Ord och handling

Så här strax efter nya terrordåd är det brukligt att inte försöka använda attentatet till att slå på sina politiska motståndare, utan istället ta tillfället i akt att säga några välmenande ord om hur fel det är att ha ihjäl oskyldiga människor. Dags att bryta emot den normen.

Jag ser de som uttalar sig väldigt vackert, men sedan gör väldigt lite. Några exempel:

Stefan Löfven

På en presskonferens går han ut hårt emot terrorn.

"Vi kommer att gör allt som krävs, allt vi kan, för att detta inte ska hända här."

Jag hoppas verkligen inte att han menar det. I "allt som krävs" ryms polisstaten. Nej, jag tror inte Löfven kommer avskaffa demokratin för att förhindra nya terrordåd (för ni minns väl att detta redan har hänt här?). Jag tror Löfven kommer göra väldigt lite. Den som varit inne hos Westerholm minns nog att Löfven hittills har gjort väldigt lite: passlagarna har fördröjts, gränsen lämnats öppen, kriminalisering av IS-resenärer ser vi oss fortfarande i himlen efter. Detta samtidigt som ministrar fixar selfies med islamister:

Löfven lovar även konkret action framöver:

"Om Belgien begär hjälp kommer vi självklart att bistå på lämpligt sätt"

Visst. Tror han vi går på den lätte? När Frankrike begärde hjälp senast, vad fick de då? En bunt jägarsoldater? Ett tiotal JAS-plan för att jämna IS-fästena med marken? Nej, ett Herkules-plan till Mali. Vad kommer belgarna att få - ett lager av kronans kalsonger?

Nej, skall jag tro på vad Löfven säger så vill jag se handling. Och med Miljöpartiet i regeringen lär det inte bli lätt.

För att jag nu inte skall bli anklagad för att ta lätta partipolitiska poäng: nej, alliansens agerande, eller snarare brist på agerande, när de var i regeringsställning, var också under all kritik. Inget hände, utom möjligen lite löst prat om lila kuvert.

Svenska tidningar

I min lokaltidning läste jag en flammande appell gentemot terrorismen. Om hur vi bara kan vinna om vi står upp för öppenheten och lever vidare som vanligt:

"Människor måste fortsätta att leva sina liv som vanligt – jobba, resa, träffas och debattera. Det är friheten att uttrycka sina åsikter, friheten att välja hur livet ska levas – själva kärnan i den västerländska liberala demokratin – som terroristerna tycks hata och vilja förgöra."

Låter vackert, kunde skrivit det självt. Men hur agerar då tidningen själv? Man lägger sig platt för islamismen och terrorismen. När såg ni senast en Muhammed-teckning i Sydsvenskan? En sån här går nog bra:

 

Men knappast en sån här:

Jag har full förståelse för den tidning som väljer att inte publicera Muhammed-bilder. Det var inte länge sedan en terrorgrupp stoppades strax innan den skulle in på Jyllands-posten och skära huvudet av otrogna bildpublicerare. Terrorn är skräckinjagande, och insikten att man för all framtid kommer få sitta inspärrad bakom larmbågar och beväpnade vakter tämligen avskräckande. Men i det läget kanske man inte ska komma med pekpinnar om hur resten av befolkningen bör fortsätta som vanligt? Istället för "keep calm and carry on" är det "keep calm and do what the terrorists want".

Jag vill se tidningar som står upp emot terrorismen. Tidningar som sida vid sida med sina Dawit Isaac-publiceringar även visar en bild på hur många dagar Lars Vilks varit en flykting i sitt eget land. Tidningar som tar in "Jesus and Mo" på seriesidan:

 

Men jag tvivlar på att jag blir bönhörd.

Realpolitik?

Dags för en kort sväng in i invandringspolitiken igen.

Ni har väl hört att vi i EU kommit överens med Turkiet? En överenskommelse som skall ha börjat gälla redan, sedan i helgen, men kanske utan att tillfråga de grekiska öbor som skall genomdriva det hela.

Optimisterna säger nu att detta kommer stoppa migrationen över Medelhavet. Jag hör inte till optimisterna.

Det låter ju bra, i teorin. Alla som stapplar iland på en grekisk strand skall skickas tillbaks till Turkiet. För varje syrier som gör tur- och retur-resan skall en annan syrier få komma till EU under "ordnade former", vad det nu betyder. Väl skött kan det betyda att:

1. Avskräckningseffekten blir hög. Varför riskera livet och en massa $$, när man ändå skickas tillbaka. Att en annan syrier får åka till EU gör knappast mig mer motiverad att göra resan. Volymerna minskar!
2. EU får syrier skickade till sig på säkra kanaler, och kan i lugn och ro ordna mottagande och vidarebefordrande till hugat EU-land. Mänskligheten och värdigheten i mottagandet ökar!

