Genusbotten

Danger, Will Robinson, danger. Stereotypical gender roles approaching!

Just som jag trodde ha rett ut det där med aprilskämt för mig själv, så slår ett par muppar från Avpixlats kommentarsfält till och försöker lura i mig, några dagar efter första april till och med, att deras favorithatobjekt, DN, låter en bot läsa igenom journalisternas texter för att komma med förmaningar när de avviker från genusteorins smala 50/50-väg. Och så visar det sig att det är inget aprilskämt från oss i Internets slaskrännor, utan dagsens sanning. Att ha korrekturläsare som förklarar för journalisterna när de skall använda de och när de skall använda dem, det är mossigt och förlegat, men statistik på hur många män respektive kvinnor som nämnts i artiklarna, det är normbrytande och modernt.

Det blir livligt på den konservativa sidan av Twitter och Facebook. Förvisso inte lika många memes som för broschyren om barnbrudar, men gott om satir, fnitter och förtörnelse.

Vänsterifrån möts detta av stort oförstående, till exempel i Sydsvenskan i form av Reinfeldts gamla talskrivare, Moa Berglöf. Berglöf börjar med att ställa upp ett par alternativa förklaringar till könsräknandet: 

"Ett rimligt sätt att arbeta med journalistik på en tidning som har läsare av alla kön, eller ett radikalfeministiskt ställningstagande i den politiska korrekthetens namn?
Att döma av de kränkta reaktionerna är den första förklaringen utesluten."

Förklaringen till reaktionerna från höger är dock endast en, enligt Berglöf:

"Vad är det med jämställdhetsfrågan som förblindar så pass att alla logiska förklaringar blir till feministiska komplotter?
Det handlar förstås om makt, och skräcken att förlora den. Det är svårt att vänja sig av med vanan vid det hemtama – att vara i majoritet och att slippa bli ifrågasatt. Kanske är det förståeligt att kämpa emot istället för att dela med sig när utrymmet för den egna makten krymper. Kvinnor, invandrare, homosexuella; vilka mer kommer att kräva plats av dem som vant sig vid att sitta på första raden?"

Det hela är också, påpekar Berglöf, en storm i ett vattenglas:

"Enkelt uttryckt: om tanken slentrianmässigt går till ett specifikt kön kanske det kan finnas anledning att bredda perspektivet? Eller inte – för här finns inget tvång, bara ett verktyg för analys av det egna arbetet."

Ingen journalist tvingas alltså att ändra sina texter, det är bara en fin liten tjänst för att göra dem uppmärksamma på vilka sorts människor de väljer att uppmärksamma i artiklarna. Inget att göra något väsen över, alltså.

Vad säger ni, övertygar Berglöf? Själv kommer jag nu förstås, irriterad som jag brukar bli över Berglöfs öppna plånboks-liberala kåserier i min lokaltidning, göra mitt bästa för att sabla ner hennes argument. Vi får se hur jag lyckas.

Bjälken i det egna ögat

En första liten parentetisk notis gör jag vad gäller förmågan att sätta sig in i hur andra människor tänker. Berglöf kan själv, som förespråkare för genusbottar, tänka sig flera förklaringar till att dessa implementeras. Eller, tja, två förklaringar: antingen för att i god anda förbättra jämställdheten, eller som en ondsint radikalfeministisk konspiration. Däremellan finnes inga möjliga förklaringar.

Förklaringar till meningsmotståndarnas agerande hittar däremot Berglöf endast en: att vi är mäktiga människor, som är rädda att förlora makten.

Det verkar som att Berglöf känner andra som hon känner sig själv.

Är det rätt att mäta?

Här hamnar jag lite mellan stolarna. Som kritiker av den under många år väldigt strömlinjeformade invandringsdebatten tycker jag det är bra att mäta och redogöra för brottslingars och fängelsekunders etnicitet. Är det svenska pundare, rumänska rånarligor eller Björnligan som står för kriminaliteten? Kunskap därom hjälper oss att sätta in rätt åtgärder. Likaså tycker jag - faktiskt - att identitetsvänstern har en poäng när de vill att vi mäter och redogör för etnisk bakgrund i olika offentliga sammanhang. Det jag vänder mig emot är deras förenklade väg från mätvärden till åtgärder. Till exempel, om vi skulle råka mäta upp att våra storbanker har betydligt fler judar än muslimer i ledningsgrupperna, så behöver inte orsaken nödvändigtvis vara aktiv diskriminering av en grupp. Att som åtgärd på problemet sedan aktivt inkvotera, till banksektorn, en grupp som anser att ränta är haram, lär heller inte göra stor nytta.

Min utbildning till teknologie doktor i industriell mätteknik har lärt mig ett par nyttiga infallsvinklar:

• Att mäta är att veta. För att lära oss något om världen räcker det inte att sitta på rummet och filosofera. Till och med Nero Wolfe behövde input från Archie Goodwin för att lösa mordgåtorna. Vi måste alltså mäta. Vill vi veta om män förekommer otillbörligt ofta i tidningen, så måste vi mäta. Det räcker inte att anta.
• Mätning påverkar mätobjektet, emellanåt på inte helt förutsägbara sätt. Det är inte för alla uppenbart att en oscilloskopsprob med 10 MOhm impedans beter sig ungefär som en kortslutning vid höga frekvenser. I mitt arbete med mjukvaruutveckling har jag ofta sett hur införandet av mätningar påverkat hur folk arbetar. Publicerar företaget statistik på hur många rader kod som produceras, så kommer utvecklarna snart skriva många och korta rader.
• Det är förbaskat svårt att veta vad som ska mätas. Tänk på DNs Sandvikenrapport. När migranter kom till Sandviken tjänade kommunen grova pengar på alla de statliga bidrag som migranterna förde med sig. Det är en mätning. Idag åsamkar samma migranter Sandviken stora problem, då det nu är kommunen som står för slantarna och den stora volymen givit en del ordningsproblem, som kommunen inte kan göra något åt då polis och rättsväsende är statligt. Tänk på detta nästa gång ni hör frasen "fakta är aldrig fel". Att bara plocka fram en delmängd fakta kan vara mer missvisande än att inte ha några fakta alls.
• Det är förbaskat svårt att sätta rätt systemgräns. Tänk återigen på Sandviken. Förvisso tjänade kommunen pengar i början, men dessa pengar kom från staten, det vill säga alla vi skattebetalare. För landet var alltså detta en förlustaffär från första dagen.

Det vi ägnar oss åt här, Berglöf, är alltså inte kränkta konspirationsteorier. Det är kritisk metodgranskning.

Tvånget

Berglöf påpekar att, genusbotten till trots, så är det ju ingen journalist som tvingas rätta in sig i ledet. Jomenvisst. Det påminner lite grand om beskyddarverksamheterna i våra förorter, som inte heller tvingar företagare att betala skyddspengar, utan bara lite försynt pekar på risken med att inte vara "försäkrad".

