Ge mobben vad den tål

Tema

Via Helen Dale hamnar jag på Quilette, där Katy Barnett filosoferar lite kring twittermobbar och lagstiftning.

Ungdomar på pyjamasparty?

Det där med att dra igång twitterdrev och se till så att människor förlorar jobbet, och ibland livet då jobbet var det enda som gav deras liv mening, verkar liksom civil olydnad vara något som ses olika på beroende på vem som gör det. Enkelt kan det summeras i:

"Det är okej när vi gör det"

 När elaka rasister i vita lakan jagar mörkhyade män efter att ett brott begåtts, och utan större krav på bevis än att han fanns i närheten, han matchar signalementet (två ben, två armar, mörk hud - och de två första punkterna kan vi vara lite flexibla på), samt att han visar sin skuld genom att försöka fly, då inser vi lätt att det är fel.

När goda antirasister, människor som dessutom ingår i samma middagsbjudningskretsar, mediebubblor och potentiellt har makt att anställa oss i framtiden, efter någons förflugna ord i offentligheten iklär sig virtuella vita lakan och jagar omkull sitt villebråd utan nåd, utan att fråga efter förmildrande omständigheter eller den "kontext" som annars är så populär - ja då sitter vi tysta och hoppas ingen ska komma på tanken att rota fram när vi råkade säga Jehova vid en ungdomens fyllefest och hoppa på oss.

Between a rock and a hard place?

Genomföring

Katy Barnett frågar först vad som är rimligt. När är det okej att försöka skilja folk från deras arbeten, och när är det oacceptabelt?

För det första finns situationer där det är rimligt att ge folk sparken

"Sometimes it’s clear to see why someone’s controversial comments have an impact on their employment. For example, the former Victoria police assistant commissioner resigned after it was revealed he had made racist and sexist comments online under a pseudonym, including about colleagues and the commissioner. Given that he was the head of the police’s ethical standards body, his own ethics and neutrality were clearly called into question."

Ungefär som att det var rimligt att Kapten Klänning inte fick fortsätta att vara feministisk inspirationsföreläsare. Även uppvisad inkompetens är ett fullgott skäl att inte få förnyat förtroende, jag kommer inte bli upprörd om ingen röstar på de som styrt landet det senaste decenniet.

Sen finns det andra tillfällen som är mer problematiska:

"Should a doctor be able to practice medicine because she opposes same-sex marriage, or should a reporter be able to keep his job if he criticizes Australia’s military history on Anzac Day?"

Eller, översatt från australiensiska till svenska förhållanden:

Bör denne man få jobba som lärare om det inte går så bra för hans parti i höst som han hoppas?

Bör denne man få jobba som journalist?

Helt klart är dock att denne mans humorprogram ihop med Janne Josefsson var så kul att hans svåger, Mollgan Nûjen, har material att turnera i folkparkerna hela sommaren!

Återtagning

Katy Barnett målar upp vad som händer när vi, genom dessa drev och deras lyckade resultat, får en rädslans åsiktskultur:

"First, widely disliked social structures may be preserved because no one is brave enough to say publicly that they, too, do not agree. Secondly, social structures which are predicated on false preferences are prone to sudden collapse once the majority realizes that no one else likes or believes in the particular thing which is being upheld. Finally, preference falsification distorts public opinion, public discourse, and human knowledge. If people cannot openly discuss their views, then certain views will not be explored or discussed, and the sum of human knowledge will be diminished."

Låter lite som vår migrationspolitik, som var fullständigt omöjlig att strama åt fram till den dag det var det enda möjliga. Den svenska åsiktskorridoren. Åsiktskorridor, förresten, var det bara jag som trodde att den bara fanns i Sverige? Barnetts artikel hänvisar till "Overton Window", som verkar vara något liknande.

Genom att vi raskt dömer ut inte bara åsikter utanför mittfåran, utan även de personer som vågar hävda dessa åsikter, så fördummar vi alltså debatten och oss själva. Dessvärre är väl det normalt politikerns mål - putta motståndaren åt sidan så man själv kommer åt att få sleven ner i köttgrytan. Vi fria debattörer bör dock inte ägna oss åt att censurera motståndarna.

Kommen så här långt brukar det alltid dyka upp någon och säga "fel, fel, fel! Censur är det bara när staten aktivt tystar dig!". Vilket inte nödvändigtvis är sant, och i vart fall för den tystade är ointressant. Barnett citerar Virginia Mantouvalou:

"The employer cannot police workers’ moral character, their political opinions or their preferences. The retention of someone’s job should not depend on the tabloid press and the effect of its (mis)reporting on employers’ reputation. At present, speech that is protected against state interference is not protected in the employment context against dismissal and other disciplinary action. This is disturbing."

Alltså: knegaren har traditionellt, efter mycket slit från facket, fått det till att jobbet och privatlivet är skilt åt. Så länge knegaren sköter sin svets eller svarv på arbetstid skiter arbetsgivaren i ifall knegaren är transaktivist eller amerikansk kristen höger på fritiden. Så var det i alla fall förr. Nuförtiden bygger företagen varumärken, och en twitterstorm mot varumärket får företaget att böja sig som en gummiman och focka den anställde för brott mot "värdegrunden".

Coda

Katy Barnett föreslår ett intressant sätt att stävja detta beteende: stäm skiten ur anklagarna!

"I’ve talked above about the legal relationship between employer and employee, but what about the social media mob? This is a little more difficult. However, there are several tort doctrines which may be helpful. The first is defamation, which prohibits communication to third parties of false statements that injure the reputation of a person. Importantly, the defamatory statements are presumed to be untrue, and it is for the defendant to prove that they are in fact true (or “substantially true” in Australia)."

"The other relevant tort doctrines are the economic torts prohibiting interference with contractual relations: inducing breach of contract, interference with contractual relationships, and conspiracy."

Jag misstänker att detta är skrivet i en anglosaxisk rättstradition, och inte i den svenska där fokus alltför ofta ligger på att ta vara på gärningsmannen och strunta i offret. Inte i den svenska tradition där skadestånd ofta ligger på samma summor som MSB satsar på brandbekämpningsutrustning. Vi skulle nog behöva komma upp i genusundersökningsanslagsnivåer istället för att det ska vara värt besväret.

Eller går det att ta sin klagan till EU efter att svenska domstolar ryckt på axlarna åt en? Synd att jag inte är jurist.

Tyst min mun, så får du socker...

... brukade min förste chef säga när någon myndighetsperson uttryckt sig klantigt i offentligheten. En sentens som Oldoz Javidi, clownen och F!-riksdagskandidaten, borde tagit till sitt hjärta. Jag försökte häromveckan tolka hennes intervjusvar om att alla israeler borde flytta till USA välvilligt och positivt, med tanken att det som låter som typisk antisemitism inte behöver vara det, utan kan vara okunskap eller nyttig idioti. Så kommer Javidi själv, efter att ha rullat runt som en duktig pudel och erkänt sin okunskap, och försöker upprätta sin ära i en artikel på Expressens kultursida. Vips är allt mitt jobb ogjort. Nu är det dags för en skojig stund med clownen Javidi.

Redan att Karin Olsson på samma kultursida, samma dag, har en artikel om politiker med brallorna nere, och exemplifierar med järnrörs-svingande SD-politiker och inte med Javidi, får smilgroparna att skönjas. De gamla stumfilmskomikerna har rätt - timing är avgörande. Få saker är så kul som när någon laddar för att kasta en paj i någons ansikte, halkar på ett bananskal och slänger pajen i sitt eget ansikte.

Låt mig först, innan jag ger mig på Javidi, rensa luften och lägga grunden genom att öppet redogöra för mina egna åsikter. Jag är Israelvän. Israel är en demokratisk oas i diktaturens Mellanöstern. Israel skall vara en judisk stat även framgent. Varför? Jo, det verkar dessvärre som att ingen annan än judarna tar ansvar för judarnas säkerhet. Och att dessvärre judar aldrig är säkra när de inte med vapen i hand kan avstyra antisemiternas attacker. Antisemitism syns mig lika stollig som antiamerikanism - varför hata de som ligger i den demokratiska västvärldens framkant?

Javidi om sig själv

Vad tycker Javidi då, om vi får tro hennes egna ord? Låt oss ta citatet från originalartikeln återigen:

"Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras ... Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?"

Hur tolkar ni detta? Enligt Javidi ska det tolkas så här:

"Det jag sade i artikeln syftade till staten Israels vänskap med USA, det vill säga Netanyahu och Trump, och att USA skulle bjuda över vännerna till sig, underförstått att vännerna är de i Israel som inte tror på fredlig tvåstatslösning, de som fördriver och utplånar palestinierna.
Och att det i sin tur skulle möjliggöra för palestinierna att få leva i fred och bygga upp sitt land – det land som staten Israels nuvarande regim dränerar på alla resurser och genom en illegal blockad omöjliggör återuppbyggandet av."

Herreminje.

För det första drar hon Trump-kortet. Att vänstern (tja, svenska debattörer i allmänhet...) ska vara så hiskeligt fantasilösa att de alltid landar i Donald Trump som roten till världens elände. Är det någon som för ett ögonblick tror att Javidi eller andra Ship to Gaza-fans var ett iota mindre negativt inställda till Israel eller judarna när Barack Obama satt i Vita Huset? Någon som tror att palestinierna genast skulle sluta fred om det satt en sosse och styrde i Israel? Nej, knappast.

Att "vännerna i Israel" syftade bara till de som inte tror på fredlig tvåstatslösning tror jag inte ett ögonblick på. För vad händer om Israel kommer till förhandlingsbordet och vill ha en tvåstatslösning, så som de gjort många gånger innan? De lär mötas med samma hat som tidigare. Vi vet vad de palestinska ledarna vill ha, och vad det judehatsindoktrinerade palestinska folket vill ha:

Var jag orättvis nu? Betänk att befolkningen i Gaza, när de fick välja nytt styre efter att Israel dragit sig ur, valde Hamas. Fucking Hamas. Terroristerna Hamas. Ett sånt folk är sin egen värsta fiende, och behöver inga judar att skylla sina tillkortakommanden på. Tänk tanken att Tyskland, efter WWII, efter att ockupationsmakterna dragit sig tillbaka, valt en ny Hitler som raskt började rusta och anfalla grannländerna. Hade vi gett dem Lebensraum? Knappast.