Men sen när har migrationen till EU varit väl skött?

Den stora stötestenen blir när syrier skall skickas till EU. Vi vet sedan tidigare att de flesta EU-länder är totalt ointresserade av att ta emot migranter. De i öst har nog med flyende ukrainare. De i söder har taskig ekonomi. Vi i norr som har varit generösa känner oss så proppmätta att vi inte vill ha någon efterrätt. Så vem tusan kommer ta emot dessa syrier? En vanlig EU-strategi är att skriva på ett avtal och sedan skita i det; ni minns väl hur många tiotal personer som omflyttats av de hundratusen som avtalades om senast?

När Turkiet märker att de inte kan skicka några syrier, för att ingen tar emot dem, så lär de raskt sluta ta emot flyktingreturer från Grekland. Turkarna är lite mer resoluta och handlingskraftiga än vi blödiga demokratier i EU; det är ju just därför EU är så ivriga att outsourca sitt smutsiga flyktingbyk dit. Out of sight, out of mind, liksom. Varpå vi kommer ha gett ett antal miljarder till Turkiet utan någon som helst effekt.

Även om vi mot förmodan lyckas spärra gränsen till Grekland kommer bara flyktingarna att flytta någon annanstans: Libyen-Italien, Marocko-Spanien, eller via Ryssland in till Finland. Rutterna är många.

Det som funkar är att stoppa pull-faktorerna. Nej, jag vill inte gör Sverige lika våldsamt och fattigt som Afghanistan eller Iran. Men det finns annat att göra:

1. Omdefiniera asylrätten. I stället för att man enbart kan söka asyl på plats, och att vi därför gör det så svårt som möjligt att komma hit, så vänder vi på steken. Nu blir det omöjligt att söka asyl i Sverige; istället måste man söka i hemlandet eller närområdet. Enbart lagliga vägar blir möjliga. Lagliga vägar som vi kan styra och reglera. Vi kan till exempel som Österrike säga att vi bara tar emot 20000 flyktingar som mest, och därmed anpassa Migrationsverkets och Arbetsförmedlingens budgetar till dessa volymer.
2. Repatriering blir en svår puck. Gissningsvis kommer det dyka upp en och annan illegal migrant. Vad gör vi med dessa? Givetvis vill vi skicka tillbaks dem, men ursprungslandet vägrar oftast. En uppenbar åtgärd är att inte ge en spänn i bidrag till de regimer som beter sig så. En annan åtgärd är att se till att illegala migranter inte befinner sig i det svenska samhället, för att undvika den misär och kriminalitet som därav följer. REVA-insatser av svensk polis (förstärkt för ändamålet) samlar upp de som befinner sig här illegalt. Dessa placeras sedan initialt i läger eller trupptransportbåtar. Kan de skickas hem så är allt väl. Om de inte kan skickas hem, så får de förvaras tills de åker hem - livet ut om så vore. Förvaringen skall vara både kostnadseffektiv och human, vi pratar inte svensk fängelsestandard. Mitt förslag är att vi gör ett avtal med UNHCR om att få förflytta illegala migranter till deras läger i Turkiet, Jordanien, osv.
3. Översyn av bidragssystemen. Vi kan göra bidrag till något som enbart medborgare och kvotflyktingar får. Därmed så får du förvisso asyl i Sverige, men du får ifrån första dagen försörja dig själv. Det skulle definitivt minska pull-faktorn, men har också nackdelar. För den som inte kan försörja sig återstår brottets bana - kriminaliteten kommer öka.
4. Bort med rättigheter för illegala migranter. Att illegala migranter idag har rätt till sjukvård, skola till barnen och att kunna skicka in en ny ansökan efter fyra år är för mig obegripligt. Det belönar den som missköter sig. Det borde vara tvärtom. Den som åker hem efter avslag på asylansökan borde kunna skicka in en anmälan hemifrån efter fyra år, medan den som gömmer sig i Sverige är portad på livstid. För illegala migranter borde gälla samma regel som för andra kriminella: visst, du får vård akut, men när du vaknar efter operationen står en vänlig konstapel vid din säng.

Jag tror alltså att avtalet med Turkiet blir ett stort slag i luften. Jag misstänker också att trafiken in till Sverige kommer ta fart nu när vädret är bättre. Förvisso har vi stoppat trafiken över Öresundsbron, men det enda som behövs för att kunna komma in till Sverige är ett mobilsamtal hem till släkten för att finansiera ett halvhyfsat falskt pass. Tror ni smugglarna är omedvetna om det?

