De där hemska omröstningarna

Det är mycket som inte gått den rätta vägen på sistone. Först röstar svenska politiker för att stoppa invandringen med hjälp av nya, striktare lager, sedan röstar britterna för att stoppa invandringen genom att gå ur EU. Etablissemanget brister ut i gråt och tandagnisslan, och sliter sitt hår. Allt är förlorat!

Nix. Jag har smarta vägar framåt, vad det än gäller.

I EU ser det lite mörkt ut för Sverige framöver. En nettobetalare, britterna, drar sig ur. Vi kan väl alla räkna ut att det inte blir Frankrike eller Grekland som tar notan, eller att EU skulle tänka sig att dra ned på utgifterna. Så vad gör vi, för att inte stå med svarte-petter? Kolla in denna karta:

Commonwealth. Några välutvecklade, engelsktalande länder: Kanada, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland. Indien, en av världens folkrikaste nationer, förvisso plågad av korruption, men på gång. Samt diverse länder i Västindien, Afrika och Asien därtill.

Jag föreslår att Sverige resolut drar sig ut ur EU, och begär att få gå med i Commonwealth istället. Och sedan gör vårt bästa för att övertala norrmännen att hänga på. Med bra handelsavtal borde vi till rimliga priser kunna få kanoter från Kanada, iskall öl från Australien, ljummen öl från England, whisky från Skottland, bara brith från Wales, rom från Västindien och arbetskraftsinvandrande kockar från Indien. Samt exportera gröna ärtor - till alla utan tyskarna. Vad mer behöver man?



Den nya svenska invandringspolitiken, sedan. Biskopar är i tårar efter omröstningen. Twitter exploderar. Men jag har lösningen!

Som vanligt, så behöver vi inte vänta på revolutionen eller ens majoritet i riksdagen. Det är bara att spotta i nävarna och sätta igång. Alla som vill ha en rejäl invandring skapar helt enkelt en förening. En förening dit alla medlemmarna sedan donerar en rejäl summa pengar, förslagsvis ca 10-50% av sin bruttoinkomst. Va, för mycket? Men för helvete - värderar ni människoliv i pengar, era fascistsvin!? Slanta upp nu, bara. Kändisar och biskopar går givetvis först i ledet, jag tror dessa nog kan fås att donera alla de pengar de sparat genom sina bolagsaffärer. Eller i alla fall en pizza och Netflix i månaden.

När ni väl har pengarna, så utnyttjar ni att Sverige fortfarande har öppet blås för arbetskraftsinvandring. Ni anställer helt enkelt invandrare i stora mängder. Livstidsanställer. Genom att ni, genom de medel ni samlat in, betalar konkurrenskraftiga och vita löner, så kommer statskassan att få in så mycket i skatt att välfärden är räddad. Inga skenanställningar här, inte. Ni ser även till att bygga ordentliga bostadsområden till de ni anställer. Visst, ni själva kommer bli lite fattigare och kanske inte ha råd med en andra bil, ny platt-TV eller hämtpizza. Men tänk så många liv ni kommer ha räddat.

Vad gör ni då med de ni anställt - vilka sysslor ska de utföra? Det är inte direkt någon brist på uppgifter här i landet - det det är brist på är någon som är villig att betala för uppgiftens utförande. Och betalningen har ju ni redan fixat, med egna medel. Vad sägs om att erbjuda ordningsvakter i förorten? Extra händer i skolan, det där som gymnasister skulle sättas på? Jordgubbsplockning? Jag överlämnar med varm hand åt er fantasi att hitta lämpliga uppdrag. Kom ihåg, ju mer pengar ni kan dra in på att hyra ut er arbetskraft, desto fler kan ni ta in nästa år. En tung lärdom man får som företagare: det är inte bara att önska sig pengar av andra, intäkterna måste minst match utgifterna. En lärdom ni nog kan behöva.

Låter det här orealistiskt? Alls icke! Ni glömmer väl inte att ni har 87% av Sverige bakom er? Med en så enorm mängd människor villiga att ge, så blir intäkterna enorma. Kan detta funka vi skatteintäkter, så kan det även funka via frivilliga bidrag. Det borde till och med gå bättre, då människor normalt är mer villiga att ge till en sak de stödjer och tror på, än att se sina pengar trilla in i ett svart skattehål - i det senare fallet tar man hellre ut lönen via ett bolag i stället och behåller pengarna själv, har jag hört ryktas.

