Dags för recitativ

Ursvenskt är, som vi alla vet, endast barbariet. Allt annat kommer utifrån: julgranar (brinnande eller ej), köttbullar, Halloween, raggarbilar och nu senast böneutropen. När böneutropen börjar bli vardagsmat tänkte jag vara tidigt ute och introducera nästa trend: recitativen.

De recitativ vi hittills varit vana vid är en tysk import, som vi ser här nedan:


Det skulle inte förvåna mig om det finns obildade, akulturella svenskar som liknar detta vid en åsna med magont. Sån tur för dem att det nu kommer komma en ny våg: koranrecitationer!

Koranen är en helig text för muslimer. Inte vara själva abstrakta texten, utan även det fysiska mediet, boken med dess pärmar. Muslimer är väldigt aktsamma om sina koraner, inte bara för att papper historiskt varit väldigt dyrt, utan just för att boken är helig. När en koran är sönderläst slängs den inte i papperstuggen eller återanvänds på utedasset, istället läggs den i slutförvaring nästan lika vördnadsfullt som svenskt kärnbränsleavfall.

Tänk på det. Tänk sen på att koranen ursprungligen var ett oralt förmedlat budskap: från ärkeängeln Gabriel till Muhammed, från Muhammed till Muhammeds närmaste, och så vidare. Den orala förmedlingen av koranen är än idag en aktiv och högt ärad aktivitet, väl så högtidlig och rituellt meningsfull som sossarnas sjungande av Internationalen på första maj. Med skillnaden att muslimerna fortfarande tror på koranen, och envetet vägrar hoppa över skorrande verser om "vi under skatter digna ner".

Inte så konstigt, kanske, att koranrecitation är ett spritt folknöje i den muslimska världen. I Kairo är det inte ovanligt att gå på recitationer av hela koranen, vilket tar sisådär nio timmar. Är de galna, egyptierna? Nja. Britterna går gärna på femdagars kricketmatcher (en sport av sina belackare ansedd så tråkig att publiken ofta distraheras av att istället se på när gräset växer), medan svenska ungdomar gärna åker iväg ett par dagar till en leråker och förstör öronen med att stå och lyssna på rockstjärnor som åker dit från sina engelska herresäten, inköpta av fansens pengar, för att till öronbedövande oväsen predika anarkismens och antikapitalismens välsignelser. Min röst är nog på egyptierna där.

Självfallet kommer denna sed att sprida sig hit. Välvilliga integrationsglada public service-anställda kommer börja spela lite recitativ på radion. Vi svenskar kommer inte ha mycket att sätta emot, kulturellt utarmade och felgödda på melodifestival och rapmusik som vi är. Dags alltså att förbereda sig. Vad har vi att se fram emot?

Låt oss anta att jag och frugan skall gå på en koranrecitationskväll i den lokala moskén. Ett par praktiska problem skall inledningsvis övervinnas:

• Jag kommer givetvis övertyga frun om att hon skall ha något rejält urringat, varpå vi stoppas av den biffige dörrvakten redan i entrén. Urringat i moskén är lika fel som Foppatofflor på Stureplan (eller var som helst, för den delen, Foppatofflor är alltid fel).
• Kommer vi väl in genom entrén lär det vara vi som vänder när de vill visa frun upp på kvinnoläktaren. Jag gillar kulturevenemang, men inte tusan att jag kommer orka sitta igenom en hel recitation utan att kunna nypa frun i baken lite diskret emellanåt.
• Kalabaliken när jag, glömsk som jag är, råkar nypa gubben med Hanif Bali-skägg som sitter bredvid mig istället är heller inget att se fram emot.

Låt oss anta att de praktiska problemen är över, att vi till och med lyckades få P-platser utanför på rimligt avstånd. Vad har vi då att vänta oss? Det finns två huvudsakliga inriktningar i koranrecitationen:

Vid tarteel försöker man göra en tämligen rak recitation, utan för mycket krusiduller; texten, och att den går fram till lyssnarna, är huvudsaken.

Lyssna en stund, och märk hur lugn och lättlyssnad denna variant är. För den som vill tränga in djupare i detta fält rekommenderar jag den här sidan, där man kan få samma koranvers uppläst av ett stort antal kända koranrecitatörer. Ungefär som vi på Spotify kan få Hell's Bells uppspelat av AC/DC eller Black Ingvars.

Vid tajwid är det tillåtet att ta ut svängarna lite. Det finns många skolor hos muslimerna, med olika sätt att göra detta, precis som vi har synt, rockabilly och death metal. Åsikterna om vad som är vackert och vad som är åsneskri går också, liksom hos oss, isär.



Det svänger ju, katten! Är det bara jag som mycket hellre lyssnar på detta än sexistisk, atonal rapmusik?

Till vår stora häpnad kommer vi också råka på kvinnor som recitatörer:



Inuti dessa huvudinriktningar finns det mängder med subgrupper med olika teknik, uttryckssätt och anhängare. Det ska bli spännande att framöver sitta på bussen och höra svenska ungdomar diskutera glottalstoppens vara eller inte vara.


Riktigt kul blir det när gamla surkonservativa svenskar fräser till ungdomarna, så som de gjort sedan swingpjattarnas och Elvis tid: "Det där är väl ingen musik heller!". Då blir muslimerna jätteglada och omfamnar de konservativa. Det finns nämligen inget som gör muslimen mer förbaskad - förutom Muhammedteckningar, då - än när deras recitation kallas "musik". Musik är haram. Recitationen är Islam - en del av underkastelsen. En del av kontakten med Allah. Något heligt.


En fullständigt orimlig framtidsvision, säger ni? Säg inte det. För några år sedan var det ett gäng munkar som hamnade på topplistorna med Gregoriansk sång, en konstform som verkar rätt lik koranrecitationen:


Fundera ett par ögonblick på hur många katoliker vi har i Sverige, och hur många muslimer. Var finns den största målgruppen?

Jag spår en lysande framtid för koranrecitationen.

Yttrandefriheten

Alltför ofta idag möter jag människor på nätet som tolkar yttrandefrihet som deras frihet att slippa bli utsatta för andra människors yttranden. Säkra rum, avplattformningar, uppsökande av de misshagligas arbetsgivare - ja, ni vet vad jag pratar om. Människor som anser att visst, du får yttra dig, men det innebär inte att du har någon rätt att slippa ifrån konsekvenserna av ditt handlande. En yttrandefrihetsattityd som, dragen inte särskilt mycket längre till sin spets, skulle innebära att det i Saudi-Arabien och Iran faktiskt är fullt tillåtet att ha sex utanför äktenskapet eller offentligt hävda "Muhammed är en pedofil ökenkrigare". Så länge man accepterar konsekvenserna...

Att det finns folk som vill slippa få sina cirklar rubbade är dock inget nytt. Låt oss ta en liten runda runt den svenska historien.

Carl Jonas Love Almqvist. En författare, som när han publicerade en bok, "Det går an", som kritiserade äktenskapet, fick en Twitter-mobb emot sig, eller vad nu dåtidens motsvarighet var, och tvingades lämna sitt rektorsjobb. #Jaghärjarhär har anor från mitten av 1800-talet! I skolan lärde vi oss hur fult det var av dåtidens Prusilusskor att gå till storms mot den normbrytande Almqvist.

August Strindberg. En författare som nog idag, om han inte hade varit död, vit och man, och dessutom även har beslagits med diverse inte helt kvinnovänliga yttranden, hade stått i finkulturens vitrinskåp sida vid sida med Camilla Läckberg, Alex Schulman och gubben som släppte sig i Aschbergs TV-program.

I min ungdom lärde vi oss om Strindberg i skolan. Förvisso hade den moderna skolans förfall redan inletts, och vi fick knappt läsa något Strindberg själv hade skrivit, men vi läste i alla fall om Strindberg. Om hur han under Sedlighetsdebatten i slutet av 1800-talet blev åtalad. Vi lärde oss hur fult det var av staten att åtala frimodiga, normkritiska författare.

Salman Rushdie. Efter att Satansverserna fått muslimer i Indien, Pakistan och Iran att gå i taket fick Rushdie gå under jorden i åtta års tid, skyddad av brittiska staten, eftersom det bedömdes som mycket troligt att muslimer i Storbritannien skulle ta Rushdie av daga. Även här var en stor del av svenska samhället överens om att Ayathollorna var helt fel ute, visst sjutton är det väl bra att häda!?

Låt oss ta det där en gång till, ifall ni missade det. Skriver man, här i Europa, något som går muslimska lärde på andra sidan jordklotet emot, så kommer muslimer bosatta här ibland oss att ta fram kroksablarna och skära halsen av oss, ivrigt applåderade av andra muslimer. Herreminje. Jag börjar misstänka att de östeuropeiska ländernas envisa motstånd mot att ta emot muslimska flyktingar inte har med några fobier att göra, utan att de faktiskt har hängt med i nyhetsflödet och inte vill bli ihjälslagna för hädelse.

Men nu går du väl för långt, din gamle islamofob? Det är ju bara en handfull extremister som tycker så, de flesta muslimer är fredliga! Vad har du emot Islam, egentligen?

Jag har faktiskt inget emot Islam, Allah eller ens Muhammed. Det är en spännande religion med många intressanta inpass i jämställdhetsdebatten som jag kan diskutera med frugan hemmavid. Hamnar jag vid en AfS-demonstration där de spelar upp böneupprop lär jag stanna till och nynna med, med ett stort leende på läpparna. Det jag har något emot är många muslimer. Smaka på den, va!? Det är tyvärr inte bara några få extremister som tycker att Sharia är jättebra, att avfällingar skall döden dö, och att IS vet just hur homosexuella skall hanteras. Till exempel tycker 90% (!) av palestinierna att vi (dvs Palestina) ska ha Sharia-lag. 60% av muslimerna i Pakistan tycker IS är goa gubbar, men bara 10% i Palestina - vilket visar betydelsen av varifrån man hämtar sina immigranter, mer än vilken religion de tillhör. Dessa åsikter försvinner inte vid svenska gränsen.

Men för tusan, kan du sluta gnälla om detta, det har ju inget med Sverige att göra. Vränger du alla tillfällen till att handla om migrationen?

Länken till Sverige kommer här: när Rushdie fick sin dödsdom lyckades Svenska Akademin inte samla sig bakom ett enat fördömande av en dödsdom gentemot en författare. Förmodligen var vissa ledamöter för fullt upptagna med närgångna intervjuer av unga kvinnliga praktikanter på Klubben för att kunna nedlåta sig att syssla med något så praktiskt och rakryggat. Först 2016 kom de till skott.

