Den koloniala blicken

Nej, den koloniala blicken är inget nytt, även om den blivit populär inom de senaste årens postmodernistiska och postkoloniala svammel. Redan George Orwell noterade den på 30-talet, här ur essän Marrakech:

"As they went past a tall, very young Negro turned and caught my eye. But the look he gave me was not in the least the kind of look you might expect. Not hostile, not contemptuous, not sullen, not even inquisitive. It was the shy, wide-eyed Negro look, which actually is a look of
profound respect. I saw how it was. This wretched boy, who is a French citizen and has therefore been dragged from the forest to scrub floors and catch syphilis in garrison towns, actually has feelings of reverence before a white skin. He has been taught that the white race are his masters, and he still believes it.

But there is one thought which every white man (and in this connection it doesn't matter twopence if he calls himself a Socialist) thinks when he sees a black army marching past. "How much longer can we go on kidding these people? How long before they tum their guns in the other direction?"

It was curious, really. Every white man there has this thought stowed somewhere or other in his mind. I had it, so had the other onlookers, so had the officers on their sweating chargers and the white NCOs marching in the ranks. It was a kind of secret which we all knew and were too clever to tell; only the Negroes didn't know it. And really it was almost like watching a flock of cattle to see the long column, a mile or two miles of armed men, flowing peacefully up the road, while the great white birds drifted over them in the opposite direction, glittering like scraps of paper."

Orwell hade som ung man varit runt i det brittiska imperiet. Även i "Shooting an Elephant" beskriver han "white man's burden".

Men vad har då det med oss att göra? Vi i Sverige har ingen kolonial historia, inga negerarméer som marscherar förbi med vapen i hand.

Jodå. Vi har de senaste decennierna lyckas skapa oss våra alldeles egna kolonier. Kolonier där invånarna har noll respekt för den vite mannen och hans poliskår. Kolonier där det är sport att i grupp leta upp rånoffer eller skjuta raketer. Kolonier som den svenska ordningsmakten retirerat ifrån.

Vem är det som tar stöten när statsmakten vacklar och krigsherrarna tar över? Även där kan vi lära läxan från fallerade stater söderöver: det är lokalbefolkningen som får ta smällen. Samma här i Sverige. De kristna invandrare som inte vågar visa sina kors. De muslimer som är av fel inriktining. De kvinnor som inte vågar gå ensamma ned i tvättstugan. Det är dessa, de som Orwell skulle vara den förste att stå upp för, som får lida för svenska statens försummelser.


Det är dags att sätta ned foten. Hårt och resolut. Jag vill ha två fötter stadigt på marken:

• Ordningsmakten, som jag varit inne på tidigare. En polis som är närvarande och upprätthåller lag och ordning. Nolltolerans.
• Skolan. Staten skall ge möjligheter och ställa krav - bådadera är det dåligt med idag. Staten måste rycka upp sig och erbjuda en skola värd namnet, en skola där det är tyst i klassen, alla förväntas kommer i tid, och katederundervisningen lär ut fakta och kunskap. Samtidigt måste eleverna rycka upp sig. Den som missköter sig åker ut ur klassrummet. Åtgärder trappas raskt upp. Sista slutstationen för den oförbätterlige syndaren blir en uppfostringsanstalt någonstans djupt inne i de norrländska skogar som redan Reinfeldt insåg kan svälja ett oändligt antal människor utan spår.