Som Ingemar Stenmark säkert hade sagt: de' är bar' å kör!

Over and out?

Så har britterna röstat för utträde ur avträdet, som landets EU-motståndare nog hade sagt. Premiärministern kommer så småningom avgå, verkar det som.

Vad händer nu, då? Vi vet ju från Sverige hur stor tillit politikerna har till folkomröstningar. Noll. Men kanske de är lite mer böjda att följa folkviljan i Storbritannien. Vi får se. Jag ser några alternativ:

1. Alla struntar i folkomröstningen och kör vidare som om inget hade hänt. Kanske inte så sannolikt, med tanke på premiärministerns avgång.
2. Britterna använder folkomröstningsresultatet till att förhandla sig till ett markant bättre avtal med EU, men förblir i unionen.
3. Britterna börjar genast arbetet med att isolera kontinenten.

Följderna för både britter och resten av EU kan bli stora. Men, det viktigaste är förstås, som vanligt: hur slår detta på oss svenskar? Hur skall vi hantera den tsunami av oro som väller in emot den svenska kusten västerifrån?

Svenska pensionärer, som hoppats att kunna njuta sitt otium på den brittiska solkusten - hur blir det med dem? Får de tillgång till den fina brittiska sjukvården? Eller kommer de tvingas sitta kvar i ett regnigt och blåsigt Göteborg?

Svenska ungdomar som åker på språkresor, då? Där är nog ingen fara. De rapporter jag fått från brittiska skolbloggare pekar på att svenska elever även i fortsättningen kommer känna sig som hemma, då även brittiska skolor har världsfrånvända flumpedagoger, disciplinbrist och fallande skolresultat.

Den grupp som drabbas värst tror jag är de britter som idag bor i Sverige. På grund av nyuppkomna handelshinder (ett rasande EU sätter engelska kanalen i blockad) kommer det bli brist på deras basföda:

Japp, alla britter är uppfödda på och älskar Marmite. Eller hur? Jag ser framför mig hur mobbar av britter med brist på b-vitamin drar fram på Stockholms gator, kastar sten och bränner bilar. Allt för att de inte får sin dagliga fix.

Men lugn. Det finns en räddningsplanka. I Australien finns tydligen ungefär samma produkt, under annat namn. Vi får importera därifrån istället.

Äntligen har Migrationsverket vaknat!

Ni har kanske läst om hur Migrationsverket tecknat avtal om att få använda ett gigantiskt kryssningsfartyg (allt som är större än min ungdoms Mirror-jolle är gigantiskt...) att inhysa migranter i? Alla hackar nu på Migrationsverket, eftersom båtens ägare verkar vara halv- eller helkriminella och ingen kommun vill låta båten ankra.

Men jag ser en plan. Jag ser framför mig hur båten försöker landa i kommun efter kommun, tar emot några hundra asylsökande för att sedan få dra vidare. När sedan båten är full, så tuffar den sakta söderut till någon stilla hamn i Libyen där den släpper av sin last. Sedan åter till Sverige, där proceduren upprepas.

Båten tar 1800 passagerare. Ygeman ville utvisa 80000. Efter drygt 40 resor har vi nått målet. För de som blir över kan vi chartra Romsons skuta - förutsatt att den klarar miljöprövningen.

Liten lathund för extremister

Käre extremist-kamrat!

Har du liksom jag snöat in på en gammal dammig bok, och följer alla regler och föreskrifter däri? Delar du upp världen i de rättrogna å ena sidan, och de otrogna hundarna å andra sidan? Finns det ett himmelrike för de dina, och ett helvete för de andra? Dags för en predikan.

För oss fundamentalister är den sekulära staten vår bäste vän. Det är statens ointresse av religioner och ideologier som gör att vi fundamentalister kan bete oss som vi vill i samhället. Det finns en anledning till fetstilen här ovan, vi skall inte förväxla stat med samhälle. De som vill att religion skall vara en privatsak, som utövas i hemmet, är inte det öppna samhällets vänner. De är det öppna samhällets fiender, i lika stor utsträckning som de som idag vill att homosexuella skall hålla sitt kelande och kramande inom hemmets fyra väggar.

