Medlöparna

Låt oss kratta manegen

Det har sagts av någon klok person, alltså inte jag, att det farligaste som finns är människor som tror sig kämpa för det goda. Detta eftersom ändamålen helgar medlen, och det därmed inte finns någon gräns för vilka vidrigheter de kan begå för att uppnå sitt Tusenåriga Rike, det kommunistiska idealsamhället, Kalifatet, eller ogräsfria diken i vägföreningens domäner. Jag vill tillägga att det finns en ännu farligare kategori människor: de som har omvärldens stöd i sina villfarelser.

Idag ser vi att det finns en del extremister som vill ta till våld för att vi andra ska rätta in oss i ledet:

• Nationalsocialister i Visby går runt och spänner sig i folkhavet, i förhoppning att folkmassan automatiskt ska bli bruna (i kalsongerna) av nassarnas blotta närvaro.
• Vänskapsförbundet Sverige-Israels lokaler i Visby har vandaliserats och personalen hotats av människor med blandad hemvist, antagligen Mellanöstern och en liten by utanför Ludvika.
• Den autonoma vänstern hotar gärna politiker när det gynnar deras syften. Eller när de inte har en fritidsgård att gå till, eller det är stiltje i Pokemon Go.
• Några islamister går full Breivik och försöker ha ihjäl folk som inte passar in i deras lyckoriken.
• De flesta islamister tar det lite lugnare, och nöjer sig med att agera moralpoliser för sin egen och andras familjer i lokalsamhället. Emellanåt eskalerar det till balkongkast, tvångsgiften och omskärelse.

Ett exempel på omgivningens betydelse för att få de enstaka tokstollarna att gå över gränsen kan vi se i den där domprosten i Visby jag talade om häromdagen. På egen hand hade ingen vettig människa - eller ens någon så ovettig som denne domprost - fått för sig att ringa polisen och dra i klockrepen för att det samlats en grupp människor med avvikande åsikt strax bredvid. Omgivningens stöd gjorde dock tröskeln låg. Under ett decenniums tid har civilsamhällets dom gentemot den invandringskritiska högern varit hård. Sverigedemokrater har fått sina möten störda - till stora applåder från våra kultursidor och ledande vänsterpolitiker. Sverigedemokrater har kunnat se sig i månen efter anställning i offentliga sektorn - till applåder från våra kultursidor och ledande vänsterpolitiker. Sverigedemokrater har blivit påpucklade - och vi minns vad dåvarande statsministern Reinfeldt sade då - man får skylla sig själv om man är en sådan där en. Den som bara lunchar med en Sverigedemokrat kan räkna med att jobbet sitter löst. Under ett decenniums tid har den grupp domprosten rört sig i tydligt visat att den som skall umgås med de som anser att alla har lika värde gör säkrast i att anse att vissa kategorier människor helt saknar värde.

Kort sagt: när domprosten hör (själv eller via ombud) att någon uttrycker sig invandringsnegativt i hans älskade domkyrkas park, så är det föga förvånande, givet grupptrycket, att han genast som Don Quixote kastar sig upp på sin ädla springare för att bekämpa ondskan. Hade han tryckt till några elaka typer från SD, AfS eller NMR med klockringning och illröd indignation, så hade han blivit hjälte bland kultursidor och politiker från både höger och vänster. Hyllats för sitt civilkurage. Kommit ett steg före de andra kandidaterna till ärkebiskopsplatsen. När det sedan bara visade sig vara en blid högerpolitiker, och en invandrad turk dessutom, med gott om ledarskribenter i åhörarskaran, blev det istället ett snöpligt återtåg. Jag tror dock att han ändå stärkte sina aktier hos de kultursidor och vänsterpolitiker som är de som bestämmer ärkebiskopsvalet - vi som  läser denna sida må älska Gür, men alla är inte som vi.

Hermansson och Pekgul annonserade för ett tag sedan att de skulle kampanja emot extremismen i Göteborg. Nu har de hunnit värma upp med en debattartikel där de hävdar att de demokratiska ytterkanterna måste sluta gulla med sina våldsbenägna extremister. Vilket får de inom vänstern som vanligen håller islamister och utländska terrorister om ryggen att gå i taket:

Vem har stöd idag?

Tesen från Hermansson och Pekgul är att extermisterna har stödtrupper i samhället, som hjälper dem både med att hålla uppe moralen och att få pengar och status. Stämmer det? Vilka extremister får stöd, och varifrån?