Åke Green. Pastorn som kallade sexuella abnormiteter en cancersvulst på samhället, blev åtalad för brott mot lagen om hets mot folkgrupp, dömd till fängelse i tingsrätten, men friad i nästa instans. HD kom tydligen sedan fram till att EUs regler om religionsfrihet hindrade oss från att sätta Green bakom galler. En för mig djupt otillfredsställande inställning, då jag anser att sekulära och religiösa skall lyda under samma gränser för hädelse och kränkningar.

Laila Freivalds. När SD-Kuriren anordnade en Muhammed-karikatyrtävling såg Freivalds till att släcka ned deras hemsida. Här fungerade skyddet för yttrandefriheten - Freivalds fick avgå. Idag när Morgan Johansson tar ett snack med Facebook och Google är inte reaktionen riktigt densamma, tyvärr. Så om någon undrar om Sverige någonsin haft en sämre utrikesminister än Margot Wallström så är svaret: jajamän!

Lars Vilks. Jag överlämnar åt läsarna att klurar ut vilken bild som föreställer Vilks, och vilken som föreställer Muhammed. Jag misstänker Vilks gjorde ett självporträtt. När Vilks ritade Muhammed hände ungefär samma sak som för Rushdie: muslimer världen över exploderade, deras SS-trupper i Europa förklarade sig villiga att verkställa ordern, och Vilks fick gå under jorden. En del komiska inslag kom på vägen, som gossarna som brännskadade sig när de försökte och misslyckades med att tutta på Vilks skånska villa, och de knivbeväpnade männen i Göteborg som släpptes då inget uppsåt kunde bevisas. Även mer tragiska inslag, som när en terrorist tog sig in i en lokal i Köpenhamn där Vilks föreläste och hade ihjäl folk.

Vilks lever än idag under jorden, ständigt vaktad av beväpnade vakter. Skolad av litterära giganter som Fantomentidningen ställer jag mig ständigt frågorna, närhelst någon påpekat att Annie Lööf har rätt i att det är dags att öka invandringen från länder så konservativa att till och med jag är HBTQ-aktivist i jämförelse:

• Kan Lars Vilks gå på stadens gator som en vanlig man? Kan en harmlös icke-provocerande jude med kippan på göra det?
• Kan en halvklädd kvinna gå genom djungeln, förlåt, Rosengård, mitt på natten utan att få moralpolisen på sig?

Nej, Fantomens fred råder nog inte i Sverige ännu.

Men det som var den intressanta skillnaden med Vilks var att kultureliten plötsligt hade gått över till den andra sidan. Nu var det Vilks det var fel på. Efter att konstnärer sedan Strindbergs tid hade hyllats för varenda sensationssökande provokation gentemot borgerligheten, var det nu plötsligt fult för Vilks att söka uppmärksamhet. Det var fel av honom att provocera människors religiösa känslor. Förvisso var det inte helt okej av muslimer att försöka avrätta Vilks, men man fick ju ha förståelse för att de blev kränkta. En del gick till och med så långt att de ville att Vilks polisskydd skulle dras in, så Vilks kunde få ta konsekvenserna av sina provokationer. Ni vet, yttrandefrihet med konsekvenser.

Jag undrar just hur många som skulle visa förståelse om det dök upp ilskna katoliker från Nordirland och började bomba redaktioner och skjuta journalister i knäskålarna för att det dyker upp bilder i pressen på påvens roliga hattar?

Mannen med åsneskriet. Det här låter lite som en västernfilm: "Mannen från vildmarken" (Alan Ladd), "Mannen från Laramie" (med James Stewart, mums!), men det är det inte. En man i Sverige, vet inte om det var västra eller ej, vaknade på fel sida en morgon, väckt av ett muslimskt böneutrop. Ett böneutrop han på facebook jämställde med skriandet från en åsna med magont. Allteftersom inlägget spreds på nätet blev även muslimerna varse det, varpå en stor och ilsken mobb med facklor och hötjugor samlades utanför hans lägenhet. Polis tillkallades, och grep raskt pöbeln. Eh, nej - polisen grep mannen! Jag skulle ju, i ett anfall av generositet, kunna tänka mig att poliserna, när de sattes inför uppgiften att sära på mannen och pöbeln helt enkelt fann det enklare att plocka in mannen än hundra ilskna muslimer, men efterspelet tydde på att så inte var fallet. En åklagare väckte åtal - för grovt fall av hets mot folkgrupp. Förvisso frikändes mannen, men det är inte utan att man undrar: hur i hela friden tänkte de där? Har världen blivit galen?

För att förstå hur åklagaren, som har att lyda lagen, tänkte, låt oss läsa lagen:

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.

 Ordet missaktning känns centralt. Det är, i alla fall för mig som juridisk lekman, väldigt vagt och därmed beroende av en rejäl mängd domfall och praxis. Vore jag åklagare skulle jag mycket lätt kunna känna mig tvungen att skicka en böteslapp till varenda svensk som säger något negativt om Jehovas Vittnens dörrknackande. De progressiva svenskar som i samband med Irlands abortomröstning uttryckt missaktning gentemot katoliker skulle också ligga illa till. Detta ord bör omgående strykas från lagen. Något parti som vill ha min röst?

De funderingar kring minoriteter och majoriteter som jurister svänger sig med när de diskuterar lagen gör mig också bekymrad. Det är vanligt att anse att lagen skall skydda minoriteter, men att majoriteten skall kunna tåla större mängder missaktning, eller till och med hot. Den svenska kvinna som vill gå i bikini i Rosengård är i precis samma utsatta minoritetssituation som fyra fruar som vill gå i burka i Vellinge. En Djurgårdare omringad av AIK:are är inte hjälpt av att Djurgården för tillfället leder serien. Jag anser att uppräkningen av grupper skall bort ur lagen. Som moderaterna säger nuförtiden: lika för alla!

Dan Park. Sveriges mest Ramones-liknande konstnär, konstnären som satt provokationen i system. Konstnären som fick ett halvår bakom galler för sina affischer. Återigen var lagen om hets mot folkgrupp i aktion.

Såvitt jag minns det hela så stod Park under en demonstration mot det register polisen hade uppfört över zigenarfamiljer, där både brottslingar och deras ostraffade släktingar hade hamnat, och höll upp sitt plakat med "Zigenarbrott är något gott". Jag tolkar detta som att Park anser att zigenare, som grupp, med en generalisering, är mer brottsliga än Svensson, att de är organiserade i täta klan- och familjestrukturer, och att det därför är motiverat att registrera släktbanden. Det kan man ha olika åsikter om. Mitt förslag till Parks kritiker är att plocka fram statistiken som visar att Park har fel, att argumentera emot. Inte att sätta honom i fängelse. Men, missaktning gentemot zigenare har han ju definitivt visat. Samtidigt: om alla som kallat Hanif Bali husneger eller hävdat att kulakerna ska hängas i sina egna rep skulle plockas in i buren skulle det bli överfullt i arresten.

Jan Sjunnesson. Så har vi till sist lämnat historien och kommit till nutiden. Återigen har lagen om hets mot folkgrupp fått polisen att hälsa på. Förhörsprotokollet är en ypperlig argumentation emot denna lag. Brottet? Att publicera denna bild på ett par fejkböcker:

Det är fascinerande att kritik av stening av kvinnor, och kritik av piskningar av förbrytare, skall leda till besök av polisen. Vi minns väl alla när vår utrikesminister, Margot Wallström, uttryckte hård kritik gentemot Saudi-Arabien om deras medeltida värderingar? Skall hon börja oroa sig för att Kling och Klang ringer på dörren?

Sensmoral:

• Lagen om hets mot folkgrupp måste bort. Eller rejält skrivas om.
• Det är en himla tur för oss svenskar att inte Donald Trump är en folkgrupp...

Istället för den sedvanliga Muhammed-teckningen kommer idag ett vackert böneutrop istället. Ja, det är vackert. Inte lika vackert som en Bach-kantat, men oändligt mycket vackrare än varenda Melodifestival-låt. Så lyssna och njut:

Staffanstorp

Vad är Staffanstorp känt för? Bara en sak, egentligen: Tiffany Persson, en fiktiv figur i Hipp Hipp som blivit så berömd att hon till och med fått ett tåg uppkallat efter sig.

När jag flyttade till Skåne var Staffanstorp en sovstad till Lund och Malmö. Utslängt mitt emellan de två orterna ute på en stor åker låg en stor villamatta, som våra arkitekter föraktfullt gillar att kalla de boningar folk bosätter sig i om de själva får välja, samt några enstaka hyreshus. En sovstad dit medelklassen flytt ut från Malmös hyreskaserner och Lunds tokhöga priser. En stad som verkligen var lugn, och kämpade envetet mot Eslöv för att vinna tråkighetsligans elitserie.

Dock börjar annat nu göra sitt bästa att putta ner Tiffany från kändistronen.

Husvagnsfolket

Staffanstorps kommunalråd, Christan Sonesson, Moderaterna, är ett annorlunda kommunalråd. Oavsett vad rikspolitikerna i hans parti säger, och det växlar ju nuförtiden rätt raskt, så står Sonesson med blicken i en riktning och kämpar för att låta stadens insamlade skattepengar gå till stadens invånare. Ett okontroversiellt ställningstagande? Nix. Staten har bestämt att vi ska ta in fler flyktingar än vi har bostäder till, och har tröttnat på städer som hävdar "vi har inte plats", och därmed givit var stad en kvot att uppfylla. Varpå Nacka köper nybyggda bostadsrätter att inhysa sin kvot i, och Staffanstorp ställer upp husvagnar på en åker. Varpå det blir ett j-a liv - sådär får man ju inte behandla folk!?

Varför inte, undrar jag? Att ta emot flyktingar är inte bara en fråga om ett gott hjärta, utan om att ha god logistisk förmåga. Tar man emot en fristadsförfattare är det givet att staden (dess invånare, det vill säga) har råd att köpa en fin villa åt denna flykting. Kommer det hundratals fler än man har lediga lägenheter till, så är till slut den enda logiska lösningen ett rejält flyktingläger:

Så Staffanstorps kompromiss känns inte orimlig.

Men - inte är väl det värdigt för Sverige, att inhysa folk i husvagnar?

Nu tycker jag vi ska ta det lite försiktigt med vårt svenska förakt för andra kulturer. I Norra Wales kämpar resandefolket med näbbar och klor för att få bo kvar i sina husvagnar, när elaka grannar försöker mota bort dem. Ska vi alltså säga till dem att de inte kan bo så? Att deras kultur är sämre än vår?