I Monty Pythons efterföljd kan vi fundamentalister ställa frågan: vad har den sekulära staten någonsin gjort för oss? Mycket, visar det sig. Jämför med de religiösa staterna runtom i världen. Religiösa fundamentalister flyr dessa stater i drivor. Detta eftersom den religiösa staten endast tillåter en tolkning, och hugger huvudet av alla som inte delar den tolkningen. "Värdegrundsdemokrati" in absurdum. Det är i den sekulära staten som muslimer kan hylla Allah samtidigt som judarna hyllar Jahve, vi kristna hyllar Jesus och de där till vänster hyllar Mao och Che. Den sekulära staten är alltså det som möjliggör en rik flora av religiös extremism!

För att åtnjuta den frihet som den sekulära staten ger oss, måste vi ge lite tillbaka. Vi måste stå ut med att andra extremister, med andra åsikter, rör sig öppet i det öppna och mångkulturella samhället. Muslimer som går till moskén får stå ut med att det ligger en bögklubb i samma kvarter. Kristna som går till kyrkan får stå ut med att där finns en swingerklubb i närheten. Ja till livet-föreningen får stå ut med att det ligger en abortklinik om hörnet, samtidigt som lokala F!-klubben får stå ut med att Ja till livet har sin lokal nästgårds.
Ja, du har rätt att leva ut din ideologi och att ha dina fördomar intakta. Ja, du har rätt att tycka illa om andra människor och/eller deras leverne. Nej, du har inte rätt att ta till handgripligheter för att stoppa dem.

Vad har jag då för råd till dig som ser synd och orättfärdigheter omkring dig, förutom att gå hem och ta en kall dusch? Låt oss definiera en reaktionstrappa:

1. Hålla det för sig själv. Du har upprört dig över någons sexuella beteende, eller blivit arg för att ha blivit omkörd av en snobbig stekare i pappas BMW. Du noterar att det de gör är fel, och lovar dig själv att så skall du minsann aldrig göra själv.
2. Missionera. Du skriver sura blogginlägg om saken, eller går runt på staden med plakat och skanderar i kör ihop med meningsfränder.
3. Trakassera. Du kontaktar syndarnas arbetsgivare för att pressa dessa att avskeda eller korrigera syndarna. Du startar twitterstormar som driver upp hat och förakt.
4. Eliminera. Du skaffar ett lämpligt vapen, letar upp syndarna och förpassar dem till helvetet. Eventuellt låter du sedan polisen skicka dig direkt till himmelriket.

Alternativ 1) och 2) här ovan är hur vi hanterar åsiktsskillnader i det öppna samhället. Du, liksom jag, har full rätt att med ordets och det goda exemplets makt övertyga resten av Sverige att din vision om himmelriket på jorden är den rätta. Vi har också möjlighet att strunta i att alla inte tycker och gör som vi.

Går du på alternativ 3) är du inte min fundamentalist längre. Då är du det öppna samhällets förstörare, och åsiktskorridorens och värdegrundsdemokratins fanbärare. Du bryter inga lagar, men du bryter mot god sed och civiliserat beteende. Du är inte min vän.

Går du på alternativ 4) är du min fiende. En låst celldörr och en diet av vatten och bröd är vad jag hoppas på i din framtid.

För att reta de intoleranta kommer idag inte den vanliga Muhammed-bilden, utan en video med Tom Robinson istället. Titeln, och dagshändelserna, lär förklara varför. Låtom oss hoppas, att de intoleranta blir så upprörda att de emigrerar.

Dags för ett manifest

En lägesbeskrivning

Alliansen pratar mycket om alla fel regeringen gör, och allt som regeringen inte gör, men verkar inte särskilt intresserade av att ta över. Från partitaktisk synvinkel kan sådant maskningsspel ges viss förståelse. Tro dock inte för ett ögonblick att jag gillar det! Jag har ingen lust att 2018 lägga min röst på en allians som för egen vinnings skull ignorerat landets misär.

Voffor gör di på dette viset, då? Jag misstänker att de helt enkelt saknar en plan. Saknar samsyn. Visst, de kan fälla regeringen, men hur sen själva regera? Är det Birgitta Olssons eller Ebba Busch-Thors familjepolitik som skall gälla? Är det Billström eller Lööf som bestämmer hur öppna gränserna skall vara? Skall hela landet eller bara Stureplan leva?

Mitt förslag är att de istället för att fokusera på det halvtomma glaset definierar om det till halvfullt. Att de fokuserar på några områden där de är överens, eller där de kan få borgerliga väljare att utbrista i ett djupt känt "äntligen", och talar tyst om resten. Låt helt enkelt vart parti få en hjärtefråga som de får driva, utan protester och käbbel från övriga.

