Vad skoldebatten borde handla om

Mycket av skoldebatten ägnar sig åt att zooma in på småsaker, och sedan hävda att dessa förklarar alla problem vi har idag. Här finns en parallel med diskussionen om invandring. I Bulletin redogör Thomas Gür för tre fromma förhoppningar om hur vi ska komma tillrätta med bristen på integration och sysselsättning:

• Liberalisering av arbetsmarknaden hoppas liberala centerpartister ska vara lösningen. Hur det nu skulle kunna hjälpa när vi erbjuder nästan total subventionering av arbetskraft och företagen ändå inte nappar.
• Utbildning upp till en nivå där de invandrade ska kvala in på arbetsmarknaden hoppas vänstern på. Hur nu det ska gå till när lärare saknas och analfabetismen frodas.
• Repatriering hoppas vi i hö-hö-högern på, så att problemet åter blir Somalias och Afghanistans. Hur vi nu ska få någon att frivilligt lämna frihetens - och de kravlösa bidragens - hemort på jorden.

Som Gür påpekar finns det inga enkla lösningar. Vi har i invandringsfrågan skapat ett problem som förändrat vårt samhälle, kommer att ta generationer att lösa, och kommer kräva svåra, för oss alla kännbara insatser. Det är bara att spotta i nävarna, kavla upp skjortärmarna, rabbla värdegrunden och sätta igång.

Såsom i invandringen, så också i skolan. Det började redan med enhetsskolans avskaffande, fortsatte med nedmonteringen av katederundervisning och faktakunskaper. Stenen har rullat långt utför backen, och måste nu bromsas och baxas upp igen.

I skolfrågan lutar jag mig mot Inger Enkvist, som i SvD beskriver vad problemet är. Det är inte för mycket marknad som är skolans problem, utan för lite kunskap. I decennier har kunskap varit något fult. Inga krav ställs på elever att de ska lära sig något. Inga krav ställs heller på de som tas in på våra lärarutbildningar!

I en annan artikel går Enkvist igenom verkningsfulla åtgärder: 

• Ordning och reda i klassrummet, så det går att lära ut.
• Ställ krav på kunskaper och elevens eget ansvar att lära sig saker.
• Segregera - att samla ointresserade och motiverade, kunniga och okunniga, begåvade och obegåvade i samma klassrum är inget framgångsrecept.
• Rekrytera bra studenter till lärarhögskolorna, istället för bottenskrapet.

Det kommer bli en lång, tung resa innan decennier av försummelser och avsiktligt raserande är igentaget. Dags att börja nu!

De giriga

Girighet, liksom eld och elektricitet, är en tve-eggad naturkraft som både kan åstadkomma mycket gott och mycket ont. Rätt tyglad har den i marknadsekonomin åstadkommit mycket gott. Det är vinstintresset, och därmed pressen att sänka kostnader och erbjuda bättre produkter, som gjort att skillnaden mellan bilar tillverkade i Öst- och Västtyskland blev så stor. I offentlig verksamhet försvinner ingenting i vinstutdelning, men förluster på grund av missade chanser och letargi kan lätt överskugga vad man sparar in på att inte behöva gå med vinst.

Friskolekritikerna har inga problem med stiftelser eller kooperativ. Bara med aktiebolag. Varför detta? Varför är det just de skolor som har vinstjakten i blodet som är farliga? Ett vanligt svar är att det är vinstintresset som är orsaken till betygsinflationen. Jag tror dock vi kan hitta en förklaring här:

"Problemet är inte att kommunala skolor är dåliga och att det är därför som elever går i friskolor. Problemet är att förutsättningarna för den kommunala skolan försämras eftersom skolan är marknadsutsatt. När friskolor etablerar sig skapar det tomma bänkar i den kommunala skolan vilket är kostnadsdrivande, då försvinner resurser som borde ha gått till speciallärare, trygghetsskapande personal och ökad bemanning i klassrummen."

Ingen skola vill drabbas av de kommunala problemen med vikande intäkter. Därmed borde ju även en kooperativ skola som får ont om elever bli pressad att locka elever med glädjebetyg. För även om de inte får gå med vinst, så är det fullt tillåtet - men inte särskilt angenämt - att gå med förlust.

Och här har vi den springande punkten. När friskolorna expanderar kraftigt, krymper de kommunala skolorna kraftigt, och får då svårt att få ekonomin att gå ihop.