Nationalsocialisterna

Alltså, allvarligt talat, vem gillar nationalsocialister? Hittar vi någonstans några gammelmoderater som mellan skål och vägg uttrycker att det Tredje Riket var en god idé, egentligen? Nationalsocialister är idag ett extremt marginellt fenomen. Som andra marginella fenomen är de förstås obehagliga att råka stöta på. Varken Hells Angels eller NMR lär störta landets regering, men skall närhelst de agerar gentemot lagen mötas av statens våldsmakt - och då snackar vi inte dialogfika. Jag kan tänka mig tre potientiella läger att gräva efter nationalsocialistiska sympatier:

Till att börja med, Sverigedemokraterna. Läser man om Sverigedemokraternas historia dyker där upp en hel del fula ansikten, människor som hoppat in och ut ur diverse extremistpartier och också gripit till våld, människor som helt öppet är nationalsocialister. Vad man dock även kan utläsa av historieteckningen är att dessa personer senare antingen frivilligt hoppat över till mer ariskt renrasiga organisationer eller uteslutits vid diverse utrensningar. Idag tror jag därför inte att vi hittar mer än sporadisk kollegialitet med nationalsocialisterna hos vare sig Sverigedemokraternas aktiva politiker eller deras väljare. Snarare är det nog så att Åkesson, Jomshof, Bieler och de andra är de första att hamna på en godsvagn till Finspång efter ett hypotetiskt nationalsocialistiskt maktövertagande, då de ses som folk- och rasförrädare. Ungefär som kommunistiska diktatorer brukar skicka socialdemokrater till saltgruvorna.

Sedan, Vänsterpartiet. Ja, Vänsterpartiet. Vi får inte glömma att Vänsterpartiet på 40-talet aktivt hyllade Hitler medan Hitler och Stalin delade upp Centraleuropa mellan sig som en tårta på barnkalas. Ända fram tills Hitler knyckte Stalins tårtbit och Vänsterpartiet fick nya order från Moskva. Men mycket blod har flutit under Moskvas broar sedan dess, och oavsett vad annat elakt man kan säga om Vänsterpartiet så kan vi i alla fall inte säga att de gillar nationalsocialister.

En lite förvånande allierad kan vara våra nyanlända muslimska vänner. Mein Kampf är fortfarande en populär bok i Mellanöstern och Nordafrika, många där verkar tycka att den där lille mustaschgubben hade rätt recept för judarna och att det vore en välgärning att hålla grytorna kokande och ugnarna uppvärmda, och säljer även bra i Bangladesh och till och med i EU-ansökande Turkiet. (I mitt sökande råkade jag på en gullig länk där Nordfront i "veckans läsarfråga" frågar läsarna om de läst Mein Kampf, och hur det påverkat dem, ungefär som vilken veckotidning som helst. Ondskan är i sanning banal.) Jag misstänker att nationalsocialisterna och islamisterna förenas i sin hjärtefråga: att se till att världens judar snarast möjligt når himmelriket. Dock ser jag ingen risk för en allians här i Sverige. För nationalsocialister är det nog förvisso trevligt om islamisterna i Mellanöstern gör sitt bästa att utradera allt judiskt, men inte lika roligt när de kommer hit och gör sig breda i den ariska rasens stamort på jorden. Nationalsocialisterna är nog ännu mer ivriga än Sverigedemokraterna att sätta landets muslimer på transport söderöver.

Kommunisterna

Låt oss först fastslå: kommunister är precis lika otäckt slödder som nationalsocialister. Vi har väl läst vår Dikötter, och vet hur många miljoner människor som plöjts ner i myllan helt avsiktligt, för att de stod ivägen för de vackra visionerna? Vi minns väl Dödens Fält? Vi lärde oss väl om Lenins och Stalins terror i skolan?

Vi kan även läsa hur Douglas Murray funderar över varför det anses chic att vara kommunist.

