Kunde de, så kan vi

På senare tid har jag hängt läpp en del. En flyktig granskning av andra högerbloggare får mig att misstänka att jag inte varit ensam. Vi är många som delar sossarnas mantra inför förra valet, att Sverige är på väg att gå sönder, utan att vi ser någon enkel och klar väg ur träsket. Hopplösheten sprider sig.

Då kan det vara bra att se hur de som haft det än värre hanterat saken. Östeuropéerna, till exempel. Under decennier tyngdes de av socialismens tunga ok. I min ungdom var floden Spree en vattendelare som klöv Berlin i två delar, en fri och en ofri, en rimlig och en orimlig. På floden kryssade östtyska patrullbåtar mellan de utlagda hindren, medan vakter uppe i kulsprutenästena gjorde sitt bästa att minimera flyktingvågen på ett sätt som skulle få nu uteslutna sverigedemokrater att jubla.

Vi i Sverige hade det bättre; har det bättre. Ingvar Carlsson var förvisso socialist, men aldrig någon Honecker. Visst, de var goda vänner:

Visst, svensk skola modellerades efter DDR-skolan, svenska lärare åkte på fortbildning i DDR, och en svensk statskyrkebiskop var både ordförande i vänskapsförbundet Sverige-DDR och socialdemokrat, men något DDR blev vi aldrig. Och är inte nu. Vem behöver Stasi, när #jaghärjarhär gör det frivilligt och gratis?

I öst frodades humorn:

Härstammar östtyskarna från aporna? Omöjligt. Aporna hade aldrig överlevt på två bananer om året. 

Vad skulle hända om öknen blev kommunistisk? Så småningom skulle det bli brist på sand. 

Varför jobbar Stasi alltid i grupper om tre? De behöver en som kan läsa, en som kan skriva, och en som håller koll på de två intellektuella.

Ryssarna vet också hur man skrattar:

En domare går ut ur rättssalen, asgarvande. En kollega kommer fram och frågar varför han skrattar så. "Jag hörde just världens roligaste skämt!". "Vad kul, men berätta det då!" säger den andra domaren. "Det kan jag inte - jag gav just någon tio år för det." 

Lubyanka (KGB-högkvarteret) är den högsta byggnaden i Moskva. Man kan skönja Sibirien från källarplanet.

Efter att ha varit utsatta för majoritetssamhällets "omsorger" under ett par tusen år har även judarna utvecklat en underfundig humor:

Rabbi Altmann och hans sekreterare satt på ett café i Berlin 1935. "Herr Altman", säger sekreteraren, "jag ser att ni läser Der Stürmer! Jag förstår inte varför. En nazist-blaska! Är ni någon slags masochist, eller, Gud förbjude, en självhatande jude?"
"Nej, inte alls, Fru Epstein. När jag läste judiska tidningar stod där bara om pogromer, upplopp i Palestina och assimilering av judar i Amerika. Men nu, när jag läser Der Stürmer, ser jag så mycket mer: att judarna styr alla bankerna, att vi dominerar inom konsten, att vi är på god väg att ta över hela världen. Vet du - det får mig att må så mycket bättre!"

Om nu dessa av historien misshandlade folk har kunnat hålla modet uppe och med finess håna och driva med makten, skall då inte vi kunna göra detsamma? 

Själv är jag inte tillräckligt påhittig för att kunna kläcka fram bra vitsar. För att ni ska förstå allvaret, låt mig säga att jag fortfarande skrattar gott åt denna vits som jag hörde vid fyra års ålder och inte lyckats överträffa sedan dess:

Varför ville inte lappen (ja, samer hette det när jag var fyra år) flytta till Stockholm?
För att han inte kunde få med sig sin kåta fru och barnen.

Jag får hitta inspiration annorstädes. Dagens svenska komiker struntar jag i, jag finner dem vara vulgära posörer som mest duger till sextrakasserier och svartbyggen. Dags att gå längre bak i tiden, till humorns ursprung. Galenskaparna? Helt Apropå? Hasse & Tage? Nej, ännu längre:

 

Det är dags att hoppa tillbaks till stumfilmstiden: Charlie Chaplin, Buster Keaton, The Keystone Cops, Helan & Halvan, Harold Lloyd. Odödliga humorister av en kaliber som inte tillverkas längre. För de nationalistiskt lagda läsare som inte kan acceptera inspiration från ett dekadent utländskt Hollywood får jag rekommendera Nils Poppe, som var en god Chaplin-imitatör på yngre dar. Visst borde väl ett givet medborgarskapskrav vara att man inte kan motstå att skratta sig mör av Fabian Bom? Och eftersom Sverige är snällismens stamort på jorden, så varför inte låta de förortskids som misslyckas med det testet istället försöka identifiera sig med Åsa-Nisses och Klabbarparns kamp emot Länsfiskalen, såsom i Knohult förr i tiden, så även idag i Värnamo? Men nog om det. Till saken. I den gamla stumfilmen kunde, av naturliga orsaker, inga dialoger förekomma, oavsett hur de klarade Bechdel-test eller ej, så aktörerna fick ta till mer visuella medel. Här är några bra knep jag hoppas kunna använda framöver:

Stenansiktet

Detta var Buster Keatons signaturmelodi. Publiken skrattade sig sönder och samman av att få se något roligt och tokigt hända på ena sidan av scenen, samtidigt som Buster stod på andra sidan och lugnt tittade på. Naturligtvis kommer ingen ens fnissa av att våra politiker bär sig åt som hela Knohult på den politiska estraden medan jag sitter vid köksbordet och inget skriver. Dock ser jag fram emot att plocka upp stolleförslag från ytterpartierna och presentera dem som självklara och logiska.

"The double take"

Jag har ingen bra översättning på den här tekniken. Den går ut på att en person ser något stolligt, inte reagerar - först - och sedan tittar en gång till och då brister ut i en överdriven stumfilmsreaktion. Självklart visar vi här en snutt med James Finlayson:

Våra senaste migrationsöverenskommelser hade blivit bra mycket roligare med ett par double takes. 

Pajen

Söker jag efter paj på nätet dyker det först upp sökresultat för American Pie, och sedan Jonathan Pie. Beklämmande. Har detta grundgrepp inom komedin fallit i glömska? Få filmer är så dåliga att de inte kan livas upp av ett par strategiskt placerade äppelpajer. Extra roligt blir det när pajerna inte träffar de avsedda målen - ungefär som när #metoo började plocka feministiska ledarskribenter och komiker med hjärtat till vänster.