Sverige är de havligas land. Vi vet precis vad makten vill, utan att makten behöver ta till några större åthävor, och rättar in oss i ledet. Vi ser även till, med lite angiveri och skvaller, att de som först inte rättar in sig i leden ser till att se ljuset. Det är till exempel inte förbjudet att vara offentliganställd och aktiv Sverigedemokrat, negativ till HBTQ eller abortmotståndare - men försök bara att få ett nytt jobb, eller behålla det gamla.

Diskussionen om tvång är alltså en icke-fråga. Det behövs inget tvång. Inget aktivt uppifrån centralstyrt tvång.

Sedan kan det förstås raskt bli fråga om tvång. Efter att genusbotten funnits i "advisory mode" kan den sedan ändras till att, med allas bekvämlighet som skäl, automatiskt refusera texter i förväg, varpå textförfattaren får finna sig i att antingen skriva om texten eller sitta och (lönlöst) argumentera för sin åsikt. En dystopisk framtid? I programvarubranschen finns sådant redan. Det är vanligt att ha tester som, innan man får dela sin nyskrivna kod med kollegorna, går igenom och kontrollerar att där finns dokumentation, att inte funktionerna är för krångliga, att man följt företagets regler för variabelnamn, och så vidare. Några kontroller av ifall alltför många manligt kodade och fallos-symboliserande vektorer använts, och för få kvinnligt kodade triangelolikheter, har jag tack och lov ännu inte stött på.

Syftet - gott eller ont?

Berglöf påpekar att syftet med botten ju är gott - den skall stödja jämställdhet, något vi alla är positiva till. Ett snabbt första svar på det är:

"The road to hell is paved with good intentions"

Eftersom jag är en gammal gubbe, fick jag genast associationer till det glada 70-talet, där allt skulle tvingas genom marxismens filter. Ifall bottarna hade funnits på den tiden, hade de säkert använts för att analysera hur många texter som skrevs ur ett arbetarperspektiv, och hur många som tog kapitalisternas parti. De hade också motiverats med "men inte är ni väl emot att vi mäter att olika klasser får samma genomslag?".

Jag misstänker att oavsett vad det ursprungliga syftet är, så kommer till sist radikalfeministerna och/eller identitärerna att slå klorna i verktyget och använda det. Berglöfs hänvisning till invandrare och homosexuella lugnar mig inte direkt. Låt oss också minnas Svenska Institutets blocklista.

Även om det vore roligt att få se SVT börja intervjua Alexander Bard istället för Ulf Bjereld, och Alice Teodorescu istället för GW Persson. Eller så kanske det inte var tänkt att fungera?

Dags att gå till motattack?

I gamla kärnvapenkrigsdystopier brukade ena sidans robotuppskjutning raskt följas av den andra sidans motdrag, och så var kärnvapenvintern ett faktum. Varför inte lansera våra egna bottar?

• En Public Service-bot får analysera infallsvinklarna i artiklar om brott, tiggeri och vildcamping. En balanserad avvägning mellan att ömka förövare och att värna offer är önskvärd. Inget tvång till balans finns, men vid uppmätt obalans skickas mail till alla de borgerliga riksdagsledamöter som röstar om hur mycket skattepengar Public Service skall ha framgent.
• En annan Public Service-bot kollar upp partisympatierna hos de sökande till radions P3. Det är väl rimligt att de anställdas partisympatier för F! och SD motsvarar dagens opinionssiffror?
• Statsvetar-botten kollar att i alla fall 20% av de statsvetare som utfrågas av journalisterna inte är medlemmar i Socialdemokraternas verkställande utskott.
• Plagiatbotten Copycat håller koll på vadhelst Schyman, Kawesa och Pascalidou publicerar.
• Skämskuddebotten ToldYaSo jämför ledarskribenters nutida alster med vad de skrev för några år sedan, samkör med Kennelklubbens pudel-register och varnar för omotiverade kursändringar.

Aprilskämtens Nemesis

Jag tror det är på väg utför för aprilskämten. Det går inte längre att avgöra vad som är skämt och allvar. Försök själva:

Aprilskämt 1

Det är tungt för oss hackers. Förlästa på klassiska agentromaner från kalla kriget, som de om OSS 177 och James Bond, har vi suttit i våra källare och lärt oss datainträngandets svåra konst, boostade av mammas kramar och varma choklad, i hopp om att så småningom några kurviga ryska agentbrudar skulle komma och förföra våra kunskaper ifrån oss. Ett par lådor vodka och kaviar hade inte heller suttit fel. Nu har dock marknaden helt förstörts, det blir inte ens en tub Kalles kaviar från Putin. När Transportstyrelsen betalar för att skicka rikets hemligheter österut, då går botten ur agentmarknaden. Någon borde skicka LO på dem.

Vad gör vi då, när vi befinns överflödiga på arbetsmarknaden? Vi skapar våra egna jobb. Får vi inte betalt för att plocka ut saker från statens låsta rum, så får vi väl göra tvärtom: plantera information. Därför lade vi, lagom till månadsskiftet, in den här broschyren i de statliga koffertarna:

Ett alldeles för uppenbart aprilskämt, kan tyckas. Då känner ni inte Sverige. I vilket annat land som helst hade Säpo, när de upptäckte att Transportstyrelsen helt avsiktligt röjde statshemligheter, satt in sina 00-agenter för att ställa upp alla som kände till det hela mot en vägg och arkebusera dem för förräderi, och sedan sprängt servrarna, oavsett vilket land de befann sig i. Men inte i Sverige. Där ber Säpo artigt Transportstyrelsen att tänka en gång till. Därför är det helt rimligt att socialen snällt ber gamla patriarkala gubbar att inte våldföra sig på sina barnbrudar.

Aprilskämt 2

I Sydsvenskan läser vi att Skånes regionala tåg, Pågatågen, nu skall genus- och HBTQ-certifieras. Ett antal åtgärder aviseras:

• Påga-tåg kan det ju för tusan inte heta. "Kroppar i rörelse"-tåg kanske?
• Många av tågen är döpta efter män, förlåt, snoppbärare. Fler kvinnor.
• Många av de män tågen är döpta efter levde på en tid då moralen var annorlunda än idag; de uppfyller inte värdegrunden. Fler HBTQ-certifierade. Svårigheten i att hitta några kändisar som både tror att könet är en social konstruktion och att man är född trans gör dock att tågen lär bli såväl namn- som könlösa.
• Tågen skall byta färg, bli rosa, blå och regnbågsfärgade. De regnbågsfärgade tågen körs framför allt i konservativa delar av länet (konstigt nog nämns inte Rosengårds station...), för att uppfostra den obildade pöbeln.
• Tågens avlånga form och ovana att åka in och ur tunnlar hela tiden ger helt fel associationer. Tågvagnarna bör istället ges formen av öppna, välkomnande mandelmusslor. Att vagnarna blir så breda att två tåg inte kan mötas längre, att det blir jämrans kallt och blött på vintern, och att vagnarna kommer behöva dras uppför och nedför Hallandsås med miljövänliga hästar och tvångskommenderade, internerade konservativa vita män, det är smärre besvär som man, förlåt, en, får ta i kampen mot patriarkatet.