Javidi kallar USA "ett annat infernaliskt styre". Där bör hon få lite frågor, klaveret låter högt och illa när hon rör om foten. Är alltså den fria världens banérförare ett infernaliskt styre? Varför? Hur anser Javidi att Hamas och Fatah uppför sig, jämfört med USA och Israel? Har de allmänna val oftare? Har de en bättre rättsprocess? Har de roligare Pride-parader? Är det lättare att vara kristen?

"De som fördriver och utplånar palestinierna". Men snälla Javidi, det är väl ungefär lika uppenbart att Israel inte gör detta som att man inte möter en omedelbar fysisk eller psykisk död samma ögonblick man återvänder till Afghanistan. Ville Israel skulle man på ett ögonblick med Gaza kunna åstadkomma det som arabvärlden i över 50 år önskat åstadkomma med Israel: förvandla det till en steril grushög. Det vore intressant att veta vad Javidi syftar på. De fördrivna palestinierna, är det de palestinier och ättlingar till palestinier som sedan generationer sitter fast i flyktingläger efter att de flydde Israel under krigen mellan Israel och araberna? De utplånade palestinierna, är det de Hamas-terrorister som Israel skjutit ihjäl när terroristerna försökt riva gränsen för att ta sig in och mörda judar?

Javidi hävdar att Israels regim dränerar palestiniernas land på resurser. Såvitt jag förstått det hela så är det Israel som försörjer palestinierna med el, vatten och andra förnödenheter - förnödenheter som palestinierna ofta inte betalar för, då pengarna måste gå till viktigare saker som vapen, underhåll till fängslade terroristers familjer och en och annan Bentley till ledarna.

Javidi anser också att Israels blockad av Gaza är illegal. Det kan diskuteras. När Israel drog sig ur Gaza passade palestinierna på att göra Gaza inte till ett fungerande land, utan till en angreppsposition gentemot Israel. Man rustade upp, och använde sina vapen. Det känns inte orimligt att krigstillstånd råder mellan Israel och Gaza, liksom det fortfarande råder mellan Israel och ett antal arabländer, eftersom arabländerna inte kan förhandla fram fred med ett land vars existens de inte erkänner. I krig är blockader på intet vis illegala. Tilläggas kan även att även Egypten blockerar gränsen mot Gaza, något palestinier av någon anledning aldrig protesterar emot.

Det vore spännande att höra Javidi resonera om vilka på den arabiska sidan som tror på, och kommer verka för, en "fredlig tvåstatslösning". Jag misstänker starkt att den enda tvåstatslösning de kan tänka sig är en där Hamas och Fatah delar upp Israel emellan sig efter att ha gjort Israel Judenrein.

Dock tror jag faktiskt på Javidi när hon säger att hon tänkte sig, i sin fantasivärld, att judarna frivilligt skulle flytta över till USA. Det är bara i verkligheten som hon känner sig tvungen att med våld fördriva dem.

Sådär, det blev en del att anmärka på. Som sagt, Javidi, har du trampat i klaveret, håll foten stilla.

Men det är inte slut där. Javidi anser att judar har "tolkningsföreträde" vad gäller diskussioner om Israel. Stolligt, tycker jag. Varför skulle jag ge Dror Feiler rätt att bestämma vad som är rätt ifråga om Israel, bara för att han är jude och jag inte? Den riktiga skrattsalvan infinner sig dock inte förrän Javidi hävdar att hon visst har en vän som är judinna, och därför inte kan vara antisemit. Här har hon offentligt begått en av antirasismens dödssynder. Att säga "en av mina bästa vänner är..." är i sådana kretsar ett bergfast bevis på ens skuld. Hon är rökt. Någon från motståndarlägret som yttrade sig så skulle inte få en chans att "rehabilitera" sig på en kultursida till vänster om Nyheter Idag.


I förbifarten nämner Javidi att hon deltar i Ship to Gaza och BDS-rörelsen. Nej, inte BDSM, det hade ju i alla fall varit lite kul, utan BDS. Boycott, Divestment and Sanction.Ship to Gaza är de som, i mina ögon, i konflikten mellan Israel och Hamas tar rygg med Hamas. Nog sagt om dem. BDS, och Svenska Kyrkans ensidiga ställningstagande för Hamas, har Annika Borg skrivit om på Kyrklig Opinion. Även Harry's Place skriver intressant om BDS. Själv köper jag gärna israeliskt, då jag vill stödja demokrati i Mellanöstern med plånboken, och tycker det känns skönt att balansera den finansiering av diktatur som sker ur den beskattade delen av min plånbok via Margot Wallström. Min egen åsikt om BDS är att vi sett dessa filurer förr:

Ursäkta trettiotalsreferensen

Är Javidi antisemit, alltså?

Antisemit är ett ord jag ogärna använder, liksom rasist eller alla dessa etiketter som slutar på -fob. Därmed inte sagt att vi inte har något judehat i samhället. Vad gäller de nationalsocialister som sprang runt i Almedalen och gjorde sig breda så känns antisemit som en för sval och neutral term, judehatare känns bättre. Att det både bland nyligen invandrade araber och pursvenskar är så lätt att lägga all Mellanösterns elände på judarnas axlar, tyder på att antisemitism finns och är ett problem.

Jag tror dock inte att bästa sättet att tackla antisemitismen är att leta upp citat, skrika "antisemit", och raskt sparka ut människor från gemenskapen. Lika lite som det är bra att sparka ut en blivande komiker som råkar säga neger. Eller en artist som sjunger smaklösa sånger om pedofili. Jag undrar just om Markis de Sade hade blivit bränd på bål ihop med sina böcker om han hade försökt få dem publicerade i dagens Sverige. Toleransen mot kättare är låg, och behandlingen brutal.

Mitt förslag att hantera antisemitismen är att, likt Frälsningsarmén, hålla grytan kokande. Att hålla igång debatt och resonemang. När en text eller uttalande flyger förbi som likt Javidis är fullt av okunniga antaganden och, antagligen, antisemitism, är det alltför lätt att bara ropa "antisemit" och blocka. Jag tar hellre en publik diskussion där jag för fram mina argument:

• Aha, du värnar om palestinierna. Vet du att de som plågar palestinierna värst just nu är andra arabstater? Om du nu vill arbeta för palestiniernas sak, och inte bara vill bekämpa judar, varför inte försöka påverka arabstaterna att släppa in en del av den palestinska befolkningen i sina nationer och hjälpa resten av palestinierna att, i fredlig samvaro med Israel, skapa sig en egen demokratisk stat.
• Okej, det var inte helt kul för araberna att en liten stat i deras område reserverades för judar av FN. Men det var sisådär 70 år sedan, lika länge sedan som vi skrev om Europas kartor och flyttade polacker, tyskar och så vidare. Sedan dess har ni även blivit ordentligt piskade i ett par krig - dags att gå vidare och försöka få till en lösning, kanske?

Nu får jag dock göra en liten mini-Javidi här. Nej, jag tänker inte ge vare sig judar eller araber tolkningsföreträde i konflikten. Dock får jag inse och bekänna en sak: till skillnad från judarna har jag inte "skin in the game" på samma sätt. Det är inte jag som skälls för "äckliga judesvin" i Visby. Det är inte mina barns förskola som islamisten springer till med sin Kalashnikov. Det är inte min folkgrupp som kommer utrotas om NMR kommer till makten. Så vill någon övertyga mig om att min inställning är fel lyssnar jag gärna på bra argument - till och med från Dror Feiler. Lämna saxofonen hemma, bara...

 Får Javidi vad hon förtjänar?

Förtjänar Javidi vad hon får utstå? Att kallas antisemit? Att befinnas så tokig att man blir sparkad från F!s riksdagslista!

På ett sätt: ja! Vänstern, och tyvärr även stora delar av mitten/högern, har ju länge använt dylika trumfkort för att katapultera misshagliga människor ut ur offentligheten. De letar upp ett uttalande som enligt dem är säkert tecken på rasism, och raskt får förövaren avgå. Konservativa åsikter om familj och barn kallas kvinnofientliga. Kritik av islamism är religionsfientlighet. Alleftersom vapnens inriktning sköts av mer och mer extrema vänsterprofiler drabbas nu de egna trupperna av "friendly fire", och då är det som nyss var demokratisk renhållning förvandlat till fula påhopp. Vi kan se exempel på det när Åsa Lindeborg och andra feminister får på pälsen av transaktivister. Var var ni när vi andra drabbades? Skadeglädje är en varm och skön känsla, nästan lika skön (och obeständig) som att kissa i sängen.

Men egentligen: nej! Jag har förvisso inga sympatier för Javidis åsikter, som jag tycker är diametralt och radikalt felaktiga. Det blir dock ett alldeles för lätt bondeoffer att bara sparka ut Javidi, för att hon råkat använda en antisemitisk ordvändning (som förvisso, när hon börjar förklara sig, visar på en djupt antijudisk och antivästlig inställning).

Det vi borde göra är att genomlysa hela den rörelse hon ingår i. Jag misstänker att större delen av kultur-Sverige, Svenska Kyrkan och vänsterrörelsen sitter och nickar glatt och håller med om hennes åsikter, och inte förstår varför det är ett sådant jämrans liv egentligen. Det är deras argument, eller brist därpå, som ska ut i solen och stekas tills de brinner som den svenska skogen. De ska frågas om de håller med om Javidis skildring av ett infernaliskt USA och ett Israel som fördriver och utrotar palestinier - och hur de tänkt sig att hindra Hamas från att utrota judar när judarna lägger ned vapnen, om de nu tänkt sig att hindra judeutrotningar.


I Sverige ska vi inte riskera vår försörjning för att tungan slinter. Däremot ska det vi säger tas på allvar, granskas och argumenteras emot. Du ska hanteras som en vuxen, inte som ett barn som skickas upp på rummet utan middag.