Jag misstänker att de politiska partierna, och deras hangarounds, kommer vara så upptagna med att kasta pajer fram till valet att våra bagerier går på treskift. Ingen anledning för mig att ge mig in i leken.

"Pratfall" - att ramla pladask

I stumfilmerna ramlar de omkull hela tiden. Många av den tidens skådisar var väl så akrobatiska som Jackie Chan. Klassikern var förstås bananskalet, som fått så många på fall, men inga rekvisitor var för udda för att kunna fälla omkull filmens älskare. Och biopubliken. Vi älskar att se andra dråsa på ändan.

I politiken gillar vi också att se aktörerna göra bort sig. Komiker som Bosse Ringholm, Birgit Friggebo och Özz Nujen får tårarna att rinna på oss av glädje. Jag hoppas kunna få rapportera om en och annan slintande sko framöver.

Radarparen

Bland klassiska komiker par räknar vi Helan och Halvan, Fyrtornet och Släpvagnen, Abbot och Costello. Som synes finns de även i politiken. Vi älskar att se en kort och en lång, en smal och en mindre smal, en smart och en korkad gnabbas med varandra - speciellt älskar vi när den förment smarte visar sig vara den korkade.

Idag är det mest soloåkare i politiken, socialisternas tal om kollektiv och solidaritet till trots. Synd

Det mirakulösa undslippandet

Alla minns vi väl Buster Keatons fenomenala scen, när en husgavel faller på honom i stormen och han finner sig stå precis i vindsfönstret? En liknande scen uppfördes häromåret med anledning av Transportstyrelsens utförsäljning av hemliga data till främmande makt. Det var dock inte Stefan Löfven som ställt sig på rätt ställe, utan vår opposition som när den skulle falla ned över Löfven lyckades med konststycket att upplösas i tomma intet.

Barnstjärnan

Jag hoppas ni ser skillnad på Jackie Coogan och Fridolin. I vart fall, små gulliga barn går alltid hem, i filmens värld såväl som i politiken. Jag siar att hösten kommer bjuda på många insändare och filmsnuttar med brådmogna barn som av en ren slump ger uttryck för föräldrarnas politiska åsikter. Åsikter som framförs med ett barns tvärsäkerhet, omvärldsanalys och förmåga till konsekvenshantering. Jag vill ha glass! Nuuuu! Aj, jag fick ont i magen. Dumma glass! Jag vill ha glass igen...

Tågolyckan

Publiken älskar dramatik. En rejäl biljakt med de inepta Keystone Cops i hjältens hälar, den förste älskaren hängande från en urtavlas visare, eller en fet tågkrock - här illustrerad med Buster Keatons Generalen.

Även våra politiker är vänliga nog att ge publiken vad de vill ha. Transportstyrelsen var en rejäl, utdragen tågolycka i slow-motion, tills oppositionen hjälpte till att dämpa den. Moderaternas envisa envisande med att sätta sig i så dåligt förhandlingsläge inför hösten som de bara kan - vad ska man säga? Mona Sahlin - låt barmhärtigheten lägga en slöja över kommentarerna. Exemplen är många, och kommer växa allteftersom alla partister börjar släppa de skandaler de hållt på fram till valet.




Jag tror inte det kommer bli en munter valrörelse. Resultatet blir antagligen inte ett resultat som jag anser leder Sverige fram emot rätt väg. Dock tror jag att det går att i östeuropéernas efterföljd vaska ur en del muntra skratt ur processen, med hjälp av läromästarna ovan.

Konst, konstigheter och provokationer

Stockholmarna har ett litet tag kunnat glädjas åt en ståtlig monolit mitt i staden:

Konstigt nog har ingen av de normkritiska organisationer som brukar bli upprörda över underklädesreklamen, och därmed öka reklamens exponering, gjort sig synliga. Dock blev ståndet efter ett tag lite nattståndet, och har nu drabbats av radikalkirurgi. Kan det vara organisationen Sveriges Kvinnolobby som varit framme, månne?

Kläppen verkar dock ha fallit en hel del invånare på läppen, då dess nedtagning vållade protester. Bland annat från liberalerna. Föga förvånande, de har väl på känn att om blå bautastenar får målas över, så kommer vandalerna att jaga rätt på deras logga därefter och radera den ut ur valrörelsen:

Till tröst för alla stockholmare som nu sörjer den alltför tidiga upplösningen av denna konstprovokation har jag hittat en ersättare. Till sommaren rekommenderar jag er att ta en liten västkust-semester, till fotbolls-metropolen Ljungskile närmare bestämt, och inhandla var sin elefantsnabelmussla:

Till de konstnärer som i modern anda vill provocera med sin konst, och inser svårigheterna med att få upp den, vare sig offentligt på husväggen eller annorstädes, vill jag föreslå att ni vidgar vyerna lite grand. Vi borgerliga har ni försökt provocera så länge att vi nu är immuna, det kvittar vad ni gör. Varför inte ge er på några nya offer? Några som kan ge uppdragsinbringande rubriker och rabalder?

Här har vi Fnordspottings nytolkning av en gammal fin svensk klassiker, aktuell för dagen:

Kanske det kan inspirera?

Eller varför inte slå in på muralmålningar av Muhammed? Jag lovar glödande recensioner på tidningarnas kultursidor. Samt långt och nära samarbete med Säpos livvaktsavdelning.

Som politisk konstnär, med ett finger upp i luften emot makten (till skillnad från ett fuktat finger för att känna av anslagsgivande myndigheters önskemål), skall man givetvis slå uppåt och kritisera de som har makten. Man skall skoningslöst avslöja värdegrunden hos partier med bruna rötter. Så här, till exempel:

Möjligheterna är oändliga. Kampen fortsätter!

