Frihetens förgörare

Hoten mot vårt öppna samhälle haglar.

Häromveckan avgick ett socialdemokratiskt kommunalråd i skånska Skurup efter att han blivit utsatt för ett högerextremt attentat. Att detta är en attack emot demokratin som skall bekämpas på bred front är alla överens om. Utan SMR. De är förvisso överens om att det är en attack emot demokratin, det var väl det som var avsikten, men vill nog inte bekämpas.

Så för mig återstår inte så mycket att säga om det ärendet. Alla är överens. Krypen som gjort detta skall skaka galler.

Som jag varit inne på tidigare - Är islamismen det storsta hotet? - så är jag mer oroad för de som inom det demokratiska systemet verkar för att tränga ihop åsiktskorridoren till ett svart hål.

Senaste illustrationen är Janouch-affären. En invandrad kvinna berättar sin sanning om det hemska Sverige i utländsk TV. För detta får hon massiv kritik i Sverigedemokraterna närstående hatpress för landsförräderi gentemot Fosterlandet, och backas stenhårt av en enig kulturvänster. Kunde man tro. För det visar sig att det är DN och Expressen som gått runt till Janouchs förläggare och pressat dem att "ta avstånd". Och "hatpressen" som backar Janouchs rätt att uttala sig utan att förlora sin försörjning. Den bokhandel som nu tagit bort Janouchs barnböcker (!) ur sitt sortiment då de ogillar hennes åsikter har definitivt inte Vit Makt-böcker som en storsäljande kategori. Upp och ned är världen. Gudmundsons ledare om en vänster i spinn känns väldigt vältajmad.

Positionsbytet verkar inte heller vara begränsat till vänstern, utan vara något allmänmänskligt. På Facebook och Twitter pågår nu en rasande diskussion där vänstern försvarar äganderätten - "en bokhandlare har rätt att vägra sälja vilka böcker de vill" - samtidigt som högern anser att yttrandefrihet är något vidare än relationen mellan staten och dess medborgare. Normalt brukar det vara tvärtom: högern som försvarar bensinmacksägares rätt att vägra hyra ut bilar till romer, och vänstern som breddar begrepp som rasism långt utanför dess ursprungliga betydelse.




Är det nu dags för oss i högern att gå till motattack: att anmäla varenda vänstertomte med odemokratiska eller obehagliga åsikter till arbetsgivare och uppdragsgivare, så att de må stå utan försörjning? Att vägra gå på teatrar med Sven Wollter i ensemblen, vägra titta på damfotboll?

Först vill jag släppa in Fredrik DeBoer, en amerikansk vänsterakademiker som skriver om yttrandefrihet från ett vänsterperspektiv. Om en vänstermiljö på de amerikanska universiteten där aktivister anser att det enda som hotar yttrandefrihet är statlig censur. Aktivister som tycker att det är helt okej att människor blir av med jobbet på grund av sina uttalanden - att vara fri att yttra sig innebär ju inte att man skall vara fri från alla konsekvenser. Jag gillar följande citat:

"Leftists who wave away any free speech concerns that are not literally a matter of state violence are embracing libertarian ideology; the left has always stood for the notion that private power can be coercive and destructive. A democracy can’t function if employers feel impunity for firing people based on their political expression away from work, even if there is no First Amendment protection against them doing so."

Här i Sverige är vi konservativa en minoritet, vänstern har problemformuleringsprivilegiet, så viss försiktighet bör iakttas.

Även Vilhelm Moberg är tänkvärd, om demokratur:

"I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur."

Samt, förstås, George Orwell:

"Speaking the Truth in times of universal deceit is a revolutionary act."

Vad göra, då? Här är mina hugskott:

• Nej, vi ska inte svara med samma medel. Att gå på någons arbetsgivare är att vara ett rövhål. Var inte ett rövhål.
• Ja, vi skall ge oss på de som förstör det demokratiska samhället. Alltså inte de som har åsikter vi finner förhatliga, utan de som aktivt agerar för att hindra andra från att ha eller till och med torgföra förhatliga åsikter. Tidningar som går till arbetsgivaren för att få fördömanden av anställdas åsikter. Skolor som avskedar heretiska lärare.

Vi skall alltså inte börja anmäla kommunister till deras arbetsgivare. Sverige skall bli ett land där man tryggt kan ha en avvikande mening. Vänsterns "visst, du har yttrandefrihet, men det du yttrar får konsekvenser" är inte bättre än skolgårdens "frihet" att vara annorlunda. Som Alice Teodorescou säger i GP:

"Det hävdas att vi måste bli modigare och våga stå för våra åsikter, frågan är varför någon alls ska behöva vara rädd?" 

Däremot skall vi, så fort vi hör talas om något företag som - på eget initiativ eller efter påtryckningar från åsiktsmobben - raskt och tydligt protestera. Tala om för dem att de just tappat oss som kunder, och tappat dyr goodwill. Så som när hotell avbokar Sverigedemokrater och dem närstående.


Det här är lätt så länge vänstern trycker till de vi håller med. Men, skall det vara något med ett principiellt ställningstagande vad gäller det fria ordet så skall det även gälla de vi ogillar. Så låt oss fundera på några fall:


Kakan Hermansson. Kan vi både ha Kakan och äta den? Ni minns måhända att Audi anlitade Kakan som ett av affischnamnen för en reklamkampanj. När sedan ett antal människor kontaktat Audi och påpekat att de aldrig i livet kommer köpa en Audi igen, ifall Audi fortsätter klistra upp bilder på en polis- och manshaterska, så skildes Kakan raskt från uppdraget.

Rätt eller fel? Fel, ur synpunkten att man inte bör kontakta folks uppdragsgivare för att förstöra försörjningen. Samtidigt rätt, ur synpunkten att det här var en reklamkampanj. I reklamen visar man upp ansikten som skall få kunderna att rusa för att köpa varan. Det är ren konsumentupplysning att påpeka för Audi att Kakan är rena giftet om man vill locka rika borgare att köpa bil. Ungefär lika smart som att låta Ulf Brunnberg vara ansiktet för ett biodynamiskt surdegsmärke.


Islamister. Många har jublat över att Sveriges Unga Muslimer, en Muslimska Brödraskapet närstående organisation, har blivit utan statsbidrag. Fel, anser jag. Staten skall inte vara smakdomare vad gäller åsikter. Det staten gör fel är inte att de ger osmakliga föreningar bidrag - det är att de ger bidrag till föreningar överhuvudtaget. Bort med bidragen! På samma sätt anser jag det är helt rätt av staten att ge presstöd till nazistiska tidningar så länge andra tidningar får presstöd. Felet är att pressen får stöd överhuvudtaget.

Men - vad gör vi åt att islamismen breder ut sig i förorten, då? Tja, "man får väl polisanmäla". Staten får även göra sitt för att en polisanmälan får effekt. Massiv närvaro av polisen i förorten. Att ha islamistiska åsikter är dock inget brott, lika lite som det är ett brott att anse att den höga invandringen parat med den obefintliga integrationen håller på att förstöra landet. Att som moralpolis tvinga sin islamistiska hållning på sina medmänniskor är däremot ett brott. Ett brott man kan förvänta sig att en "feministisk regering" såg till att beivra.

Självfallet tycker jag också att kommuner och andra skall hyra ut lokaler till islamister, kommunister och nazister. Till och med till själve Lars Vilks, ifall han hör av sig.