Analys

Nej, det är inte lätt att veta vad som är skämt och vad som är allvar.

• Att de som styr Sverige i årtionden går ut med budskapet "det finns ingen speciell hederskultur i Mellanöstern" och rasistanklagar alla som inte håller med - skämt eller allvar? 
• Att regeringen säljer ut statshemligheter och oppositionen snällt låter regeringen sitta kvar då oppositionen är rädd för att behöva regera - skämt eller allvar? 
• Att ledningen för våra statliga muséer ägnar sig åt identitetspolitik och HBTQ, samtidigt som man kasserar sina samlingar - skämt eller allvar?

Vet ni vad jag tror? Jag tror att den där Sydsvenskan-artikeln var ett aprilskämt. Samtidigt tror jag att det nu sitter ett väldigt upprört "Sekretariat för genusplogning och stationsmaktsordning" och inser att deras dyrt framtagna kampanj för att genus- och HBTQ-certifiera kollektivtrafiken nu måste slängas i papperskorgen då den inte kommer tas på allvar. Det är få knasigheter som inte hålls för dagsens sanning av inkompetenta fanatiker. Tyvärr sitter dessa fanatiker idag ofta i en ställning där de kan besluta vad det allmänna skall satsa våra pengar på.

En gryende vår

Kommen så här långt var jag beredd att ge upp. Hur fasen skall man kunna skriva satir, när verkligheten slår en på fingrarna var gång? Ungefär lika hopplöst som att vara socialdemokratisk partigängare och försöka hänga med ping-pong-utspelen. Juholts popcornmaskin är hopplöst akterseglad. Sen såg jag ljuset:

• Fnordspotting vränger till det svenska språket mer än en svensk dagstidnings kultursida.
• Ledarsidorna.se har fått tag i Alliansens hemliga valmanifest. 

Det blir nog ett valår i år också. Med massor med slemmigt valfläsk och klavertramp i "We shall overcome"-klass.

Ett scenario jag hyser stort hopp om är dansen kring Jimmie Åkesson. Både alliansen och den rödgröna röran vet att de, för att inte hamna i ett gatlopp i tidningar och på twitter, likt kyrkvärden i Vilhelm Mobergs Utvandrarna är tvungna att på dagtid offentligt förbanna Åkesson, för att sedan på kvällen komma slinkande med pengarna i ena handen och kuken i den andra. De informella kontakter som tas, och sätten på vilka de tas, kommer nog ge stoff åt en hyllmeter agentromaner. 

• Tunnlar mellan riksdagsgruppernas högkvarter och Åkessons, likt de tunnlar Kennedy sades ha grävt för att smuggla in Marilyn Monroe, lär underminera grunden till riksdagshuset och få det att sjunka ner i marken.
• Anställda på de politiska staberna i alla läger kommer stå i ett parkeringsgarage i Gamla Stan och mumla hemligheter till Chang Frick, som sedermera vinner Guldspaden.
• Plötsligt kommer vänsterpartister bli väldigt mer intresserade av att dela kopiator med sverigedemokrater - och gå på kurser i buktaleri.
• På samma sätt som kastare och mottagare i baseboll har en mängd kreativa gester för att komma överens om hur nästa boll ska kastas, kommer vi få se Löfven och Kristersson gestikulera som arga italienare i riksdagens kammare, när de försöker förmedla till Åkesson vad de har för förhandlingsbud utan att synas förhandla.
• Allt fler riksdagsledamöter kommer börja äta lunch i parken utanför riksdagshuset. Av en slump glömmer man en brun påse kvar, som snabbt plockas upp av den av en ren händelse bredvidsittande Kent Ekeroth, som blivit anställd som lunchare på heltid via ett ungerskt bemanningsbolag.

Som i de flesta agentromaner går dock det mesta av ovanstående åt pipan, emellanåt i roande former värdiga Tom Sharpe. Gudrun Schyman råkar av misstag få Björklunds invit om tätt samarbete om våldet och beger sig till Jannes rum i full S&M-utstyrsel, där det visar sig att han redan är i full färd med att lära Annie Lööf vad som händer om man är en olydig skolflicka. Och så vidare.

Till sist blir det en ensam anti-hjälte som får stiga fram.

Vår man på Island ordnar så att öst, väst och mittemellan kan mötas vid en "slumpmässig" stop-over mellan Arlanda och USA, varpå allt ordnar sig till det bästa.

En nazists bekännelser

Japp, visst är jag nazist. Språknazist. Till skillnad från de äkta nazisterna har vi språknazister inte något altare i källaren där vi hyllar Adolf Hitler; vi nöjer oss med att ha SAOL och språknämndens skrivregler i en lätt åtkomlig bokhylla.

Häromdagen kom bloggaren bakom iotakt.se, herr Antonsson, också ut som språknazist. Han skrev ett inlägg om vikten att kunna skilja på de och dem. Till min förtjusning ser jag att Antonsson, liksom jag, använder "de som" och inte "dem som". Härligt! Dock tycker jag att hans förklaring till varför det heter som det ska heta, att man skall kunna byta ut "de" mot "vi", är otillräcklig. En förklaring skall ha mängder med participer och divertiklar och andra grammatiska termer i sig. Förvisso går jag själv mest på känsla, vad som låter vackert, men vi nassar är inte kända för att vara konsekventa. Vi stammar ju trots allt ur en rörelse som siktade på att skapa ett tusenårigt rike fyllt av blonda, högresta arier och samtidigt använde en man som såg ut ungefär så här som frontfigur:

Låt mig trots det lämna känslopjunket bakom mig, och likt Annie Lööf gå framåt, framåt till Tekniska Nomenklaturcentralens knastertorra skrivregler. Här ska ni få, ni som skriver "dem som". Så här står det i paragrafen om pronomina, nummer 120:

"Enligt grammatisk tradition får pronomenet de objektsformen dem om det föregås av en preposition."

Neeej! Har jag och Antonsson fel? Anfäkta och anamma! Sötvattenspirater! Krabbtaskare!

Nej, vi har inte fel. Det är som på svenskt dagis och i postmodern teoribildning: alla har rätt! Även formen "de som" godtas nuförtiden av både Svenska Språknämnden (Språkrådet, nuförtiden) och TNC. Vi är alltså friska och frejdiga normbrytare, banandes nya vägar i grammatikens bambusnår.

Varför detta, då? Jo, först finns det ett antal vändningar som alltid skall ha de, nämligen de där de följs av ett substantiv eller substantiverat adjektiv:

• Jag tycker de ledarskribenter som inte delar mina åsikter är hatpredikanter.
• Åsikterna hos de bästa som jag läser brukar ligga till höger på skalan.