Dessvärre har massor med kommunister klippkort in i kulturens och politikens finrum. Under 68-vågens galna år gick socialdemokratin från att vara rabiata kommunistjägare (minns IB och SAPO) till att välkomna kommunister in i partiet och aktivt stötta kommunistiska diktatorer i fjärran länder:

Till skillnad mot Sverigedemokraterna, som gjorde sig av med sina diktaturkramare, så välkomnades dessa in i den socialdemokratiska värmen. Vi har till exempel idag en före detta KPML(r)-medlem i sossarnas verkställande utskott:

Vi har en före detta kommunist som arbetsmarknadsminister idag:

Vi har en annan minister, från ett annat parti, som visst tycker att det där med Maos mordiska kulturrevolution är något att le åt:

Vänder vi blicken från politiker till kulturen ser det inte muntrare ut. Aftonbladets kultursida drivs av en kommunist, som grät när muren föll. Att som Athena Farrokhzad uppmana till hat och våld, eller som Kakan Hermansson uppmana till snuthat, är inte bara tillåtet inom Public Service, utan verkar på vissa kanaler vara något som måste finnas på ens CV för att man ska komma ifråga för anställning. Så här kan till exempel Farrokhzad uttala sig i en intervju, och ändå finna sig återinbjuden:

"Att vi måste störta regeringen är inte bara en fin diktrad av Rod Smith, det är också ett imperativ. Ni hajar va?"

Många till vänster, när de hör ovanstående, ser nostalgiskt tillbaka på sin egen barndom i en ockuperad lya med Mao-planscher på väggen, fäller en tår och tänker att "gu´ så gulligt att tösen för kampen vidare". Samtidigt som vi andra äcklas över att diktaturens kreatur fortfarande trampar i de fina salongerna. Dessa vänsterprofiler borde skickas på omskolningsläger tillsammans med F!-riksdagskandidaten och tvingas läsa Orwells samlade verk - två gånger.

Inte ens borgerligheten är immun:

Islamisterna

I det feministiska Sverige är det väl otänkbart att politiska partier skulle vilja främja en ideologi som rankar kvinnan strax under familjens getter? Tänk igen.

Vi hittar en del namn vi redan stött på:

Japp, före detta KPML(r)-medlemmen är aktiv i Ship to Gaza och umgås där glatt med islamister. Han är även ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, en organisation som den som läser Ledarsidorna vet arbetat hårt för att ge islamister politisk representation i Sverige.

Jodå, Bah-Kuhnke har flitigt gynnat islamister. Innan hon blev minister satt hon på MUCF och strösslade pengar över islamistiska organisationer.

Vår kulturminister Alice Bah Kuhnke har ända sedan 2008 arbetat hårt med att finansiera islamismen i Sverige. När hon blev kulturminister tog hon hela den maktbas med sig som hon byggde upp i Ungdomsstyrelsen, idag MUCF, dels det idag nedlagda Sektor 3.https://t.co/B1bJ87ueor

— Kapten (@vrakplundrare) May 2, 2018

Vänstern satsade under efterkrigstiden hårt på det korporativistiska samhället, där olika samhällsgrupper skulle representeras av organisationer, givetvis gärna under Partiets kontroll. Detta arv har levt kvar länge, och bibehålls nu av identitärerna. Av någon outgrundlig anledning är det islamisterna som fått representera landets muslimer, och därmed fått statlig legitimitet och finansiering. 

Är det något problem, då?

En kontrollfråga man alltid bör ställa sig när någon anonym bloggare börjar skrika. Spelar detta någon roll? Har vi viktigare saker att oroa oss för istället? Eller är detta tvärtom något bra?

Jag anser att jag här visat att kommunister och islamister är tätt invävda i landets styrande skikt. Jag anser också att detta är ett problem, då de kommer använda sitt kontaktnät till det yttersta för att hindra effektiva åtgärder. Minns hur arbetet mot hedersvåld länge kallades islamofobi och kulturrasism. Minns hur ansträngningarna att hindra muslimer att resa ned och slakta medmänniskor i IS namn, och lagföra de som ändå åkte, mest resulterade i sociala stödåtgärder (för mördarna, inte för offren...), en hjälptelefon som inte ens bemannades, och en julmustexpert som samordnare.

Ifall våra politiker hade lyssnat på islamismens och kommunismens offer, istället för att hänga med förövarna, hade vår politik kunnat se annorlunda ut.

Hur går vi vidare?

Pekgul och Hermansson föreslår, som skarpa förslag eller i alla fall en riktning framåt:

1. Se över lagstiftningen
2. Skydda valrörelsen från störningar
3. Vässa demokratiarbetet i skolan
4. Stödja goda krafter inom föreningsliv och religion
5. Främja insatser mot radikalisering och för avhoppare
6. Förhindra att extremister tillskansar sig offentliga resurser och legitimitet

Låt mig gå igenom dessa punkter i tur och ordning.