Dumma mej

Vadan denna självspäkning? Har jag lyckats hyra in en presumtiv terrorist som hantlangare till svart betalning? Har jag som partiledare offentligt meddelat att jag aldrig i livet kommer försöka komma överens med den av de två läger jag skulle kunna förhandla med, och därmed givit mig själv minimalt handlingsutrymme? Nej, inget så katastrofalt. Det jag gjort är att jag en gång i tiden här på bloggen gick ut med att det nog var dags för mig att rösta rött. Förvisso har sossarna en politik jag tycker är helt fel vad gäller skatter, migration, skola och vård - men de har i alla fall, till skillnad från alternativen, visst förtroende vad gäller att styra landet. Bättre att skutan går lite åt fel håll än att den driver vind för våg. Efter att sossarna nu lyckats styras av MP och C att återigen ge helt fel signaler till världens migranter får jag inse att jag lurat mig själv. Den siste kompetente sossen gick hem och släckte lyset för länge sedan.

Sen har jag dessutom hyllat vår kulturminister. Dumma mej.


Men nu är det dags att vända blad, och se framåt. Se det positiva i tillvaron. Var ska man då börja, om inte med Håkan Juholt:

Mannen, myten, mustaschen. Den gudabenådade talaren som fick både damer och herrar att kasta upp trosorna på scenen under S-kongressen, men som sen visade sig vara en lite för vidlyftig talare för att passa som S-ledare. Nu har Juholt börjat skina som ambassadör på Island. Tur att han hamnade på Island, hade han blivit ambassadör i Saudiarabien hade nog hela arabvärlden utropat Jihad emot Sverige efter att Juholt efter ett par avec börjat dra Muhammedskämt med värdarna. Alla människor har inte glimten i ögat. Men på Island passar Juholt som surhaj och Svarta Döden.

Juholt ska öppna turistbyrå i ambassaden. Juholt ska ut bland vanligt folk och marknadsföra Sverige, istället för att sitta på residenset och smutta franska viner med de andra ambassadörerna. Bra jobbat, Håkan!


En annan dagsaktuell nyhet gör mig velig. Jag vet inte riktigt om jag skall fnissa högt, skaka på huvudet eller ha medkänsla med offret. Som ni kanske hört innan, så har terroristen Akilov tydligen varit på Gotland och jobbat på den gård som Özz Nujen, hans syster och systerns make äger. Förvisso ett par år innan han utförde sitt terrordåd, så ingen försöker väl på allvar hävda att familjen Nujen är medvetna terrorismsponsorer - men uppgifter om svartjobb, i samband med en kändis, en asyladvokat och en ökänd terrorist, gör att journalister vädrar blod. Och undrar vad Nujen visste om svartjobb på den fastighet han äger.

Intervjun har Nujen själv spelat in med eget kamerateam, och valt att publicera för att såga Janne Josefsson. Jag undrar i vilken utsträckning Nujen är "galen och omgiven av dåliga rådgivare"?


En del har hävdat att Nujen här kommer till sin fördel, eftersom det är Nujen som pratar och Josefsson som blek i synen mest sitter och talar tyst och blir avbruten. Dock har de inte tänkt på vem det är som intervjuas. När Josefsson intervjuar något anonymt nät-troll eller en känd Sverigedemokrat, då kan Josefsson köra skjutjärnsjournalist-stilen och köra över intervjuoffret. Men när det är en omtyckt kändis som intervjuas, då krävs taktiken att ge den intervjuade så mycket rep att de hänger sig själva. Att visa upp intervjuoffret som en odräglig tölp som beter sig illa mot den stackars blide intervjuaren.

Jag har aldrig sett någon av Nujens shower, men är han lika rolig på scenen som här så kommer jag bli stamkund. Nujen går ut stenhårt, och gör sitt bästa att vara den som sköter utfrågningen. Han tystar varenda fråga Josefsson har, och upprepar i det oändliga, högt och påstridigt, att han inte har något med renoveringarna att göra, att han litar på sin svåger som sagt att allt är koscher, och att Josefsson skall fråga svågern, eftersom "I know nothing". Om Nujen avsiktligt gått in i situationen för att få mig att tycka att han är en otrevlig typ som har något att dölja - ja, då lyckas han.

Om jag ägde ett sommarhus ihop med mina släktingar, och de fick för sig att dra igång miljonrenoveringar, nog sjutton skulle jag börja prata med dem innan arbetet kom igång. Vad skall göras, har ni tagit in bra anbud, är det vitt arbete, är det kompetenta arbetare, och hur slår det på mig?

Om det sedan fullständigt skiter sig, och det visar sig att vi anlitat Behring Breivik som plattläggare och Josefsson börjar snoka i buskagen utanför mitt hus, skulle jag omedelbart ringt mina släktingar och krävt papperen på bordet. Som husägare är jag ansvarig. Jag skulle krävt att få se dokumentation på vad som gjorts, och hur betalningar skett, och sedan visat detta för Josefsson när han knackar på.

Att Nujen säger sig intet veta, och intet vilja veta, påminner mig om en vanlig fras i filmer med amerikanska presidenter: "plausible deniability".

Jag hoppas den här showen går ett tag till.

Chicken race

Genrebild, från filmen Chicken Run. Fel genre tillochmed, alltså. En bra film, dock. Alla filmer som innehåller Star Trek-ordvitsar - "there's a cling-on off the port bow" - är bra filmer.

Dagspolitiken verkar innehålla mer och mer tendenser till "chicken race". Det vill säga när två halvfulla tonåringar sätter sig i var sin bil, kör med full fart emot varandra, och ser vem som är först att väja undan. Om ingen väjer blir det dött lopp.

Sossarna har kört det här ett par gånger nu. Pressade av tokiga polare lägger man fram lagförslag som är totalt vansinniga, lagförslag som ingen vettig människa skulle rösta på, sätter plattan i mattan och utmanar motståndarna att rösta emot.

Det här funkade bra med vårdvinsterna. Alla någorlunda ekonomiskt skolade, även sossarna, vet att företag behöver gå med vinst för att överleva. Att vinsten är en sund drivkraft till förbättring och rationalisering. Men Sjöstedt pressade på. Vad gjorde sossarna då?

• Jobbet att utreda det nya förslaget gick till Reepalu. Ungefär lika smart som att sätta Pierre Schori att utreda våra relationer till världens diktatorer, eller sätta Kent Ekeroth att utreda metoder att minska krogvåldet. Det är klart redan i förväg vad resultatet kommer bli.
• När förslaget kom, sågs och sågades så lades det ändå fram. När sedan ingen röstade på det, kunde sossarna använda ena halvan av sitt Janus-ansikte till att beklaga inför Sjöstedt att det inte gick att få majoritet, och med andra halvan säga till sina supporters att "det fattar ni väl att vi inte menade allvar".