Tar man bort ledarskribenter eller bästa, så går det att använda vilket som. Här finns också anledningen till varför experterna nuförtiden tillåter "de som" - det är lätt att tänka sig ett underförstått substantiv emellan de och som, även när det inte är närvarande.

Det är svårt att vara språknazist. Just som en tror sig ha fått tag på ett saftigt misstag att sätta tänderna i, visar grammatikboken på att så har man kunnat säga sedan 1700-talet, det är bara mindre vanligt. Och vi gamla konservativa gubbar kan ju inte protestera mot arkaiska vändningar.

Som tur är kan vi fortfarande sitta på ljugarbänken och se ner på de som använder dem för subjektet. Och mopsar några ungtuppar upp sig börjar vi haspla ur oss ramsor om tyska ackusativ- och dativstyrande prepositioner.

Dags för val

Att valrörelsen har börjat har ni väl inte missat? Det verkar bli en ovanligt ful sådan, med anklagelser om Rysslands-inblandning och fejknyheter till höger och vänster.  Vad skall vi rösta på, då? Ett sätt att avgöra det är att se vem som lovar ge just mig mer pengar i plånboken (givetvis betalt med ett initialt uttag ur just min plånbok, då pengar fortfarande inte växer på träd), eller vem som ser trevligast ut i partiledardebatten på TV. Eller så kan vi titta på de stora ödesfrågor som ligger framför oss.

Grundlagen

Ledarsidorna.se har varnat högt och tydligt för den kommande grundlagsförändringen. Bakgrunden är att Sverige har, sedan långt tillbaka, en långtgående offentlighetsprincip. Du och jag kan gå och hämta ut protokoll från domar. Det våra politiker är oroade av är företag som Lexbase, som samlar på sig dessa protokoll och sedan gör dem lätt sökbara och tillgängliga över nätet. När någonting händer i vår närhet, är vi medborgare inte längre begränsade till vad som skrivs i pressen, utan kan raskt ge oss ut på Flashback eller liknande ställen. Något som jag utnyttjade härom månaden, när en bomb sprängdes vid en villa i byn. Raskt kunde jag få reda på att ägaren till villan är en dömd brottsling som därmed kan antas vara mål för någon härsken kumpan, och därmed ingen risk för att någon vettvilling skall ge sig på mitt hus.

Sådant här vill nu regeringen stoppa. Vad säger jag, regeringen? Även alliansen är med på tåget. Moderaterna, som brukade vara de första att varna för att staten får för mycket makt, har nu släppt en av sina konservativa paradfrågor.

Vilka är emot? I riksdagen, endast Sverigedemokraterna. Utanför riksdagen, Medborgerlig Samling. Japp, jag tänker i analysen ta med ett parti utanför riksdagen. Kan SVT ständigt ha med F! i sina analyser, så kan väl jag ta med ett annat litet irrelevant pytte-parti. Ett mycket vettigare parti också.

Google

Via Anybody nås jag av nyheten att regeringen kämpar hårt för att få Google att filtrera sina sökningar. Vad säger jag, regeringen? Återigen verkar Moderaterna stå på helt fel sida. De anstränger sig verkligen för att få mig att rösta på något nytt.

Att staten påverkar Internet är livsfarligt. Minns ni när Laila Freivalds fick Sverigedemokraternas hemsida nedstängd i samband med en Muhammed-tävling? Hon fick avgå. Dags för S och M att göra sammalunda. Det skall vara fritt fram med sådana här teckningar:

Det verkar som Google går Sverige, liksom Kina, tillmötes och kommer tillhandahålla en svensk, värdegrundscertifierad variant av algoritmerna framöver. En enkel åtgärd från vår sida är att sluta använda Google. Själv kör jag DuckDuckGo sedan några år tillbaka.

Jag vill rösta på ett parti som ser Google, Facebook och Youtube som allmännyttig infrastruktur, ungefär som gamla postverket. Ett parti som kommer påverka företagen att inte stänga av och stänga ned, ett parti som står på medborgarens sida, ett parti som kommer verka för att sådana okynnesanmälningar som drabbat till exempel ledarsidorna.se, Heberlein, Sanandaji och Janouch inte skall få någon effekt framöver - förutom ett ilsket mail till okynnesanmälarna. Någon som känner till ett parti med den inriktningen?

Den krackelerande förvaltningen

Transportstyrelsen är skandalen som aldrig vill dö. Vår regering, som avskyr vinster i välfärden, har betalat privata företag för att sprida statshemligheter österut. Att inte halva regeringen fått egen svit på Långholmen är obegripligt. Alliansen har inte gjort några större försök att komma till botten med härvan.

Dags för nya kvastar!

Korruptionen

Göteborgsandan är ett extremt uttryck för politikers och tjänstemäns sammansmältning. Att stadens politiker inte röstas bort omgående är en hård dom över göteborgarnas intelligens och demokratin som styrelseform.

Även i resten av riket är korruptionen på utbredande. Sossarna har sedan decennier förstört våra departement genom korrupt utnämning av politiska polare. Nu förstör de även utredningsinstitutet, genom att utnämna inkompetenta politiker till utredare. Moderaterna lovade inför valet 2010 att avskaffa detta ofog, men har nu fingrarna nästan lika djupt ned i syltburken som sossarna.

Skolan

Svensk skola har fallit raskt utför de senaste decennierna. Fokus är på värdegrundsförmedlande och förvaring, inte på kunskapsinlärning. Även om alliansen talar om kunskap, ordning och reda så är det inte så mycket verkstad. De senaste flummiga kunskapskraven kom till under Björklunds regim.

MED talar vackert om differentiering, lärlingsutbildning, doktorerade lektorer, betyg och examinationer.

SD säger inte mycket om skolan. En positiv punkt är dock att det är familjen som skall fostra barnen och ge dem värderingar, inte skolan.

Invandringen

Ja, ni vet nog redan vad jag tycker. Jag är globalist, och älskar mångkultur och nya influenser. Från Boris Benulics facebooksida drar jag dock en lärdom - av Lenin(!): 

”… det finns ingen abstrakt sanning, sanningen är alltid konkret.”

När principer och teorier bryts mot verkligheten, är det alltid verkligheten som vinner. Och verkligheten idag är att Lars Vilks är fånge i sitt eget land. Verkligheten idag är att ingen tidningsredaktion skulle våga publicera en Muhammedbild, då de inte vill få halsarna avskurna. Verkligheten är att kvinnor i förorten som flytt hit råkar på samma sorts moralpoliser som i Iran. I det läget, hur positiv jag än är till budskapet i Islam, hur vackert jag än tycker ett böneutrop är (på nätet, inte i närheten av mitt eget hus...) , så är svaret på frågan "När kan Sverige släppa in fler muslimer" inte "Hvergang", utan "Det är dags att vända på trafiken".