Även i Sverige finns åretruntöppna campingar. Även om detta är en partsinlaga från tillverkaren Kabe så säger den något om hur härdiga och strapatståliga vi nordbor är:


`


Nu är det förvisso inte samma sak. Jag går till exempel gärna Skåneleden ett par dagar och sover i tält, men är inte därmed beredd att leva nomadliv i en Yurt på den mongoliska slätten resten av livet. Så viss förståelse har jag för att de som hamnar i en husvagn i Staffanstorp inte är helt glada. Ja för tusan, jag har viss förståelse för att de som hamnar i Staffanstorp över huvud taget inte är helt nöjda. Risken att stöta på Tiffany är överhängande.

Dock vill jag hälsa de som anser att det fria husvagnslivet inte är för dem en sak: ni bor där för mina pengar. För att ni skall kunna bo där, och få vård och mat, så måste jag titta i plånboken och avstå från saker. Om ni inte är nöjda, finns varmare länder att välja på. Mycket varmare.

Men - att bo utslängd på en åker, det är väl inte en värdig tillvaro?

Käre vän, har du varit i Staffanstorp? Hela staden ligger utslängd på en åker, det finns inte en invånare i Staffanstorp som inte bor utslängd på en åker. Kan Svensson betala miljoner för att bo på en åker med pendelavstånd från Malmö och Lund, så får nog de som flyr för sina liv stå ut med att göra sammalunda.

Sen förstår jag förvisso att de som hamnat i husvagn i Staffanstorp är väldigt avundsjuka på kusin Ahmed som bor i bostadsrätt i Nacka. Men det får de ta upp med Nacka-politikerna - utifall de finns kvar till hösten.

Stöket

Liksom ordet "utmaningar" nuförtiden är kodord för "Röda Armén står utanför stadens gränser, Mein Führer", har ordet "stök" en lite oroande underton. Stök på bibliotek innebär inte att Emil kastade in en stinkbomb, stök på badhus innebär inte att Tindra gjorde bomben bland motionssimmarna, stök på festival innebär inte att bandet slår sönder sina gitarrer. Stök brukar för det mesta betyda att ett gäng invandrare betett sig nästan lika illa som en grupp engelsmän på chartersemester. Och stök har det blivit i Staffanstorp på senare år:

• En idrottsförening flyttade en cup från Bråhögshallen på grund av stökiga ungdomsgäng, enligt Skånska Dagbladet.
• Raketskjutningar mot människor är en nygammal tradition i Sverige (Hells Angels och Bandidos höll på med sådant redan på 90-talet) som även Staffanstorp nu kan glädjas åt, enligt Skånska Dagbladet.
• Stök i skolan...
• På biblioteket utmanar våra käcka ungdomar frejdigt den mossiga tysthetsnormen.
• På kommunens hemsida uttrycker medborgarna sin oro:

"Vi flyttade från storstan hit till Staffanstorp för 11år sen för att byn var en lugn och trygg by för våra då kommande barn att växa upp i. Nu vågar man inte ens gå ut när butikerna i centrum är stängda och mörkret faller på!
Vår son vågar inte ens ta sig hem från skolan själv längre eller vara ute med sina kompisar i rädsla att möta på de ungdomsgäng som härjar i byn. Vår minsta dotter vaknar och är livrädd varje gång det smälls med smällare vilket det gjorts nu flera kvällar i rad!
Det är stökigt i centrum varje kväll och det visas noll respekt när man försöker prata med ungdomarna. Istället hotas och stökas det ännu mer då!
Är det inte dags att ta tag i problemet snart!?
Nä, Staffanstorp är långt ifrån en by där man känner sig trygg att bo och vistas i!"

Vad gör polisen? Tja, den har väl fullt upp med tung gängkriminalitet i Malmö.

Vad gör Staffanstorps politiker? Eftersom polisen är statlig kan staden inte beordra ut polisen att patrullera på stadens gator och torg. Däremot använder de de pengar de har till att anställa ordningsvakter. Vilket är ett steg upp från att bara prata om det, eller fobistämpla alla som klagar. Jag har ett till förslag på hur man kan bli av med buset:

För sisådär tjugo år sedan bodde Hells Angels i en nedlagd dansrotunda strax utanför Staffanstorp. Stan gjorde sitt bästa för att inte vara välkomnande för de motorintresserade ynglingarna, som så småningom hoppade upp på sina hojar och drog vidare. Varför inte bjuda in dem igen, till en lokal med sponsrad hyra centralt i Staffanstorp? Jag misstänker att få ungdomsgäng skulle våga gå omkring och brassa loss med horisontalfyrverkerier där Hells Angels har sina ögonstenar parkerade...

Är det då, för att anknyta till mina inledningsord om vad "stök" brukar betyda idag, invandrargäng som har invaderat Staffanstorp, eller är det vanliga skånska ålahuvuden som är i farten? Mediarapporteringen ger ingen som helst information, där står bara "gäng" och "ungdomar". Vilket gör att ryktet lätt går, och att vi fyller i vad vi vill läsa. Katerina Janouch hävdar att det är inflyttade invandrare med kontakter till det kriminella Malmö. Ett påstående jag gärna vill se andra källor på; jag litar inte särskilt mycket på media; har jag aldrig gjort sen den dagen jag som tonåring blev intervjuad av en reporter som tydligt visade att han var mer intresserad av att komma därifrån än att få reda på vad de han intervjuade tyckte, och därmed raskt lade orden i munnen på oss. Stora tidningars Sandviken- och Carema-reportage har inte direkt stärkt tilliten.

Är det sant vad Janouch skriver, så kan vi se kommunalrådet Sonessons envetna vägran att välkomna flyktingar i ytterligare ett ljus. Då är det inte bara invånarnas pengar, utan deras liv han värnar om. Vilket väl får sägas ligga inom en lokalpolitikers ansvarsområde, i betydligt högre utsträckning än att värna om resten av världens invånare.

Några spådomar

Kan Staffanstorp vända detta? Det beror på, de har inte makten att ändra allt som behöver ändras själva.

• Skolan måste aktivt arbeta med att få bort stök och våld, emellanåt genom att skicka bort de som är stökiga och våldsamma. Där får staten leda och göra om allt från grunden. Ny lärarutbildning, förväntningar på rektorer med hårda nypor som håller lärarna om ryggen, uppgivande av "alla ska vara tillsammans"-ideologin.
• Ordningsmakten måste återta våldsmonopolet. Ja, om polisen ska kunna gå in med kraft när ett gäng kallar in reservtrupperna så måste det till rejält mycket fler poliser som på samma sätt kan blixtinkallas vid en konflikt. Det får kosta. Jag lägger hellre ner alla statens sociala program än att polisen (för)blir en papperstiger. Polisen skall vara den tuffaste klanen i landet, den klan ingen med vett i skallen medvetet söker strid med. Inte en driftkucku.
• Staten får se till att vi inte fyller på med mer sociala problem.

Sker detta, så har Staffanstorp möjlighet att återgå till den tråkiga idyll den en gång var.

Solidaritet för andras pengar

Annika Borg skriver i Axess om hur välgörenhetsorganisationer mer och mer börjar bli statsfinansierade. I stort håller jag med henne, det är viktigt med ett aktivt och oberoende civilsamhälle utanför statens intressesfär, och när föreningar blir helt beroende av skattemedel, och oberoende av medlemsavgifter och donationer, är det svårt att se var staten tar slut och civilsamhället tar vid.

Johan Westerholm har tagit upp liknande problem, när SIDA kanaliserar sina pengar via föreningar som Forum Syd, varpå offentlighetsprincipen inte längre gäller och det blir svårt att följa var pengarna tar vägen. Gör de nytta, eller går de till chefernas löner, fina lokaler eller rent av ren korruption?

Så här långt tänkt är lösningen enkel: staten skall hålla sina fingrar borta. Vi skall var och en skänka pengar och fritid till vadhelst vi har lust till.


Sen tänker jag på ett blogginlägg av sossen Erik Laakso jag läste en gång i tiden. Han går till storms emot civilsamhällets nådatänkande, där den fattige tacksamt skall sitta på marken och tigga om allmosor. Mot detta ställer han socialstaten, där den fattige har rätt att utan att kuta på ryggen knacka på hos närmsta offentliga instans och ta del av socialhjälp, vård och bostäder med samma rätt som de bemedlade.

Sett så långt låter Laaksos samhälle definitivt som det trevligaste alternativet. När min son blev allvarligt sjuk, var jag glad att jag inte behövde crowdfunda kostnaderna för operationen. Förvisso hade jag som klok och förutseende förälder tecknat en barnförsäkring, och hade med säkerhet haft privat sjukförsäkring om inte staten redan försett mig med en sådan, men jag är även glad att inte barn till fattiga människor i Sverige riskerar att få stå och se sina barn dö för att de inte har råd med behandlingen. Det är svårt nog att veta att så sker i många andra, fattigare, länder. Jag är också glad att jag idag inte behöver läsa det finstilta i min försäkring och inse att de svindyra tillväxthormonerna visst inte täcktes av premien.

Är slutsatsen att vi skall vara glada för att vi inte lever i ett välgörenhetssamhälle? Nja. Faktum är att vi delvis gör det. Ta barncancervården, till exempel. Vem finansierar den svenska forskningen på barncancer? Barncancerfonden, till stor del. En privat välgörenhetsorganisation, som är beroende av gåvor från dig och mig, dagens snörpmunnade änkenåder, för att få in pengar. Vem ser till att det finns TV-spel och DVD-skivor på barnsjukhusen, så att ungarna där kan ha något roligt medan de spelar schack med Döden? Just det, Barncancerföreningarna.


Jag är rädd för att beroendet av en alla goda gåvors givare inte försvinner, oavsett vilken väg vi väljer att finansiera våra behov. Ta skolan, till exempel. I England är skatterna låga, jämfört med Sverige. Min faster i London hade råd att skicka mina kusiner på privatskola, sådana där hemska institutioner med skoluniformer och könsseparerad undervisning som vi gör vårt bästa att förbjuda i Sverige. Om skolan var kass, hade hon valmöjligheter. Valmöjligheter mina föräldrar inte hade i Sverige. Hade jag inte trivts i min klass, hade enda möjligheten att flytta därifrån varit just för hela familjen att flytta någon annanstans, till en annan skolas upptagningsområde. När allt finansieras genom att staten tar våra pengar för att sedan dela ut dem igen, blir vi plötsligt lika beroende som om vi suttit på marken med en pappmugg. Enda skillnaden är att nu är vi beroende av byråkrater och politiker. Människor som oftast vill väl, men inte alltid vill som jag vill. Människor som gärna sätter din dotter som buffert mellan två bråkstakar, eller låter din son arbeta gratis som hjälplärare. Människor som alltför ofta inte ser de som kommer i kläm när den stora planen skall genomföras. Eller när det måste sparas pengar i LSS, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring eller vad som nu är på modet.