Min statsministerkandidat

Efter att i fyra år ha sett den nuvarande regeringen ratta landet åt helt fel håll, hört Transportstyrelsens granater krevera utan att politikerna verkar bry sig, sett hur storbranden för några år sedan inte gett någon som helst inverkan på landets civilförsvarsberedskap, tvingats stå bredvid och se vare sig polis, åklagare eller politiker reagera på tiggeri, vildcamping, vägpirater eller marockanska ligister, så börjar jag tröttna.

Regeringen Löfven innehåller ett gäng inkompetenta politiklajvare som inte bör återfinnas i ledande ställning efter höstens val. Inte ens i lokala knattefotbollsklubben.

Regeringen Reinfeldt var inte bättre på att fixa till försvaret, civilförsvaret, utnämningskorruptionen i förvaltningen eller invandringen, tvärtom puttade de glatt kärran utför. De som var med på den tiden är de som leder Alliansen idag. Inte heller de bör återfinnas i ledande ställning.

De partier som inte har varit med i något av regeringsblocken de senaste decennierna är helt oprövade. Någon som vågar rösta F! i höst i hopp om att styra upp statens finanser och nattväktarstatens kärna?

Därför lanserar jag en egen statsministerkandidat. En kändis från näringslivet, som nog alla sett på bild många gånger. En de få ordens och många handlingarnas man. En som varit med i hetluften och fått ta en och annan smäll. Varsågod:

Mer handlingsförlamat än innan kan det inte bli.

Civil olydnad

Ingen har väl missat filmerna där en ung kvinna ställer sig upp och filmar när hon vägrar låta ett flygplan köra tillbaks en utvisad man till Afghanistan. Meningarna är delade.

• Är hon en hjälte, som Ann Ramberg, Malena Ernman och många andra till vänster anser? Är det rätt och riktigt, och tecken på civilkurage och moralisk ryggrad?
• Är hon en skurk som bryter mot lagar som vi i god demokratisk ordning stiftat och försöker genomdriva?

Lite historik

De som stödjer aktivismen, vad anger de för skäl? Håller skälen?

Många referenser till Gandhi, Rosa Parks och Sydafrika flimrar förbi. Låt oss titta på dessa fall.

Gandhi har Orwell skrivit en hel del om. Orwell var inte särskilt förtjust i Gandhi, utan såg honom som tämligen omoralisk och ointresserad av människoliv. Gandhis råd till judarna under andra världskriget, till exempel, var att snällt och lydigt marschera in i gaskamrarna, på det att Hitler och grabbarna skulle inse hur fel de hade, eller i alla fall sova lite sämre på nätterna. Gandhis aktioner var också sällan särskilt effektiva; de brittiska styresmännen i Indien kallade Gandhi "imperiets bäste vän" för att han såg till att hålla britterna vid makten.

Rosa Parks har vi alla läst om i skolan, kvinnan som vägrade flytta sig från buss-sätet när vita ville sitta och därför blev arresterad. Visst tycker vi alla att hon gjorde rätt, och att det var de rasistiska lagarna som var moraliskt felaktiga?

Sydafrika blir lite luddigt att hänvisa till, Sverige stödde ju genom sitt ensidiga stöd till kommunistiska terrororganisationen ANC "necklacing", vilket väl knappast är vad vi menar med civil olydnad.

Även i Sverige har vi haft civil olydnad förr i tiden. Almstriden i Stockholm hindrade rivningskåta lokalpolitiker att fälla några almar och riva ett café. Plogbillsrörelsen springer runt ibland våra militära skyddsobjekt och saboterar. Diverse borgerliga ministrar visade sig av ideologiska skäl ha smitit från Radiotjänsts räkningar. Om Dan Park är konstnär eller aktivist, hjälte eller förbrytare, kan vi fundera över. De som hyllar att Rosa Parks bryter mot lagarna brukar dock sällan jubla över Dan Parks lagbrott.

Allmän analys

Ja, som jag ser det finns stöd för att genomföra civila olydnadsaktioner med högburet huvud, utan att känna sig som en simpel brottsling. Vi behöver inte ta till med extremexemplet Rosa Parks, och rasistiska lagar, utan det räcker gott med Almstriden. De flesta svenskar idag lär hålla med om att det var rätt och riktigt att almarna bevarades, och att det hade varit väldigt bra om fler rivningar av fina stadskärnor och resande av Domuslador hade stoppats. De styrande var på tvärs med folket.

Skulle jag kunna tänka mig civil olydnad? Jodå. Tänk tanken att den antisemitiska vänstern stiftar lagar om att alla judar skall samlas ihop och deporteras till USA. Visst tusan skulle jag obstruera allt jag kunde mot den lagen, för där har min gräns för länge sedan passerats.

Men nu är jag ju lika godhetsknarkande som hon den där flygkaparlajvaren. En judelag är något som varenda vettig människa i landet skulle resa sig samfällt i protest gentemot. Mer intressant blir det när man tar ett mer jordnära exempel. Låt oss göra det.

Jag är kritisk till dagens invandringspolitik. Jag anser att alldeles för många har tagits emot under flera decenniers tid, fler än vi kan hantera. Jag ser kulorna och handgranaterna regna, jag ser butiksägare som drabbas av beskyddarligor, jag ser förorter som börjar bli lika osäkra som det Afghanistan våra vänner med öppna plånböcker vägrar skicka folk till. Är det då moraliskt rätt av mig och mina meningsfränder att lägga oss på Öresundsbrons körfält för att hindra utlänningar i allmänhet och danskjävlar i synnerhet att komma in i landet? Är det gott och hedervärt att ockupera flyktingförläggningar och spärra vägen till rumänska tältläger? Kommer Anne Ramberg stå sida vid sida med Dan Park och skandera "invandringskritikerbrott är något gott"?

Beslut

Oavsett vad jag skrev ovan om hur fint och ädelt det kan vara med civil olydnad måste mitt svar bli ett fett nej. Vi ska inte ägna oss åt sådant. Vi ska inte hylla sådant. Vi lever inte på 30-talet, eller i en rasåtskiljande avkrok. Om nationalsocialisterna kommer till makten i Ludvika, eller islamisterna inom vänstern kommer till makten i Malmö, och inför segregeringslagar, då kan saken komma i ett annat läge.


Nej, jag må intensivt ogilla mycket av dagens förda politik, men min protest får komma via valsedeln (huka er i höst, politiker!) och fradga- och tes-tuggande blogginlägg. För vad kommer annars hända, när även vi i högern slagit in på aktivismens breda väg?

• Betänk att säkerhetsläget i Afghanistan är omdiskuterat. Knappt några återvändare har dött. Att där är fattigt är vi alla överens om, men en överväldigande majoritet av riksdagen är också överens om att det inte är skäl till asyl. Å andra sidan är det 100% klart att det barn som drabbas av en abort inte kommer överleva. Självfallet är det därmed mycket mer moraliskt rättfärdigt att börja blockera abortkliniker än att blockera Afghanrundor. Kan vi vänta oss tummen upp från Ramberg och Ernman?
• Inte ens flyktingvänliga NIMBY-ister vill ha ett flyktingboende som granne. Ska vi börja ockupera och riva dessa?
• Sverigevännerna kommer lägga sig i vägen för varenda midsommarfirande och nationaldagsfirande där det bjuds på arabisk sång. Det skulle inte förvåna mig om de demonstrativt börjar gå omkring och äta hamburgare utanför landets moskéer under Ramadan.
• Skatt är stöld. Skattesmiteri blir därmed självförsvar.
• Sveriges television är idag en identitetspolitisk propagandacentral. Självfallet är det moraliskt riktigt att störa ut eller fälla varenda sändningsmast i riket.

Nej, så här kan det inte gå till i en demokrati. Om alla får vetorätt, kommer inga beslut överhuvud taget att kunna genomdrivas. Den som tycker att ett beslut är fel får helt enkelt gå den långa och tunga vägen att driva opinion. Bara för att riksdagen är befolkat av dagisbarn kan inte riket vara det.

Svensk sjuk vård

Uppställning av pjäserna

Johan Ingerö skriver idag i SvD om den svenska sjukvården, ur patientens perspektiv: hur de långa köerna ställer till det för de sjuka, och hur "läkare på Internet" flyttar makten från sjukhusbyråkratin till patienten. Svensk vårdgaranti ska ge oss följande:

• 0 dagar tills vi får telefonkontakt med vårdcentral
• 7 dagar (!!!) för att komma till vårdcentral
• 90 dagar för specialistbesök
• 90 dagar för påbörjad behandling eller operation

I sisådär vart fjärde fall, enligt Ingerö, fallerar garantin vad gäller påbörjad behandling. Den förälder som saknar medicinsk kompetens, och gått hemma med ett barn som verkar jättesjukt, vet nog hur långt "90 dagar", eller ens fem minuter, känns. Som för den här oroliga föräldern:

Ungefär samtidigt skriver Ann-Charlott Marteus i Expressen om nätläkare från sjukhusbyråkratins perspektiv: hur innerstadens oroliga lattemammor kostar sjukvården stora belopp genom att överutnyttja läkarkontakter. En pluspoäng för en fin illustration från Star Trek, dock verkar Marteus ha blandat ihop den amerikanske barnläkaren Dr Spock med Star Trek-figuren Mr Spock. Ett yrvaket intresse för bra Science Fiction är dock mycket bättre än inget intresse alls!

Marteus, som arbetat som undersköterska under sina studier och därmed får sägas ha lite egen erfarenhet av vården, verkar starkt negativ gentemot nätläkarföretagen. Att de har en läkare med vit rock på reklamen kallar hon ett etiskt övertramp. Att nätläkarföretagen startats av personer som inte själva är läkare är inte okej. Hon påpekar också att det inte går att få samma information vid ett mobilsamtal som vid ett fysiskt möte. Vilket jag sällan hör som argument för att lägga ned 1177 eller vårdcentralernas tidsbokningslinje.


Jag var lite elak gentemot Marteus ovan, genom att säga att hon representerar sjukhusbyråkratins perspektiv; genom att värna om utgifterna representerar hon även perspektivet för de som betalar notan: skattebetalarna, du och jag.

Mina vårderfarenheter

Jag var ung på den tiden när vi inte hade någon privat vård. Eller, rättare sagt, den privata vården var så begränsad och exklusiv att det bara var Krösus Sork och rörelsens pampar som hade råd med slikt. Hamnade man i en flerårig operationskö var det bara att bita ihop och hoppas man inte dog innan man kom först i kön. Dit vill jag inte tillbaka.