Både sossar och alliansen blev lite bleka och kranka av eftertänksamhet efter 2015, när Migrationsverket överflödade och kollapsade. Dock verkar de tycka att den invandring som var decennierna innan, och som är de volymer som lett till dagens stök och ordningsnormsutmaningar, är ganska så okej. Jag har i alla fall inte hört Löfvens mantra "det är inte okej" i den här frågan, och Kristersson verkar inte bekymrad.

Både SD och MED har varit tydliga med var de står.

Vad ska vi rösta på, då?

Vänstern?

Knappast mitt val. De hamnar konstant på fel sida i frågorna ovan.

Alliansen?

Visst hade det varit trevligt att kunna fortsätta alliansrösta som innan. Flera saker talar dock emot:

• Moderaterna vill nu ändra grundlagen och få Internetföretagen att godtyckligt censurera och filtrera. Helt uppåt väggarna.
• Man vet inte vad man får. Blir det Ulf Kristerssons eller Annie Lööfs invandringspolitik - och vet vi egentligen vad Kristersson vill? Moderaterna har en lite trist historik i att göra vadhelst dagsopinionen önskar.

Medborgerlig Samling?

Partiprogrammet är bra. Fattas bara, då de knyckt det ur Gösta Bohmans byrålåda. Synd bara att de inte fick med några skrivningar om upphävande av förbud mot Moraknivar. De verkar, till skillnad från identitetsvänstern, inte vilja utrota konservatism.

Mot MED talar att de är ett nytt och litet parti, inte ens med i riksdagen. Där kommer finnas en rejäl mängd oprövade ledamoter, som kan visa sig vara riktiga klantskallar. Mot detta får vi dock väga att i de etablerade partierna finns en hel del ledamoter som redan har bevisat sig vara klantskallar.

Sverigedemokraterna?

SD hamnar rätt i många av de avgörande frågorna: de är emot grundlagsändringar, de vill pausa invandringen. Dock finns orosmoln. Jag tror inte att SD är en bundsförvant i min strävan att minska statens åtaganden; tvärtom älskar SD att värna folkhemmets bidragsnivåer, i alla fall för pursvenskar. Jag har också en svag misstanke om att SD, ifall de kom till makten, precis som alliansen skulle falla för frestelsen att doppa slevarna i den allomfattande statens köttgrytor.

Sen är jag lite purken på SD. De har just petat politikbloggarens bäste vän från riksdagslistan:

Kent Ekeroth. Skånes store son. Mannen vars järnrör, helrör och talrör gett oss mer rubriker än resten av SD tillsammans. Han är nu ersatt av Jonas Andersson, en norrlänning, som sin landsändas vana trogen antagligen inte kommer yttra mer än två ord hela mandatperioden, varav ett på inandning:

Alltså, så där får man inte behandla oss humorister. Vi har svårt nog att hålla upp humöret nu när verkligheten hela tiden överträffar vad vi än diktar upp. Att Stefan Löfven skulle krama om kompisen Trump i Vita Huset och gnälla på att Moderaterna är för flyktingvänliga - vem skulle kunnat tro det? Till SDs försvar får dock nämnas att Jonas Andersson verkar ha en riktigt trevlig valplattform, som avslöjar honom som en konservativ med hjärta och hjärna.

Så vad väljer jag, då?

Ärligt talat, jag vet inte. Det är nog dags att ringa en kompis. Hjälp mig. Det är så illa att jag börjar fundera på Kalle Anka-partiet. Med Joakim von Anka som finansminister, Farmor Anka som jordbruksminister, Oppfinnar-Jocke som industriminister och Kalle och Knattarna som UD:s ständiga sändebud till Långtbortistan och Kafkanistan finns en chans att landet kommer på fötter. Sen har de ju också en polischefskandidat som till och med slår Dan Eliasson på fingrarna:

Skolan och de opassande

Svensk ekonomi går som tåget, har vi hört. Inte så smickrande i och för sig. Jag tar emellanåt tåget från Lund till Göteborg för att gå på möten på företagets huvudkontor, och råkar rätt ofta ut för att jag inte kommer fram förrän mötet är avslutat.

Vi har råd, har vi hört. Samtidigt drar det allmänna in pengar där det allmänna kan dra in pengar. Läs till exempel vad Anybody skriver om den personliga assistansen. Artiklar om fattigpensionärer är inte svåra att hitta. Skolorna svämmar inte över av pengar direkt.


Hör och häpna, häromdagen hade Sydsvenskan ett bra reportage. De beskriver hur barn med autism, ADHD och andra diagnoser hamnar i kläm:

• Melvin, 10 år, har autism. I den stora 30-eleversklassen satt han mest för sig själv i ett rum. När skolan skapade en grupp för liknande barn gick det bra. Eftersom skolan såg att barnen klarade sig bra, fick de återvända till sina klasser, varpå det gick åt helvete igen. Melvin vägrar gå i skolan.
• Joel klarade sig i grundskolan, tack vare bra stöd i skolan. Förvisso inte friktionsfritt, föräldrarna fick engagera sig flitigt, och det gick upp och ned. Det gick, dock. På gymnasiet fick han inte samma stöd, så nu sitter han hemma och vill inte gå till gymnasiet.
• Gustav fick mycket stöd från skolan, som gjorde att han länge kunde gå kvar i sin klass. Till sist gick det dock inte, det var för stökig miljö. Nu går han på en speciell resursskola långt från hemmet. Där går det bättre. Betygen har klättrat från E och F till normala nivåer.

Till detta kan jag lägga en egen anekdot:

• Min son fick en hjärntumör. Under det år han utstod operation, strålning och cellgifter kom inte mycket stöd från skolan, några lektioner här och där - lejonparten av undervisningen fick tas på sjukhusskolan. Väl tillbaka i klassrummet, med över 30 elever, gick det raskt åt fel håll. Han kunde bli utmattad efter tio minuter, somna i bilen på vägen hem, och frånvaron var stor. Åtgärderna från skolan uppfattade vi mest som kosmetiska, ständigt undvikande det verkliga problemet. Till slut ville skolan ha anpassad skolgång (det vill säga, mindre undervisning) i kärnämnena. Varpå vi bytte till en skola med små klasser, disciplin och hårda krav på prestation - och helt plötsligt kunde grabben fungera nästan som vanligt.

Sensmoralen? Att allting är relativt. Är det barnen som inte passar i skolmiljön, eller skolmiljön som är dåligt anpassad till barnen? Hårklyverier, kan tänkas - men det är lättare att ändra på skolmiljön än på barnen. I artikeln hänvisas till de senaste årens modeord: inkludering. Alla barn ska gå tillsammans, och lära sig samma saker. Resultatet blir detsamma som när socialismen skall utjämna inkomstklyftorna: istället för att alla ska ges möjlighet att lära sig lika mycket, kommer vi få lära oss lika lite. Det är ingen bra idé för "normala" barn, då det redan där finns en stor spännvidd i vad man kan och vad man tål. För sjuka eller handikappade barn blir det etter värre.