Finns då ingen gyllene medelväg mellan dessa två beroenden? Jodå. Den "nyliberalisering", eller privatisering, som skett de senaste decennierna. Här släpper jag först in Erik Laakso igen, med en artikel om egenmakt. En påminnelse om att även socialdemokratin under 80- och 90-talet såg problem med att den allomfattande staten inte gav sina medborgare några val eller möjligheter till egna initiativ. Att det inte riktigt räckte med att kunna rösta på en annan skol- eller bostadspolitik, utan att den enskilde medborgaren skulle kunna ha egna valmöjligheter.

Det handlar egentligen inte om privatisering. Det väsentliga är att byråkratin görs till vår tjänare, och inte vår herre, enligt en nu rätt vanlig svensk modell: gemensam finansiering, och fritt utförande. Staten ser till att alla har råd med tjänsten, genom att samla in medel och sedan fördela dem (sjukförsäkring, skolpeng, och så vidare). Medborgaren väljer vem som skall utföra tjänsten, och kan därmed räcka ett uppsträckt "fuck off"-finger till både kommunalpampar och kapitalistiska utsugare.

Fiffigt, va? Men i min envisa kamp i att sänka mina egna argument får jag återigen hävda att det inte är så enkelt. Vad skulle kunna gå fel? Man ska alltid göra en riskanalys - speciellt när de ideologiska målen hägrar i fjärran.

Bra val kräver bra information. När jag skall välja restaurang, så finns viss information öppet tillgänglig. Det är lätt för mig att väga en gourmetrestaurang med vaktelägg och äkta tryffel, och väntetider mätt i timmar för att tillaga maten, gentemot en snabbmatsrestaurang med sladdriga pommes frites men omedelbar servering. Vad som inte är lika lätt att se är mängden råttor och botulinum-bakterier i köket. Vilket löses med hälsoinspektörer, såsom i Faulty Towers så även i Domusrestaurangen.

Bra val kräver bra väljare. Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja läkare? Skulle de likt Steve Jobs gå till kvacksalvare - märk väl, uppenbarligen kan även intelligenta människor göra riktigt usla val - eller kommer de välja bra läkare? Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja skola - skulle de välja skolor som låter eleverna härja fritt i klassrummen? Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja vilken mat de äter, skulle de då äta gift?

Jo, människor gör emellanåt galna val: röstar på tokiga ledare, äter skräpmat, går till homeopater, låter barnen gå kvar i svenska flumskolor istället för att skriva in dem i muslimska friskolor med ordning och reda, lyssnar frivilligt på melodifestivalen. Jag tycker att vi, i stor utsträckning, skall tillåta människor att göra tokiga val med sina egna pengar. Egna pengar, det här är ju statens medel? Nix. Det finns inga "statens medel". Alla pengar kommer från medborgarna, ursprungligen.

Viss uppstyrning kan behövas. Vi har en kvacksalverilag som hindrar bedragare att utnyttja hoppet hos sjuka människor. Vi har lagar som kan stänga osanitära restauranger. Vi borde vara betydligt striktare med att stänga icke-fungerande kommunala skolor.


Efter den här långa utvikningen kan det vara dags att återvända till Annika Borg. Vad gör vi med alla dessa statligt finansierade välgörenhetsorganisationer?

Mitt förslag, som vanligt: back to basics. Som Jakob Heidbrink brukar hävda på Facebook: staten gör för mycket idag. Staten bör återgå till att garantera grunderna i socialstaten, och göra det väl: nattväktarstatens rättsväsende, försvar och utbildning, plus finansiering av sjukvård och lite annat till oss alla. Välgörenhet och föreningsliv får vi bekosta själva.

Vill du att vi därutöver skall satsa resurser på rävar sönderstressade av brittiska överklassjägare, översvämmade Bangladeshier, uttorkade Eritreaner eller grånade Afghanska 15-åringar? Inga problem. Ditt hjärta och din plånbok styr du själv över, och kan öppna så vitt du vill. Du är även fri att knacka på hos mig med en insamlingsbössa. Jag avgör dock hur mycket, och till vad, jag ger. Inte du. Inte staten.

Gränsen är nådd

Dags för mig att ha ett samtal med min svåger. Närhelst jag vill skylla ifrån mig för någon klantighet jag avslöjats ifärd med, eller närhelst jag vill sätta ut en rejäl halmgubbe att sätta fyr på, så är min svåger väldigt bra att ha.


Käre svåger, det är en massa elände vid den där utländska gränsen nu. Svårt att ta sig vare sig fram eller tillbaka, militärer som pangar på varandra, och civila som dör.

Ja, de ställer allt till det de där israelerna, som skjuter skarpt på oskyldiga civila palestinier.

Eh? Vad har israeler och palestinier vid gränsen Indien/Pakistan att göra?



Vem tusan bryr sig om ifall nån miljard indier och pakistanier med ledare med kärnvapenknapp att trycka på kommer i luven på varandra? Fattar du inte att det finns viktigare gränser att prata om?

Okej, okej. Jo, du har rätt. Det är riktigt oroande att gränsen militariseras, landminor läggs ut, och en stor muslimsk befolkning hamnar på fel sida gränsen och riskerar fördrivning eller folkmord.

 Ja, som sagt, de ställer allt till det de där israelerna, som skjuter skarpt på oskyldiga civila palestinier.

Eh? Vad har israeler och palestinier på gränsen mellan Bangladesh och Burma att göra?

Men gör dig nu inte ännu dummare än du är, gubbjävel! Det fattar du väl att där allvarliga brott mot mänskligheten sker, står judarna bakom. Låt oss alltså fokusera på Israel.

Okej, låt oss, av alla konflikter i världen där människoliv inte är ett ruttet lingon värda och flugor har längre medellivslängd än människor, koncentrera oss på konflikten mellan israeler och araber. När jag var ung gick det, mitt igenom det Tyskland som idag är ett enat land, en lång mur. En "antifascistisk skyddsvall" kallades den av Östtyskarna. En skyddsvall där vakter stod och mejade ned de av sina medborgare som ville fly till friheten i väst. I dagarna har det varit stridigheter vid en mur som Israel byggt. En mur där vissa paralleller till den tyska situationen kan dras: återigen står kraftigt beväpnade vakter och skjuter på civila...

Jag säger ju det. Israelerna borde skämmas som bygger en mur så palestinierna inte kan färdas fritt in till sina jobb i Israel, och sedan stå bakom muren och skjuta ned oskyldiga demonstranter. Precis som vid Berlinmuren!

Stopp och belägg. Jag ser en stor skillnad mellan Berlinmuren och muren runt Israel. Den israeliska muren är faktiskt en antifascistisk skyddsvall. På andra sidan muren står Hamas, en fascistisk organisation som har som uttalat mål att sända judarna i havet. Så här, ungefär, kommer det judiska livsutrymmet att se ut när Hamas nått sitt mål:

Men - Sveriges regering står ju enad i sitt fördömande av muren. Vi i Sverige är överens om att det är öppna gränser som gäller!

Jodå. Vi svenskar brukar vara väldigt duktiga på att fördöma allt som händer på tryggt avstånd från oss, medan rysk aggression kritiseras med väldigt små bokstäver. Eller saudisk diktatur när handelsavtalen står på spel. Låt mig presentera en liten kontrafaktisk historieskrivning. Tänk tanken att danskarna fortfarande var helsura över att Sverige knyckte Skåne och sedan genomdrev en hård och skoningslös försvenskningskampanj. Tänk tanken att danska civilpersoner turade över Öresundsbron, inte för att köpa hem lite starkvaror från Systembolaget, utan för att skära halsen av några sovande barn i det av Sverige sedan 1600-talet ockuperade Malmö. Tänk tanken att det regnade brinnande Tuborg-flaskor över Lommakusten, avfyrade från danska slangbellor förklädda till vindsnurror. Det skulle nog inte ta många sekunder för Sverige att sätta klaffbro på Öresundsbron och bygga en mur hög som fan. Tror du mig inte? Tänk på hurpass Sverige stängde gränsen häromåret för att det kom hundratusen fredliga invandrare på ett år. Invandrare så fredliga att vår statistik på brott per capita, enligt en enig kriminologkår och Ylva Johansson, bara gått ner och ner och ner som följd därav. Om dessa invandrare hade haft vapen i hand istället, hur mycket mer hade vi då inte kunnat tokstänga gränsen med murar, taggtråd och kulsprutetorn?

Men övervåldet då? Att stå tryggt bakom muren och skjuta på obeväpnade demonstranter?

Förvisso har det funnits ett stort antal obeväpnade demonstranter utanför muren. Det är dock inte det enda som funnits. Där har också varit hårda Hamas-härjare med vad för vapen nu Hamas-härjare kan få tag på. Avsikten med demonstrationen har inte enbart varit att stå och vifta med plakat och sjunga "We shall overcome", utan även att bryta igenom muren. Att Hamas bryter igenom muren har Israel all anledning att hindra. I alla fall misstänker jag att Hamas inte är ett gäng överåriga scouter, som när de kommit över gränsen med påkar, molotovcocktails och knivar gör en lägereld av påkarna, använder knivarna till att tälja pinnar och sätter sig ned för att grilla korv och sjunga allsång. Nej, de kommer leta upp närmsta israeliska by och antingen slakta invånarna eller ta dem som gisslan. Gisslan som knappast får en behaglig tillvaro i Hamas-land.

Men säger det dig ingenting att tiotals araber dött, och ingen jude? Tyder det inte på en överreaktion?

Nej, inte i sig. Israel har, som var nation, en plikt att skydda sina medborgare, sina soldater inräknade. De har även en hög förmåga. Hamas, å andra sidan, verkar sätta en ära i att offra sin civilbefolkning genom att uppmuntra dem att gå fram till muren och att stanna kvar när Israel skickar några raketer i retur. Vi agerar likadant i Sverige (som Israel, alltså, inte som Hamas). När poliser angrips av en galen knivbeväpnad person sänker de denna person med skott från håll. Vill du att polisen skulle utmana knivmannen till envig, med 50% risk att polismannens familj inte ser polismannen mer?

Förvisso kan det vara så att israeliska gränsvakter skjutit när de inte behövde, eller siktade för att skada mer än de behövde. Även om vi antar att ena eller andra sidans trupper var änglar så är krig, vilket detta är, en smutsig aktivitet som tenderar att solka sina deltagare. Allt som Alliansen gjorde för att rucka på Adolf var inte vackert. Men jag vet inte vad som hänt, och de rapporter jag nås av har jag svårt att lita på detaljerna i. Jag misstänker att Hamas talespersoner är mindre partiska än stora delar av svenska journalistkåren.