Sen kom de offentligt finansierade, privat utförda alternativen. Vilket lyft, sa vi till höger. Men hjälp, nu har vi ju inte koll på utgifterna längre, sa vänstern likt Marteus.

Jag började min vårdcentralskarriär på den lokala offentliga vårdcentralen i byn. Så småningom insåg vi att där var omöjligt att få tider, och bytte, först till en privat i grannbyn, och sedan en offentlig i centralorten. Till Marteus, som fnyser över att det skulle vara svårt för folk i tättbebyggda områden att få vård, vill jag säga att det mycket väl kan vara det. Ringer man två minuter efter vårdcentralens öppningstid har redan alla dagens tider gått åt, möjligen finns någon akuttid att tillgå, varpå man får överdriva sina symptom tills man skäms och förbi. Alltmer vanligt, i alla fall här nere i Skåne, är att vårdcentralerna istället har "öppen mottagning", vilket innebär att man får åka in på morgonen och ta en kölapp, för att sedan få träffa en sköterska framåt lunch, som också meddelar att alla tider är slut. Det funkar väl hyfsat för studenter och pensionärer, men för yrkesaktivt folk och barnfamiljer är köandet en plåga. Trött på detta har jag nu bytt till en ny privat vårdcentral, som jag förvisso hoppas jag ska slippa behöva utnyttja.

Jag har genom åren fått återkommande infektioner. De dyker upp som en liten rodnad, och sprider sig som en löpeld - får jag inte vård raskt slutar det illa. Blir jag sjuk på en vardag är det inga problem, bara raskt in på infektionsakuten så vet de att det är dags att injicera antibiotika. På helgen kan det bli mer spännande, i värsta fall hamnar man i kö till en inskrivningslucka på helgcentralen och känner infektionen sprida sig medan man väntar.

För något tiotal år sedan blev en av våra gossar sjuk. Diffusa symptom, men smärtsamma och obehagliga till tusan. Flera år gick medan vi vandrade mellan vårdgivarna. Remisser skickades mellan vårdcentral och olika delar av det stora sjukhuset. Så fort en specialist kommit fram till att problemet inte låg inom deras domäner, började vi om. Vi blev experter på att jaga borttappade remisser och tjata till oss återbudstider. Vi märkte att vården helst ville att vi skulle sluta störa dem. Till sist hittades en hjärntumör - och då blev det fart. De var duktiga på det medicinska, när de visste vad de skulle göra. De var dock inte riktigt lika duktiga på att hålla humöret på en liten sjuk grabb, eller ett par utschasade föräldrar, uppe.

Analys

Vem har rätt?

Båda har poänger med sina perspektiv. Ingerö har rätt i att köerna är ett j-a skit. Förvisso innebär garantierna att vi har rätt att söka vård annorstädes när vår vanliga vårdhavare inte lyckas i tid, men det kräver en aktiv och vaken patient. Är vi som mest aktiva och vakna när vi blir svårt sjuka?

Marteus har samtidigt rätt i att en vård där resursstarka människor kan få vård närhelst de önskar kan bli en dyr vård. Varje sommar pratar jag lite sjukvård över en sommargrogg med min farbror Walter, som är tysk läkare. Han är inte särskilt glad över det dyra och överbehandlande tyska system som Ingerö lovordar.

Vad är problemet eller problemen?

Ett grundläggande, första problem är att ingen modell är perfekt. Låt oss börja med att ställa två modeller mot varandra:

Marknadsekonomin. Där styrs resurserna genom att vi får betala vad det kostar. Tanken är då att vår naturliga motvilja mot att hala upp en tusenlapp för att höra doktorn berätta att barnet har snuva hindrar oss från att överutnyttja vården. Å andra sidan kan denna modell leda till att, som på så många håll i världen, cancersjuka barn till fattiga föräldrar lämnas att dö eller att vi undlåter att åka in just den gång då vårt barn faktiskt hade något allvarligt.

Planekonomin. Landstingets experter slår sina kloka huvuden ihop och bestämmer hur många hudläkare, operationssalar och distriktssköterskor som ska finnas på olika håll. Där planen inte stämmer med verkligheten uppstår antingen köer eller överbemanning. I bästa fall fixas köerna så småningom till när experterna får återmatning från fältet. I verkligheten består dock ofta köerna i evighet, antingen eftersom någon återmatning inte sker eller är felaktig, eller för att experterna glatt skiter i att fixa köerna eftersom de inte har något som helst incitament att göra det. En del intressanta väntetider kan man hitta här.

Eftersom ingendera system är perfekt har vi en blandning därav, vilket ger nya spännande problem. Vårdcentraler och en del discipliner, såsom sjukgymnastik, är ofta privata, emellanåt med spännande avtal med det offentliga. Häromåret hamnade jag till exempel på en privat sjukgymnastikklinik, där det webbaserade anmälningssystemet gav mig två vägar: en offentligt finansierad, med oändligt långa väntetider, och en privat variant med korta väntetider men helt andra prisnivåer. Lite surt för oss som lojalt betalt vår skatt i decennier i förhoppningen att vården därmed är betald.

Vi har också flera planekonomiska system som delar på bördan, vilket lätt leder till att de försöker skyffla Svarte-Petter vidare. Åldringar som skickas mellan den kommunala äldrevården och landstingets sjukvård har emellanåt ett helvete. Att en patient inte kan arbeta under de månader patienten väntar på undersökning och behandling och därmed belastar sjukkassan, eller att patienten lider av olidlig smärta under tiden, är inget som drabbar vårdgivaren.

Här kommer vi in på ett av dagens sjukvårds gravaste problem, problem som emellanåt bokstavligen skickar patienterna i en för tidig grav: samordningen, eller, rättare sagt, bristen på samordning. Man skulle kunna tro att kommunikation mellan olika vårdinstanser, nu i den digitala kommunikationens tidevarv, skedde enkelt, digitalt och säkert. Nej, tyvärr. Ofta har de olika instanserna olika journalsystem, och dessa programmeras av den skara IT-tekniker som inte ens är kompetenta att implementera tidrapporteringssystem.

Låt oss följa ett ärende.

Först ringer vi vårdcentralen, och blir där ombedda att lämna telefonnummer så ringer de oss. Det gör de inte. Vi försöker igen, och kommer så småningom fram. Inga tider idag, sorry. Dagen efter ringer vi precis vid öppningstid, och lyckas hamna tidigt i kön. Doktorn undersöker oss och inser att det är dags för sjukhuset att titta på oss. Vi får veta att remiss ska skrivas och skickas.

Efter att vi väntat ett tag, och inget händer, ringer vi vårdcentralen och undrar vart remissen har skickats. Oj då, den har visst inte gått iväg än. Förlåt.

Efter att vi väntat ytterligare ett tag och inget händer, ringer vi vårdcentralen och frågar vad som hänt med remissen. Har den skickats? Jodå, och vi får reda på vart den skickats. Vi ringer till den receptionen på sjukhuset och frågar vad som hänt med remissen. De har inte fått den. Efter lite detektivarbete hittar vi vart remissen hamnat, och ser till att den hamnar rätt.

Efter att vi väntat ett tag, och inget händer, ringer vi sjukhuset. Jodå, vi är i kön, men då det inte stod något om "brådskande" i remissen så lär vi kallas om ett halvår sisådär. Vi är inte riktigt nöjda med det, och lyckas gråta, gnälla och skälla oss till en återbudstid om en vecka (vi börjar kunna systemet nu...).

När vi väl kommer till första mötet på sjukhuset inser vi att de inte har fått med sig någon information från vårdcentralens journalsystem, varpå vi får dra allting från början och göra om alla tester. Krävs några andra avdelningars inblandning (röntgen, hörselundersökning, ...) blir det dags för remissrunda igen, men nu vet vi hur den går till. Till slut kommer sjukhuset fram till att det ska bli en behandling, som ska utföras på en privat klinik landstinget har avtal med. Vi kommer få en kallelse.

[Nu hoppar vi över turerna där vi väntar på besked, ringer hit och dit, och gnäller oss till en tidig tid. Ni fattar galoppen.]

Besöket på den privata kliniken tar tio minuter. Ett år efter insjuknande är vi nu friska igen och kan återgå till jobbet.

Men nu överdriver du väl!? Nja. Allt går förstås inte fel samtidigt, som i ovanstående ärende. Men de flesta av de dumheter som beskrivs ovan har vi varit ute för i familjen. Så fort olika delar av sjukvården ska samarbeta, så ökar risken för missförstånd och problem. Det verkar som om alla ser till sitt område, och ingen ser till att helheten fungerar. Men för patienten är det väsentligt att just helheten, alla länkar i kedjan, hänger ihop så att patienten raskt kan flyta med strömmen till tillfrisknandets Nirvana. Inte själv behöva kämpa sig uppströms mot strömvirvlarna. 

Vad ska vi göra, då?

Detaljstyr inte

Ett tyvärr alltför vanligt sätt att komma tillrätta med dåligt fungerande verksamheter är att börja detaljstyra uppifrån, att införa mängder med regler för vad som måste göras och vad som inte får göras. Ett exempel är skolan, där friskolans ovänner gärna föreslår att friskolorna skall fjättras med massor med regler om lärartäthet, gymnastiksalar, kurator på plats och så vidare som syftar till att friskolan ska bli precis som den kommunala, därmed blockerande framtida innovation i största möjliga mån.

Låt inte läkarna bestämma

Att läkarna är de som är bäst lämpade att styra vården har jag hört i ett par olika varianter genom åren

För det första, att New Public Management bör läggas ned och att personalen ska få de pengar de behöver. Min motfråga, till de som tycker att budgetering och uppföljning är av ondo, är: hur ska vi göra istället, då? Att ge alla som jobbar inom offentlig sektor en blank check att fylla i är livsfarligt. Det lär inte dröja länge innan kostnadsrusningen lämnar både LSS och Migrationsverkets kostnader efter sig. Om du har en oändlig budget, och får välja mellan lokaler vid Stortorget eller i ett industriområde i ytterkanterna - vad väljer du? Hur många maskiner köper du in, hur många konferenser åker du på? Jag har full förståelse för kritik av NPM, både som teori och hur det används i praktiken, men ge gärna realistiska förslag på hur man ska hålla kostnaderna nere istället. Annars blir det som att gnälla på demokratins problem och mumla något vagt om "äkta folkstyre" när man frågas om hur vi skall styra riket istället.