Regeringen har förvisso gått från symbolpolitik, via signalpolitik, till realpolitik. Frågan är bara om de har hittat fram till verkligheten än.

Varför dyker vi i PISA?

Alla har vi våra favoritförklaringar: realskolans avskaffande, 68-mupparnas flumpedagogik, friskolorna, betygens vara eller icke vara, invandringen, nyliberalismen.

Sen läser jag denna artikel: Jag fick säga till 22 ganger - på en lektion. En lärare på gymnasiet får alltså inte säga till sina elever från början av lektionen att ha telefonerna avstängda. Herrejävlar!

Efter att ha ögnat igenom denna drapa om isländska versus svenska badhus, så börjar jag fatta hur landet ligger. Hur ska det gå att överhuvudtaget bedriva någon undervisning, när elever får bete sig hur som helst?

Jag hoppas innerligt att det inte står så här illa till överallt. I mina barns skolor har mobiltelefoner inte varit tillåtna på lektionerna. Att alla ungar på rasten suttit böjda över skärmarna har varit illa nog.

Men - är det ett problem? Kan inte barnen multitaska? Jag kan bara dra paralleller med hur det är på mitt jobb. Som ingenjör är jag på ett och annat möte. Många tar med sig datorn in, och sitter och läser e-post eller uppdaterar sina projektplaner. Med följd att när de får en fråga, sitter de som UFOn och har inte hängt med överhuvudtaget, varför man får upprepa diskussionen en gång till. Jag har slutat ta med mig dator, eftersom jag blir så distraherad att det är meningslöst att närvara. Och då har jag inte tjogtals med polare som messar mig hela tiden.

Det spelar ingen roll hur bra läraren är, och hur fina läroböcker vi anskaffar. Om inte eleverna är mentalt närvarande är spelet över innan vi börjat.

Vart tar skolpengen vägen?

Jag börjar tröttna lite på att tjata om invandringen. Ungefär som Anybody, känner jag

"Apati - orkar inte engagera mig, kan ändå inte påverka"

När nu till och med en rödgrön regering insett att vi inte har läkare, lärare, poliser, jobb och bostäder nog åt hundratusen nya svenskar per år, men det ändå trots "stängda gränser" kommer fler nu än motsvarande period förra året, det år då det kom alldeles för många, då känns det smått hopplöst.

Så låt mig stoppa huvudet i sanden och istället börja prata om något annat. Av Trollan inspireras jag att ta en titt på skolan.

Jag är expert på skolan, förstår ni. Jag har ju gått där själv i en oherrans massa år. I dessa identitetspolitikens dagar finns väl inte en bättre bakgrund? Jag har också två barn i skolan. Sen har jag en mor som var lärare, och en morfar som var rektor. Ajaj, det är nog bäst ni stoppar mig innan jag likt Johan Westerholm räknar upp hela mitt stamträd.

Vi självutnämnda experter är väl det som dagens lärare hatar mest? Fy för att vi föräldrar lägger oss i skolarbetet, hör av oss och stör. Så mycket bättre det vore om bara vår välutbildade lärarkår fick sköta våra barn i fred? Jag misstänker jag kommer återkomma till den bilden någon annan gång.


Men idag skall det handla om skolpeng. Som före detta moderat, med en bild av Gösta Bohman för alltid inristad i ett hörn av hjärtat, ser jag positivt på en så liberal reform. Som kristdemokrat, med familjens bästa främst för ögonen, är jag också glad över föräldramakten; att det är familjen som bestämmer var barnen skall gå i skolan, inte den lokale skolbyråkraten.

Låt mig ge ett personligt, anekdotiskt bevis på skolpengens härlighet. En av mina grabbar kämpar med sviterna av en hjärntumör, och behandlingen av denna. Vilket innebär att han lätt blir trött, och har svårt att stå ut med höga ljud och oväsen. Ni kanske kan gissa hur bra det gick i den stora kommunala byskolan med 25 elever i klassen? Efter att i några år ha stångats med skolan om åtgärder, och skolan hela tiden svarat med att dra ned hans närvaro, ge honom hörselkåpor, osv, utan att angripa grundproblemet - en rejält stökig klass - så utnyttjade vi skolpengen. Vi satte grabben i kö till diverse friskolor. Förvisso var vi lite oroade, efter att ha hört att andra föräldrar skickar in anmälan så fort de fått barnens personnummer efter födseln. Men, efter bara några dagar fick vi napp. Grabben går nu på en mindre skola i tätorten. Redan märks skillnad. Han slocknar inte efter 10 minuter på en kaoslektion, utan klarar hela skoldagar. Visst, han blir trött, men inte på zombie-nivå.