Säger du att araberna inte har rätt att göra uppror mot ockupationsmakten?

Nej, Cathy. Utan att gå in på snåriga definitioner av ockupation, och börja diskutera internationella konventioner som är lika illa anpassade för denna konflikt som asylrätten passar för den svenska flyktingsituationen, så kan vi nog vara överens om att en stor del av arabvärlden och Israel är i krig, om än för det mesta ett rätt lågintensivt krig. Och i krig har man förvisso rätt att anfalla varandra. Samtidigt har den anfallna sidan rätt att med kraft ge moteld. Och denna moteld behöver inte alls vara "proportionerlig", utan "brassa på tills ovillkorlig kapitulation uppnåtts" är också helt okej. Så Hamas ska nog vara glada att palestiniernas utplånande inte är ett mål som återfinns i Israels stadgar.


Sådärja. Det fiffiga med Platons dialoger är att man styr över båda sidor själv, och därmed kan få sig själv att framstå som väldigt smart. Eller partisk. Eller dagens Özz Nujen.

Så låt oss lämna detta och återgå till att bevaka gränskonflikten Indien-Pakistan, så att de inte mosar varandra med kärnvapen. 

Våldtäkterna och Islam: problemet eller lösningen?

Heberleins öppningsdrag

Låt oss börja med ledarsidorna.se, där Ann Heberlein framställer tesen att gruppvåldtäkter är en fråga om värderingar. Det är med viss tvekan jag länkar till artikeln. Inte för att sidan ifråga är oberörbar hatmedia, tvärtom är det en mycket inspirerande sida, men det verkar som jag länkat lite för mycket till kvinnor på sistone. För att inte få någon av veckans rykande färska fobi-diagnoser på mig måste jag snart balansera upp detta genom att länka till några herrar också. Vad säger ni - ska jag berömmande hylla Anders Lindberg eller Göran Greider nästa vecka?

Heberlein börjar med att fastslå att en gemensam faktor hos gärningsmännen är att de faktiskt är män. Gott så, det är fakta som vi väl alla håller med om? Sen argumenterar Heberlein emot denna förklaring. De flesta män våldtar ju inte, så hur kan detta ha med manlighet att göra? Heberlein väljer istället att lägga fokus på kulturella orsaker: patriarkat och patriarkala strukturer. Orsaken till att män våldtar är inte att de är biologiska män, utan att vi har en patriarkal kultur.

Heberlein beskriver sedan hur patriarkala strukturer ser ut över världen. Här kan vi med fördel även ägna några minuter åt att läsa lite om Helena Edlunds erfarenheter av Afghanistan. Beskrivningarna av hur kvinnor, i många hörn av världen, hanteras sämre än boskap är inte lättsmälta för en känslosam svensk. Effekterna av att vi jobbar hårt på att importera unga arga män från dessa kulturer kan stämma till eftertanke. Heberleins slutkläm kan vi suga på lite grand:

"Vi bör alltså tala mer om manligt kodade värderingar, om patriarkala strukturer, och mindre om män i allmänhet. Alla män är inte våldtäktsmän."

Min analys

Ja, jag håller helt med Heberlein och Edlund att de värderingar som råder i Mellanöstern inte är några goda värderingar. Jag håller med om att resultatet av att importera hundratusentals människor - och övervägande män, dessutom - från dessa regioner, och sedan placera dem koncentrerat i utanförskapsområden med minimala polisresurser antagligen inte är ett smart drag om man vill värna kvinnofriden i samhället.

Jag har bara en invändning emot Heberleins resonemang. Jag tolkar henne som att hon anser att män ursprungligen är godhjärtade, vänliga själar, men att en "patriarkal struktur" på något sätt uppstått och förvrängt deras hjärtan. En variant på Rosseaus ofördärvade, rena ursprungsvilde.

Min åsikt är att det är tvärtom. Hon von Wachenfeldt hade rätt: män är djur! Människans urtillstånd är en fattig och våldsam livsbana. Emellanåt, som idag i västvärlden, lyckas vi med civiliserande och kulturaliserande åtgärder tillfälligt domptera det ursinniga lejon som är manligheten (och kvinnligheten, kvinnor kan, verkligen) inom oss. Ibland lite för väl: om invandrargäng tafsar på kvinnor på ett ryskt diskotek blir det omedelbart kompanistryk, om det händer i Sverige sätter vi oss i ring och funderar över vårt vita privilegium och undrar vad förövarna kan ha varit utsatta för. Är det en slump att det är vi i Sverige som uppfostrats på genuscertifierade dagis?

Ett muslimskt motdrag

Istället för att prata om muslimer, varför inte försöka lyssna på vad de själva säger - och inte säger?
Malmö-imamen Salahuddin Barakat intervjuas i kvartal.se om Islam, för att bemöta de påståenden som kom i en tidigare intervju med islamkritikern Hege Storhaug. Ett par intervjuer väl värda att lyssna till, där intervjuoffren får komma till tals tämligen ostörda - vilket innebär att jag ständigt sitter och irriterar mig på alla de följdfrågor som inte ställs. Istället för den förväntade fatwa-spottande arabisktalande muselmanen med kroksabel möter vi här en man, förvisso med ansenligt skägg, som på lugn och resonerande skånska lägger ut sina teser. Är detta en ulv i fårakläder, eller en bild av Islam värd att ta på allvar?

Eftersom jag har några enstaka högskolepoäng i islamologi tänkte jag ta Barakat vid hornen, lyssna på vad han har att säga och sedan kommentera detta. Lite av David emot Goliat, Lille Skutt vs Godzilla, eller Henrik Arnstadt vs Dick Harrison. Med mig som Henrik Arnstadt. Kul!

Tolkningar

Barakat hävdar själv att han är fundamentalist, att han tror att Koranen är Guds odelade, oförvanskade ord där varje bokstav är rätt, till skillnad från de kristna som har en lite friare inställning till sina heliga skrifter.

Intervjuaren påpekar, som faktum som borde ge anledning till oro, att en undersökning visat att det bara är 4% kristna fundamentalister, men hela 44% muslimska fundamentalister. Detta vänder Barakat på huvudet: som muslim anser man att texten är fullständig, ofelbar och från Gud - det borde vara mer än 44%!

Kan vi sluta här, han har ju erkänt? Nej. Även vi kristna är i stor utsträckning fundamentalister. Det var Lutherska teologer, inte Muhammed, som myntade uttrycket Sola Scriptura, eller "skriften allena" på svenska. Låt oss inte glömma att svenska kyrkan, på världskristenhetens stora träd, är en ungefär lika inflytelserik och mainstream gren som Westboro Baptist Church.
Jag kan också tillägga att det inte är helt fastlagt inom Islam att Koranen är ofelbar. Eller, ja och nej, det finns två koraner: en i himlen, och den är ofelbar. Sen kom vår jordiska koran till genom att ärkeängeln Gabriel berättade för Muhammed, som sedan berättade vidare till andra. Så småningom tecknades verserna ned, på vad för material som nu fanns tillhanda. Så småningom samlades detta material ihop, av olika personer, och diverse strider utbröt om vilken hopsamling som var den rätta och vilka som borde brännas. Att arabiskan på den tiden saknade vokaler och att texten därmed lämnar visst utrymme för tolkning om vilka ord som faktiskt var nedtecknade förenklar inget. Muslimska teologer som vill ha stöd för en viss tolkning har därför visst utrymme att hävda att ett ord är felkonverterat till modern arabiska, eller att en vers råkat ramla ur Koranen och egentligen borde inkluderas, eller att någon smugit in en gökunge som ska bort.

Barakat är också välgörande tydlig i frågan om tolkningar. Ja, all text, även koranen, måste tolkas, och här kommer det felbara in. Även om texten är ofelbar, så är alla tolkningar mänskliga och därmed potentiellt felaktiga.
Men - vi har ju hört att tolkningar inte finns inom Islam, att det endast finns en Islam? Att Koranen inte får tolkas? Nej, det är fel. Vilket enkelt bevisas av den energi muslimer ägnar, än idag, åt att ha ihjäl andra muslimer som inte tolkar koranen på samma sätt. Det som definitivt är Haram, och ger en säker biljett till närmsta offentliga halshuggningsplats, är att göra som vår svenska kyrka: gå in i Koranen med sin egen åsikt, och plocka de russin ur kakan som stödjer ens egen uppfattning.

 Islam och kvinnorna

För en modern svensk är förstås Islams syn, och kulturens syn i muslimska länder, på hur arbets- och ansvarsfördelningen mellan män och kvinnor ska se ut, av yttersta intresse. Jag undrar om muslimerna riktigt förstår detta intresse?

Är muslimska kvinnor mindre fria på grund av Islam, undrade intervjuaren. Barakat anser att det nog kan finnas en konflikt mellan Islams och det sekulära samhällets frihetsbegrepp, men vill problematisera det.  Många religiösa begränsar sig frivilligt - är man då mindre fri? Även i väst begränsar vi oss. Till exempel skulle en amerikan se den stora allomfattande svenska staten, med sitt stora skatteuttag, som stolligt och begränsande. Barakat vill också skilja på kultur och religion - alla sätt att behandla kvinnor i muslimska länder stammar inte från Islam, utan emellanåt från urgamla seder.

Kvinnors rätt att skilja sig, eller rättare sagt mindre rätt att skilja sig, kom även upp under intervjun. Här vill Barakat att reglerna skall ses i en kontext, mannen har till exempel underhållsskyldighet under islamisk lag. Olika tolkningar finns hos muslimer vad som gäller skilsmässa via svensk myndighet, ifall den är giltig eller ej, och om ifall svenska domstolar är religiöst legitima. Barakat vill skilja på religiös och laglig legitimitet.

Slöjan diskuteras förstås också. Barakat medger att det kan vara påtvingat, såsom klädkoder är påtvingande (topless...) överallt. Det är normalt att ha olika klädkoder. Väldigt få tvingas på slöjan. Så länge ingen tvingas till slöja är det inget problem. Skillnaden mellan extremism och normal Islam är tvånget. Svårt att säga vad som är tvång i Afghanistan, säger han. Fördelar och nackdelar med burka kan diskuteras...

På frågan om slöja på barn, och den sexualisering av barnkroppen som vi svenskar ser i det, håller Barakat med om att sexualisering av barn är problematiskt: se bara på bikinis, smink osv. Barn skall inte tvingas bära slöja. Muslimer vill dock att barn ska klä sig anständigt och inte objektifieras.