Varför är inkludering så populärt, då? 

• Dels ser jag socialismens bockfot trampa fram i takt bland pedagogerna. Alla barn är lika, från början, blanka griffeltavlor som kan fyllas med samma värdegrund i samma sakta mak. 
• Dels ser jag pengabristens kranka blekhet torna upp sig i våra kommuner. Staten är väldigt duktig på att lova en massa fina rättigheter om individuell undervisning i läroplaner och styrdokument, men mindre kapabel att hosta upp de slantar det kostar. Vilket gör det attraktivt, och ibland ekonomiskt nödvändigt, för en rektor att skyffla in alla barn i ett rum, blunda för att det går åt skogen för en del, och vänta tills nästa skolstadium ärver dina problem.

Min patentmedicin är den vanliga, ni har hört den förr:

1. Ordning och reda, först och sist.
2. Differentiering. Bråkstakar i OBS-klass, specialbegåvningar i elitklasser, tidiga lärlingsutbildningar till de som är praktiskt sinnade.
3. Fria skolor. Låt den skola som inte är övertygad om den svenska läroplanens värdegrunds välsignelse pröva sin egen metod. Då kan vi föräldrar välja vad vi tror passar för våra barn.

Den där sista punkten kan diskuteras. För mig som bor i tätbefolkade sydvästra Skåne är det lätt att kunna välja mellan dussintalet skolor på ett par mils avstånd. Eventuella läsare i Norrland undrar nog vilket parallellt universum jag lever i - min fördom om Norrland är att där är det, efter att kommunerna lade ned alla byskolor under utflyttningens tid, fem mil till närmsta skola, som drivs av en sossekommun, och sedan ytterligare femton mil till nästa skola, som också drivs av en sossekommun. Noll valfrihet, alltså.

Vi får också fundera på hur långt ifrån den svenska värdegrunden vi skall tillåta en skola att gå. Katolska och judiska religiösa skolor finner jag rätt okontroversiellt, det har funkat bra i decennier. Skulle vi acceptera en skola som öppet lär barnen om socialismens välsignelser (till skillnad mot alla dagens skolor som gör samma sak, men utan att säga något om det...)? En skola som låter barnen förstöra kropparna med elitidrott? Och, frågan vi alla väntat på: skulle vi acceptera en skola som lär ut att Koranen har rätt i allt? Som gammelkonservativ ser jag mycket positivt med en islamisk skola. I österland har de respekt för äldre, och jag tvivlar på att barn i Syrien får skrika hora åt sina lärare utan att erfara minst ett rejält kok stryk. Lär de små parvlarna sig läsa Koranen, så ligger de steget före många av sina vänner i den kommunala skolan: de har faktiskt lärt sig läsa. Begrepp som "elevdemokrati" och "trans-certifiering" hörs antagligen sällan på de muselmanska lärarkonferenserna. Å andra sidan kan vi inte ha en skola som lär ut att hedersvåld är bra, att Muhammed-tecknare skall avrättas, och så vidare. Gränser måste dras, och det är våra politiker sällan särskilt duktiga på. I värsta fall lierar de sig med fienden:

De fromma förhoppningarna

Häromdagen läste jag om novellen "Three Blind Mice", skriven av den i Sverige ledsamt underskattade SF-författaren Keith Laumer. Handlingen går ut på att tre människor hamnar på en öde is-planet ihop med ett gäng utomjordingar. De två grupperna försöker ha ihjäl varandra. För människorna går det bra, då de kan samarbeta, till skillnad från marsianerna som mest går i vägen för varandra. Då människorna växt upp på olika planeter kompletterar de även varandra väl. Den som växt upp på en höggravitationsplanet klarar av att baxa fram ett tungt vapen, den som växt upp på en ökenplanet kan hantera solgasset på isvidderna, och den som växt upp på en mörk planet kan navigera i de grottor de tar sin tillflykt till. Den röda tråden känns igen från Byggare Bob eller valfritt avsnitt ur tidningen Bamse. Så här långt hade vår artistelit nickat gillande. Mångkultur och kollektivt agerande is da shit!

Det går dock att vända på steken. I Sverige har vi nu fått såpass många och inför varandra obegripliga och inkompatibla kulturer att det är vi som är de icke-samarbetande utomjordingarna. NMR, F!, Sveriges Unga Muslimer och förortens knarklangare förstår inte varandra, och kommer aldrig jobba tillsammans mot samma mål.


Med detta i tankarna läser jag sen ett inlägg från den liberale debattören Andreas Johansson Heinö om invandring och integration. Han ägnar en hel del möda, utan att nämna dem vid namn, åt att övertyga moderaterna om att det är dags att åter plocka fram de dynamiska effekterna. Ett begrepp som moderaterna förr i tiden hånades för, när de ansåg att skattesänkningar skulle sätta fart på ekonomin och därigenom resultera i konstanta eller till och med ökande intäkter för staten. Vilket Reinfeldt I:s jobbskatteavdrag visade stämde.

Heinö håller med om det uppenbara: det är lättare att integrera våra existerande invandrare om vi slutar fylla på med nya. Samtidigt varnar han för att de sätt vi har att minska på invandringen kommer, via dynamiska effekter, försvåra integrationen och därmed motverka sitt syfte:

• Tillfälliga uppehållstillstånd minskar pull-effekten, så färre kommer hit, men de som kommer lär inte bli så intresserade av att bli en del av svenska samhället om de när som helst kan skickas hem igen.
• Slopad anhöriginvandring minskar pull-effekten, men gör också att de som är här inte vill integreras, då de inte vet om de kommer behöva åka hem till familjen eller ej.

Men är det så? Idag har vi gott om invandrare som tar sitt PUT och sina bidrag, och lever i icke-svenska enklaver. Eftersom de kan, utan någon som helst ansträngning. Om vi istället ställer om systemet så att endast den som är välintegrerad får PUT, bidrag och familjeåterförening, så kommer incitamenten att bli välintegrerad öka.

I sista stycket berättar Heinö hur vi skall göra, istället för att föra meningslös invandrings- och integrationspolitik:

"...generella liberala reformer av arbetsmarknad, av välfärden och av skolan."

Jäklar i mig, att det var så enkelt! Det är tydligen så enkelt att Heinö inte med en bokstav behöver antyda vilka dessa reformerna är, eller vilken effekt de kommer att ge. Lite synd. Lite som att jag inför nästa rymdprojekt skulle ge NASA rådet att "det ni behöver göra, grabbar, det är att bygga en raket".

Jag håller med Heinö att det behövs liberala reformer. Inte bara för arbetsmarknad, välfärd och skola, utan även av bostadsmarknaden. Det jag ställer mig väldigt undrande till är i vilken utsträckning det kommer lösa våra invandrings- och integrationsproblem, förlåt, utmaningar?