Så för egen del är utslaget lätt: skolpeng är bra. Att som förälder kunna säga "fuck off" till den kommunala byråkratin är befriande.

Integrationen då? Jo, skolpengen har vissa effekter för integrationen. Den gör ju att vilket "common riff-raff" (som Basil Fawlty hade uttryckt det) som helst ifrån Rosengård kan välja att sätta sina telningar i våra fina innerstadsskolor. Ni som har problem med det får väl gräva i plånboken och skicka era barn till Lundsberg, där de endast lär behöva mobbas av ursvenska pennalister ur överklassen. Rör inte min skolpeng!


Dags att äntligen komma till saken? Jo, i jämförelsen mellan grabbens gamla och nya skola börjar jag undra vart skolpengen tar vägen. I den gamla skolan var det stört omöjligt att minska på klass-storleken eller få in fler lärare för att dämpa stöket. I den nya skolan var 10 elever i klassen naturligt. Hur har de, med samma skolpeng, så olika situation?

Jag hittade, på kommunens hemsida, ett spännande dokument som beskriver hur kommunen fördelar pengar till skolorna. Kan hemligheten röjas där?

Kastar Lunds kommun orättvist mycket pengar över friskolorna? Nej, kommunen kör med direkt skolpeng, vilket betyder att alla, kommunala eller privata, ska få lika mycket. Därutöver skickas 10% av skolpengen ut till elever som har utländskt ursprung (båda föräldrar eller elev född utomlands) eller lågutbildade föräldrar.

Förvisso lär min nya skola, som är en IB-skola främst tänkt för utländska familjer som mer eller mindre tillfälligt bor och jobbar i Sverige, få full pott i "utländskt ursprung". Å andra sidan lär lågutbildad-bonusen bli minimal. Dessutom läser jag i dokumentet att just IB-skolorna får ett schablonbelopp, den genomsnittliga bonusen, samt ett icke i kronor specifierat IB-tillägg. Efter att jag läst fram och tillbaka hittar jag att tillägget på gamla skolan är ca 4000:-/elev, och på nya nästan 6000:-/elev. Skillnad, förvisso, men inte många procent av den totala skolpengen på ca 50 000:-.


Lokalkostnader, då? Den gamla skolan har en idrottshall stor nog att spela handbollsmatcher i, alltså över 40 m lång, med läktare och omklädningsrum - den nya skolan hyr in sig i lokala gym och simhallar. Den gamla skolan har välinredda specialsalar för trä- och syslöjd, teckning, musik osv - i den nya skolan är dessa lokaler tämligen spartanska, träslöjd finns ej ens. Med vad jag hört om hur snåla och giriga kommuner suger ut skolan via omkostnaderna borde det vara öppet mål. Dessvärre hävdar dokumentet att skolorna kompenseras för sina lokalkostnader, vilket ger det för kommunen oönskade resultatet att det inte finns några incitament att utnyttja lokalerna effektivt.

Anekdotdags: Det här påminner mig om när jag jobbade på högskolan på 80-talet. Vi var lite sura på  det statliga verk som förvaltade husen, plockade in hyrorna, och gick med saftig vinst varje år. Det var ju inte dit våra forskningsanslag skulle gå, utan till resor och konferenser! Alla institutioner led av akut platsbrist, och hus efter hus planerades och byggdes. Sen införde staten att varje institution skulle betala hyra i relation till hur mycket plats man använde. Vips så var platsbristen borta! Alla gamla uppställda utrustningar som inte längre användes åkte rakt ner i källarförråden.

Jag vill inte helt avskriva lokalkostnaden som en av de svartklädda, mustaschprydda bovarna i dramat. I dokumentet hävdas att skolnämnderna kompenseras för deras skolors lokalkostnad. Ok, låt oss anta det. Sen får friskolor ut ett genomsnitt av kommunens kompensationskostnad. Även om kommunen inte plockar in ett öre från skolorna, så finns därmed här ett rejält utrymme för en kostnadsmedveten friskola att kunna spara en rejäl peng, jämfört med de skolor som inget incitament till besparingar haver.


Personalkostnader, då? Ja, är det en sak som kommuner brukar vara bra på så är det att bygga upp en tung kommunal byråkrati.