Manifestet

Låt oss börja med Moderaterna. Under sin regeringstid har de inte direkt gett något större förtroende vad gäller försvarspolitik eller invandring. Oavsett vad de säger nu, har jag svårt att tro att det blir så mycket verkstad efter valet. Så låt dem hållas till sin paradgren: att sänka skatter. Moderaterna får i uppgift att sätta ramarna för budgeten, och hitta saker som staten skall sluta lägga pengar på. Föreningar får själva klå sina medlemmar på pengar. Genustrumpeter får tutas i på fritiden. Biståndet ändras från ett enprocentsmål där man frenetiskt letar projekt att slänga pengar efter, till ett effektivitetsmål där inga pengar ges till korruption eller slöseri. Arbetslinjen förblir gällande. Icke-medborgare får kvalificera sig till välfärden.

Liberalerna får hand om skolan. Ordning och reda, blir parollen. Långsiktiga målet är klättring i PISA-statistiken. Dessvärre lär det ta mer än 100 dagar, så några kortsiktiga åtgärder får föras fram inför valet. Totalrenovering av lärarutbildningen, där flummet sparkas ut, disciplinen släpps in, och fokus på goda ämneskunskaper ökar. Vill ni förstatliga skolan? Kör på, det är ni som styr på skolans område. Uppstädning i direktiven till skolorna, där värdegrunden blir omodern och disciplin, "ordning och reda" och nivåuppdelning blir dagens melodi. Vinster i skolan är vi för - hur driver man företag utan vinst - men vi för också fram förslag som skall slå emot vinsterna och skolvalens baksidor. Det är lika illa oavsett om det är en snål kommunpolitiker eller en girig kapitalist som försnillar pengar. Att över en natt lägga ned en friskola, skall det vara möjligt?

Vi kådisar får familjepolitiken i knät. Budskapet till familjen skall vara tydligt: vid köksbordet är det ni som bestämmer, inte Ebba. Med en kristdemokratisk politik är det familjen som är grunden i att skaffa och uppfostra barn. Nej, vi kommer inte förbjuda ensamstående föräldraskap - men vi lär inte anstränga oss över hövan för att uppmuntra det. Förvisso kommer staten att solidariskt finansiera barnomsorg för alla som behöver det, men som ensamstående får du, liksom familjer, räkna med att själv langa fram vad det kostar att ha barn. Vidare kommer vi återinföra sambeskattningen - eller ta bort de progressiva skatterna så det inte spelar någon roll vem som betalar vilken skatt. Vi kommer även vilja införa en "barnomsorgspeng", där varje föräldrapar får de pengar i handen som staten finansierar barnomsorgen med, med full frihet att välja hur omsorgen skall skötas - inklusive att mamma stannar hemma och fyller hemmet med doften av fruns bak. Eller pappa. Kvinnofälla? Nej, en liberal regering anser inte att det är att gillra en fälla att låta människor göra fria val.
Självklart kommer vi även vilja få in rätten till samvetsfrihet i lagen. Om vi tar med en passus om att det är en mänsklig rättighet att slippa dela kopiator med en sverigedemokrat kan vi nog till och med få Dinamarcan att rösta ja.

Centern får invandringspolitiken. Nej - där skämtade jag, den regeringen skulle inte överleva valnatten. Istället får centern en gammal profilfråga: hela landet skall leva. Det är inte bara Limhamn och Östermalm som ska ha fungerande service och poliskår. Även i Rosengård och Korpilombolo skall man kunna ringa polisen när det är inbrott, eller när grannen spottar på en för att man inte är rätt klädd för skoteråkning. Westerholm hade häromdagen en idé om att glesbygdens intäkter skulle stanna i glesbygden. Intressant, men kanske en lite väl radikal omvälvning av statens pengainflöde. Låt oss börja med att återinföra nattväktarstaten i glesbygden: poliser i varje kommun, postkontor, tingsrätter, skattekontor, och så vidare. Gärna några regementen. Statliga verk som bara producerar trams kan lika gärna producera det i Mellerud som i Stockholm. Turismen ges en injektion i armen genom att lokala producenter tillåts sälja alkohol. Kanske Stureplanscentern även vill driva legal cannabisodling?

Å sen då?