Glada i hågen försökte sedan sossarna köra samma fullgas-satsning rakt framåt med Miljöpartiet och amnesti för afghanskättade iranier utan asylskäl. Återigen sågades lagen med fotknölarna av alla instanser, och sossarna såg glatt fram emot hur de skulle med låtsad gråt i halsen kunna gå till Fridolin och hulka över att den dumma alliansen var emot dem. Då slog alliansens mästerstrateger till!

Genom att centerpartiet nu stigit fram och tagit en kula för laget genom att lova rösta ja till regeringens förslag, står sossarna med brallorna nere vid tårna. Med brallorna där nere blir det svårt att springa framåt i valrörelsen. Sossarna kommer få ägna sommaren och hösten åt att förklara för förbannade sossepensionärer på vilket sätt miljarder till icke asylberättigade inte slår på de redan låga pensionerna. Sossarna kommer få ta debatten om kriminalitet och dess koppling till utanförskap och oregerlig invandring, sossarna kommer åka på spö i skoldebatten där de lagt ökad last på en redan pressad organisation. Sossarna kommer bli utskrattade när de försöker argumentera för ordning och reda i asylpolitiken. Det blir inget roligt val för dem i år.

Centern, då? Ingen fara. Deras väljare är ju redan den grupp som tycker att vi har råd att öppna plånboken, speciellt när sagda plånbok tillhör någon annan, så Centern lär inte åverkas så mycket. Betänk att Centern är det parti som för en tid sedan sparkade ut Alexander Bard när han befanns vara för tråkig och norm-icke-utmanande.

Den enda partiledare, förutom Löfven, som har skäl att vara orolig är Kristensson. Han har stenhårt surrat sig vid att han aldrig någonsin, någonstans, på något sätt skall hänga med Åkesson. Vilket nu kraftigt begränsar utbudet av partners om han skall kunna begränsa invandringen. Vem tror på en fast och restriktiv linje vid en Alliansvinst i höst? Kanalen mellan Scilla och Karybdis är smal. Var gång Kristersson kramar om Annie Lööf framför kamerorna hoppar ytterligare några alliansväljare av. Om Kristersson å andra sidan skulle försöka göra upp om invandringspolitiken med SD skulle det bli ett ramaskri. Varenda licenskrona i Public Service skulle användas till att sänka Kristersson. Varenda kultursida, varenda nyhetsjournalist skulle bli Kristerssons svurna fiende. Svenska kyrkan skulle bannlysa honom. Bamsetidningen skulle ge Krösus Sork Kristerssons ansikte.

Vad kan då Kristersson göra? Jag misstänker att det blir den vanliga visan: blanda bort korten. För att ingen ska se svagheten i de egna ståndpunkterna, kasta skit på konkurrenten. Paren M/L och S/LO kommer ägna sig åt intensiva double team-wrestling-matcher i arenan i äkta Johnny Puma-stil. På åskådarläktaren sitter spelets vinnare och säger "dude, I told you so" om migrationen:

Det kommer bli kul att försöka bilda regering i höst.

Kackademin

Jo, visst har det skitit sig rejält för Svenska akademin den senaste tiden. Fascinerande hur just de vi inte vill fånga i Metoo befinner sig sprattlande i nätet.

Om jag fattat det hela rätt, så har alltså Svenska akademin de senaste decennierna betalat en kåt fransman för att driva en klubb där unga kulturkvinnor, måna om att få komma in i anslagens och kulturutmärkelsernas värme, får lägga sig på "the casting couch" och suga kulturmanskuk för att få vara med i gänget. Förvisso sägs det inte öppet vad man måste betala för att få vara med, men inte heller beskyddargängen i förorten behöver säga öppet vad som händer med din butik om du inte betalar månadsavgiften. Alla vet redan.

Och alla verkar ha vetat. I decennier har alla vetat vad som försiggår. Inte bara akademiledamoter, utan även kulturarbetare och kulturjournalister. Och ingen har sagt ett skit.

Ynkryggar. Fähundar. Svinpälsar. Amöbor. Apsvansade analfabeter. Nej, inte ens Kapten Haddocks svordomar räcker till.


Efterspelet bevisar alla mediekonsulters första regel: står du med foten stadigt i klaveret, blir det bara mer väsen ju mer du försöker dra ut det. Jag skäms över att vara svensk när jag läser "kulturprofilernas" påhopp på varandra i pressen. Men påminns även om min tidigare framförda tes att allt jag kan om politik, har jag lärt mig på mellanstadiets skolgård. Det gäller visst även kulturen. Framöver kommer en svensk kultursida som går över Atlanten efter vatten och skriver om Donald Trump när de vill illustrera modern tölpaktighet och okultur kommer bara locka till hån. Ni visste, när kulturmannen "grabbed by the pussy". Ni sa ingenting.


En del utspel har jag väldigt svårt att förstå logiken i:

Vi måste backa Danius, som är offer för en patriarkal attack. En sak jag lärt mig i det privata näringslivet är att när det går åt helvete är det chefens ansvar, och chefen som får sparken. En bra anledning till att Stefan Löfven borde åka ut med huvudet före efter Transportstyrelsekatastrofen, och även den allians som inte klarat av att förpassa honom därhän, men det är en annan historia. Det närmaste akademin har en chef är dess ständige sekreterare. Har Danius känt till Klådans sextrakasserier, och ingenting gjort, är det självklart att hon skall åka ut med huvudet före.

Men Danius har försökt förbättra akademin. Okej, uppenbarligen besitter andra mer kunskap om akademins inre liv än jag. Men även om detta är sant: uppenbarligen har då inte Danius lyckats med sitt uppdrag. Därför bör hon bytas ut, mot en kraft som är uppdraget mogen.

Det är inte Frostenssons fel att hennes man är en sexförbrytare. Nej, förvisso. Men. Antag att jag hade en dragning mot att dra in unga pojkar i garderoben och dra ner brallorna. Antag att alla visste detta, även min fru. Hade ni då tyckt det var vettigt av min fru, som medlem i lokala scoutklubben, att förmedla anslag och unga pojkar från scoutklubben till min privata bastuklubb? Jag tror att fördömelsen hade blivit total. Något ansvar får man ha för vad som händer omkring sig. Alltså ska Frostensson ut med huvudet före.