• Kommunen lär ha en central stab med beslutsfattare och pappersvändare som skall bekostas av skolpengen. Jag minns från universitetet hur institutionen lade beslag på en rejäl del av de anslag man lyckades samla in, för att betala sin egen administration. En friskola har själv frihet att minimera sin administration.
• Friskolor kan välja att dra ned på kostnad för slöjdlärare, kuratorer, specialpedagoger, bibliotekarier, skolsystrar osv, och istället satsa på matte- och svensklärare. I den kommunala skolan misstänker jag att upplägget är genomreglerat, med minimal plats för innovation. I den nya skolan grabben går kan man endast välja Spanska som tredjespråk, vilket lär minska risken för att man betalar för lärare som inte utnyttjas till fullo.
• Friskolor kan välja att anställa mer icke-legitimerad personal, med låga löner. Ger det då inte usel kvalitet? Nja. Med tanke på hur usla våra lärarhögskolor, och de "pedagoger" som häckar där, är, så borde alla med lärarlegitimation vara förbjudna att verka vid svenska skolor innan de gått på avprogrammering. Gärna något år på en rysk militärakademi.

Nej, jag hittar tyvärr ingen enkel, tydlig Gordisk knut att hugga av. Jag misstänker att det som ligger bakom är den offentliga verksamhetens inneboende tröghet och apati. Se bara på våra rikspolitiker: fastän de alla nu redan fattat att landet är på väg åt fel håll både vad gäller utbildning, bostäder, invandring och försvar så gör de ingenting. När tsunamin närmar sig fortsätter de lassa upp en skyddsvall på stranden med hink och spade, när de antingen borde springa för livet eller sätta upp ett tiometers betonghinder. Istället för att definiera vad som behöver göras och lansera effektiva åtgärder som verkligen leder dit, så käbblar de om en miljard hit i offentligt stöd, eller en procent lägre löner dit. Samma sak i skolan. När lärare fullständigt tappat all auktoritet, när varken elever eller lärare har tillräckliga ämneskunskaper, när elever kommer och går som de vill, vad gör man? Möjligen harvar lite om värdegrunden. Denna inställning att allt löser sig om man stoppar huvudet i marken, den kostar pengar. Under tiden springer friskolorna i förväg och vänder på varenda sten för att spara några ören här, några ören där. Ungefär som bilindustrin. Och plötsligt så är produkten mycket billigare, eller, annorlunda uttryckt, så får man mycket mer för samma peng.

Eller har jag missat något?

Visst gillar vi väl olika?

Idag har jag läst ett par artiklar som slår an strängar i mig.

Först ut är Lena Andersson, som skriver om vådan av majoritetsstyre. Om det svenska enhetssamhället där vi i god demokratisk ordning lät majoriteten bestämma hur minoriteten skulle uppföra sig.

Sen läser jag Anna Ekelund Nachman, om hur vi projicerar vår egen ofrihet på de beslöjade.


Jag känner igen mycket av det de beskriver. Hur jag, Sverigevän till trots, i min ungdom vantrivdes i det enhetssamhälle där alla tittade på samma två TV-kanaler, och hade samma åsikter. Även om Sverige utvecklats en hel del sedan dess, med reklam-TV, Thailandsresor och borgerliga regeringar, så lever mycket av det kvar:

• Förr skulle kvinnor vara hemma med barnen, och det var fult att jobba. En gång i tiden till och med förbjudet. De som ändrade på den normen nöjde sig förstås inte med att det skulle bli OK för kvinnor att jobba, nej, nuförtiden ses det ner på hemmafrun istället, och vi anstränger oss lagvägen att pressa in alla i 50/50-fördelning.
• Min fördom om fransmän och italienare är att varje by har sitt mejeri som gör en helt unik och karaktärsstark ost. I Sverige är istället idealet stordriften, att alla kossors mjölk skickas till ett mejeri mitt i landet som sen trycker ut identiska, smaklösa ostklumpar. Vår öl ska vi bara inte prata om. Tack och lov har dock lite hänt sedan 70-talet.
• Nyss skulle alla tycka om invandring, och den som sa emot var en slem rasist. Nu har det vänt 180 grader, och miljöpartiet genomför SDs program i regeringsställning. Alla på en gång. Åt samma håll. I samma fart.

I mitt idealsamhälle får man göra som man vill. Skit du i mig, så skiter jag i dig. I alla fall på att lagvägen försöka ändra på dig.

Givetvis finns det gränser. Det finns:

1. Saker vi får komma överens om att förbjuda. Könsstympning, till exempel, givetvis könsneutralt. Eller den gamla vikingaseden, som den beskrivs i Röde Orm, att gå bakom knuten och hugga itu varandra med yxorna.
2. Saker som absolut inte bör förbjudas. Behövs exempel? Till exempel vad vuxna människor frivilligt har för sig i sängen. Staten ska hålla tassarna borta, och låta oss religiösa stå för moralkakorna.
3. Gråzonen. Saker som kan vara skadliga eller nyttiga beroende på sammanhanget, eller åskådarens perspektiv eller fördomar.