Jag tycker Barakat gör det lite lätt för sig här i antagandet att såpass lite tvång förekommer i religiösa sammanhang. Stora mängder muslimer har kommit från vad vi ärligt kan kalla "shithole countries", där religiöst tvång är vanligt och den sociala kontrollen är hård. Kommer det sociala trycket att minska vid ankomsten till Sverige? Enligt Storhaug var det tvärtom så att slöjan var vanligare bland muslimer i Norge än i Pakistan - ett muslimskt land där grannarna lynchar dig om du misstänks ha bränt en koran. Även Barakat framhåller att Pakistan inte är ett land han själv skulle vilja ha med att göra.

Jag håller med Barakat att vi bör skilja på religiös och laglig legitimitet vad gäller äktenskap och skilsmässor. Så är det till exempel i Tyskland redan, där mina släktingar får både registrera äktenskap hos staten och sedan ha en religiös ceremoni om de så önskar. Det förtar dock inte en bokstav av västerländsk kritik mot att kvinnor och män har olika skilsmässoregler.

Brott och straff

All brottslighet och utanförskap i våra förorter, är det Islams fel?

Nej, säger Barakat. Varför ser vi muslimska brottslingar i våra förorter, och inte buddhistiska eller kristna kriminella gäng? Därför att det är muslimer som bor i våra förorter! Barakat nämner även standardförklaringen "socioekonomiska effekter".
Han hittar även en annan, för mig mycket intressant, förklaring: kulturen. De som bor i förorten kommer från länder med 30 års krig, dåligt skolväsende, dåliga och korrupta myndigheter - hur förväntar vi oss att de ska bete sig? Sverige förstör även aktivt för våra invandrare med sin snällism. I hemländerna är föräldrars och äldres auktoritet viktig; barn i Mellanöstern skulle inte komma på tanken att käfta upp emot en vuxen. Svenska myndigheters fokus på barns rättigheter, på att inga straff skall finnas, på att det är synd om förövarna, på att föräldrar inte får tillrättavisa sina barn, allt detta undergräver föräldrars auktoritet, utan att ersättas med någon annan auktoritet. Barakat är precis lika negativ till att unga ligister inte får erfara några konsekvenser av sina handlingar som vilken moderat eller sverigedemokrat som helst.
Detta med respekt verifieras även av vad Muhammed Knut Bernström, en diplomat, muslimsk konvertit och koranöversättare, berättade en gång. Han hade pensionerat sig i Nordafrika, och kände där att ungdomen visade en helt annan respekt för en gammal gubbe än i Sverige.


Här tycker jag vi ska lyssna på Barakat, det stämmer väl med vad både Heberlein och Edlund säger. Importerar vi rejält med människor från Afghanistan, så importerar vi även Afghanska värderingar. När vi till detta sedan lägger att vi aktivt instruerar tidigare hårt hållna ungdomar om att i Sverige så gör ungdomar som de vill, och att inga som helst konsekvenser finnes, ja, vad händer? Ungefär samma sak som händer när svenska ungdomar åker på semester till sydligare länder med billig, lättillgänglig alkohol och inga föräldrar i närheten. De beter sig som svin, tills dess någon vuxen tar dem i hampan. Vilket inte händer här.

Låt oss även minnas andra invandringsvågor, före muslimerna. När krigen på Balkan gjorde att flyktingvågen toppade stod det mycket i tidningarna om juggemaffians härjningar. När kristna assyrier flydde till Södertälje blev det en del kuckel där också. Barakat har en poäng. Islam behövs inte som förklaring, det räcker gott med att en invandringstsunami, eller bara en vanlig hederlig svallvåg, möter den svenska snällismens långgrunda sandstrand för att det ska hetta till.

Islams syn på straff, då? Halshuggningar, steningar och sånt? Här blir Barakat väldigt försiktig. Han kritiserar inte med en bokstav vad som händer i Saudiarabien, utan börjar istället undra vad som är moral, och påpeka att moralen är subjektiv. Att vad man uppfattar som moraliskt har med kulturell uppväxt att göra, och att det är svårt att ålägga en annan kultur sin kompass. Till exempel har även USA dödsstraff, så varför bara hacka på muslimska länder?

Jag tror jag inser varför Barakat blir försiktig just här. Saudiarabien har stöd i Koranen för sina straff, och eftersom Barakat uppriktigt anser att varje bokstav i Koranen är sann, så kommer kritiken att drabba inte bara Saudi utan även Koranen, vilket är otänkbart. Lika otänkbart som att höra Jonas Sjöstedt kritisera Das Kapital, eller Annie Lööf såga Ayn Rand. Och även om Barakat trodde att Koranverser om stränga straff var felaktiga eller felaktigt tolkade, vore det klokt att tala tyst. Annars skulle han nog behöva vara rätt orolig för sin fortlevnad nästa gång han reste på teologisk konferens i Mellanöstern. Kätterska uttalanden gentemot Koranen tas inte väl upp.

Islamisering av Sverige

Det är trevligt att träffa på en muslim som läst sin Chesterton (en brittisk skribent och katolik som älskade paradoxer och att vränga perspektiv ut och in). När intervjuaren kommer in på de fundamentalister som organiserar sig och söker makt, förmodligen för att föra in något osvenskt och islamistiskt i samhällskroppen, vänder Barakat ut och in på det. Att organisera sig i föreningar och korporativistiskt söka representation och makt är ju det svenskaste av allt svenskt: arbetarrörelse, nykterhetsrörelse, HBTQ-rörelsen, osv. Det är alltså ett ypperligt tecken på väl fungerande integration att islamisterna skapar föreningar som finansieras av våra skattepengar.

I de församlingar Barakat stött på har man varken pengar eller tid till islamism eller aktivism, utan har fullt upp med att be fem gånger om dagen. Däremot anser han att många församlingar gör sitt för att minska brottsligheten genom att ta emot och omvända kriminella.

Jag blir lite orolig här: en hel del kriminella har ju, efter omvändelse till Islam, åkt ner till IS-land för att leka rövare - bokstavligen.

Barakat får frågan vad han vill se för genomslag för Islam i Sverige. Det delar han upp i två delar. För muslimernas del, vill han att det skall bli mer accepterat med muslimska seder såsom böneutrop och halalmat. Den muslimska påverkan han vill se på samhället anknyter till det han sa tidigare om respekt för vuxna: att vi ska ge äldre mer värdighet, mindre materialism. Att det är viktigare att vi besöker våra gamla föräldrar än att de får en extra tusenlapp i pension. Jag tror svenska seden att sätta in sina gamlingar på hemmet är svårförståelig för invandrare från Mellanöstern. Jag får väl också ge landets muslimer rådet att engagera sig i Kristdemokraterna, partiet som värnar om familjen och gamlingarna. Dock har ju KD ägnat stor energi åt att utesluta sina bokstavstroende kristna medlemmar nyligen...

Hur ska skandinaviska samhällena klara balansen att lyssna på Islam utan att kompromissa med sina egna ideal? Barakat anser att ingen konflikt finns mellan vetenskap och religion i Islam (!!!). Hans recept är intressant: minimera statlig inblandning, ha ett liberalt/fritt samhälle. Ge inte företräde till någon livsåskådning. Ha ett sekulärt samhälle. Kanske borde Barakat organisera sig i Medborgerlig Samling, istället?

Summering

Det här blev långt och rörigt. Går det att knyta ihop säcken på slutet? Rubriken, längst, upp, handlade om våldtäkter (specifikt ökningen därav på senare år) och Islam. Vad är slutsatserna?

Både islamkritikern och imamen tar upp kulturens förklaringskraft. Stor invandring från "shithole countries" kommer ge oss förorter marinerade i "shithole culture". Om det är Islam som orsakar dysfunktionin i Mellanöstern, eller kolonialism och marxism som skapat dysfunktionin och sedan Islam kommit som en motreaktion - det är en rätt ointressant diskussion. Vad som är viktigt är att vi har en begränsad kapacitet för "shithole" i Sverige. Dags alltså att stänga invandringen från dessa länder tills situationen rett ut sig.

Islam finns i Sverige, och är en del av Sverige. Ledsen, Sverigevänner, men så är "facts on the ground" idag. Vi kommer få stå ut med att våra arkitektoniskt fulländade Domuslador emellanåt störs ut av fula moskébyggen:

Vi lär också få stå ut med att muslimer sätter sig på knä och ber lite överallt i parkerna bland bikiniförsedda solbadare, och att Jehovas, Mormonerna och alla de olika muslimska inriktningarna får fixa kösystem för när de ska knacka på hos oss med boken i hand och missionera. Alla får vi även stå ut med att våra profeter förlöjligas:

Till våra fattigpensionärer har jag hälsningen att vi har tagit emot en stor grupp människor som aldrig kommer kunna få ett vanligt vitt jobb som ger ett nettobidrag till pensionskassan, men som ni får dela den med när det är dags för utbetalningar. Tyvärr, så är läget, och det är inte mycket att göra åt det. Det vi får fokusera på är att inte kommande generationer ärver problemen. Där finns att göra; låt mig där inspireras av Barakat.

Vi behöver, till att börja med, en piska. Det är dags att införa respekt för vuxenvärlden och för det svenska samhället. Rättsväsende och polisväsende måste tydligt peka med hela handen: den som står och spelar Allan inför polisen skall omgående befinna sig omhändertagen. Den som attackerar samhället skall omgående befinna sig omplacerad på annan ort, någonstans i de vida skogar man kan se när man flyger över landet. Den som oönskat ger sig på en kvinna ska få glädja sig åt att dela dusch med ett gäng sexuellt utsvultna karlar i ett antal år framöver. Tunga brottslingar skall inkapaciteras genom att sitta inlåsta. Eftersom svenska institutioner är genomsyrade av dialoglängtan och kaffebjudningsreflexer föreslår jag att hjälp sökes utomlands. Finnarna brukar ha ryggrad och Sisu, eller så tar vi en pratstund med myndigheterna i Frankrike eller Israel.

Sen ska vi även ha en morot. Idag är knarkhandel den mest uppenbara vägen till framgång i förorten; skolorna är dysfunktionella förvaringslådor. Det är Sveriges plikt att erbjuda undervisning till de barn som har rätt att vistas i riket. En undervisning där man lär sig ordentlig svenska. En undervisning där man är anställningsbar efter man genomgått den. En undervisning där busarna skiljs ut, och de flitiga och strävsamma uppmuntras. Vilket lär kräva en totalstädning i lärarhögskola, skolinspektion och skolledning.

På sikt, många decennier framöver, hoppas jag detta leder till en hanterbar situation, där vi inte är trångbodda, där vi har jobb, och där vi alla är överens om ett grundläggande samhällskontrakt. Ett Sverige där Islam har en plats, antagligen en Islam avsevärt mer konservativt än RFSL skulle önska, men ett Islam som fungerar i den sekulära staten. I det läget är det åter dags för oss att ställa frågan, öppet och resonerande:

Hur mycket invandring tål Sverige? 

