Från #näthat till mer konkreta handlingar

För några dagar sedan gick en förvirrad galning - eller en världsomspännande konspiration, beroende på vem man frågar - till verket från näthat till att plocka fram en pistol IRL och faktiskt göra sitt bästa att ta av daga dansken Hedegaard. Pistolen klickar tack och lov - flera gånger! Tack och lov verkar islamisternas ondska balanseras av deras inkompetens.

En viktig poäng att understryka när nyheten rapporteras och vidareberättas verkar vara att Hedegaard tycker illa om muslimer. Ursäkta, men vad har det med mordförsök att göra? Och mitt i vår ursvenska #näthat-debatt, dessutom. När idioter skriver att Åsa Lindeborg skall straffkn-ll-s, inte är det väl då väsentligt att Åsa är en kommunistisk diktaturkramare?

Riktigt kul blir det när verkligheten sedan återigen knackar på, från Tunisien. En vänsterpolitiker som varit mycket kritisk gentemot islamismen har blivit skjuten. En Hedegaard-repris, men den här gången med kompetenta attentatsmän. I min lokaltidning presenteras artiklar om Hedegaard och Belaid bredvid varandra på samma sida. Ok, kom igen nu: var Belaid en slem rasist som fick skylla sig själv? Är hans anhängare som nu fyller Tunisiens gator SD-avskrap?

Kännare av torr galghumor kan ta sig en titt på vad Lars Vilks skriver.


Sen hettar det till igen, när SvDs ledarskribent Per Gudmundson offentligt via Facebook tillkännager att han kommer prenumerera på Hedegaards tidskrift, Dispatch International, för att stödja Hedegaard. Så får man väl ändå inte göra? Prenumerera på en rasistisk tidskrift? Då är man väl ändå alldeles för märkt av den bruna sörjan för att få fortsätta verka i den svenska debatten - här är vi ju toleranta!?

Återigen har jag svårt att fatta. När jag var ung prenumererade vår ärkeborgerliga familj på följande tidningar:

• SvD - för den pålitligt konservativa synpunkten, och lite riksnyheter
• Trollhättans tidning - för lokala nyheter
• Arbetet - för det motsatta perspektivet
• Grönköpings veckoblad - lite kul måste man ju också ha

Detta gav en mycket nyttig läxa för en ung lättpåverkad man, när samma politiska utspel kunde refereras drastiskt olika i olika avisor. Ibland var nog Grönköping den tidning som var sanningen närmast. Att jag som borgerlig inte skulle kunna få läsa en tidning som förespråkar socialism finner jag obegripligt, även då jag anser att denna politiska inriktning när den väl får makten leder till armod och nackskott. Likaså förstår jag inte varför det skulle vara farligt för mig att läsa islamkritiska tidningar, Koranen, Vakttornet eller Bamse. Kunskap är makt. Okunskap leder till att vi räds Den Andre. Hur i hela friden kan man i toleransens och antirasismens namn propagera för okunskapens väg? Eller anser man att det är nog att läsa om andra människor för att lära känna dem, och att det är onödigt att läsa vad de själva skriver?


Men, allvarligt talat, Gudmundson ger mig faktiskt en idé. De senaste dagarna har vi fått lära oss att sprida #nätkärlek istället för #näthat. Låt oss göra något mer handfast än att twittra (eller skriva sådana här texter, för den delen). Varje gång någon försöker ta Lars Vilks av daga, köp en rondellhund och sätt upp i fönstret. Varje gång någon ger sig på Åsa Lindeborg, skänk en slant till världsrevolutionen. Varje gång någon kastar sten på en dam i slöja, donera en peng till ett moskebygge i trakten. Varje gång någon skramlar med nycklar under ett SD-möte, bläng ilsket på dem och ställ dig och lyssna och låtsas vara intresserad.

Till slut kanske alla våldsverkare lär sig att varje slag de utdelar resulterar i en sådan massa kramar i retur att våldet inte lönar sig.