Varför är aktiebolags-skolorna det stora problemet här? Jo, det är här girigheten kommer in. En skola som inte delar ut vinst har förvisso en stark drivkraft att fylla sin kostym, men inte så stor drivkraft att utöka kostymen. För aktiebolaget ser det annorlunda ut. Jämför med restaurangbranschen. Man ger sig normalt inte in i restaurangbranschen enbart för att klå folk på pengar, man gör det för att det är en bransch man vill arbeta i. Med en restaurang blir man inte särdeles rik - men har man ett par snabbmatshak i varje svensk stad, kan man bli jätterik. Girigheten är en stark drivkraft för expansion. Och det är den här expansionen som friskolekritikerna inte vill se. En och annan byskola som tas över av ett föräldrakooperativ märks knappt i budgeten och kan därmed accepteras.

Det är alltså inte aktiebolagsformen som sådan friskolekritikerna vill bli av med, utan friskolan som en rejäl andel av marknaden.

Skall vi därmed strunta i den kritik som framförs om girighetens fördärvlighet? Nej. Har ni hört frasen "vi har varit naiva" förr, måhända? Som ingenjör är jag van vid att göra riskanalyser. Vem kan dö när de använder den pryl vi konstruerat, och vilka rimliga motåtgärder kan vi sätta in för att förhindra det? Likadant bör vi göra innan vi tar politiska beslut. Minns hur kriminella utnyttjat assistansersättningen, och hur asyl- och arbetskraftsinvandringsmöjligheter missbrukats. Vi måste förbereda oss på att det på skolmarknaden landar filurer med allt annat än rent mjöl i påsen.

• Tänk om våra yrkeskriminella får för sig att starta skolor? En målvakt sätts som ansvarig för skolan, och så fort elevpengen kommit in lägger skolan ned och pengarna flyttar utomlands.
• Tänk om någon av våra klaner får för sig att starta skolor? Från klanäldsten utgår påbud att alla klanmedlemmar ska sätta sina telningar i den skolan, utbildningen består i utantill-lärande av Koranen, och klanäldsten kan bygga en ny fin lyxvilla.

Min lösning på sådana här problem är "statlig kontroll". Att betyg inte sätts oberoende av skolan utan extern översyn. Att skolinspektörer inte granskar värdegrunden i skolornas pappersprodukter, utan verifierar att barnen lär sig vad de ska.

Vi får även kontrollera proaktivt, innan någon startar en skola. Man bör kanske inte låta Fredrik Federleys polare dra igång en förskola. När IS-sympatisörer kan starta en skola har vi varit lite väl naiva. Dock vill jag inte gå de kritiker till mötes som vill att kommunerna ska kunna inlägga veto hur som helst, till exempel om kommunen anser att det inte finns något behov av ytterligare skoletableringar. Det vore ungefär lika vettigt som att låta våra arbetsgivare ensidigt bestämma om det finns behov av löneökning. Vilken vänsterstyrd kommun tror ni kommer tillåta fler friskolor?

Mot detta brukar invändas att en sådan kontrollapparat blir ohanterlig, att det är bättre att istället låta alla gå i kommunala skolor där inga glädjebetyg sätts. Men vad i helvete? Är ni så komplett naiva att ni tror att kommunala lärare automatiskt är fria från påtryckningar? Ja, jag kan mycket väl tro att trycket att sätta höga betyg på duktiga elever är större i en friskola med många akademikerföräldrar med uppskruvade krav på framtida läkar- och juristkarriärer för sina ögonstenar. Å andra sidan lär trycket på lärare att ge godkända betyg åt elever som borde vara hopplöst underkända vara precis lika stort, från den kommunala uppdragsgivaren. Att elever som inte lär sig något släpps vidare upp i klasserna är inte ett friskoleproblem. Snarare är det en medveten politik driven av svenska skolväsendet, en politik vi som sätter barn i friskolor försöker fly ifrån.

Vi behöver kontroll och översyn, både i privata och offentliga skolor.

Segregation i skolan

Vad gäller skoldebatten om huruvida friskolor ökar segregationen, har jag svårt att förstå mina meningsfränder.

Friskolornas belackare hävdar alltså att det faktum att 10-20% av eleverna går i friskolor innebär att segregationen blir rejält mycket högre än annars. Friskolornas tillskyndare kontrar å andra sidan att det inte är tillåtet att plocka russinen ur kakan. Att segregationen tvärtom minskar när fattiga men bildningsintresserade invandrarföräldrar nu har möjlighet att välja en bra skola till sina barn. Att det var värre förr när segregationen gavs av vilket bostadsområde man hade råd att bosätta sig i.

Där måste jag protestera. Segregation är ju en av de allra viktigaste skälen för oss oroliga föräldrar att välja en friskola! Glöm glädjebetygen, det är segregationen som gäller. Även om det förvisso är sant att segregationen faktiskt inte ökar märkbart. Paradoxalt? Låt mig förklara.