Vi kan inte döma Frostensson för att hon har delad ekonomi med sin man. Ja, så har man försökt försvara att akademin ger pengar till en klubb samägd av akademiledamoten och hennes make. I övriga samhället, till och med utanför Ankeborg/Göteborg, är det nepotism och väldigt fult att låta anställningar och/eller pengar flyta till makar och brorsöner. Olagligt, till och med. Sånt som vi ser ner på när grekiska och italienska politiker ägnar sig åt det. I de etik-enkäter jag fått göra årligen i mitt jobb hade jag fått rött kort och besök av en HR-representant ifall jag svarat "jomenvisst, bara inte pressen hör något" på frågan "är det OK att anlita din makes firma"?

Kvinnorna får gå, men männen stannar kvar. Nu är det väl ändå kvinnor kvar i akademin, och även män som gått, men här har ni en bra poäng. Alla som vetat om sextrakasserierna, alla som vetat om de ekonomiska jävssituationerna, alla som kliat varandras ryggar: liksom Alice Teodorescu sa på Aktuellt så ska ni avgå. Hela packet.

När vi rensat ut i horhuset kan det vara dags att välja in nya ledamöter, enligt de idag så populära identitetspolitiska riktlinjerna; en tysk, en dansk och Bellman:

1: Ann Heberlein - teolog med erfarenhet av den akademiska stridsplatsen
2: Marcus Birro - normbrytande författare
3: Thomas Gür - turk och vårdare av det svenska språket
4: Johan Lundberg - normbrytande akademiker med konstintresse
5: Cecilia Stegö-Chilo - kulturdam som får resten av kultur-Sverige att avgå
6: Jens Ganman - satiriker
7: Alice Teodorescu - allmänt klok
8: Helena Englund - teolog med militär erfarenhet
9: Ola Wong - journalist som vill rädda svensk kultur
10: Sofia Lilly Jönsson - en kritikens fyrbåk i svenska kyrkan
11: David Lindén, historiker
12: Tanja Bergkvist - matematiker, visst behöver väl akademin naturvetare?
13: Lars Anders Johansson - trubadur och chefredaktör för Smedjan
14: Katarina Janouch - barnförfattare
15: Göran Greider - sossealibi, för att visa att akademin är politiskt oberoende
16: Paula Bieler - utländsk bakgrund
17: Antonia Axelsson Johnsson - näringslivsprofil som finansierar kulturkanalen Axess
18: Och, som ständig sekreterare: Alexander Bard. Inte som representant för någon kvot, utan i egenskap av den Ende , Evige och Sanne Barden (Shakespeare får ursäkta).

Något säger mig dock att denna lista, hur väl den än täcker in sexuell läggning och hudfärg, inte kommer finna någon nåd i tongivande kulturkretsar, då den inte innehåller deras polare. Vi får nog stå ut med att akademin finns kvar, med några välanpassade moraliska krymplingar som ersättning för de som försvinner. Då kommer nästa förslag.

Dags för ett ombyte. Inte av ledamöter, utan av uppgifter. Det finns en annan kulturell sammanslutning, som borde kunna ta över utnämnandet av Nobelpriset i litteratur: Johnny Bode-sällskapet! Alla medelålders vita män som läser dessa sidor har väl njutit av Bodes röst i ungdomens pubertala tonårstid?

Jag föreslår att Johnny Bode-sällskapet får ta över litteraturpriset. För att visa välvilja gentemot den anrika, om än inte särskilt snillrika, akademin föreslår jag även att Johnny Bode-sällskapet i akademins anda väljer att, likt förra året, utse en musiker. Vem kan då vara mer välförtjänt än en man som i Johnny Bodes anda på estraden och bakom kulisserna så väl uttolkat svensk arbetarungdoms stolleri, ångest, ågren och bakfylla?

Japp. Eddie Meduza. Mannen som gett oss odödliga hits som "Punkjävlar", "Volvo", "Såssialdemokraterna", "Jag vill ha en brud med stora pattar" och "Hemoröjder i mitt rövhål".

Det finns dock utmanare.

Johnny Rotten är en legend för alla oss kulturmän som kommit lite till åren. En stark normbrytare, som säkert även brutit emot tysthetsnormen i ett och annat bibliotek. En artist som ännu är i farten.

En bubblare har vi också: Clint Eastwood. Eastwood!? - en skådis? Nej, inte den Eastwood. Den här Eastwood:

Som för alla andra jamaicaner som mumsat i sig lite för mycket ganja är det helt omöjligt att förstå vad Eastwood säger, eller ens höra vad han säger, vilket väl varit ett grundkrav för prisvinnande poeter de senaste 40 åren.


Akademin då, vad skall de göra när de inte får dela ut litteraturpriset? De får förstås äran att dela ut Johnny Bode-priset. Ett pris som, liksom Nobelpriset, först och främst består av ära och berömmelse:

"Priset går till en artist eller annan kändis som under det senaste året agerat i Johnny Bodes anda, på så vis att hon/han trampat i klaveret, skapat en skandal eller på annat underhållande sätt visat fräckhet och/eller ställt till det för sig själv och sin omgivning. 

Extra meriterade mottagare är personer som trots upprepade självförvållade motgångar vägrar att ge upp, utan envetet kämpar på, starka i tron på sig själva. Priset bör på inget sätt ses som ett hån utan är en uppmuntrande klapp på axeln. Johnny Bode-sällskapet står alltid på underdogens sida och vet att varje kulturellt verk av kvalitet förr eller senare finner sin publik. Ibland tar det bara lite tid! 

Pristagaren väljs av en jurygrupp som utsetts på senaste medlemsmötet eller av föreningens styrelse. Medlemmar i Johnny Bode-sällskapet kan nominera lämpliga kandidater, men det är juryn som bestämmer i slutänden. Vem som mottar priset blir offentligt på årsmötet och meddelas därefter omvärlden. I sitt val av pristagare uppmanas juryn visa god dålig smak. Själva priset består av en summa pengar som jurygruppen under arbetet festar upp på offentlig lokal, eventuellt i samarbete med goda vänner och andra förbipasserande. Summan bör vara ansenlig och deltagarna uppmanas att äta och dricka så mycket de mäktar med. Vi vill ju inte att priset ska verka futtigt. 