En svensk sjuka är att vilja ta bort gråzonen helt. Att få alla avvikare att rätta in sig i ledet. Att alla regler är till för att tvåla till de som inte tycker som en själv. Det känns som om många av den heltäckande slöjans kritiker vill förbjuda plagget inte av omsorg om de kvinnor som bär det, utan för att ge de där jämrans araberna en näsbränna, och få dem att bete sig som vanligt folk.

Slöjan, ja. Den skriver Lejla Kuric om på vänstersajten Left Foot Forward. Hon verkar inte helt förtjust i den. Hon påpekar att flera muslimska länder redan förbjudit heltäckande slöjor. Men argumentet "så gör muslimerna" brukar ju inte ges så stor vikt i islamkritiska kretsar.


I vilken utsträckning skall vi respektera vuxna människors val? Ekelund Nachman kommer in på det, i samband med slöjor. Ständigt denna slöja, som Åke Holmberg hade sagt. Men slöjan är väl en bra probersten för våra åsikter. Den kan ses som en symbol för religiöst kvinnoförtryck, om man utgår från att det är slemma patriarker som påtvingar kvinnor denna dress. Samtidigt kan den ses som vuxna kvinnors val. Tredje man påverkas sedan när beslöjade människor ställer krav på att utföra bankärenden, gå igenom passkontroll eller arbeta som lärare.

Så låt oss ta tjuren vid hornen, så får ni väl kalla mig rasist eller kulturberikare beroende på vart jag hamnar.

Det finns mycket i andra kulturer som för mig ter sig obegripligt, men som den som är infödd i kulturen ser som helt naturligt. Norrmännens lunchsmörgåsar. Engelsmännens ovana att sälja elprylar utan stickkontakt. Den blaskiga danska ölen.

Både unga svenskors fallenhet att ha sex med fullständiga främlingar (krogragg, alltså) och arabiska kvinnors fallenhet för att låta sig ekiperas av Fjällräven är mig fullständigt främmande. Men vad rör det mig? Stör det mig, så står mig verktyg till buds: argumentera, skälla, gnälla. Men inte lagstifta. Kvinnorna får göra som de vill.

I vissa situationer får vi sätta stopp. Har damerna sex i bubbelpoolen bör de visas därifrån. Om de skall utöva aktiviteter där ögon- eller ansiktskontakt krävs, så får de avmaskera sig eller avstå från aktiviteten. Så ja, jag kan tänka mig riktade förbud mot slöja. Det jag kräver är att förbuden är motiverade av att slöjan stör i situationen, inte av att araberna skall lära sig veta hut i största allmänhet. Och att vi innan det går till förbud har utrett om det inte går att med lite god vilja komma runt problemet. Vi kan ju till exempel bygga ett swinger-rum i badhuset. Så blir vi av med de ensamkommande tafsarna också.

Tvång, då? Kan det patriarkala tvånget motivera ett generellt slöjförbud? Jag misstänker att de patriarkala gubbarna och gummorna i förorten är lika förbryllade över hur de svenska patriarkerna har lyckats tvinga våra svenska flickor att gå halvnakna och visa upp behagen för oss snuskhumrar.

Vi måste lära oss att skilja på tvång och flockbeteende, våld och övertalning. Tjatsex är tillåtet, våldtäkt är det ej. Samma sak med slöjan. Att aktivt tvinga på en slöja på någon är ett övergrepp, liksom att riva av den. Men att omgivningen talar om för dig att det är bra med slöja, och att ärbara kvinnor bär slöja, är inte värre än att omgivningen talar om för dig att ärbara kvinnor delar lika på föräldraförsäkringen. Vi gör mängder av saker, även vi svenskar, för att vi ser alla andra runt omkring oss göra det. Att det kommer in någon från vänster och lagstiftar om allt efter dennes normer gör bara skada.

Jag vill absolut inte att kvinnor skall bära slöja. Eller behå. Less is more. Men det är inte jag som bestämmer. I mitt Sverige trycker inte majoriteten ner sin moral i minoritetens strupe.

Några tankar om logistik

Det glädjer mig att även andra debattörer nu börjar prata om logistikens betydelse för politikens genomförande. Vi ingenjörer har länge vetat att den som vill öppna sitt hjärta även bör få upp hjärnan i varv. I alla fall om åtgärderna skall bli lite mer verksamma än att hålla händerna och sjunga "we shall overcome".