Tror ni att alliansen får egen majoritet på detta manifest? Det tror inte jag. I bästa fall blir alliansen det största blocket, men med tanke på den rasande kampanj och hatstorm som kommer slå emot alliansen från kulturliv och vänster får de nog vara glada om de blir det största blocket av de tre. Ni minns väl stormen när sossarna ville ta bort anslagen från några Medelhavsinstitut? Tänk då tanken att vi plockar bort bidragen från hela föreningslivet...

Nej, fler röster måste till någonstans ifrån. Vi har redan prövat hur bra det går när man lutar sig emot Miljöpartiet. Jonas Sjöstedt är inte ett mer troligt alternativ. Det är dags att ta tjuren vid hornen. Ja, hurpass mycket tjur Åkesson är får väl hans kvinna svara på, men ni fattar poängen: det är dags att kontakta SD.

2014 hade alliansen med visst hopp om framgång kunnat gå till Åkesson och säga "om du får igenom ett par av dina rasistiska, nazistiska invandringsfientliga propåer så röstar du ja och amen till allt annat vi hittar på". Nu när denna rasistiska, nazistiska och invandringsfientliga politik med råge överträffats av S, M, L och KD så är det lite sent påtänkt. Den som föreslår SD att lägga sig platt i utbyte mot invandringspolitiska gentjänster lär mötas av ett gapflabb.

Jag föreslår att vi istället erbjuder SD en plats i regeringen. Jajamän, ministerposter! Enligt den kända principen "bättre att de är i båten och pissar ut, än tvärtom". I och för sig finns det ju sådana som vissa miljöpartistiska statsråd, som inte verkar ha några problem med att både pissa i båten och de egna brallorna genom att kalla den politik man nyss kom överens om som "skit", men en gräns för hur korkade SD-rikspolitiker är finns väl ändå?

Två saker kan hända när SD släpps in i regeringen. De kan växa med uppgiften, och visa att de klarar att ta ansvar för Sverige och med kraft driva sina departement. Då har Sverige en dådkraftig regering som styr åt rätt håll - vad är fel med det? Att man därigenom "normaliserat" SD, dvs behandlat dem som folk, har jag svårt att se problemet med. Som Bamse säger, så är det bättre att plocka med Vargen i gänget än att mobba ut honom. Han kan visa sig vara en rätt trevlig prick. SD kan också trampa i klaveret på samma sätt som MP: ministrar med kopplingar till Putin och högerextrema insatsstyrkor, offentliga uppror mot den egna politiken, selfies med nazister på riksdagsrummet, två år utan någon som helst aktivitet på departementet. Då lär SDs väljarstöd gå samma vägen som MPs, och alliansen har chans på egen majoritet nästa val.

Jag föreslår att SD får posten som bostadsminister. Va, en Sverigedemokrat på en av landets viktigaste poster!? Lugn, lugn. Vi vet ju redan alla att inte ett skvatt kommer hända på bostadsfronten. Att marknadshyror införs, eller att planmonopolet avskaffas, kan vi glömma. Det enda som kan hända är en oändlig räcka otillräckliga utspel som inget ändrar. Det här är en kamikazepost, som vi ger till SD enbart för att jävlas med dem. Och för att ingen annan vill ha posten.

På den post som har hand om landets gränser vill jag också se SD. Deras talesperson i frågan är Kent Ekeroth, en man vi väl alla känner till? Jag ser fram emot uttalanden om kulsprutetorn på Öresundsbrons pyloner. Lite kul får vi väl ha? Gränsen lär i vilket fall förbli solitt stängd; så stängd den kan bli utan en mur mitt i Öresund.

Det vore också kul om vi kunde klämma in Richard Jomshof någonstans på utbildningssidan, trots att det är Liberalernas domän. Dels för att se kroppsspråket när Birgitta Ohlsson och Jomshof sitter sida vid sida på presskonferenser, dels för att se minen på de skolledare som tidigare blockerat honom från jobb för hans åsikter skull när minister Jomshof kommer på inspektion. Att sparka någon för deras åsikters skull är något varje liberal borde protestera högljutt emot. Dessvärre har ju S och MP tydligt visat på hur dåligt delade departement kan fungera; bägge sidor blockerar de andras förslag och inget blir gjort. Sen finns också vissa praktiska problem. Tänk hur desperata departementets fastighetsskötare kommer bli: här har de just lyckats få in nya toaletter för alla de juridiska kön MP:arna kan hitta på, så skall de plötsligt bygga ett nytt gäng "SD only"-toaletter enligt känd sydafrikansk modell så inte liberalerna blir besmittade. Men kanske att "it's complicated"-toaletterna bara kan ometiketteras. Liberalerna verkar ju, deras logga att döma, rätt så hemma i sin könstillhörighet.