• Arbetsmarknad: Jag antar att Heinö syftar på lägre löner? Här tornar hindren upp sig. Det finns idag subventionerade anställningsformer, nystartsjobb, instegsjobb, och allt vad de heter, där nästan hela lönen betalas av staten, det vill säga du och jag. De som föreslår lönesänkningar som integrationslösning talar, föga förvånande, aldrig om nivån på invandrarlönen. Erfarenheterna av de subventionerade anställningarna tyder på att det är högst sisådär 10% av en vanlig lön som gäller. En lön det knappast går att leva på. En lön som inte kommer generera den skatt som krävs för att inte resten av kollektivet skall få punga ut för deras sjukvård, skolgång, pensioner osv. Svenska fackföreningar lär inte stillatigande acceptera att staten liberaliserar bort allt vad kollektivavtal heter. Eller har Heinö tänkt att vi skall ha särskilda blatte-löner?
• Välfärd: Här antar jag att lägre bidrag avses. Vilket ju lär krävas om man skall få någon att ta ett jobb till 10% av dagens löner. Hur kommer Svensson ta budskapet om att socialbidragen skärs med 90%? Eller är det tänkt att bidragen skall reserveras för svenska medborgare? Inte en dum idé, faktiskt, om vi slutar dela ut medborgarskap till var och en som efterfrågar det. Dock kan vi ju fundera en stund över de sociala konsekvenserna av att ha en stor, ointegrerad flyktingpopulation som inte har de pengar som behövs för att överleva. Social oro, månne? Stölder, våld, kaoz?
• Skola: Här blir jag riktigt nyfiken: vad innebär det att liberalisera skolan? "Liberalerna" vill, vad jag minns, förstatliga den. Själv vill jag hellre "konservativisera" skolan - ordning och reda, katederundervisning, fakta istället för värdegrund. Dock tycker jag Heinö missar att prata om volymerna. Volymen av de hundratusentals lärare som snart kommer saknas. Hur löses den pucken, liberalt, med ett stort inflöde av elever som inte talar svenska?

Det verkar som om jag och Heinö är på frontalkollision. Dock ser jag en enkel lösning på problemet. En kompromiss, där vi bägge får som vi vill:

1. Först gör vi som jag vill, och totalstoppar asylinvandringen. Arbetskraftsinvandringen får fortsätta med förnuft - det är helt OK för Ericsson att hämta in indiska programmerare, men "Ärlige Ahmeds krog & taxi" får inte importera slavjobbare på fejkkontrakt. Hur vi gör för att avgöra att en kinakrog som vill anställa en kock från hemlandet hellre än en Domuskock är ett ärligt företag eller ej, det har jag inte riktigt tänkt till på, dock.
2. Sen gör vi som Heinö vill, och liberaliserar politiken i lugn och ro. Efter ett tag har vi nått ett läge där skolan har gott om personal och goda resultat, det finns gott om bostäder, vi har en arbetsmarknad som skriker efter arabisktalande människor med halvdussinet års skolgång i bagaget.
3. När vi är överens om att samhället är i stånd att ta emot hundratusentals migranter från fundamentalistiska muslimska länder varje år - ja då öppnar vi kranen tillsammans.

Jag misstänker att vi aldrig kommer komma till punkt 3, utan redigt köra fast i leran i punkt 2. Men Heinö tror väl på sitt eget recept?

Bland tinnar och torn

Nu är religionen på tapeten igen, på flera fronter.

Muslimer i Växjö vill börja med böneutrop. Att Svenska Kyrkan är positiv är väl närmast en automatisk kontraindikation. Själv undrar jag varför den kyrka som är så snabb att välkomna allt utifrån, oavsett hur okristet det är, med sådan frenesi röker ut konservativa kvinnoprästmotståndare, de som förespråkar att även ofödda barn har rätt att leva, de som anser äktenskapet vara heligt, och så vidare. Min förklaring är förstås att det är vänsterns gökungar som nu gör sitt bästa för att putta ut de andra fågelungarna ur boet.

En lärarvikarie ville inte ta en kollega i hand. Skolan blev då väldigt tydlig med sin värdegrund, och vad den säger om att behandla män och kvinnor likadant. Vikarien och skolan gick skilda vägar, och nu vill vikarien ha skadestånd för diskriminering.


Då får vi ställa oss frågan: vad är rätt, och vad är fel? Skall alla som kommer till Sverige anpassa sig till de enhetliga värderingar vi har här (en enhetlighet som i sig kan ifrågasättas), eller bör vi vara öppna och toleranta för nya impulser och beteenden?

Här kommer ett böneutrop, så vi vet vad det är vi vill ta ställning till:


Betydligt mer angenämt att lyssna till än valfri schlagerfestival. Vi får dock fundera på hur ofta vi vill höra det.


Jag vill börja utredandet av detta garnnystan med ett inlägg av Ann Heberlein på Ledarsidorna. Heberlein tar upp en tråd som ofta tas upp av ateister: religionsfrihet innebär inte bara att den religiöse är fri att utöva sin religion, utan även att den icke-religiöse är fri att slippa påtvingas religion. Jag tror till och med att hon går så långt som att den icke-religiöse skall slippa utsättas för religion. Är det så, så går hon för långt.

Låt mig dra paralleller till andra friheter, för att förtydliga vad jag är ute efter.

Yttrandefrihet är friheten för dig och mig att säga vad vi vill. Privat och offentligt. Innebär den också friheten att slippa höra yttranden man finner obehagliga? Skall min rätt att säga neger eller Jehova trumfa din rätt att slippa höra ett förhatligt ord? Identitetsvänstern är inne på just det spåret, med deras "safe spaces" och "no platforming" där de gör sitt bästa för att fula ut och hindra meningsmotståndare att tala. Våra statsbärande partier jobbar just nu för att kväva yttrandefriheten ytterligare - något vi bör tänka på vid nästa val. Själv tycker jag yttrandefrihetens kärna är just att möjliggöra en öppen och offentlig debatt. En yttrandefrihet som bara gäller innanför det egna hemmets väggar är inte mycket värd. Dock finns gränser. Hur mycket skall moskéer, pride-parader, väckelsemöten och fotbollsderbyn få störa oss andra?

Pressfrihet är friheten för vem som helst att ge ut tidningar, utan ingripanden från statsmakten. Än så länge är det ingen som föreslagit att det också bör betyda friheten att slippa se löpsedlar utanför varenda ICA-butik.

Poängen jag försöker komma till med ovanstående är: nej, käre ateist, religionsfrihet innebär inte att du kan slippa att möta religiösa människor och religiösa praktiker utanför hemmets trygga vrå. Du kommer att få stå ut med kyrkobyggnader som mycket tydligt ser ut som kyrkobyggnader, Jehovas vittnen som knackar på din dörr, arbetskamrater som bär kors, slöja eller en liten prick på pannan, en frälst alkis som står på gågatan med mikrofon och försöker vinna människor till Jesus. Vad vi dock måste se till är att vi, och även kvinnor i förorten, slipper att religiösa mörkermän och -kvinnor tvingar oss att följa deras seder och tro. Oavsett om det är Muhammed, Jesus, Marx eller Judith Butler som är deras ledstjärna.