Notan och kvittot för restaurangbesöket (som alltså betalts med prispengarna) skickas därefter på posten tillsammans med ett diplom till pristagaren så att det når honom eller henne innan årsmötet."

För att verka i Johnny Bode-föreningens anda utser lämpligen akademin sig själva till pristagare, och super upp prissumman på Klådans bordell.

Skål!

Genusbotten

Danger, Will Robinson, danger. Stereotypical gender roles approaching!

Just som jag trodde ha rett ut det där med aprilskämt för mig själv, så slår ett par muppar från Avpixlats kommentarsfält till och försöker lura i mig, några dagar efter första april till och med, att deras favorithatobjekt, DN, låter en bot läsa igenom journalisternas texter för att komma med förmaningar när de avviker från genusteorins smala 50/50-väg. Och så visar det sig att det är inget aprilskämt från oss i Internets slaskrännor, utan dagsens sanning. Att ha korrekturläsare som förklarar för journalisterna när de skall använda de och när de skall använda dem, det är mossigt och förlegat, men statistik på hur många män respektive kvinnor som nämnts i artiklarna, det är normbrytande och modernt.

Det blir livligt på den konservativa sidan av Twitter och Facebook. Förvisso inte lika många memes som för broschyren om barnbrudar, men gott om satir, fnitter och förtörnelse.

Vänsterifrån möts detta av stort oförstående, till exempel i Sydsvenskan i form av Reinfeldts gamla talskrivare, Moa Berglöf. Berglöf börjar med att ställa upp ett par alternativa förklaringar till könsräknandet: 

"Ett rimligt sätt att arbeta med journalistik på en tidning som har läsare av alla kön, eller ett radikalfeministiskt ställningstagande i den politiska korrekthetens namn?
Att döma av de kränkta reaktionerna är den första förklaringen utesluten."

Förklaringen till reaktionerna från höger är dock endast en, enligt Berglöf:

"Vad är det med jämställdhetsfrågan som förblindar så pass att alla logiska förklaringar blir till feministiska komplotter?
Det handlar förstås om makt, och skräcken att förlora den. Det är svårt att vänja sig av med vanan vid det hemtama – att vara i majoritet och att slippa bli ifrågasatt. Kanske är det förståeligt att kämpa emot istället för att dela med sig när utrymmet för den egna makten krymper. Kvinnor, invandrare, homosexuella; vilka mer kommer att kräva plats av dem som vant sig vid att sitta på första raden?"

Det hela är också, påpekar Berglöf, en storm i ett vattenglas:

"Enkelt uttryckt: om tanken slentrianmässigt går till ett specifikt kön kanske det kan finnas anledning att bredda perspektivet? Eller inte – för här finns inget tvång, bara ett verktyg för analys av det egna arbetet."

Ingen journalist tvingas alltså att ändra sina texter, det är bara en fin liten tjänst för att göra dem uppmärksamma på vilka sorts människor de väljer att uppmärksamma i artiklarna. Inget att göra något väsen över, alltså.

Vad säger ni, övertygar Berglöf? Själv kommer jag nu förstås, irriterad som jag brukar bli över Berglöfs öppna plånboks-liberala kåserier i min lokaltidning, göra mitt bästa för att sabla ner hennes argument. Vi får se hur jag lyckas.

Bjälken i det egna ögat

En första liten parentetisk notis gör jag vad gäller förmågan att sätta sig in i hur andra människor tänker. Berglöf kan själv, som förespråkare för genusbottar, tänka sig flera förklaringar till att dessa implementeras. Eller, tja, två förklaringar: antingen för att i god anda förbättra jämställdheten, eller som en ondsint radikalfeministisk konspiration. Däremellan finnes inga möjliga förklaringar.

Förklaringar till meningsmotståndarnas agerande hittar däremot Berglöf endast en: att vi är mäktiga människor, som är rädda att förlora makten.

Det verkar som att Berglöf känner andra som hon känner sig själv.

Är det rätt att mäta?

Här hamnar jag lite mellan stolarna. Som kritiker av den under många år väldigt strömlinjeformade invandringsdebatten tycker jag det är bra att mäta och redogöra för brottslingars och fängelsekunders etnicitet. Är det svenska pundare, rumänska rånarligor eller Björnligan som står för kriminaliteten? Kunskap därom hjälper oss att sätta in rätt åtgärder. Likaså tycker jag - faktiskt - att identitetsvänstern har en poäng när de vill att vi mäter och redogör för etnisk bakgrund i olika offentliga sammanhang. Det jag vänder mig emot är deras förenklade väg från mätvärden till åtgärder. Till exempel, om vi skulle råka mäta upp att våra storbanker har betydligt fler judar än muslimer i ledningsgrupperna, så behöver inte orsaken nödvändigtvis vara aktiv diskriminering av en grupp. Att som åtgärd på problemet sedan aktivt inkvotera, till banksektorn, en grupp som anser att ränta är haram, lär heller inte göra stor nytta.

Min utbildning till teknologie doktor i industriell mätteknik har lärt mig ett par nyttiga infallsvinklar:

• Att mäta är att veta. För att lära oss något om världen räcker det inte att sitta på rummet och filosofera. Till och med Nero Wolfe behövde input från Archie Goodwin för att lösa mordgåtorna. Vi måste alltså mäta. Vill vi veta om män förekommer otillbörligt ofta i tidningen, så måste vi mäta. Det räcker inte att anta.
• Mätning påverkar mätobjektet, emellanåt på inte helt förutsägbara sätt. Det är inte för alla uppenbart att en oscilloskopsprob med 10 MOhm impedans beter sig ungefär som en kortslutning vid höga frekvenser. I mitt arbete med mjukvaruutveckling har jag ofta sett hur införandet av mätningar påverkat hur folk arbetar. Publicerar företaget statistik på hur många rader kod som produceras, så kommer utvecklarna snart skriva många och korta rader.
• Det är förbaskat svårt att veta vad som ska mätas. Tänk på DNs Sandvikenrapport. När migranter kom till Sandviken tjänade kommunen grova pengar på alla de statliga bidrag som migranterna förde med sig. Det är en mätning. Idag åsamkar samma migranter Sandviken stora problem, då det nu är kommunen som står för slantarna och den stora volymen givit en del ordningsproblem, som kommunen inte kan göra något åt då polis och rättsväsende är statligt. Tänk på detta nästa gång ni hör frasen "fakta är aldrig fel". Att bara plocka fram en delmängd fakta kan vara mer missvisande än att inte ha några fakta alls.
• Det är förbaskat svårt att sätta rätt systemgräns. Tänk återigen på Sandviken. Förvisso tjänade kommunen pengar i början, men dessa pengar kom från staten, det vill säga alla vi skattebetalare. För landet var alltså detta en förlustaffär från första dagen.