Jag har ett litet hopp om en humoristisk valrörelse. Med en tyvärr tämligen lång transportsträcka dit.

Om vinst och förlust i skolvärlden

 Problemet

Återigen mullrar det lite i sosse-leden om vinst i välfärden, eller snarare om att det inte skall kunnas tas ut någon vinst i välfärden. Först var det fel på riskkapitalbolagen, och nu när ett riskkapitalbolag tänker börsnotera ett företag så är även det fel. Jag misstänker att vänsterns bild av kapitalister, företagare och entreprenörer kommer härifrån:

Dock får vi se positivt på de senaste tongångarna. Det var inte så länge sedan som sossarna var socialister, som meddelst lönknyckarfonder försökte ta över hela näringslivet. Att de nu har accepterat marknadsekonomin till den grad att bara vissa verksamheter anses inte behöva vinst är ett gigantiskt framsteg. Socialister är ett j-la skit, men nu har verkligheten baxat dem ända hit!

Min syn på det hele

Får man förklara hur riskkapitalbolag funkar? Jag har jobbat i företag som drivs av sådana. Deras affärsidé är att hitta bolag som har en sund förutsättning att bli bra, men som för närvarande drivs av ett gäng klydderövar. De sparkar ut klydderövarna med röven före, sätter in en egen ledning, och pumpar in pengar under ett antal år för att få företaget på fötter. Efter ett tag, om allt gått väl, så har företaget ökat så pass i värde, eftersom det ökat omsättning och vinst, att riskkapitalisterna kan sälja företaget vidare eller börsnotera det och på så vis få igen sina insatta pengar - med råge. En affär där även de anställda, som annars hade fått se sitt misskötta företag gå i graven, är vinnare.

Som vanligt undrar jag varför vänstern inte oroar sig för förlusterna i välfärden istället. Verksamhet som bedrivs i offentlig regi skickar förvisso inte sina pengar till anonyma konton i Panama. Inte verksamhet utanför Göteborg, kan vi i alla fall hoppas. Däremot skickas ofta pengarna rakt ned i sjön.

Det är, som socialismens kritiker tagit upp förr, väldigt lätt att slösa med andras pengar. Låt mig ta ett exempel från min hemstad, Lund. Där finns två internationella skolor (med internationell avses här inte en svensk skola som följer svensk läroplan, men håller lektioner på andra språk än svenska, utan en skola som följer en annan läroplan). Den ena skolan är kommunal, den andra privat.

Här är den byggnad som den kommunala internationella skolan snart skall flytta in i:

Pampigt? Jovars. Till skolan hör en rejäl skolgård med gräs och gamla träd, och en rejäl damm med änder i. Skolan tycker dock att byggnaden är lite i minsta laget, och en rejäl gymnastiksal måste man ju ha, så kommunen håller som bäst på och bygger ut. Bara kostnadsökningen hamnade visst på 50 miljoner.

Här har vi den privata internationella skolan:

Där finns en minimal skolgård (innergård), som delas med lunchrestaurangen intill och därmed inte är tillgänglig lunchtid under uteserveringssäsongen. Gymnastiksal? Icke, man hyr in sig på gym eller joggar i parken bredvid.

I en marknadsekonomi kan ett företag, om man satsar rätt, gå med vinst. Utan vinsten skulle, tvingas en påpeka, investerare vara måttligt intresserade av att sätta sina pengar i företaget. I det läget skulle det ju vara mer vettigt att köpa statsobligationer för pengarna och få en, förvisso inte hög, men dock garanterad vinst.

Sen kommer den andra sidan av myntet, som socialister ofta missar: företag kan gå med förlust! Om man köper på sig ett stort schabrak till hus, bygger ut det för en massa sköna miljoner, och sen inte får några intäkter, så går man omkull. Eller får skjuta till mer pengar. Inte så kul. Just därför brukar privata företag tänka till ett par gånger extra innan de börjar investera. Just därför har det historiskt visat sig att marknadsekonomi är vida överlägsen planekonomi, både vad gäller att skapa nya produkter ingen visste de behövde och vad gäller att undvika resursslöseri.