Förhoppningsvis är vi den dagen mogna att föra en vuxen dialog.

Ja till böneutrop!

En moské i Växjö har nu fått tillstånd att utropa fredagsbönen över nejden. Ljudtrycket verkar bli rätt rejält, de får dra upp högtalarvolymen så att det blir 45 dB inomhus i traktens lägenhet, och 110 dB (sic!) ute på dagisgårdarna. Ja, polisen har bekräftat efter explicita frågor: det är 110 dB som gäller. En ljudnivå som ganska snabbt kan bli skadlig. Jag antar att tanken bakom är att det vid fredagskvällens bön är rätt få dagisbarn kvar på gården, och att de ungdomsgäng som hänger där och förstör gott förtjänar vad de får.

Det här beslutet har givetvis fått andra att spetsa öronen och vilja invadera denna nya, jungfruliga nisch.  Först ut är Fria Moderata Studentförbundet:

Fria Moderata Studentförbundet (@_fmsf) har ansökt om att få ha böneutrop varje vecka med budskapet ”Friheten är störst - sänk skatten”. Ej högre än 110 decibel såklart.

Fria Moderata Studentförbundet (@_fmsf) har ansökt om att få ha böneutrop varje vecka med budskapet ”Friheten är störst - sänk skatten”. Ej högre än 110 decibel såklart.

Ska bli intressant att se hur Polisen bedömer detta. Hatten av till @HugoSelling. pic.twitter.com/gExdcdFNfm

— Ivar Arpi (@Ivarpi) 9 maj 2018

Ja, det är väl inget att invända? Skall muslimer få ha böneutrop för att kristna ringer i klockorna, så skall väl liberaler få hylla Upplysning och Frihet? Jag har sedan länge propagerat för att religion inte skall ha en särställning, utan att religiösa och sekulära friheter och tvång skall bedömas lika.

Jag spår att många kommer följa i FMSF:s spår.


Satanistiskt Initiativ kommer givetvis vilja visa att det finns ett alternativ till gubben där uppe, genom att spela sin signaturmelodi var fredag. Men inte med några mesiga 110 dB inte, här måste det till minst 130 dB, som varje fan av AC/DC är väl medveten om:

Dock lär inte satanisternas spelningar orsaka lika stora störningar, då de istället för minareter kommer sända från de djupt begravda källarvalv där de håller sina mörka riter.


Småland är raggartätt område. Jag anar att Växjös motorburna ungdom kommer begära tillstånd att i lugn och ro rotera i sina automobiler runt den lokala moskén och samtidigt, men måttligt synkroniserat, låta sina ljudanläggningar stämma upp i en hyllningssång till de bönor de har i baksätet (En Meduza-låt, här tolkad av goa gubbar från Wasa Express, ett band med nästan samma normbrytande approach till det där med musik och god ton som allas vår Eddie):





Lite mer njutbart blir det för oss klassiskt skolade, men väldigt svårt att undvika för övriga, när varenda litet konditori och latte-hak i Sverige börjar fira bönornas rostande, malande och inmundigande genom att pumpa ut Bachs kaffe-kantat klockan 10 och 15 varje dag. Kaffekrängarnas stora antal kompenseras dock genom att en akustisk orkester lär få svårt att komma upp i 110 dB.





Såja, dags att prata allvar en stund. För nog finns det lite allvar att finna i frågan.

En hel debattörer, även på min kant av det politiska spektrumet, hävdar att den sanna innebörden av religionsfrihet är friheten från religion. Visst, det ingår. Du skall inte tvingas sitta i kyrkan på söndagen, och väckas av kyrkstöten när du snarkar för högt under en predikan som svamlar på om miljöförstöring, öppna gränser, jämställdhet och vad präster nu pratar om nuförtiden i statskyrkan. Du skall inte skickas till Sibirien om du inte hyllar Marx för länge sedan falsifierade teorier. De religionsfrihetsvurmande går dock emellanåt ett steg längre: att religionsfrihet är frihet från att utsättas för religion i det offentliga rummet. Där säger jag stopp.

Det är samma religionsfrihet som den "yttrandefrihet" som propageras av vänner av "säkra platser" och avplattformning, det vill säga att du får säga vad du vill så länge du håller tyst. Som jag sagt innan: religiösa och sekulära frågor skall icke särbehandlas. Man skall i det offentliga rummet ha samma rätt att visa och utöva sin religion, och försöka pådyvla den andra människor, som man har vad gäller politiska åsikter, musiksmak och så vidare. Om jag känner ett obetvingligt behov av att visa att punken lever genom att klä mig som om det fortfarande var sommaren 1976, så har jag rätt att göra det och gå omkring på stadens gator som en vanlig man (nåja...). Jag får dock räkna med viss motvind om jag går klädd så vid en anställningsintervju, eller om jag, likt SNL:s Church Lady ropar "Satan" hela tiden. (Förvisso situationsberoende: en anställningsintervju på P3 där jag har lila hår, piercad tunga och vrålar "Jag hatar män" och "Ned med kapitalismen" opåkallat kan nog gå rätt bra...)

Och vet ni vad? Punken lever faktiskt...

Pump up the volume

Palestinernas en gång i tiden, för några mandatperioder sedan, folkvalde president, numera diktator, Herr Abbas, verkar ha trampat i klaveret och sagt ett ord för mycket. Nej, inte Jehova, det var ett tag sedan man stenades för det i den regionen. Av säkra källor har jag fått höra att han sagt något ännu värre: volymer. I ett tal häromdagen råkade han nämna att det finns en gräns för antalet judar som får söka asyl på palestinska områden, en gräns som är nästan lika låg som den som Löfven nuförtiden vill sätta in till Sverige. Noll, alltså.

Och så får man ju inte säga. Billström är förfärad. Jan Björklund är i upplösningstillstånd. Wallström tycker det är oacceptabelt. Och där pös den västgötaklimaxen ihop. LO-kremlologer närställda socialdemokratin tipsar mig om att det går nästan tio "oacceptabelt" på en "inte okej" i Lövfen-land. Kan vi vänta oss att det kommer en skarpt formulerad protestnot från UD, och att nästa års miljardanslag till löner för fängslade terrorister bara ökas med 49.95% istället för de planerade 50%?


Nej, nu är det dags att tala allvar. Det var inte volymer Abbas talade om, utan det vanliga antisemitiska dravlet: att judar är ondsinta profitörer och procentare, som själva är orsaken till vad de nu råkar ut för. Vilket får mig att undra varför svenska politiker blir så upprörda. Finns månne några grand i våra ögon som vi bör gnugga ur innan vi rycker i bjälken i Abbas öga?

Vi kan börja med Ilmar Reepalu, Malmös före detta starke man. Mannen som envist gjorde sitt bästa att skylla stadens växande judehat på judarnas eget beteende: de fördömde inte Israel kraftigt nog, tydligen. En man i Abbas anda.

Är Reepalu ett undantag? Låt oss härnäst dröja vid Adrian Kaba, en annan sosse i Malmö. Kaba har upprepade gånger uttryckt sig tydligt antisemitiskt. När partiet faktiskt lyckades bli lite upprörda över att Kaba spred vandringssägner om att Mossad (Israels underrättelsetjänst) tränat IS, består Kabas ursäkt av:

"Om det finns bevis för att detta är en antisemitisk konspirationsteori tar jag avstånd från det utan att tveka."

Om. Om!

Om jag hade varit högste sosse i Malmö, hade Kaba åkt ut med huvudet före efter en sådan "ursäkt". En stund senare hade kroppen fått följa efter. Men han fick vara kvar, i partiet som nu upprörs av Abbas uttalanden.

Wallströms uttalanden om "utomrättsliga avrättningar" har vi väl inte heller glömt?



Förstå mig rätt, nu. Det är bra att svenska politiker reagerar på det judehat som är alltför utbrett i arabvärlden. Det vore ännu bättre om reaktionen blev lite starkare än ett "fy vad du är dum", och följdes av konkret handling. Vi kunde ju till exempel sluta finansiera judehatet, i Mellanöstern såväl som i Sverige - kanske till och med inleda samarbete med Israel? De vet ju hur man bygger murar och utför ID-kontroller, sånt där som nu Lövfen vill introducera efter att han klonat SD-politiken och vässat till den på ett par punkter. Allra bäst vore om vi svenskar tittade på vårt eget judehat, och funderade ut en politik som inte får Sveriges få kvarvarande judar att se en lägenhet på stenkastningsavstånd till både Hamas och Fatah som tryggare än den nuvarande bostaden i Malmö.

Nu börjar fulspelet

Efter att sossarna börjat valrörelsen med att pumpa ut fejknews via LO, slår nu Sverigedemokraterna tillbaka. En så uppenbart fejkad nyhet att jag inte begriper hur de kan tänka sig att någon kan gå på den. De har tagit sitt eget invandringsfientliga program, och satt en röd sosse-ros på det:

Det förstår vi ju alla att detta inte kan vara sossepolitik. Löfven, tillsammans med den aktade historie-experten Henrik Arnstadt, har ju redan fastlagt att det mesta av ovanstående är bruna avvikelser och fascism.

• Avskaffa möjligheten att ge försörjningsstöd till illegala invandrare? Men det är ju sosse-kommuner som ger det stödet, så ett telefonsamtal ned till Stjernfeldt-Jammeh i Malmö med illa dolda hot om uteslutning ur partiet skulle ju fixa det på fem minuter!?
• Centrala mottagningar för asylsökande? Det var de inte så intresserade av när KD föreslog det...
• Ta bort biståndet för den som inte tar emot sina medborgare? Jag skulle vilja se den dagen en sosse drar ner på biståndet. Intresset för att sluta finansiera palestinsk terror häromdagen var ju minimalt.

Det lustiga är att när jag går till Sverigedemokraternas hemsida för att kolla in originalet, så står där väldigt mycket om allt möjligt, men väldigt lite konkret om invandringen. Värnar om asylrätten, gör de också. Är det någon hacker som bytt plats på S och SDs hemsidor?

Kanske denna nyhet inte är fejk? Låt mig för ett ögonblick ta den på allvar.

Är sossarnas flyktingmanifest bra tänkt?