För det andra, är det många som vill få bort byråkraterna från sjukhusledningarna. Varför det? Läkarna är väldigt duktiga inom sina snäva specialiteter. Som jag skrivit lite om ovan, blir de ofta tämligen inkompetenta, ointresserade eller bäggedera när avdelningar skall koordineras eller patienten faller utanför den egna specialiteten. För att driva ett sjukhus rationellt krävs stor kompetens inom logistik, fastighetsförvaltning, personalförsörjning och dylika icke-medicinska områden som, vad jag vet, inte tar särskilt stor plats på läkarlinjens kurser. Visst, vi ska ha medicinsk expertis representerad i ledningen. Men ett rent läkarstyrt sjukhus lär bli lika lyckat som ett ingenjörsstyrt teknikföretag.

Med ett skatteuttag som redan ligger på fel ända av Lafferkurvan och en stat och kommuner som ser nya utmaningar över horisonten (pensionsskulder, fler som ska försörjas av det allmänna, ...) tror jag det kommer krävas mer prioriteringar av politiker, som får ställa grupp mot grupp och avgöra vem vi har råd ge behandling och vem vi får låta självdö, och mer gnetiga administratörer som håller i plånboken och ser till att den budget politikerna lagt hålls.

Lägg ned landstingen

Ett gammalt krav jag minns från min tid som ungmoderat. Innan jag börjar propagera ivrigt för detta, gäller dock samma sak för mig som för de som hatar NPM. Jag får förklara vad som ska komma istället, och hur det blir mycket bättre. Så låt mig få återkomma när jag läst på och skaffat mig en analys.

Minska dokumenterandet

En sak har de som kritiserar dagens styrningsmodeller helt rätt i. Det dokumenteras alldeles för mycket, ett problem jag känner igen från min verksamhet som ingenjör i privata näringslivet. Alltför ofta ägnas mycket energi och tid åt att göra något. När jag frågar de som bestämmer varför vi gör detta, får jag ofta höra "för att så gör alla andra", "för att guru X säger att det är bra att göra det", eller "så står det i branschstandarden". När jag sedan frågar hur, konkret, resultaten från aktiviteten används, då blir det oftast tyst.

Därför föreslår jag att ingen dokumentation eller statistikinsamling får införas utan att det tydligt framgår hur data, efter dess insamling, kommer användas för att styra verksamheten i gagnelig riktning.

Använd nya verktyg - med förnuft

För att återknyta till inledningens diskussion om nätdoktorer: visst ska vi använda sådana! För många av oss är det svårt så in i helvete att komma till på vårdcentralen. Vi har redan vant oss vid att kunna ringa 1177 och få råd innan vi ägnar ett par dagar åt att köa in oss på vårdcentralen, ofta är det dock rejäl kö även på telefonen. Att utveckla tekniken vidare så att vi kan dra igång ett videosamtal över Skype eller skicka ett foto på den böld i arslet som vi inte ens själva kommer åt att se känns naturligt. Samtidigt bör vi ta oss en diskussion om hur vi åstadkommer god kvalitet på nättjänsterna, god tillgänglighet och rimliga kostnader för både patient och skattebetalare. Vi vill inte att samtalen skall tas emot av Dr Enos Pork, MD.

Någon form av enhetligt journalsystem känns vettigt, om bara upphandlare och utförare är någorlunda kompetenta. Efter Karolinska Sjukhuset känner jag mig inte helt trygg där. Säkerhet och integritet är också viktigt. Det vore skönt om sjukvården kunde sluta faxa journaler till bensinstationer.

En nationell samordnare!

Gärna en med erfarenhet av hur julmusten negativt påverkar folkhälsan.

Nej, jag skämtar. Sådana har vi fått nog av. Vårdkansler är inte heller en lösning. Däremot tror jag det finns en poäng att patienter får en samordnare utsedd av det offentliga, ungefär som asylsökande får ett offentligt biträde. En samordnare som hjälper till att leta rätt på vart remissen tog vägen, som hjälper till att hitta rätt ingång på det stora sjukhuset, som medlar mellan landsting och kommun när ingen av dem vill ta notan. En samordnare som tar fajten när skolan inte vill ge ditt sjuka barn det stöd som behövs.

Var får vi sådana ifrån, då? Genom att dra ned på annat. Stänger vi Migrationsverket i samband med att vi går över till ett kvotsystem så kommer mängder med handläggare och asyladvokater bli arbetslösa. Om vi endast behåller den genusvetenskap som är vetenskap och inte ideologi, så lär många genustrumpetare behöva nya jobb. Här får de möjlighet att tjäna en av samhällets svagaste grupper: de sjuka.

Men hitt' på nå't, då

Ja, som ni ser har jag inga heltäckande förslag på hur vi ska hela vår sjuka vård. Något skall väl dock våra sjukvårdspolitiker ha lön för. Jag kommer, när värmen lagt sig och jag slutat pimpla rom, att nagelfara de olika politiska programmen efter lösningar. Rikspolitikernas, för hur de vill ordna framtida huvudmannaskap och gränsdragningar mellan olika system. Mina lokala landstingspolitiker, för att se hur de tänker lösa de lokala problemen.

Sossarna vill att årets val ska handla om välfärd och vård. Så gärna.

Fake news!

Det är snart val, efter semestern kommer partierna dra igång valkampanjen, men redan har Putins troll-arméer börjat plantera falska nyheter i akt och mening att förvilla den svenska väljarkåren.

Titta jag flyger inte

Över världen kablas nyheten ut att en ung kvinna genom att stå upp och obstruera lyckats tillfälligt hindra en avvisning till Afghanistan. Efter att hon stått och sjungit "We shall overcome" en stund bad kaptenen på Turkish Airlines både henne och afghanen att gå av planet.

Alltså, det här måste vara fejk.

För det första, inte invänder väl vänstern emot världens mest humanitära flyktingpolitik, utförd av världens första feministiska regering? Det är väl uppenbart att afghanen är en patriark, en vit medelålders man som får vadhelst han förtjänar?

För det andra, det var inte SAS och svenska dialogpiloter hon muckade med. På Turkish Airlines förväntar jag mig piloten, vid minsta trubbel, komma utrusande ur kabinen svingandes en kroksabel och vrålandes "Allahu Akhbar" och ge denna kvinna möjligheten att även bokstavligen gå med huvudet under armen.

För det tredje följdes nyheten upp med ytterligare nyheter som bara inte kan vara sanna. De ryska trollen lyckades hacka sig in i Anne Rambergs, höjdare i advokatförbundet, twitterkonto:

I en rättsstat ska staten respektera mänskliga rättigheter. I en rättsstat råder yttrandefrihet. I en rättsstat vågar människor reagera mot ”demokratiskt” fattade beslut. En demokratisk rättsstat ställer nämligen krav på kvalitén i lagstiftningen och på en god rättstillämpning. https://t.co/AuuQdIoADm

— Anne Ramberg (@anneramberg) July 25, 2018

Det där är bara för otroligt. I vilken vettig stat som helst, och Sverige är väl en sådan, skulle den advokat som öppet förespråkade lagtrots bli utesluten omedelbums. Om advokatförbundet hade den dåliga smaken att behålla advokaten, skulle regeringen raskt göra som Sverigedemokraterna gjorde när deras ungdomsförbund drog lite väl långt iväg från partilinjen: kapa banden med förbundet, och starta ett nytt.

Att så inte sker är tydliga tecken på att allt är fejk.

Tänt var det här

Utländska medier rapporterar om att över hundra polska brandmän åker upp genom landet , hyllade av glada folkskaror längs vägen, för att hjälpa till att släcka de svåra skogsbränderna, samtidigt som de italienska släckningsflygen som EU solidariskt fixat åt oss nu återvänder för att hjälpa grekerna istället.

Självfallet är detta fake news. Fake news planterat av Putin för att:

• Förbereda för liknande iscensatta scener när "svenska folket" hurrar när ryska tanks "befriar" Sverige.
• Få oss negativt inställda till EU och påskina att våra stora ledare har låtit beredskapens stolta fana sloka i stiltjen och hettan.

Lite eget tankearbete säger oss att detta inte kan vara sant. Hade ett tåg av polska brandmän verkligen passerat genom Sverige hade vägen blockerats av arga feminister som utmanat brandmansheroismen och krävt köns- och raskvotering i var röd bil.

Lika sannolikt som att den här gubben varit på besök:

Nej, lita lugnt på att MSB och vår justitieminister har situationen under kontroll utan utländsk inblandning från "demokratiska" länder, som den främste bland våra advokater hade uttryckt det. De har många skarpa angreppsvinklar.

@StegetEfter

• För att raskt stävja nuvarande eldar startas ett ettårigt utredningsprojekt för att definiera ett femårigt utredningsprojekt för att komma på ett nytt namn på våra hjältar i de röda bilarna. Brandsoldat ger olyckliga militäriska anspelningar, som tenderar få studenterna på Södertörn att brista i gråt och få uppsöka närmsta könsneutrala säkra rum. Brandman är givetvis oacceptabelt könat  - men att byta ut "man" mot "en" funkar inte så bra i det här fallet. Arbetsförslaget är "brandskötare", vilket ger bra associationer till fingermålning, omvårdnad och genuspedagogik, allt nyttiga erfarenheter i brandvärnets nya roll att i dialog med bränderna komma till gemensamma insikter.
• Det är borgarnas fel. Vilket från borgarnas sida kontras med att det är sossarnas fel. Varpå de tillsammans ägnar nästa mandatperiod att reda ut vem som började och hur man kan få det till att vara SDs fel. Eftersom ryktet säger att Paula Bieler sågs i närheten av bränderna bedöms chanserna därtill goda.
• I den goda traditionen att åtgärda utmaningar och hotande kollaps av grundläggande samhällsfunktioner med en piss i Mississippi, har MSB beslutat att rekvirera en back Norrlands Guld åt var brandskötare. De får, efter inmundigande, hala fram brandslangen och släcka branden. De kvinnliga brandskötarna, då? Lugn, det där har feministisk forskning redan löst.