Det finns olika sätt att segregera. Överklassen segregerar sig till internat som Lundsberg, där de avskiljer sig från den stora massan för att deras barn tidigt ska lära sig pennalism, kotteribildning och lismande mot överheten. Ungefär som ett politiskt ungdomsförbund, alltså. Vid sådan segregation är det viktigt att segregationen blir stor till numerären - inget "common riff-raff" ska släppas över bron.

För oss vanligt folk är det äppelprincipen som gäller:

Ett ruttet äpple skämmer raskt hela korgen. Vi som växte upp på 70-talet hade inga skolor att välja på, vi fick glatt ta vad kommunen erbjöd. Ville kommunen sätta oss som kuddbarn mellan Conny och Ronny var det bara att gapa och svälja. Idag är det snarare Ahmed och Abdallah som röjer, men problemet är detsamma.

Hela syftet med en friskola är att segregera sig från vissa individer. Inte den stora massan, det är ju vi själva, men de få asociala individer som i den kommunala låt gå- och tycka synd om-skolan så lätt förstör en hel klass.

Det finns gott om bra kommunala klasser. Ofta är det inget att oroa sig för. Men: råkar ens barn hamna i fel klass, med fel individer, så är risken stor att den kommunala skolledningen, om den alls engagerar sig, engagerar sig för förövarna. "Vad har den här lille gossen varit med om..."

Men, om det stämmer att friskolor inte får välja sina elever, hur kan vi då tro att vi slipper de ruttna äpplena där? Enkelt. Till friskolan gör man ett aktivt val. Därmed är det sannolikt att de föräldrar som fullständigt skiter i sina barn inte söker dit. Den friskola som inte aktivt tar hand om och läxar upp böss, kommer också få dåligt rykte. Ett rykte ingen glädjebetygssättning i världen kan väga upp. I dagens skolastiska behovstrappa väger det tyngre att barnen slipper förnedringsrånas än att de får toppbetyg.

Om de som tycker illa om friskolor vill sätta krokben för dessa, så finns en väldigt enkel metod: se till att de ruttna äpplena plockas ut ur korgen! Då kommer eleverna att återvända.

När våra barn väl är fysiskt säkra, kommer nästa behov: att de lär sig något. Där har den svenska skolan syndat svårt. Har jag nämnt tidigare hur jag kunde föra meningsfulla samtal om matematik med min förståndshandikappade moster som hela livet arbetat på Samhall - samtal som går dagens gymnasister över huvudet? Så långt har undervisningen förfallit. På en friskola kan vi föräldrar hoppas och pockas på att det nivågrupperas och differentieras (segregeras, alltså...) så långt som lagen tillåter och gärna mer därtill.

Vill ni politiker som ogillar friskolornas expansion vända trenden? Se då till att ambitiösa elever kan få en utmaning i skolan. Våra barn är inte era obetalda hjälplärare!

Skolsvammel

Kalabaliken i hönsgården

Återigen har friskolorna hamnat i blåsväder. Rektor Linnea från Göteborg stångas med gammelmoderaten Gunnar Hökmark. Anna Dahlberg på Expressen inser varför friskolorna är populära. Här finns mycket roligt att gräva i:

• Skolpengen
• Segregation - myt eller mening?
• Likvärdighet
• Aktiebolagen - Krösus Sork eller Ingvar Kamprad?
• Ordning och reda
• Vinst i välfärden

Skolpengen - är den orättvis?

Jag tänkte börja med att fundera lite kring skolpengen, med avstamp i det politiker-battle som Linnea Lindquist och Gunnar Hökmark är mitt uppe i. Politiker-battle? Ja, den där sortens meningsutbyte där bägge plockar ut sina talepunkts-russin ur kakan utan att täcka hela problemet.

Hökmark börjar med att påpeka att friskolornas utnyttjande av skolpeng omöjligt kan vara ett problem, eftersom pengarna, som en följd av termodynamikens första huvudsats, inte försvinner utan bara flyttas:

"Skolpengen motsvarar den kostnad som faller på varje elev i ett samhälle med skolplikt och där skolan är till för alla. Den följer eleven. Den blir inte större för att man väljer en skola som man anser vara bättre för att man anser den vara bättre för eleven. Skolpengen är en del av de skattepengar vi betalar och följer i det här fallet den enskildes val istället för politikernas beslut."

Mot detta invänder Lindquist att friskolorna plockar russinen ur kakan. Eftersom skolpengen är densamma för varje elev, och friskolorna plockar de duktigare och mer studiemotiverade eleverna, lämnande Lindquist med bottenskrapet, får Lindquist svårt att få ekonomin att gå ihop:

"På en koncernskola som också får 60.000 per elev kan bedriva skola för i snitt 45.000 kronor per elev eftersom de kan ha större klasser eftersom klasserna har en mer homogen elevsammansättning, de behöver inte lika mycket socialt stöd och hjälp av speciallärare. De kan således göra vinst på 15.000 / elev."

"Slutsats: Gunnar Hökmark har fel och jag har rätt."

I allmänhet ska man vara lite försiktig med människor som kommer med klara utslag om rätt och fel i komplexa frågor. Det är få av oss förunnat att vara Hans Rosling. Det Lindquist skriver om skolpeng är förvisso rätt, men samtidigt missvisande. Hon beskriver nämligen bara en del av sanningen.

Låt oss, för en rättvisande beskrivning av skolpengen, gå in på Göteborgs stads hemsida och höra vad staden själv skriver om skolpengen. Det visar sig att skolpengen förvisso är lika för alla barn, välartade som vanartiga, men bara en del av ersättningen. Därutöver tillkommer en socioekonomiskt baserad tilläggspeng. Några exempel:

• Lindquists egen skola, Hammarkullen, får totalt 108 771:- per elev i årskurs 1-3
• Den förhatliga vinstdrivarskolan IES Krokslätt får 81 326:- per elev i årskurs 1-3, varav 17 248:- är lokalkostnader.

Det verkar alltså som om kommunerna redan fattat Lindquists poäng med att den skola som riktar sin marknadsföring till studiemotiverade barn från akademikerhem med två föräldrar kommer få det lätt att gå med vinst, och anpassat ersättningen därefter. Jag förstod dock inte riktigt hur lokalkostnaderna hanterades i Göteborg, om det skulle hamnat på friskolans plus- eller minuskonto. Att det inte bara är jag som har svårt att förstå hur lokalkostnader hanteras av våra kommuner, och hur det påverkar skolornas ekonomi, kan den energiske utläsa ur en avhandling från Lunds Universitet. Själv är jag lite lat, och letar mig därför vidare till Lunds kommun. Ur punkt 8 i dokumentet kan man se att kommunen utöver skolpengen ersätter de kommunala skolorna för deras faktiska lokalkostnader, och ger friskolorna ett schablonbelopp (snittet av de kommunala kostnaderna).

Det är alltså möjligt för en friskola att hitta lokaler som är billigare än kommunens. Beroende på ens syn på privat företagande kan man sedan antaga att dessa pengar används för att finansiera ledningens porrklubbsbesök, eller för att skapa mindre klasser.

Även per elev-ersättningen är differentierad i Lund. Delfinskolan, som ligger i ett av Lunds utmaningsområden, får 84 658:- per elev i årskurs F-3, medan IES Lund får nöja sig med 62 066:-.

Min tolkning av ovanstående är att Hökmark leder på poäng över Lindquist. Eftersom skolpengen är differentierad, så kommer dränage av välartade elever till friskolor inte dränera den kommunala skolan på oproportionerligt stora resurser.

Det Lindquist skulle kunna hävda är att systemet inte är tillräckligt differentierat. Det har jag full förståelse för - jag skulle kräva en enorm ersättning för att ta mig an ett gäng analfabeta afghaner som ser svenska kvinnor som horor och vid varje tillsägelse inte bara hotar att knulla min mamma, utan gör sitt bästa för att gå till verket. Speciellt i en skola som följer principen om lågaffektivt bemötande.

Men det är ju en annan diskussion.

Andra dränage, då?

Lindquist tar upp att kommunerna har ett ansvar som inte friskolorna har: en friskola kan lägga ned, vilket har hänt, varpå kommunen är tvungen att ta hand om eleverna. Ansvar kräver förberedelse, och beredskap kostar pengar. Ja, Lindquist har en poäng här, detta vore vettigt att ta med i kostnadsberäkningarna. 

Lindquist påpekar att det blir dyrt för de kommunala skolorna när friskolor startar och plockar elever från de kommunala skolorna. Helt plötsligt har man för stora lokaler, som måste betalas. Lärare som måste avskedas. Här har jag svårt att tycka synd om henne. Detta är verkligheten för varenda privat företag i landet, att konjunkturen och konkurrensen gör att efterfrågan växlar. Egentligen är den kommunala skolan den aktör som borde vara minst orolig för detta, då kommunen inte kommer gå i konkurs. Bakom den kommunala skolan står fri beskattningsrätt av kommuninvånarna. Den som detta är ett rejält problem för är den lilla friskola, fri från penningstinna ägare, som friskolekritiker som Lindquist brukar hylla. Var ska de få kapital den dagen hälften av eleverna beslutat sig gå tillbaka till kommunens skola och lokalkostnaderna ska betalas? Man kan undra hur någon kan vara så dum att de riskerar sätta sig i en sådan situation? Jo, om man lyckas så får man å andra sidan gå med vinst. Än så länge...