand fixa en lägenhet att dela med några studiekamrater.

Varför är det då inte så enkelt i svenska städer? Det borde ju bara vara att logga in på universitetets hemsida, gå vidare till någon av de anvisade sajterna och beställa en bostad. Min misstanke är att det helt enkelt inte finns tillräckligt med bostäder att förmedla. Och då hjälper Juholts förslag att förbättra förmedlingen föga.

Vad kan då göras? Här är några förslag:

• Låt universitetet ta större ansvar. Ha anställda som letar och fixar bostäder med garanterat skummisfria hyresvärdar. Det är ju trots allt universitetets varumärke som blir lidande när studenter inte får bostad. Japp, Juholt, jag kan till och med tänka mig lite statliga anslag till detta.
• Titta utanför Lunds centrum. Mindre orter som Dalby, Veberöd, Sandby och Sjöbo har direktbuss till universitetet. Universitetet borde kunna göra en kunskapsförmedlande insats och berätta för studenterna vilka alternativ till knökfulla Lund som finns, om man kan stå ut med att inte behöva umgås med stupfulla studenter hela tiden. 
• Utöka de ansträngningar som redan finns, att fixa fram tillfälliga rum till terminsstarten då trycket är som högst. Rektorn har lånat ut sin soffa nån gång, men det verkar inte räcka till. Här borde de prata med de handbolls- och fotbollsföreningar som alltid tycks lyckas hitta logi åt en hord ungdomar under nån veckas tid.
• Anlita scouterna för att bygga upp en tältstad i Lundagård. Kan de fixa drägliga förhållanden för 10,000 scouter på en Jamboree, så borde några tält för några hundra studenter inte vara så svårt. Och i Lundagård blir tältstaden en tydlig, årlig påminnelse för universitet och kommun att det är dags att göra något långsiktigt.

Sen, efter alla ovanstående nödlösningar, så är det bästa på lång sikt att få fram fler bostäder. Och där är det dags att göra upp med den traditionella, socialistiska bostadspolitiken.

Se upp, svenska kyrkan!

Nu har moderaterna sent omsider bestämt sig för att inte längre ställa upp i det nationella kyrkovalet. Utmärkt! Det lämnar fältet öppet för oss kristna mörkermän att ta över kyrkomötet och återuppliva kyrkotukten. Muahahaha!