Vad gäller diskussionen, egentligen?

Jag tror en strid gäller vem som skall få ta plats, hur mycket, och på vilket sätt, i den offentliga miljön. Dags för ännu en parallell: reklamen. Vänsterfeminister motionerar emellanåt om att sexistisk reklam ska förbjudas, så att de skall slippa se den. Jag antar att de också har någon teori om hur patriarkala strukturer förmedlas och förevigas via reklamen. Vi till höger är emot, och anser att ägarna till väggar och ljusskyltar har rätt att själva välja hur de används.

Att ta plats via synsinnet verkar inte vara så kontroversiellt. Mediamarkt får med gigantiska skyltar visa att här har de en köplada. Muslimer och kristna får med tydlig arkitektur visa vilken religion som bjuds i deras lokaler. Svenska kommuner får, tyvärr, fylla stadsbilden med fula betonglådor.

Ljud är vi lite mer känsliga för. Dags för en anekdot.

Som fattig, ung student bodde jag en gång i tiden vid den röda cirkeln. Stadens rådhus befann sig vid den blå cirkeln. Rådhuset hade ett klocktorn, som bingade och bångade samma snutt som Big Ben i London häver ur sig. Dag och natt. Det var emellanåt nära att jag följde Guy Fawkes exempel och smög mig ned med en kruttunna i rådhusets källare. Ljud låter förbaskat högt på natten. Bakgårdens marskatter låg också illa till hos mig.

Här är en anledning till motståndet emot böneutrop. Vi vill slippa oväsen. Det går lätt att blunda eller vända bort huvudet för att slippa se obehagliga saker, men öronen är ständigt inkopplade. Parallellen med Hemglassbilen tycker jag är bra och riktig. Är det bara jag och den kände Malmö-profilen Percy Nilsson som vill sätta fyr på de där jämrans ljudmarodörerna från Hemglass?

En annan inte helt ovanlig anledning är att vi inte vill ha något jämrans Islam, eller några jämrans muslimer. Inte helt förvånande, med tanke på hur Islams budskap om kvinnans ställning går totalt på tvärsan med alla värdegrunder som anses så viktiga i Sverige. Själv har jag, som religiös extremist med annan inriktning, inget principiellt emot Islam i Sverige. Jag ser hellre religiösa än ateister runt ikring mig.  Jag har dock en praktisk invändning vad gäller Islam i Sverige: med den grupp muslimer som vi för närvarande importerar, till stora kostnader för oss själva, följer en rejäl nypa islamister. Islamister som de övriga muslimerna är ungefär lika ivriga att ta avstånd ifrån som sossarna var att ta avstånd från Honecker, Castro, Mugabe och så vidare.


Handskakandet, då? Själv skulle jag ge blanka sjutton i om någon valde att inte skaka hand med mig. Jag har stött på såpass många udda och tvära typer i arbetslivet att jag slutat bry mig. De som hävdar att det är kränkande emot kvinnor att inte skaka hand med dem har ett litet problem: de har i decennier skanderat "min kropp, mitt val". Okej, gäller det också muslimer? Själv känner jag såpass stort obehag när någon främmande tant får för sig att krama eller kindpussa mig att jag helt sonika sätter stopp för det. Jag struntar i om hon blir kränkt - min kropp, mitt val. Med frun gäller andra regler för närhet...

Dock skulle jag mycket väl kunna tänka mig att inte anställa någon som vid en intervju vägrar skaka hand. Inte för handskakningen, utan för vad den kan signalera. Det här kan vara en jobbig typ som kommer kräva halalkött på lunchrestaurangen, bönerum, raster för bön, och springer iväg till diskrimineringsombudsmannen stup i kvarten. Inte värt besväret. På samma sätt som jag skulle bli försiktig om personen ifråga börjat tala om patriarkala strukturer och skällt ut mig för sexistiska skämt, hållt ett långt föredrag om kapitalismens orättvisor, påpekat att hans deltagande i nationalsocialistiska marscher kommer kräva mycket ledighet, och så vidare.


Mycket prat och lite ull, ovanför. Leder detta tugg någonstans? Hur skall vi göra?

• Vi ska säga NEJ till böneutrop. Vi skall värna om vår ljudmiljö. Analogt skall vi också vägra lokala matbutiken att sätta upp högtalare som vrålar ut "Kom, kom till ICA nu". Vi ska också förbjuda Hemglassbilens tutande - det är ju redan förbjudet att använda biltutan till annat än att varna för fara. 
• Religionsfriheten är irrelevant här. Alla skall få delta på samma villkor. Inga särlagar. Och när jag är inne på det ämnet: bort med lagen om hets mot särskilda, privilegierade grupper. 
• Eftersom jag är konservativ, vill jag likt Heberlein inte förbjuda kyrkklockor. De ringer inte särskilt ofta, och är en gammal svensk tradition. Och de håller klaffen på natten. Att Eddie Meduza-kulten skall få fortsätta rulla runt våra småstadstorg i bullriga bilar och spela "Mera brännvin" på hög volym till innerstadsbornas förargelse är jag också positiv till.
• Blekfeta 50-åriga gubbar som köper HD och rensar ut ljuddämparen så de väcker hela byn när de drar iväg, bör det vara skottpengar på. Ja, jag kör MC själv. Med originaldämpare. Vill du ha mer ljud, brumma med läpparna som andra femåringar.

Skall vi tillåta Islam, då? Ja, det är med Islam som med invandringen. Så länge invandringen är liten är det inga problem att ha öppna gränser och fri invandring. Det är när hundratusentals kommer som man måste säga stopp. Det är helt OK att ha Islam fritt i Sverige så länge det inte finns för mycket muslimer. Tjugo pakistaniska programmerare är inte ens en utmaning. Två miljoner afghaner innebär kaos.

Dags alltså att stoppa muslimsk asylinvandring. Nej, belägg det. Så som läget ser ut i våra förorter är det dags att stoppa all asylinvandring. Tills Dan Eliasson rett ut läget. Är vi beredda att vänta?

De muslimer som finns här får utöva sin religion - inom vissa gränser. Månggifte bör givetvis totalstoppas. Samtidigt kan man fundera över huruvida den svenska seriella monogamin är en rimlig praxis. Som konservativ anser jag att heliga, eviga löften är just heliga och eviga. Halalslakt får underkastas djurskyddslagarna. Könsstympning är förstås ett otyg, och eftersom vår svenska värdegrund säger att män och kvinnor inte får särbehandlas utgår jag från att en enig riksdag snarast förbjuder avsnoppning av pojkar.

Muslimer är även välkomna att (försöka att) missionera och sprida sin religion. Liksom Jehovas och Mormoner är de välkomna att besöka mig och diskutera religiösa djupsinnigheter. Så länge de står ut med sådana här bilder på väggarna: