Det där med rättigheter

Efter inlägget häromdagen har jag funderat lite mer på friheter och rättigheter.

Vi till höger vill gärna dela upp rättigheter i negativa rättigheter (de fina rättigheterna, de som staten kan ge oss utan vidare) samt de positiva rättigheterna (de icke lika fina rättigheterna, de som staten kan ge oss genom att ta från någon annan. Vi gillar yttrandefrihet, näringsfrihet och öppna gränser, men tycker illa om "ekonomisk demokrati" samt rätt till jobb och bostad. Den enes rätt till en gåva från staten är den andres tvång att gå till jobbet för att skrapa ihop till gåvan. Lite så här:

Jag börjar misstänka att vi gör världen lite väl enkel för oss. Att vi bör lyssna lite på vänstern emellanåt. Låt oss börja med nattväktarstaten.


Rätten till liv - att inte bli ihjälslagen - borde vara enkel. Staten kan väl garantera oss den bara genom att inte skicka Gestapoofficerare att ha ihjäl oss? Nej! Låt oss, istället för att titta på förhållandet stat/medborgare sätta oss själva i centrum. För att jag skall slippa bli ihjälslagen räcker det inte att staten lägger band på sig, även alla andra aktörer måste också hindras att skilja mitt huvud från resten av kroppen. För mig, och kanske även för dig, spelar det ingen större roll om jag blir ihjälslagen av Säpo eller av en ilsken hord pingstvänner som stör sig på min senaste Jesus-karikatyr.

Staten måste, för att kunna säkra min rätt till liv, avlöna en hord med poliser, domare, socialsekreterare och fångvaktare. Staten måste bygga polishus, domstolar och fängelser. Staten måste analysera och förutse konfliktnivån i samhället och när orosmolnen hopar sig i förväg tillsätta de resurser som krävs för att hålla ordningen. Japp, just det där som staten inte är särskilt skicklig på att göra idag. Så alla de socialister som absolut inte vill bo i en nattväktarstat kan glädja sig med att vi nog inte når upp till nattväktarstatens krav. Kanske inte så de tänkte sig det hela.


Rätten att yttra sig, då? Notera att jag inte använde just ordet "yttrandefrihet". Den negativa rättigheten, gentemot staten, är lätt att uppfylla - bara för staten att låta bli att belägga oss med munkavle. Jag ser fram emot den dagen då lagen om hets mot folkgrupp försvinner.

Positiva rättigheter, då? Hur långt är vettigt att gå? Som vänstern brukar påpeka vad gäller ekonomiska rättigheter, så har den fattige inte möjlighet att utnyttja det man har rätten till. Vad tjänar det till att hyllorna dignar av bröd när plånboken är tom? Skall då staten gå in och köpa internetabonnemang åt alla, egen websida till alla, en egen kolumn i DN åt varje medborgare?

Nej, ovanstående är att gå för långt. Några punkter jag har tänkt på tidigare:

• De digitala motorvägarna skall vara öppna för alla. Det finns en postlag som beskriver hur aktörerna på marknaden skall bete sig, och hur konsumenter/brukare skall skyddas och ges tillgång till service. Jag vill se något liknande för nätet. Plattformar för opinionsbildning på nätet domineras idag av några få privata aktörer (Facebook, Twitter, ...). Du kan bli avstängd utan rättegång för att ägarna inte gillar din uppsyn. Här har staten en uppgift. Inte att tvinga ägare att blocka oönskat material, tvärtom - att tvinga ägare att inte blockera dig. En amerikansk lag som går steget före hade varit mumma.
• I det längsta bör vi inte ingripa i hur privata ägare driver sina företag. Vill ett företag inte ha anställda med högeråsikter eller mörk hud, så är det deras ensak. Offentlig verksamhet, däremot, har redan idag andra krav. Där är det till exempel redan idag ett lagbrott att eftersöka vem som läckt till pressen. Jag vill ha en till paragraf:
  Den offentliganställde som avskedar, icke anställer eller på annat sätt särbehandlar anställda för deras politiska åsikters skull skall dömas till (kortare) fängelsevistelse.
  Förhoppningsvis kan det rensa upp i värdegrundsträsket lite grand.

Rätten till en bostad, då? Där måste väl vi konservativa sätta ned foten och säga att det där är socialistiskt trams!?

Ja och nej. En stat har, enligt mig, olika möjligheter att angripa bostadsmarknaden.

Den kan använda låt gå-metoden. Var och en ansvarar själv för att fixa tak under huvudet, och staten lägger inga hinder i vägen.

Resultatet blir sällan enligt Svensk Byggnorm, men vad tusan, man får tak över huvudet. Även om taket bara är en kvadratmeter korrugerad plåt.

Staten kan också definiera en massa regler som hindrar bostäder från att byggas: planering av var bostäder får och inte får byggas, byggregler som endast tillåter bygge av dyra bostäder långt utanför de fattigas ekonomiska ramar, kommuner som via sitt planmonopol endast delar ut mark till de stora bolagens kostnadsupphållande oligopol, och så vidare.

I så fall anser jag att staten har ett ansvar att hantera effekterna av sitt eget agerande. Nej, jag anser inte att våra kommuner skall köpa lägenheter åt rumänska tiggare, lika lite som jag förväntar mig få en lägenhet i Oslo ifall jag skulle välja att flytta till Nordens Klondyke och dess, för en svensk, oåtkomliga kostnadsläge. Däremot har staten ett ansvar gentemot sina medborgare. Olika varianter har prövats genom åren:

• Subventionera byggbolag. Jomenvisst, resulterar bara i att byggbolagen plockar åt sig mer vinster.
• Bidrag till de som egentligen inte har råd. Det lär bli dyrt när nu alltfler skall dela på bidragen, och det inte blir så många fler som betalar in.

Jag misstänker att staten kommer få backa lite, och godkänna byggen av billigare, sämre bostäder.



Ett ledmotiv i det ovan sagda är att staten, med sitt våldsmonopol, står som garanten för att medborgares rättigheter inte kränks. Av staten själv, eller av andra aktörer som besitter makt eller våldskapital. Varför ska just staten göra detta? Jo, därför att det är just staten vi avhänt oss våldsanvändningen till. Alternativen till staten - jag själv med basebollträ, AFA, Soldiers of Odin, Hells Angels, maffian - är inte trevliga.

Rätten till sexuell njutning, då? Nej, vet ni vad. Något får ni sköta själva. Eller, om ni har tur, ihop med någon annan.