Det är viktigt att optimera flödena, tänka på volymerna, och ta bort de svaga länkar i kedjan som kommer bli de länkar som dimensionerar de möjliga volymerna. Ta, till exempel, en helt vanlig dator. Vi vill gärna den ska gå snabbt, och hinna med många miljoner operationer per sekund. För det ändamålet sätter vi in snabba minneskretsar. Det hjälper föga, om bussen mellan minne och CPU är långsam. När vi till slut skrämt upp bussen i så hög hastighet vi kan upptäcker vi att det inte hjälper, varpå vi sätter in cache-minnen lite här och var för att inte drabbas för hårt. När inte CPU-hastigheten kan ökas längre eftersom ljusets hastighet inte räcker till för att skicka signalerna fram och tillbaks inom processorn så lägger vi in flera CPU:er parallellt. Allt för att få upp flödet och volymerna.

Till och med hovpoeten Eddie Meduza fick det lite om bakfoten när han sjöng om "en Volvo med en åtta i som ryker och som går som själva faaaaan". Den Volvon åkte antagligen rakt fram i första kurvan.




Så hur ser det ut i det politikområde vi brukar prata om nuförtiden? Dåligt.  Så låt oss rensa upp - antingen anpassa maten efter mun, eller aptiten efter matsäcken.

Polisen klarar idag av att utvisa 4000 personer per år. Samtidigt påpekar minister Ygeman att vi, med tanke på volymerna in och hur stor andel av dessa som brukar få avslag och hur få som återvänder frivilligt, behöver skicka tillbaks ca 80000. Om vi sedan därtill lägger att ungefär lika många tog sig in illegalt som de som sökte asyl, så är den dator som är invandringen dimensionerad för noll invandring i decennier. Om nu inget görs för att ta bort flaskhalsen. Några raska förslag från mig:

• Skapa interneringsläger, där de som får avslag och de som hittas i REVA-aktioner hålls ett tag.
• Avhys med båt; ger betydligt större kapacitet än flyg.
• Om flyktingar ej vill uppge ursprungsland, eller mottagarlandet vägrar ta emot? Fixa ett avtal med ett UNHCR-flyktingläger att de tar emot alla vi avhyser.

Migrationsverket är idag överhopat med ansökningar. Väntetiderna för utredning räknas i år. Utredningarna har fått mycket kritik för bristande kvalitet. Jag har ingen siffra på kapaciteten, men räknar med att vi måste kraftigt minska volymerna under överskådlig framtid, för att istället fokusera på kvalitet: rimliga utredningstider, säkra bedömningar, avvisning av IS-krigare och insläpp av de förras offer.

Boendesituationen vid landets asylförläggningar är idag inget vidare. De intagna lever ovanpå varandra, sysslolösa, i åratal. Bemanningen är låg; Bert och grabbarna gör sitt bästa för att kapa kostnaderna. Även här finns en flaskhals. Mina förslag:

• Skippa privatiseringen. Värker lite i mitt liberala, öppna hjärta, men det verkar inte som om den lokala samhällspåverkan de privata asylboendena ger är särskilt positiv.
• Ålägg staten att fixa boende. Storskaliga anläggningar som ser till att försörja sig själva med läkare, lärare och allt annat som behövs, så att inte lokalsamhället urarmas. Om inte staten fixar tillräckligt många platser? Då tar vi inte in fler. Volymer är på riktigt. De vi vill ta emot, får vi fixa plats till.
• Avskaffa EBO. En bra tanke, men tyvärr med katastrofala konsekvenser för de redan invandrartäta orterna och de som får trängas i mögelskadade lägenheter.

Sen kommer till det riktigt svåra: boende, jobb och skola i det riktiga svenska samhället. Jag ser noll chans att vi får antingen ett nytt miljonprogram (utrymmet för att höja skatten för att finansiera detta finns inte) eller en liberal avreglering av bostadsmarknaden (inget politiskt stöd). Jag ser noll chans att vi får en radikal låglönemarknad i Downton Abbey-stil - Svensson skulle aldrig acceptera att få "charmiga" favelor inpå husknuten. I alla fall inte en politik som avsiktligt syftar därtill.


Det ser alltså rätt dystert ut för oss massinvandringens vänner. Sveriges institutioner är inte byggda därför; och centrala delar kommer aldrig att anpassas därtill.


Därför har jag ett anspråkslöst förslag.

Det finns inrättningar som är byggda för att hantera stora volymer: FN:s flyktingläger. Låt dessa bli förstas instansen i den svenska flyktingpolitiken. Som SD, och nuförtiden även Moderaterna, föreslagit: låt oss stänga gränsen för migranter. Den som vill till Sverige söker sig till flyktingläger i närområdet.