Se över lagstiftningen

Socialdemokraterna vill förbjuda rasistiska organisationer. Moderaterna vill förbjuda deltagande i - eller stöd av - våldsbejakande organisationer. Avsändaren är lite förvånande, normalt är det liberalerna som vill förbjuda allt som rör sig. Medborgerlig Samling skriver om att även de vill förbjuda samfund och föreningar som uppmuntrar till våldshandlingar.

Är det en bra idé att förbjuda stöd av eller deltagande i våldsbejakande organisationer? Det beror på. Det beror på hur vi definierar "stöd", "deltagande", "våldsbejakande" och "organisation". Det beror också på vem det är som gör definitionerna. Staten är inte alltid god. Tänk tanken att uppdraget av minister Bah Kuhnke delegeras till F! och Afrosvenskarnas Förbund. Eller, utifall du råkar vara medlem i dessa organisationer, att Björn Söder står och sållar agnar från vete.

Här finns spännande utmaningar:

• Vad är en organisation? Alla är inte lika välkända och i fast form stöpta som Jönssonligan. Den autonoma vänstern, till exempel, är sällan så tillmötesgående att de skickar in en begäran om registrering av förening, de bara snackar ihop sig på sociala medier om att göra en stöt. De kriminella gängen i Malmö (K-falangen, M-falangen, ...) är ofta klaner eller släktingar - ska vi förbjuda folk att vara släkt med klanledaren för K-falangen?
• När är man våldsbejakande? Får Svenska Freds bestämma skulle alla som propagerar för Nato-medlemskap låsas in. Antifascism är självförsvar hävdar vänstern, och ger därmed sig själva fribrev att slå ner folk. Identitetärerna brukar skandera "ord är våld", innan de med våld tystar talare vars åsikter de inte delar.
• Vad är deltagande? Om man står och lyssnar på ett tal av Folkets Demonstration bredvid en nazist? Jomenvisst, enligt vänstern. Om man går i en demo ihop med svarta blocket? Jomenvisst, enligt oss i högern.
• Vad är stöd? Att man inte tillräckligt högt ringer i klockorna när en borgerlig avvikare närmar sig? Att man gör tummen upp för Ship to Gaza, och därmed de våldsbejakande organisatörerna? Att man hyllar Karl XII? Att man röker cigarr ihop med Castro?

Att finansiera terrororgansiationer är väl redan förbjudet?

Jag vill alltså här mana till stor försiktighet. Vad vi kan göra är att generellt skärpa straffsatser på de brott vi redan har, samt se till att få till en rejäl antiterrorlagstiftning. Där har Morgan Johansson släpat benen efter sig tillräckligt.

Skydda valrörelsen från störningar

Det var en bra idé. Vi har ju sett en del problem de senaste valen:

• Sossar ordnar "valskola" där man handgripligt får stöd att rösta rätt, rött och S.
• Valsedlar för oönskade partier "försvinner" från vallokaler. Aktivister är korkade nog att offentligt paradera med sina handlingar på sociala medier.
• Aktivister samlas i stora skaror i akt och mening att störa valmöten, rasslar med nycklar, tutar i saxofoner och vuvuzelor, och skriker hatramsor.

Här borde bara vara för polisen att samla ihop förbrytarna. För visst är väl sådant redan förbjudet?

Vässa demokratiarbetet i skolan

Nej, nej, nej! Skolan ska istället fokusera på att lära barnen läsa, skriva och räkna. Förvisso bör historia och/eller samhällskunskap innehålla undervisning om vad judar, kulaker och glasögonbärare råkat ut för från 1900-talets vidriga diktaturer.

Stödja goda krafter inom föreningsliv och religion

Nej, nej, nej! Det är dags att staten återgår till kärnverksamheten och lämnar civilsamhället åt sitt. Staten bör stoppa alla föreningsbidrag. Den förening som inte drar in pengar från sina intresserade och aktiva medlemmar får dö sotdöden. Låt Darwinismen sålla fram de goda krafterna.

Främja insatser mot radikalisering

Jodå, det bör vi göra - men jag misstänker att mitt recept inte ser likadant ut som Hermanssons och Pekguls. Jag tycker det väsentliga är hårda straff, medan jag misstänker att de vill ha mer pengar till Expo och fler fritidsgårdar. Eller är jag alltför negativ nu?