Det vi ägnar oss åt här, Berglöf, är alltså inte kränkta konspirationsteorier. Det är kritisk metodgranskning.

Tvånget

Berglöf påpekar att, genusbotten till trots, så är det ju ingen journalist som tvingas rätta in sig i ledet. Jomenvisst. Det påminner lite grand om beskyddarverksamheterna i våra förorter, som inte heller tvingar företagare att betala skyddspengar, utan bara lite försynt pekar på risken med att inte vara "försäkrad".

Sverige är de havligas land. Vi vet precis vad makten vill, utan att makten behöver ta till några större åthävor, och rättar in oss i ledet. Vi ser även till, med lite angiveri och skvaller, att de som först inte rättar in sig i leden ser till att se ljuset. Det är till exempel inte förbjudet att vara offentliganställd och aktiv Sverigedemokrat, negativ till HBTQ eller abortmotståndare - men försök bara att få ett nytt jobb, eller behålla det gamla.

Diskussionen om tvång är alltså en icke-fråga. Det behövs inget tvång. Inget aktivt uppifrån centralstyrt tvång.

Sedan kan det förstås raskt bli fråga om tvång. Efter att genusbotten funnits i "advisory mode" kan den sedan ändras till att, med allas bekvämlighet som skäl, automatiskt refusera texter i förväg, varpå textförfattaren får finna sig i att antingen skriva om texten eller sitta och (lönlöst) argumentera för sin åsikt. En dystopisk framtid? I programvarubranschen finns sådant redan. Det är vanligt att ha tester som, innan man får dela sin nyskrivna kod med kollegorna, går igenom och kontrollerar att där finns dokumentation, att inte funktionerna är för krångliga, att man följt företagets regler för variabelnamn, och så vidare. Några kontroller av ifall alltför många manligt kodade och fallos-symboliserande vektorer använts, och för få kvinnligt kodade triangelolikheter, har jag tack och lov ännu inte stött på.

Syftet - gott eller ont?

Berglöf påpekar att syftet med botten ju är gott - den skall stödja jämställdhet, något vi alla är positiva till. Ett snabbt första svar på det är:

"The road to hell is paved with good intentions"

Eftersom jag är en gammal gubbe, fick jag genast associationer till det glada 70-talet, där allt skulle tvingas genom marxismens filter. Ifall bottarna hade funnits på den tiden, hade de säkert använts för att analysera hur många texter som skrevs ur ett arbetarperspektiv, och hur många som tog kapitalisternas parti. De hade också motiverats med "men inte är ni väl emot att vi mäter att olika klasser får samma genomslag?".

Jag misstänker att oavsett vad det ursprungliga syftet är, så kommer till sist radikalfeministerna och/eller identitärerna att slå klorna i verktyget och använda det. Berglöfs hänvisning till invandrare och homosexuella lugnar mig inte direkt. Låt oss också minnas Svenska Institutets blocklista.

Även om det vore roligt att få se SVT börja intervjua Alexander Bard istället för Ulf Bjereld, och Alice Teodorescu istället för GW Persson. Eller så kanske det inte var tänkt att fungera?

Dags att gå till motattack?

I gamla kärnvapenkrigsdystopier brukade ena sidans robotuppskjutning raskt följas av den andra sidans motdrag, och så var kärnvapenvintern ett faktum. Varför inte lansera våra egna bottar?

• En Public Service-bot får analysera infallsvinklarna i artiklar om brott, tiggeri och vildcamping. En balanserad avvägning mellan att ömka förövare och att värna offer är önskvärd. Inget tvång till balans finns, men vid uppmätt obalans skickas mail till alla de borgerliga riksdagsledamöter som röstar om hur mycket skattepengar Public Service skall ha framgent.
• En annan Public Service-bot kollar upp partisympatierna hos de sökande till radions P3. Det är väl rimligt att de anställdas partisympatier för F! och SD motsvarar dagens opinionssiffror?
• Statsvetar-botten kollar att i alla fall 20% av de statsvetare som utfrågas av journalisterna inte är medlemmar i Socialdemokraternas verkställande utskott.
• Plagiatbotten Copycat håller koll på vadhelst Schyman, Kawesa och Pascalidou publicerar.
• Skämskuddebotten ToldYaSo jämför ledarskribenters nutida alster med vad de skrev för några år sedan, samkör med Kennelklubbens pudel-register och varnar för omotiverade kursändringar.

Aprilskämtens Nemesis

Jag tror det är på väg utför för aprilskämten. Det går inte längre att avgöra vad som är skämt och allvar. Försök själva:

Aprilskämt 1

Det är tungt för oss hackers. Förlästa på klassiska agentromaner från kalla kriget, som de om OSS 177 och James Bond, har vi suttit i våra källare och lärt oss datainträngandets svåra konst, boostade av mammas kramar och varma choklad, i hopp om att så småningom några kurviga ryska agentbrudar skulle komma och förföra våra kunskaper ifrån oss. Ett par lådor vodka och kaviar hade inte heller suttit fel. Nu har dock marknaden helt förstörts, det blir inte ens en tub Kalles kaviar från Putin. När Transportstyrelsen betalar för att skicka rikets hemligheter österut, då går botten ur agentmarknaden. Någon borde skicka LO på dem.

Vad gör vi då, när vi befinns överflödiga på arbetsmarknaden? Vi skapar våra egna jobb. Får vi inte betalt för att plocka ut saker från statens låsta rum, så får vi väl göra tvärtom: plantera information. Därför lade vi, lagom till månadsskiftet, in den här broschyren i de statliga koffertarna:

Ett alldeles för uppenbart aprilskämt, kan tyckas. Då känner ni inte Sverige. I vilket annat land som helst hade Säpo, när de upptäckte att Transportstyrelsen helt avsiktligt röjde statshemligheter, satt in sina 00-agenter för att ställa upp alla som kände till det hela mot en vägg och arkebusera dem för förräderi, och sedan sprängt servrarna, oavsett vilket land de befann sig i. Men inte i Sverige. Där ber Säpo artigt Transportstyrelsen att tänka en gång till. Därför är det helt rimligt att socialen snällt ber gamla patriarkala gubbar att inte våldföra sig på sina barnbrudar.

Aprilskämt 2

I Sydsvenskan läser vi att Skånes regionala tåg, Pågatågen, nu skall genus- och HBTQ-certifieras. Ett antal åtgärder aviseras:

• Påga-tåg kan det ju för tusan inte heta. "Kroppar i rörelse"-tåg kanske?
• Många av tågen är döpta efter män, förlåt, snoppbärare. Fler kvinnor.
• Många av de män tågen är döpta efter levde på en tid då moralen var annorlunda än idag; de uppfyller inte värdegrunden. Fler HBTQ-certifierade. Svårigheten i att hitta några kändisar som både tror att könet är en social konstruktion och att man är född trans gör dock att tågen lär bli såväl namn- som könlösa.
• Tågen skall byta färg, bli rosa, blå och regnbågsfärgade. De regnbågsfärgade tågen körs framför allt i konservativa delar av länet (konstigt nog nämns inte Rosengårds station...), för att uppfostra den obildade pöbeln.
• Tågens avlånga form och ovana att åka in och ur tunnlar hela tiden ger helt fel associationer. Tågvagnarna bör istället ges formen av öppna, välkomnande mandelmusslor. Att vagnarna blir så breda att två tåg inte kan mötas längre, att det blir jämrans kallt och blött på vintern, och att vagnarna kommer behöva dras uppför och nedför Hallandsås med miljövänliga hästar och tvångskommenderade, internerade konservativa vita män, det är smärre besvär som man, förlåt, en, får ta i kampen mot patriarkatet.

Analys

Nej, det är inte lätt att veta vad som är skämt och vad som är allvar.

• Att de som styr Sverige i årtionden går ut med budskapet "det finns ingen speciell hederskultur i Mellanöstern" och rasistanklagar alla som inte håller med - skämt eller allvar? 
• Att regeringen säljer ut statshemligheter och oppositionen snällt låter regeringen sitta kvar då oppositionen är rädd för att behöva regera - skämt eller allvar? 
• Att ledningen för våra statliga muséer ägnar sig åt identitetspolitik och HBTQ, samtidigt som man kasserar sina samlingar - skämt eller allvar?

Vet ni vad jag tror? Jag tror att den där Sydsvenskan-artikeln var ett aprilskämt. Samtidigt tror jag att det nu sitter ett väldigt upprört "Sekretariat för genusplogning och stationsmaktsordning" och inser att deras dyrt framtagna kampanj för att genus- och HBTQ-certifiera kollektivtrafiken nu måste slängas i papperskorgen då den inte kommer tas på allvar. Det är få knasigheter som inte hålls för dagsens sanning av inkompetenta fanatiker. Tyvärr sitter dessa fanatiker idag ofta i en ställning där de kan besluta vad det allmänna skall satsa våra pengar på.

En gryende vår

Kommen så här långt var jag beredd att ge upp. Hur fasen skall man kunna skriva satir, när verkligheten slår en på fingrarna var gång? Ungefär lika hopplöst som att vara socialdemokratisk partigängare och försöka hänga med ping-pong-utspelen. Juholts popcornmaskin är hopplöst akterseglad. Sen såg jag ljuset:

• Fnordspotting vränger till det svenska språket mer än en svensk dagstidnings kultursida.
• Ledarsidorna.se har fått tag i Alliansens hemliga valmanifest. 

Det blir nog ett valår i år också. Med massor med slemmigt valfläsk och klavertramp i "We shall overcome"-klass.

Ett scenario jag hyser stort hopp om är dansen kring Jimmie Åkesson. Både alliansen och den rödgröna röran vet att de, för att inte hamna i ett gatlopp i tidningar och på twitter, likt kyrkvärden i Vilhelm Mobergs Utvandrarna är tvungna att på dagtid offentligt förbanna Åkesson, för att sedan på kvällen komma slinkande med pengarna i ena handen och kuken i den andra. De informella kontakter som tas, och sätten på vilka de tas, kommer nog ge stoff åt en hyllmeter agentromaner. 

• Tunnlar mellan riksdagsgruppernas högkvarter och Åkessons, likt de tunnlar Kennedy sades ha grävt för att smuggla in Marilyn Monroe, lär underminera grunden till riksdagshuset och få det att sjunka ner i marken.
• Anställda på de politiska staberna i alla läger kommer stå i ett parkeringsgarage i Gamla Stan och mumla hemligheter till Chang Frick, som sedermera vinner Guldspaden.
• Plötsligt kommer vänsterpartister bli väldigt mer intresserade av att dela kopiator med sverigedemokrater - och gå på kurser i buktaleri.
• På samma sätt som kastare och mottagare i baseboll har en mängd kreativa gester för att komma överens om hur nästa boll ska kastas, kommer vi få se Löfven och Kristersson gestikulera som arga italienare i riksdagens kammare, när de försöker förmedla till Åkesson vad de har för förhandlingsbud utan att synas förhandla.
• Allt fler riksdagsledamöter kommer börja äta lunch i parken utanför riksdagshuset. Av en slump glömmer man en brun påse kvar, som snabbt plockas upp av den av en ren händelse bredvidsittande Kent Ekeroth, som blivit anställd som lunchare på heltid via ett ungerskt bemanningsbolag.

Som i de flesta agentromaner går dock det mesta av ovanstående åt pipan, emellanåt i roande former värdiga Tom Sharpe. Gudrun Schyman råkar av misstag få Björklunds invit om tätt samarbete om våldet och beger sig till Jannes rum i full S&M-utstyrsel, där det visar sig att han redan är i full färd med att lära Annie Lööf vad som händer om man är en olydig skolflicka. Och så vidare.

Till sist blir det en ensam anti-hjälte som får stiga fram.

Vår man på Island ordnar så att öst, väst och mittemellan kan mötas vid en "slumpmässig" stop-over mellan Arlanda och USA, varpå allt ordnar sig till det bästa.