Men - skolvärlden är ju ett ymnighetshorn, där pengarna alltid strömmar ut, garanterat av staten? Nej. Pengar får man när man lockar till sig och behåller elever, något som inte går av sig själv. I Lund är föräldrarna välutbildade, välinformerade och kräsna. Utbudet av elever är inte heller oändligt.

Men är man en kommunal skola kan man strunta i sådana petitesser. Lokalkostnader står kommunen för, oavsett om det finns några elever i lokalerna eller ej. Vilket gör att tröskeln för att göra en frejdig expansions-satsning blir lite lägre, för de som inte behöver ta konsekvenserna av ett felslut.

En apologi för vänstern

Vet ni vad? Vad gäller Krösus Sork ovan (är förresten inte det en rasistisk nidbild av japaner...), så har faktiskt vänstern rätt! Det finns en och annan filur av den kalibern. Närhelst godtrogna naivister - vilket offentlig verksamhet verkar vara fullt av - delar ut pengar så samlas dessa filurer som flugor runt en hundlort.

Återigen kan konstateras att vänstern tagit ett stort kliv framåt, i verklighetens riktning. När jag var ung sågs den som vågade hävda att bidragstagare kanske fuskade som en ond människa. Nu är det vänstern som leder kritiken emot de fuskare som plockar ut assistansersättning utan rätt därtill. Välkomna på barrikaden, kamrater!

Vi som vill ha valfrihet och offentlig finansiering inom skolvärlden måste erkänna att det finns de som inte vill skolbarnen väl. De som gärna skulle starta en verksamhet som för Oliver Twist in i 2000-talet:

 

 

Ger vi skojare och yrkeskriminella en chans, så kommer de ta den. Vi minns väl jobbcoacherna? Vi har väl läst om hur en del företag sätter i system att anställa folk med lönen betald av staten?

 

 

Det finns problem inom skolvärlden, problem som drabbar våra barn rätt emellan ögonen:

• Betygsinflation. När skolor konkurrerar om elever, är det frestande att ge lite högre betyg än det kanske finns täckning till när Lisas eller Pelles föräldrar ringer och är rasande över att deras älsking inte fått högsta betyg och hotar gå till rektor. Eller när rektor pressar på. Eller när lärare på samma skola konkurrerar om högre löner - vem vill vara den i kollegierummet som har lägst betygsmedel?
  Att återgå till en skola där föräldrar inte får välja anser jag är att kasta ut barnet med badvattnet. Men vad sägs om att återinföra studentexamen och de fruktade censorerna? Så ger vi våra gymnasieungdomar återigen rätt att sjunga "för vi har tagit studenten" för full hals.
• Totalt j-la kaos. Det är inte de fina privatskolorna som är överrepresenterade när media rapporterar om våld mot lärare, våld mellan elever och elever som fullständigt skiter i om de ska vara på lektionen eller ej. Här är det kommunerna som måste tas i örat och fås att inse att skolan är deras uppgift, en uppgift som de inte kan hantera som en kassako. Eller, vilket jag helst vill, så får staten ta över. Under tiden fortsätter jag på fullt allvar hävda att vi borde anställa några hitimmigrerade afghanska bergskrigare med gevär som får patrullera skolkorridorerna. Eller varför inte ge de däringa tolkarna som regeringen inte vill ha hit en uppgift, så de kan arbetskraftsinvandra?
• Undermåligt lärarmaterial. Lärarhögskolorna är ett skämt, mitt förslag är att riva ned och bygga upp från början igen. Med all 68-forskning utrensad och ersatt med empiriskt validerad forskning. Under tiden bör alla lärare med lärarlegitimation erbjudas en sån där Gudrun Schymansk omprogrammering.
• Att mäta är att veta. De kvalitetskrav som nu förs fram är jag kritisk till, de går ofta ut på att allt skall utföras som det görs idag: samma lärartäthet, samma sorts dammiga skolbibliotek där man letar och letar men ändå inte hittar en Piff, samma gymnastik. Jag vill istället för "hur" fokusera på "vad": att vi ställer upp kriterier på vad eleverna skall lära sig, och att dessa kriterier sedan utvärderas av en opartisk instans. Studentexamen, måhända? Samt diverse kontrollstationer dessförinnan.

Det finns mycket att göra. Klockan tickar. Tick, tock.