Förhindra att extremister tillskansar sig offentliga resurser och legitimitet

Håller jag med om, och en första lösning är att staten slutar allokera resurser till föreningar och att staten släpper korporativismen.

Sedan får man inse att socialdemokratin, genom att politisera hela statsapparaten, släppt in rötäggen att styra, ställa och förstöra i hela förvaltningen. Vi ser till exempel idag hur MSB ägnat miljoner åt att finansiera genusideologi samtidigt som kärnverksamheten lämnats att förfalla. Mycket av våra statliga myndigheter, från ledningen och nedåt, kommer behöva bytas ut. Många myndigheter bör läggas ned rakt av när staten återgår till kärnverksamheten. Om övriga myndigheter inte rättar in sig i ledet och börjar förvalta sin kärnverksamhet får vi göra med dem som Margaret Thatcher gjorde på sin tid: lägg ned och starta om på ny kula. Här kan det ju vara en bra poäng att utlokalisera myndigheter, de nuvarande anställda vill inte flytta med då de inte kan tänka sig att bo bland utmarkernas "deplorables", varpå vi kan fylla på med redigt folk istället. Det är lättare att lära nytt folk kärnverksamheten än att avprogrammera existerande genusbottar.

Några avslutande tankar

Jisses, det här blev långt och förvirrat. Dags att knyta ihop säcken. Jag ser två vägar framåt för bekämpning av de fradgatuggande extremisterna.

1. Gå på extremisternas handlingar, stenhårt. Begår de grova våldsbrott ska de låsas in, länge. Återfaller de ska de inte komma ut.
2. Försök minimera stödtrupperna. Här är det inte lika lätt att ta till hårda tag - det är svårt att låsa in människor för att de säger sig ogilla SD, F!, Islam eller vad som nu upprör dem.

På den första fronten, att på allvar gå på förövarna, ser det lite tunt ut idag. Det är inte många partier som har skarpa förslag att rejält täppa till luckorna: att slå till på skarpen även med fängelse även för unga förövare, att öka strafflängderna, att stapla småbrott ovanpå varandra, att vid upprepade förseelser slänga bort nyckeln, att alltid utvisa de som inte har sitt ursprung i Sverige. Den gärningsmansömmande ådran är fortfarande stark i våra etablerade partier. Nya uppstickarpartier har mycket att vinna på att tydligt deklarera att de är för lag och ordning även i handling.

På den andra fronten, att ta bort brottslingarnas understödjande civilsamhälle, funderar jag på om det inte är dags att använda fiendens egna vapen emot dem. Det är dags för mig att bli en humorbefriad radikalfeminist. Ni vet den där sorten som när man på festen med ett par (eller tio) snapsar i ryggen just lyckats komma fram till den långrandiga poängen av ett skämt innehållande Bellman, två nunnor, en tysk, en afrikan och en gurka reser sig upp och säger "Det där var inte roligt. Sexist!". Ni vet den där sorten som plockar fram en bild på "våldtäktstriangeln" och påpekar att ditt usla skämt i sin förlängning leder till patriarkatets våldtäkt av kvinnor, och att därför män i allmänhet, och du i synnerhet, är skyldiga till alla våldtäkter.

Låt oss rita ett par sådana pyramider, med Gulag och IS i toppen och uppmaningar om solidaritet eller önskan om en glad Ramadan på botten. Låt oss sedan använda dessa till att göra Public Service lika rent från slogans om kulturrevolutioner och "kampen fortsätter" som det är från negerbollar.


Ett problem är dock att jag faktiskt gillar Islam, i dess icke-islamistiska tappning. Jag har heller inte någon lust att radera ut alla socialister från samhället, trots att jag inte delar deras åsikter - eller kanske på grund av att jag, som liberal, inte delar deras åsikter. Liksom den där F!-kandidaten som drömde om alla Israelers avresa från Israel har dock även jag mina drömmar, och en vanligt återkommande dröm är den om att vänstern får smaka på sin egen piska. Vilket ju faktiskt börjar hända nu, se till exempel på hur de äldre feminister som gärna och ofta hatat patriarkatet nu hamnat i trans-rörelsens skottgluggar. "En revolution kräver att man knäcker några ägg" brukar de frimodigt kläcka ur sig, glatt förmodande att de själva inte blir ett av äggen. "Revolutionen äter sina egna barn" heter det dock också.