Kulturkvarten

Det är inte ofta som jag blir kulturell och recenserar böcker här, men någon gång ska väl bli den första. Häromdagen damp Ann Heberleins bok "Våldtäkt och kultur - En undersökning av relationen mellan invandring och sexualbrott" ned i brevlådan.

Det sobra, anspråkslösa och stilrena formatet kontrasterar något emot bokprojektets födelse. Efter att Heberlein upptäckt en brist i statens och forskarsamhällets undersökningar av vad det är för typ av människor som begår våldtäkter, inte helt ointressanta fakta för den som har för avsikt att angripa problemet vid källan och förhindra framtida våldtäkter, en brist som bestod i att undersökningar i princip helt saknades, startade hon en crowdfunding. En insamling som crowdfundingföretaget Kickstarter dock raskt stängde när aktivister hörde av sig, varpå Streisand-effekten gav Heberlein lite extra pengar. Tips: ha aldrig något med Kickstarter att göra! Vi kan ägna några ögonblick åt att fundera över vad de däringa aktivisterna värnade om: offer eller förövare?

När ryktet om Heberleins bok spred sig i samhället hände det plötsligt lite, vilket man får läsa om i boken. Aftonbladet och Expressen skrev några artiklar där de visade på hur män med utländsk härkomst var i förkrossande majoritet bland förövarna. BRÅ har annonserat att de nu tänker göra en ny utredning för att se vad som hänt sedan deras senaste utredning 2005. Måhända för att försöka ta lite vind ur Heberleins segel, eller är det opinionsvinden som helt enkelt vänt? I vart fall har detta påverkat boken; den fokuserar mindre på den statistik som nu kvällspressen och forskarna redan är på gång med, och går istället in på djupet och analyserar bakgrund och gärningsmäns resonemang i några enstaka fall.

Spelar statistiken någon roll?

En något överraskande statistikpunkt, som Heberlein återkommer till några gånger, är att av de som våldtar män är det ca 10% som är kvinnor (p57). Här ser jag ett litet tankeglapp i debatten. Feminister tenderar hävda att det är irrelevant att det är stor överrepresentation av invandrare bland gärningsmännen, eftersom det gemensamma, oavsett ursprung, är just att de är män. Men om vi nu ser att det är en stor överrepresentation män relativt kvinnor, borde då inte den rimliga slutsatsen för samma feminister vara att det är irrelevant att det är stor överrepresentation på män, eftersom det gemensamma, oavsett kön, är att det är människor som våldtar? Feministerna är alltså inte särskilt logiska.

Samtidigt kan samma resonemang vändas emot oss som inte är feminister, som fokuserar på den stora andelen invandrare bland gärningsmännen. Om vi nu anser det är så viktigt att reda ut varför svartmuskiga araber våldtar, är det då inte precis lika viktigt att ta reda på varför det är övervägande män som våldtar? Och det är helt rätt. Vi bör ägna möda åt att försöka förstå varför övervägande män våldtar, för att hitta effektiva preventivmedel. För att hitta de som är i riskzonen, snarare än att hävda att "alla män våldtar". Är det genetiken som ser till att kuken ska ha sitt? Är det något kulturellt? Är det genusdagis eller hyllande av maskulina brandmän som är vägen framåt?

Finns något problem överhuvudtaget?

Heberlein ställer fram två olika berättelser:

1. Forskarvärldens officiella berättelse. Statistiken förnekas inte, att invandrare är väldigt överrepresenterade. Dock ges diverse intressanta anledningar därför. Dels socioekonomiska effekter: att fattiga människor begår fler brott, och invandrare är överlag fattiga. Dels rasism: bristen på direkta bevis gör ofta att våldtäktsmål blir en fråga om att bedöma trovärdighet hos gärningsman och offer, och då tenderar polis och domstol att inte tro på mörkhyade anklagade.
2. Kulturens betydelse. Att om man kommer från en kultur där kvinnor och män överhuvudtaget aldrig umgås utanför hemmet, och ett leende ses som bevis på att "hon vill bli knullad av allt och alla", så kommer man vara mer våldtäktsbenägen än om man vuxit upp i genusdagisens förlovade land.

Som god forskare låter inte Heberlein de två berättelserna i postmodern anda stå sida vid sida med samma förklaringsvärde, utan hon undersöker hur väl fakta stämmer överens med dem. Och finner raskt att forskarvärldens berättelse inte har mycket till stöd, att den är en förhoppning eller förvillelse snarare än en förklaring.

Den svenska skulden

Är det hela vårt fel? Heberlein delar, klokt anser jag, upp det i två vågskålar.

Gärningsmannens skuld kommer gärningsmannen aldrig ifrån. Vill du inte åka i finkan, håll kuken i brallan. Eller i alla fall, sätt den inte där den inte är välkommen.

Samtidigt har svenska samhället en skuld för den uppkomna situationen. Det är vi som valt att stå på galor och ropa "Refugees welcome" och "Ahlan wa sahlan". Likt en "crazy cat lady" har vi valt att ta emot alla som ser behövande ut, utan att fundera på om vi har kapacitet att ta emot dem.

Som Heberlein nämner: flera av förövarna och offren i fallstudierna var intagna på HVB-hem, sådana där svindyra hem där minderåriga ska få konstant övervakning, men de hade inga som helst problem att få tag på alkohol och vara ute hela natten. Med sådan kvalitet på omvårdnaden känns det som ett flyktingläger i Tchad hade varit ett bättre alternativ.

Tvi vale

Kapitlet där Heberlein går igenom i detalj vad som händer ett antal kvinnor och män är motbjudande läsning. Men viktig. Det koncentrerade förakt för andra människor som slår emot en i redogörelserna är skakande. Den kulturella avgrund som skiljer oss åt är förbluffande. I och för sig inte så överraskande för den som läst Helena Edlunds erfarenheter från Afghanistan. Jag undrar just vad den nya samtyckeslagen har för effekt på de här gossarna.

Lösningar, finns de?

Det märks att Heberlein ännu inte blivit varm i rollen som (moderat) politiker. Hon lyfter inte bara ett problem, utan att kalla det utmaning, hon föreslår även konkreta lösningar - och ingen av lösningarna är att tillsätta en utredning. Några smakbitar:

• Dra ned på invandringen från patriarkala kulturer. Jo, det låter klokt. Får jag in getingar genom fönstret så stänger jag fönstret. En alternativ lösning är förstås att täcka över det lockande saftglaset, men jag har ingen lust att lösa problemet genom att täcka våra kvinnor i burka eller låsa in dem i hemmet.
• Hårda straff. Jodå. När unga män läser om andra unga män som våldtagit en flicka och som påföljd får några timmars samhällstjänst, vad lär de sig då? Att svenska samhället håller med om att det är fritt fram.
• Utbildning av nyanlända. Jodå. Förvisso vill jag ha hårda straff när brottet skett, men vi vill också hindra att brott sker, och att stänga gränsen nu innebär ju inte att det inte finns nyanlända kvar i landet. Som Heberlein skriver så är vår moral och våra parningsritualer fullständigt obegripliga för den som anlänt från Afghanistan. De är tillräckligt obegripliga för mig...

Betyg

Så vad tyckte jag om boken? 

Det är en modigt skriven bok. Dels för att Heberlein lämnar ut sina egna erfarenheter, men även för att hon frivilligt sticker upp huvudet ur skyttegraven på detta sätt. Jag misstänker att möjligheterna att publiceras på en kultursida är minimala framöver. Vilket är synd, då kultur är just vad boken handlar om. Det vore kul om kultursidorna kunde börja handla om kultur igen.

Det är en övertygande bok. Mycket fakta citeras, och resonemangen är väl underbyggda. Slutsatser dras så långt som materialet tillåter, inte längre. Själv anser jag mig inte kompetent eller tålmodig nog att kontrollera om alla fakta är korrekta eller kompletta, det överlåter jag åt avlönade felfinnare på landets kultursidor. För där kommer väl självfallet denna bok få fullödiga recensioner?

Jag hade önskat att avslutningen, om lösningar, varit tjockare. Att lösningarna även problematiserats och detaljerats. Hur långt kan vi till exempel nå med utbildning, och hur ska den utbildningen gå till? Hur hanterar vi när patriarken förbjuder frun att gå på sexualundervisning anordnad av RFSU, med deras normkritiska och grafiska material? Går vi på Broderskaparnas variant att utveckla Islam-anpassat material, eller hämtar vi frugan med polis och tvingar henne se på porrfilm?

Boken är, som alla böcker nuförtiden, inte helt korrekt och komplett korrekturläst, jag hittade själv ett halvdussin stavfel vid genomläsningen.

Summering: boken förtjänar sin plats i referenshyllan hos var och en som debatterar invandring och/eller sexuellt våld. Om den läses, kommer den ha ökat det svenska samhällets kunskap i dessa ämnen.

Medlöparna

Låt oss kratta manegen

Det har sagts av någon klok person, alltså inte jag, att det farligaste som finns är människor som tror sig kämpa för det goda. Detta eftersom ändamålen helgar medlen, och det därmed inte finns någon gräns för vilka vidrigheter de kan begå för att uppnå sitt Tusenåriga Rike, det kommunistiska idealsamhället, Kalifatet, eller ogräsfria diken i vägföreningens domäner. Jag vill tillägga att det finns en ännu farligare kategori människor: de som har omvärldens stöd i sina villfarelser.

Idag ser vi att det finns en del extremister som vill ta till våld för att vi andra ska rätta in oss i ledet:

• Nationalsocialister i Visby går runt och spänner sig i folkhavet, i förhoppning att folkmassan automatiskt ska bli bruna (i kalsongerna) av nassarnas blotta närvaro.
• Vänskapsförbundet Sverige-Israels lokaler i Visby har vandaliserats och personalen hotats av människor med blandad hemvist, antagligen Mellanöstern och en liten by utanför Ludvika.
• Den autonoma vänstern hotar gärna politiker när det gynnar deras syften. Eller när de inte har en fritidsgård att gå till, eller det är stiltje i Pokemon Go.
• Några islamister går full Breivik och försöker ha ihjäl folk som inte passar in i deras lyckoriken.
• De flesta islamister tar det lite lugnare, och nöjer sig med att agera moralpoliser för sin egen och andras familjer i lokalsamhället. Emellanåt eskalerar det till balkongkast, tvångsgiften och omskärelse.