Istället för att ta emot vad flyktingsmugglarna har lust att skicka i vår väg, så åker Sverige ned till flyktinglägren och tar en aktiv roll i skörden. Vi definierar en kvot, en volym, och dimensionerar våra system därefter. Eftersom vi kommer fortsätta ha ett välfärdssamhälle med höglönejobb och dyra bostäder, så kommer vi i huvudsak kunna ta emot de läkare och ingenjörer som finns i överflöd i lägren. Givetvis bara de som har ID och examensbevis. Därutöver kan vi ta en liten kvot outbildade. Välfärdssamhället kräver intäkter för att klara sina utgifter. SFI-kurser ges på plats nere i lägren. Minns ni hur vi en gång i tiden utbildade afrikaner att hantera färdtjänst, på svenska? Dessa metoder borde kunna användas för att få fram lärare i lägren. Potentiella Sverige-kandidater kommer även att utbildas i svensk kultur på plats, till exempel hur man uppför sig i ett badhus.

Kommer då inte detta att kosta en ohygglig mängd pengar? Nix. Som kristdemokrat tänkte jag använda civilsamhället. Minns ni detta:

Bild stulen från aktuellfokus.se

 

Landet är uppenbarligen fullt av migrationsvänner. Så låt oss starta en stiftelse som driver utredningar på plats, utbildar i svenska, och skickar ned svenska kulturarbetare och artister. De här lär stå först i kön att åka ned och spela gratis:

Bild stulen från nordfront.se

 

Kostnaderna för invandringen kommer framgent att finansieras av att vänliga medborgare skänker en pizza och månadens Netflix-abbonemang. Kanske lite surt för landets pizzerior som därmed går miste om intäkter, men det är ju för goda ändamål. Istället för den nya värnplikt som diskuterats, kommer svenska vänsterungdomar köa för att få åka ned och göra gratis volontärår i flyktinglägren. Med massor av svenskar i lägren kommer lägrens usla finansiering och matbrist upp på bordet i svenska medier, och insamlingsgalorna räddar biffen.

 

Summa summarum: vi får ordning och reda i flyktingströmmen, välfärdssamhället kan bestå, de mest behövande nere i lägren får hjälp.

 

Det ser ljust ut för Sverige! Och världen.

 



Dags att häda!

Ibland blir jag lite trött.

Jag är fundamentalistiskt religiös. Just därför är det sekulära samhället min bästa vän. Det är när alla är fria att tro vad de vill, och inte tro på vad de vill, säga vad de vill och häda vad de vill, som både jag och Ahmed har möjlighet att utöva våra religioner. Den dag någon religiös fundamentalist får inflytande över samhället, är den dag som övriga fundamentalister bör börja fundera på att fly landet för att rädda livhanken.

I Sverige trodde jag att jag bor i ett sekulärt samhälle. Så läser jag om hur Sveriges Radio beskär en bild. Denna bild:

Bilden föreställer ursprungligen sverigedemokraten Paula Bieler, som håller i en Muhammed-teckning. Men Muhammed har beskurits. Av helt fel skäl. Om man hade gjort värderingen att det var trevligare för läsarna att få se en ung dam i bild än en skäggig gubbe, så kunde jag ge tummen upp. Men de angav två skäl:

1. Man vill inte kränka religiösa människors känslor.
2. Säkerhetsskäl.

Herrejävlar.

Låt oss börja med kränkningen. Så här såg originalet ut, knyckt från Bielers Twitter:

Man får allt vara duktigt lättkränkt för att bli kränkt över detta. Att public service är så försiktiga att kränka är oroväckande. Vi har inte längre några hädelseparagrafer i Sverige. Och samtidigt har jag aldrig sett SR ha någon tanke på att undvika kränka oss fundamentalistiska kristna. Skämt om påvens roliga hattar, bilder på Jesus i en kopp urin - inga problem. Får erkänna att det inte stör oss fundamentalistiska kristna heller. Efter att romarna spikade upp Jesus på ett kors finns det liksom inte mycket till normbrytande provokationer kvar att ta till.

Sen till säkerhetsaspekten. Om nu vår public service, som fullständigt kan strunta i konsumentbojkotter och intäktsbortfall, är rädd för att publicera en teckning - är det inte dags att agera? Dags att sätta polis och rättsväsende på att röka ut de intoleranta galningar som kan komma på tanken att ta till våld för en tecknings skull. För om vi viker oss här, vad kommer härnäst? Krav på separata pooler för män och kvinnor i badhusen? Krav på att kränkande, emot religionen gående homosexualitet inte skall få visas?

Det här landet behöver mer kränkningar, inte mindre. Och färre kränkta, uppblåsta idioter.

Låt oss avsluta med att le åt lite religiösa kränkningar: