Vem bestämmer?

I'm not worthy! I'm not worthy!

Ungefär så kändes det häromdagen när jag twittrade till självaste Göran Hägglund om KDs familjepolitik - och fick svar. Visserligen bara en länk till deras familjepolitiska program, men ändå. Så som tack får jag väl säga några väl valda ord om denna politik. Borde väl vara lätt att hitta lite ärkekonservativa underlivsformuleringar att häckla, gärna med lite påvereferenser insprängda?

Anledningen till att jag intresserade mig för KDs familjepolitik är att jag på senare år börjat undra vad det partiet skall vara bra för. I fråga efter fråga ger man upp sin unika position och följer med strömmen. Vem vill rösta på ett 3%-parti som tycker exakt som de övriga allianspartierna? Senast jag hörde om KD funderade de till och med på att ge upp vårdnadsbidraget, eftersom det inte drog väljare.


And now for something completely different:

Gamla punkaren Nike Markelius har i DN skrivit om vilket elände det är att ha med arbetsförmedlingen att göra. Hur nedbrytande fas 3 och jobbcoacher kan vara. Den normalt sett pålitligt ultraliberale Segerfeldt svarar då att om inte villkoren passar, så är det ju bara att stanna hemma och låta bli pengarna. Jag är inte helt säker på om han menar allvar, eller om det är ett ironiskt inlägg.

Ironiskt, varför då? Jo, så här brukar det låta från vänster närhelst jag för fram min käpphäst, valfrihet i familjepolitiken.

Jag: Pappamånaden tar bort min familjs frihet att välja vem som tar hand om barnen när.
Vänstern: Men då är det ju bara att låta bli att ta ut pengarna.

Jag: Det är orättvist att subventionera dagis kraftigt, men inte ge en spänn till den som tar hand om barnen själv.
Vänstern: Men vill du inte ha barnen på dagis så är det ju bara att låta bli att utnyttja förmånen.


Här tycker jag vänstern missar en poäng. Fördelningspolitiken som förs via skatterna är ofta en fördelning från ett äldre till ett yngre jag. De pengar jag får för studier, barnledighet och sjukvård tjänar jag in när jag arbetar. Pengarna går via staten eftersom det är det enklaste, säkraste sättet. Men om staten skall börja ställa villkor för hur pengarna skall betalas ut, och endast ge mig pengar om jag anpassar mitt levnadsmönster efter en snäv mall, då går jag hellre till en lånehaj.

Staten är till för att tjäna medborgarna, inte tvärtom. Det är inte statens sak att tala om för mig ifall mina barn skall vara på dagis, dagmamma eller hemma, eller om förvaringen skall vara statlig eller privat. Därför tycker jag det är en självklarhet att jag för omsorg om mina barn får en summa pengar som jag kan välja att investera i daghem, privatlärare, koranskola eller vad jag har lust till.

Även Segerfeldt missar en poäng, tycker jag. Kulturarbetare betalar in pengar till a-kassa och sjukförsäkring när de arbetar. Blir de sedan sjuka eller arbetslösa så skall de kunna få pengar utan att gå igenom "squeal like a pig"-rutiner hos känslolösa byråkrater och lyckosökande flumkonsulter. Sen är säkert Segerfeldt och jag eniga om att arbetslösa och sjuka inte skall kunna lyfta ersättning för evigt utan utredningar och rehabilitering. Men jag misstänker starkt att mycket arbete med att förbättra våra vårdande myndigheter återstår för att säkra arbetslinjen.


Och här är det dags att knyta ihop säcken, och prata om KDs familjepolitik. För så gott som alla partier, även mitt eget, verkar ställa upp på tvångslinjen. Det är dagis och 50/50 som gäller, oavsett vad en enskild familj tycker. Förutom KD. De verkar faktiskt gå på en liberal frihetslinje där familjen själv får välja. Pappamånaden skall avskaffas, och familjen skall få en barnomsorgspeng att disponera fritt - på dagis eller egen vårdnad eller vad man nu kan hitta på. Går de ut med det 2014 blir det svårt för mig framför valurnan.

Men - jämställdheten då? Blir inte föräldraförsäkringen en kvinnofälla om folk får välja själva, och väljer fel? Spelar ingen roll, säger jag. Att tvinga folk att dela lika är att börja i fel ände. Om kvinnor tvingas vara hemma med barnen av sina elaka gubbar, så får de skilja sig. Eller så får staten skicka gubbarna i fängelse, tvång är väl olagligt? Om löneskillnader pressar kvinnor att vara hemma, så låt oss jobba med dessa löneskillnader i stället. Och om det till sist visar sig att kvinnor vill vara hemma och männen låter dem, så har folkviljan talat.

Jag undrar i vilka andra sammanhang en statsstyrd politik skulle accepteras. Tänk tanken att staten drog in våra matpengar i skatt, och sedan endast betalade ut den till de som handlade godkända varor i godkända affärer. Vilken olidlig storebrorsmentalitet!