Ett exempel på omgivningens betydelse för att få de enstaka tokstollarna att gå över gränsen kan vi se i den där domprosten i Visby jag talade om häromdagen. På egen hand hade ingen vettig människa - eller ens någon så ovettig som denne domprost - fått för sig att ringa polisen och dra i klockrepen för att det samlats en grupp människor med avvikande åsikt strax bredvid. Omgivningens stöd gjorde dock tröskeln låg. Under ett decenniums tid har civilsamhällets dom gentemot den invandringskritiska högern varit hård. Sverigedemokrater har fått sina möten störda - till stora applåder från våra kultursidor och ledande vänsterpolitiker. Sverigedemokrater har kunnat se sig i månen efter anställning i offentliga sektorn - till applåder från våra kultursidor och ledande vänsterpolitiker. Sverigedemokrater har blivit påpucklade - och vi minns vad dåvarande statsministern Reinfeldt sade då - man får skylla sig själv om man är en sådan där en. Den som bara lunchar med en Sverigedemokrat kan räkna med att jobbet sitter löst. Under ett decenniums tid har den grupp domprosten rört sig i tydligt visat att den som skall umgås med de som anser att alla har lika värde gör säkrast i att anse att vissa kategorier människor helt saknar värde.

Kort sagt: när domprosten hör (själv eller via ombud) att någon uttrycker sig invandringsnegativt i hans älskade domkyrkas park, så är det föga förvånande, givet grupptrycket, att han genast som Don Quixote kastar sig upp på sin ädla springare för att bekämpa ondskan. Hade han tryckt till några elaka typer från SD, AfS eller NMR med klockringning och illröd indignation, så hade han blivit hjälte bland kultursidor och politiker från både höger och vänster. Hyllats för sitt civilkurage. Kommit ett steg före de andra kandidaterna till ärkebiskopsplatsen. När det sedan bara visade sig vara en blid högerpolitiker, och en invandrad turk dessutom, med gott om ledarskribenter i åhörarskaran, blev det istället ett snöpligt återtåg. Jag tror dock att han ändå stärkte sina aktier hos de kultursidor och vänsterpolitiker som är de som bestämmer ärkebiskopsvalet - vi som  läser denna sida må älska Gür, men alla är inte som vi.

Hermansson och Pekgul annonserade för ett tag sedan att de skulle kampanja emot extremismen i Göteborg. Nu har de hunnit värma upp med en debattartikel där de hävdar att de demokratiska ytterkanterna måste sluta gulla med sina våldsbenägna extremister. Vilket får de inom vänstern som vanligen håller islamister och utländska terrorister om ryggen att gå i taket:

Vem har stöd idag?

Tesen från Hermansson och Pekgul är att extermisterna har stödtrupper i samhället, som hjälper dem både med att hålla uppe moralen och att få pengar och status. Stämmer det? Vilka extremister får stöd, och varifrån?

Nationalsocialisterna

Alltså, allvarligt talat, vem gillar nationalsocialister? Hittar vi någonstans några gammelmoderater som mellan skål och vägg uttrycker att det Tredje Riket var en god idé, egentligen? Nationalsocialister är idag ett extremt marginellt fenomen. Som andra marginella fenomen är de förstås obehagliga att råka stöta på. Varken Hells Angels eller NMR lär störta landets regering, men skall närhelst de agerar gentemot lagen mötas av statens våldsmakt - och då snackar vi inte dialogfika. Jag kan tänka mig tre potientiella läger att gräva efter nationalsocialistiska sympatier:

Till att börja med, Sverigedemokraterna. Läser man om Sverigedemokraternas historia dyker där upp en hel del fula ansikten, människor som hoppat in och ut ur diverse extremistpartier och också gripit till våld, människor som helt öppet är nationalsocialister. Vad man dock även kan utläsa av historieteckningen är att dessa personer senare antingen frivilligt hoppat över till mer ariskt renrasiga organisationer eller uteslutits vid diverse utrensningar. Idag tror jag därför inte att vi hittar mer än sporadisk kollegialitet med nationalsocialisterna hos vare sig Sverigedemokraternas aktiva politiker eller deras väljare. Snarare är det nog så att Åkesson, Jomshof, Bieler och de andra är de första att hamna på en godsvagn till Finspång efter ett hypotetiskt nationalsocialistiskt maktövertagande, då de ses som folk- och rasförrädare. Ungefär som kommunistiska diktatorer brukar skicka socialdemokrater till saltgruvorna.

Sedan, Vänsterpartiet. Ja, Vänsterpartiet. Vi får inte glömma att Vänsterpartiet på 40-talet aktivt hyllade Hitler medan Hitler och Stalin delade upp Centraleuropa mellan sig som en tårta på barnkalas. Ända fram tills Hitler knyckte Stalins tårtbit och Vänsterpartiet fick nya order från Moskva. Men mycket blod har flutit under Moskvas broar sedan dess, och oavsett vad annat elakt man kan säga om Vänsterpartiet så kan vi i alla fall inte säga att de gillar nationalsocialister.

En lite förvånande allierad kan vara våra nyanlända muslimska vänner. Mein Kampf är fortfarande en populär bok i Mellanöstern och Nordafrika, många där verkar tycka att den där lille mustaschgubben hade rätt recept för judarna och att det vore en välgärning att hålla grytorna kokande och ugnarna uppvärmda, och säljer även bra i Bangladesh och till och med i EU-ansökande Turkiet. (I mitt sökande råkade jag på en gullig länk där Nordfront i "veckans läsarfråga" frågar läsarna om de läst Mein Kampf, och hur det påverkat dem, ungefär som vilken veckotidning som helst. Ondskan är i sanning banal.) Jag misstänker att nationalsocialisterna och islamisterna förenas i sin hjärtefråga: att se till att världens judar snarast möjligt når himmelriket. Dock ser jag ingen risk för en allians här i Sverige. För nationalsocialister är det nog förvisso trevligt om islamisterna i Mellanöstern gör sitt bästa att utradera allt judiskt, men inte lika roligt när de kommer hit och gör sig breda i den ariska rasens stamort på jorden. Nationalsocialisterna är nog ännu mer ivriga än Sverigedemokraterna att sätta landets muslimer på transport söderöver.

Kommunisterna

Låt oss först fastslå: kommunister är precis lika otäckt slödder som nationalsocialister. Vi har väl läst vår Dikötter, och vet hur många miljoner människor som plöjts ner i myllan helt avsiktligt, för att de stod ivägen för de vackra visionerna? Vi minns väl Dödens Fält? Vi lärde oss väl om Lenins och Stalins terror i skolan?

Vi kan även läsa hur Douglas Murray funderar över varför det anses chic att vara kommunist.

Dessvärre har massor med kommunister klippkort in i kulturens och politikens finrum. Under 68-vågens galna år gick socialdemokratin från att vara rabiata kommunistjägare (minns IB och SAPO) till att välkomna kommunister in i partiet och aktivt stötta kommunistiska diktatorer i fjärran länder:

Till skillnad mot Sverigedemokraterna, som gjorde sig av med sina diktaturkramare, så välkomnades dessa in i den socialdemokratiska värmen. Vi har till exempel idag en före detta KPML(r)-medlem i sossarnas verkställande utskott:

Vi har en före detta kommunist som arbetsmarknadsminister idag:

Vi har en annan minister, från ett annat parti, som visst tycker att det där med Maos mordiska kulturrevolution är något att le åt:

Vänder vi blicken från politiker till kulturen ser det inte muntrare ut. Aftonbladets kultursida drivs av en kommunist, som grät när muren föll. Att som Athena Farrokhzad uppmana till hat och våld, eller som Kakan Hermansson uppmana till snuthat, är inte bara tillåtet inom Public Service, utan verkar på vissa kanaler vara något som måste finnas på ens CV för att man ska komma ifråga för anställning. Så här kan till exempel Farrokhzad uttala sig i en intervju, och ändå finna sig återinbjuden:

"Att vi måste störta regeringen är inte bara en fin diktrad av Rod Smith, det är också ett imperativ. Ni hajar va?"

Många till vänster, när de hör ovanstående, ser nostalgiskt tillbaka på sin egen barndom i en ockuperad lya med Mao-planscher på väggen, fäller en tår och tänker att "gu´ så gulligt att tösen för kampen vidare". Samtidigt som vi andra äcklas över att diktaturens kreatur fortfarande trampar i de fina salongerna. Dessa vänsterprofiler borde skickas på omskolningsläger tillsammans med F!-riksdagskandidaten och tvingas läsa Orwells samlade verk - två gånger.

Inte ens borgerligheten är immun:

Islamisterna

I det feministiska Sverige är det väl otänkbart att politiska partier skulle vilja främja en ideologi som rankar kvinnan strax under familjens getter? Tänk igen.

Vi hittar en del namn vi redan stött på:

Japp, före detta KPML(r)-medlemmen är aktiv i Ship to Gaza och umgås där glatt med islamister. Han är även ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, en organisation som den som läser Ledarsidorna vet arbetat hårt för att ge islamister politisk representation i Sverige.

Jodå, Bah-Kuhnke har flitigt gynnat islamister. Innan hon blev minister satt hon på MUCF och strösslade pengar över islamistiska organisationer.

Vår kulturminister Alice Bah Kuhnke har ända sedan 2008 arbetat hårt med att finansiera islamismen i Sverige. När hon blev kulturminister tog hon hela den maktbas med sig som hon byggde upp i Ungdomsstyrelsen, idag MUCF, dels det idag nedlagda Sektor 3.https://t.co/B1bJ87ueor

— Kapten (@vrakplundrare) May 2, 2018

Vänstern satsade under efterkrigstiden hårt på det korporativistiska samhället, där olika samhällsgrupper skulle representeras av organisationer, givetvis gärna under Partiets kontroll. Detta arv har levt kvar länge, och bibehålls nu av identitärerna. Av någon outgrundlig anledning är det islamisterna som fått representera landets muslimer, och därmed fått statlig legitimitet och finansiering. 