Allt som bidrager till ordning och reda i flyktingpolitiken är bra. Jag har tidigare tjatat om vikten av logistik, planering och uppföljning. Vi kan inte fortsätta ha en hantering som är dimensionerad för en och annan intellektuell avhoppare från östblocket. Några väsentliga punkter när vi tar emot tiotusentals är:

• Inga människor fria på svensk mark som inte ska vara där. Du släpps inte in i frihet förrän du utretts och fått uppehållstillstånd. Om du fått utvisningsbeslut skall du inte få gå fritt i samhället.
• Kostnadseffektiv kost och logi. Kommer många, så får det nog bli sovsalar och soppkök till de flesta. Lägenheter uppstår inte ur intet. Snart blir det nog till och med brist på husvagnar.
• Svensk lag och ordning skall upprätthållas, och därmed ska vi inte ha balkongflickor, klanstrider på öppen gata, moralpoliser eller särbehandling av män och kvinnor.

Hur pass passar manifestet in i detta?

• Permanentande av den "tillfälliga" asyllagen tills EU är överens: jodå, det skickar signaler och syftar till att hålla volymerna (fy!) nere. Och vi vet väl alla att EU aldrig kommer överens.
• Gränskontroller: bah, humbug! Dagens gränskontroller hindrar ingen. Om du åker över Öresundsbron och polisen råkar vara i tjänst den turen, och du vägrar visa papper och säger "asyl", så kommer polisen eskortera dig till Migrationsverkets lokal strax intill Rosengård, varifrån du enkelt kan avvika och leta upp några hjälpsamma släktingar i kvarteren strax intill. Eller så låter du dig skickas tillbaks till Köpenhamn, och prövar lyckan på nästa tur istället. Gränsen är ett såll. Det är gränskontrollerna på Balkan och i Turkiet som har effekt, tillsammans med törstens hav (Sahara) och dödens hav (Medelhavet).
• ID-kontroller: nu börjar vi snacka. När väktare i Köpenhamn var tvungna att kolla ID, så kom det betydligt färre över Öresundsbron.
• Centrala mottagningar: Bra! Som sagt, innan din identitet och rätt att vara i Sverige är utredd ska du inte vara fri. Vi värnar om potentiella terror- och gruppvåldtäktsoffers rätt i första hand.
• Riva upp EBO: jo, det är ett förslag i rätt riktning. Jag vet, det var vi i högern som införde EBO, med goda avsikter, men de goda avsikterna har slagit snett. Vi var visst naiva. Resultatet har blivit trångboddhet, fejkinskrivningar, svarthandel och koncentration i ghetton.
• Säkerställa identiteten: jättebra! Inget ID, ingen ingång i Sverige, är min paroll. Vi ska inte vara tillflykt för IS härskaror.
• Fler förvarsplatser: jovisst, ska man riva upp EBO och ha centrala mottagningar lär det behövas massor av platser. Tio- eller hundratusentals fler.
• Längre tid innan man kan söka asyl igen efter avslag: jajamen. Varför inte oändligt lång tid?
• Inget försörjningsstöd till illegala: jovisst.
• Avskaffa möjlighet att gå från asylsökande till arbetsinvandrare. Ja, jag förstår varför, den öppna arbetskraftsinvandringen gillas av oss till höger, men har lett till avarter som måste bromsas, så som köpta anställningskontrakt (varför betala 100000 till en smugglare om du kan komma in helt "legalt" genom att ge en arbetsgivare 100000 för att låtsas anställa dig?) och slavkontrakt. Men varför vill inte sossarna även stoppa möjligheten att gå från arbetskraftsinvandring till asylinvandring? Samma problem uppstår där.
• Hjälpa på plats. Hjälp, det här är ju 100% SD-politik, en politik som SD fått så förbannat mycket skit för genom åren. Skall S börja hjälpa folk på plats mitt i krigets Syrien!?  S har ju dessutom låtit mycket av U-hjälpen gå till att ta kostnader i Sverige. Men det är kul att S vaknat, till sist.
• Inget bistånd till de som inte tar emot sina medborgare. Bra!
• Bekämpa människosmuggling. Jodå, men visst är det kul att se hur våra politiker värnar asylrätten genom att göra det omöjligt att åberopa den. Moment 22?
• Utöka FN:s kvotsystem så att fler länder tar ansvar. Lär inte hända...
• Sverige skall driva på att andra länder tar sitt ansvar. Lär inte hända...

Kommer sossarnas flyktingmanifest ha önskad effekt?

Svaret på frågan beror för det första på vad man tror önskad effekt är.

• Att få till SD avhoppade gammelsossar att återvända till moderskeppet? Jo, det kan nog fungera, under förutsättning att Löfven får dem att tro att Löfven menar allvar.
• Att få styr på migrationen (läs: få rejält mycket färre människor att söka sig till Sverige)?

Om syftet är att faktiskt få migrationen under kontroll, så ser jag flera potentiella problem. 

Socialdemokratin är splittrad. Ledarsidorna.se bidrar med några inblickar i socialdemokratins inre liv. Där finns gott om politiker som uppriktigt tror på alla de senaste årens stolta paroller om värdegrund, mänsklighet och solidaritet med alla i hela vida världen, politiker som gick med i Olof Palme snarare än socialdemokratin, och som kommer sätta sig på tvären ordentligt. Lyckas sedan väl Löfven övervinna den interna oppositionen, kommer han finna att Moderaterna är precis lika splittrade. Många där har fortfarande sina hjärtan, och våra plånböcker, vidöppna. Den enda pålitlige vän Löfven har i migrationsfrågan är Jimmie Åkesson. Kan ni se Löfven offentligt luta sig emot Åkesson?

Även om anden är villig, till slut, så kan köttet vara svagt. Minns ni REVA? Polisen började, på politikernas order, att leta illegala invandrare, men fick backa inför de starka ropen på "ingen är illegal". Lite närmare i tiden har vi Annika Strandhälls sparkande av en chef på Försäkringskassan som bara gjort vad Strandhäll beordrat. Många av åtgärderna i sossarnas manifest kommer orsaka protestvågor som får Afghan-protesterna att verka milda. Tror ni Löfven, och hans kluvna parti, kommer ha kraften och övertygelsen att driva sin linje när varenda kultursida och alla ledarsidor förutom SvD och GP kallar dem nazister?

Jag märkte att där inte stod ett ord om att få illegala invandrare att återvända i manifestet. Avsiktligt, misstänker jag, då det inte är lätt att för det första hitta de illegala invandrarna, sedan hitta en ledig plats att spärra in dem på, och sedan övertyga det ursprungliga hemlandet att ta emot en person som under ett decennium under jorden i Sverige hunnit utveckla drogberoende och diverse asociala, kriminella vanor.

Risken är alltså stor att en röst på socialdemokraterna kommer innebära en röst på mycket prat och lite verkstad. Även om Löfven faktiskt menar allvar med att han avser driva igenom sina vallöften -något man nog inte skall förvänta sig av alltför många politiker, allra minst en sosse. Om det nu inte gällde ett vallöfte om höjda skatter...

Hur ska Löfven övertyga rasisterna?

Rasisterna? Ja, vi som Löfven och hans kamrater i ett decennium kallat rasister och nazister för att vi vill genomföra det som Löfven idag säger sig vilja genomföra. Varför ska vi tro på att Löfven nu plötsligt satt en swastika-armbindel utanpå skjortärmen, dragit på sig höga svarta lackstövlar, satt ridpiskan i kläm under vänsterarmen och är beredd att bedja framför HH-altaret i källaren?

Liksom Johan Westerholm tror jag att det inte räcker med ord. Löfven måste visa i handling att han menar allvar. Vore jag Löfven skulle jag, likt Assar, hålla ett tal:

Kamrater! 

I hundra år har vi Socialdemokrater varit med och styrt Sverige mot ökat välstånd och frihet, i medgångar och motgångar. För att kunna styra Sverige har vi i varje ögonblick sökt makten. Detta ber jag inte om ursäkt för, förväntar jag mig inte att ni vill att jag ska be om ursäkt för: det är endast när vi har makten som vi kan styra. Nu har dock önskan att behålla makten för ett ögonblick gått före Sveriges, och landets arbetares, intressen. För detta ber jag om ursäkt, och om förnyat förtroende för nya grepp. 

I hopp om att med Miljöpartiet behålla makten fram till valet, släppte vi fram ett förslag om flyktingamnesti som vi visste var ett steg i fel riktning. Vi släppte fram det i full förvissning om att oppositionen aldrig skulle släppa fram ett förslag som fått så tung kritik från Lagrådet, och som går så på tvären emot vad de tongivande oppositionspartierna önskar. Där missbedömde vi läget. Förslaget, som vi för död och pina inte ville skulle bli verklighet, är nu på god väg att bli svensk lag. Med ökad stress på statsbudget, utbildningsväsende, bostadsbyggande och den kommunala ekonomin som följd. 

Så här kan det inte fortsätta! Vi socialdemokrater garanterade ordning och reda när revolutionerna skakade Europa. Vi socialdemokrater stod för ordning och reda när finanskrascherna skakade Sverige. Vi socialdemokrater kommer reda ut all oordning i framtiden också! 

(konstpaus för applåder) 

Tack, Kamrater! Det glädjer mig att höra att förtroendet för Rörelsen är orubbat. Jag ber er dock inte att följa mig i blindo in i framtiden. För att visa att jag menar allvar, att detta inte bara är fagra löften som dunstar bort efter valdagen, har jag idag satt bollen i rullning. Jag har stoppat "gymnasieamnestin". Det blir inget lagförslag. De partier som har något att invända mot att ordning och reda nu är åter i migrationspolitiken, de vet var dörren finns. En socialdemokratiskt dominerad regering sätter alltid folkhemmet främst. 

För att ytterligare visa att jag menar allvar, har jag idag skickat en inbjudan till alla riksdagens partier att komma till överläggningar om en blocköverskridande migrationspolitik. Inte efter valet - första mötet är nästa vecka. Till överläggningarna är alla partier välkomna, som vill medverka till att ordning och reda åter får råda. Ja, ni hörde rätt. Alla partier. När folkhemmets väl står på spel får man inte vara fjär. Kan Margot åka ned till Saudiarabien för att sälja svenska näringslivets produkter till islamister, så skall jag nog kunna tåla att prata med svenska riksdagsledamöter. Till och med kommunisterna är välkomna om de vill ro skutan åt rätt håll! 

Har gubben Löfven gått och blivit invandringsfientlig på gamla dar? Nej, Kamrater! Genom att införa ordning och reda skall vi socialdemokrater hela landet, och minska klyftorna. Sverige skall bli ett land för de som bott i Sverige i generationer, för de som just börjat rota sig, och för de som framöver skall kunna erbjudas en fristad. Ett gemensamt Sverige, som drar åt samma håll. Det är genom ordning och reda som vi Socialdemokrater skall åstadkomma detta 

(Löfven går ned till publiken, under det att Internationalen pumpas ur en rödklädd mässingsorkester...)

Vi får se om han tar tillfället i akt.