Är det något problem, då?

En kontrollfråga man alltid bör ställa sig när någon anonym bloggare börjar skrika. Spelar detta någon roll? Har vi viktigare saker att oroa oss för istället? Eller är detta tvärtom något bra?

Jag anser att jag här visat att kommunister och islamister är tätt invävda i landets styrande skikt. Jag anser också att detta är ett problem, då de kommer använda sitt kontaktnät till det yttersta för att hindra effektiva åtgärder. Minns hur arbetet mot hedersvåld länge kallades islamofobi och kulturrasism. Minns hur ansträngningarna att hindra muslimer att resa ned och slakta medmänniskor i IS namn, och lagföra de som ändå åkte, mest resulterade i sociala stödåtgärder (för mördarna, inte för offren...), en hjälptelefon som inte ens bemannades, och en julmustexpert som samordnare.

Ifall våra politiker hade lyssnat på islamismens och kommunismens offer, istället för att hänga med förövarna, hade vår politik kunnat se annorlunda ut.

Hur går vi vidare?

Pekgul och Hermansson föreslår, som skarpa förslag eller i alla fall en riktning framåt:

1. Se över lagstiftningen
2. Skydda valrörelsen från störningar
3. Vässa demokratiarbetet i skolan
4. Stödja goda krafter inom föreningsliv och religion
5. Främja insatser mot radikalisering och för avhoppare
6. Förhindra att extremister tillskansar sig offentliga resurser och legitimitet

Låt mig gå igenom dessa punkter i tur och ordning.

Se över lagstiftningen

Socialdemokraterna vill förbjuda rasistiska organisationer. Moderaterna vill förbjuda deltagande i - eller stöd av - våldsbejakande organisationer. Avsändaren är lite förvånande, normalt är det liberalerna som vill förbjuda allt som rör sig. Medborgerlig Samling skriver om att även de vill förbjuda samfund och föreningar som uppmuntrar till våldshandlingar.

Är det en bra idé att förbjuda stöd av eller deltagande i våldsbejakande organisationer? Det beror på. Det beror på hur vi definierar "stöd", "deltagande", "våldsbejakande" och "organisation". Det beror också på vem det är som gör definitionerna. Staten är inte alltid god. Tänk tanken att uppdraget av minister Bah Kuhnke delegeras till F! och Afrosvenskarnas Förbund. Eller, utifall du råkar vara medlem i dessa organisationer, att Björn Söder står och sållar agnar från vete.

Här finns spännande utmaningar:

• Vad är en organisation? Alla är inte lika välkända och i fast form stöpta som Jönssonligan. Den autonoma vänstern, till exempel, är sällan så tillmötesgående att de skickar in en begäran om registrering av förening, de bara snackar ihop sig på sociala medier om att göra en stöt. De kriminella gängen i Malmö (K-falangen, M-falangen, ...) är ofta klaner eller släktingar - ska vi förbjuda folk att vara släkt med klanledaren för K-falangen?
• När är man våldsbejakande? Får Svenska Freds bestämma skulle alla som propagerar för Nato-medlemskap låsas in. Antifascism är självförsvar hävdar vänstern, och ger därmed sig själva fribrev att slå ner folk. Identitetärerna brukar skandera "ord är våld", innan de med våld tystar talare vars åsikter de inte delar.
• Vad är deltagande? Om man står och lyssnar på ett tal av Folkets Demonstration bredvid en nazist? Jomenvisst, enligt vänstern. Om man går i en demo ihop med svarta blocket? Jomenvisst, enligt oss i högern.
• Vad är stöd? Att man inte tillräckligt högt ringer i klockorna när en borgerlig avvikare närmar sig? Att man gör tummen upp för Ship to Gaza, och därmed de våldsbejakande organisatörerna? Att man hyllar Karl XII? Att man röker cigarr ihop med Castro?

Att finansiera terrororgansiationer är väl redan förbjudet?

Jag vill alltså här mana till stor försiktighet. Vad vi kan göra är att generellt skärpa straffsatser på de brott vi redan har, samt se till att få till en rejäl antiterrorlagstiftning. Där har Morgan Johansson släpat benen efter sig tillräckligt.

Skydda valrörelsen från störningar

Det var en bra idé. Vi har ju sett en del problem de senaste valen:

• Sossar ordnar "valskola" där man handgripligt får stöd att rösta rätt, rött och S.
• Valsedlar för oönskade partier "försvinner" från vallokaler. Aktivister är korkade nog att offentligt paradera med sina handlingar på sociala medier.
• Aktivister samlas i stora skaror i akt och mening att störa valmöten, rasslar med nycklar, tutar i saxofoner och vuvuzelor, och skriker hatramsor.

Här borde bara vara för polisen att samla ihop förbrytarna. För visst är väl sådant redan förbjudet?

Vässa demokratiarbetet i skolan

Nej, nej, nej! Skolan ska istället fokusera på att lära barnen läsa, skriva och räkna. Förvisso bör historia och/eller samhällskunskap innehålla undervisning om vad judar, kulaker och glasögonbärare råkat ut för från 1900-talets vidriga diktaturer.

Stödja goda krafter inom föreningsliv och religion

Nej, nej, nej! Det är dags att staten återgår till kärnverksamheten och lämnar civilsamhället åt sitt. Staten bör stoppa alla föreningsbidrag. Den förening som inte drar in pengar från sina intresserade och aktiva medlemmar får dö sotdöden. Låt Darwinismen sålla fram de goda krafterna.

Främja insatser mot radikalisering

Jodå, det bör vi göra - men jag misstänker att mitt recept inte ser likadant ut som Hermanssons och Pekguls. Jag tycker det väsentliga är hårda straff, medan jag misstänker att de vill ha mer pengar till Expo och fler fritidsgårdar. Eller är jag alltför negativ nu?

Förhindra att extremister tillskansar sig offentliga resurser och legitimitet

Håller jag med om, och en första lösning är att staten slutar allokera resurser till föreningar och att staten släpper korporativismen.

Sedan får man inse att socialdemokratin, genom att politisera hela statsapparaten, släppt in rötäggen att styra, ställa och förstöra i hela förvaltningen. Vi ser till exempel idag hur MSB ägnat miljoner åt att finansiera genusideologi samtidigt som kärnverksamheten lämnats att förfalla. Mycket av våra statliga myndigheter, från ledningen och nedåt, kommer behöva bytas ut. Många myndigheter bör läggas ned rakt av när staten återgår till kärnverksamheten. Om övriga myndigheter inte rättar in sig i ledet och börjar förvalta sin kärnverksamhet får vi göra med dem som Margaret Thatcher gjorde på sin tid: lägg ned och starta om på ny kula. Här kan det ju vara en bra poäng att utlokalisera myndigheter, de nuvarande anställda vill inte flytta med då de inte kan tänka sig att bo bland utmarkernas "deplorables", varpå vi kan fylla på med redigt folk istället. Det är lättare att lära nytt folk kärnverksamheten än att avprogrammera existerande genusbottar.

Några avslutande tankar

Jisses, det här blev långt och förvirrat. Dags att knyta ihop säcken. Jag ser två vägar framåt för bekämpning av de fradgatuggande extremisterna.

1. Gå på extremisternas handlingar, stenhårt. Begår de grova våldsbrott ska de låsas in, länge. Återfaller de ska de inte komma ut.
2. Försök minimera stödtrupperna. Här är det inte lika lätt att ta till hårda tag - det är svårt att låsa in människor för att de säger sig ogilla SD, F!, Islam eller vad som nu upprör dem.

På den första fronten, att på allvar gå på förövarna, ser det lite tunt ut idag. Det är inte många partier som har skarpa förslag att rejält täppa till luckorna: att slå till på skarpen även med fängelse även för unga förövare, att öka strafflängderna, att stapla småbrott ovanpå varandra, att vid upprepade förseelser slänga bort nyckeln, att alltid utvisa de som inte har sitt ursprung i Sverige. Den gärningsmansömmande ådran är fortfarande stark i våra etablerade partier. Nya uppstickarpartier har mycket att vinna på att tydligt deklarera att de är för lag och ordning även i handling.

På den andra fronten, att ta bort brottslingarnas understödjande civilsamhälle, funderar jag på om det inte är dags att använda fiendens egna vapen emot dem. Det är dags för mig att bli en humorbefriad radikalfeminist. Ni vet den där sorten som när man på festen med ett par (eller tio) snapsar i ryggen just lyckats komma fram till den långrandiga poängen av ett skämt innehållande Bellman, två nunnor, en tysk, en afrikan och en gurka reser sig upp och säger "Det där var inte roligt. Sexist!". Ni vet den där sorten som plockar fram en bild på "våldtäktstriangeln" och påpekar att ditt usla skämt i sin förlängning leder till patriarkatets våldtäkt av kvinnor, och att därför män i allmänhet, och du i synnerhet, är skyldiga till alla våldtäkter.

Låt oss rita ett par sådana pyramider, med Gulag och IS i toppen och uppmaningar om solidaritet eller önskan om en glad Ramadan på botten. Låt oss sedan använda dessa till att göra Public Service lika rent från slogans om kulturrevolutioner och "kampen fortsätter" som det är från negerbollar.


Ett problem är dock att jag faktiskt gillar Islam, i dess icke-islamistiska tappning. Jag har heller inte någon lust att radera ut alla socialister från samhället, trots att jag inte delar deras åsikter - eller kanske på grund av att jag, som liberal, inte delar deras åsikter. Liksom den där F!-kandidaten som drömde om alla Israelers avresa från Israel har dock även jag mina drömmar, och en vanligt återkommande dröm är den om att vänstern får smaka på sin egen piska. Vilket ju faktiskt börjar hända nu, se till exempel på hur de äldre feminister som gärna och ofta hatat patriarkatet nu hamnat i trans-rörelsens skottgluggar. "En revolution kräver att man knäcker några ägg" brukar de frimodigt kläcka ur sig, glatt förmodande att de själva inte blir ett av äggen. "Revolutionen äter sina egna barn" heter det dock också.