Bostadskris?

Jag läser i tidningen om hur bostadslösheten är ett problem. Och nej, det är inte drogberoende och/eller mentalsjuka som inte klarar av att behålla en lägenhet de talar om, utan vanliga, fattiga människor som inte hittar en lägenhet eftersom ingen vill hyra ut till fattiglappar när det står massor av vanliga Svensson med fasta inkomster på kö. Färre bostäder än bostadssökande, helt enkelt. Med resultat att kommunen får hyra in sig hos ockrande slumvärdar för vansinniga priser, det talas om priser på tusen kronor dygnet för en liten lägenhet.

Varför i helvete ser inte kommunen (Malmö, i detta fall) till att lösa problemet? Jag misstänker att man drabbats av den sjuka som verkar så vanlig hos svenska myndigheter; långbänkssjukan. Tänk till exempel på att det har tagit 5-10 år att komma åt de i Malmö så vanliga bilmålvakterna, i dagarna beslagtog man de första 5 (wow!) bilarna. Det verkar helt enkelt inte vara så mycket verkstad i kommunens organisation. Men nog tusan borde väl kommunen kunna få till en långsiktig lösning på detta problem?

Jag misstänker att det inte är helt enkelt, inte ens om kommunen hade mer initiativförmåga än en drogad sengångare. Låt oss titta på de olika politiska fraktionernas patentmediciner. Hur ska vi få ett läge där efterfrågan och tillgång är i balans?

Vänstern har ett beprövat recept, som i första påseende kan låta attraktivt och heltäckande. Genom planekonomisk hyressättning och hyresbidrag ser man till att alla har råd med de dyra, nya lägenheter som byggs. Genom rejäla subventioner till byggföretagen ser man till att dessa har råd att bygga de hus som sen får alldeles för låg hyra. Genom att alla fastighetsägare tvingas anmäla sina lediga lägenheter till kommunala bostadsförmedlingar ser man till att ingen sållas bort från bostadsbeståndet (samtidigt som kommunpamparnas släktingar förses med fina lägenheter i innerstaden). Låter väl fint? Jo, medicinen är fin, men där finns biverkningar. Jag minns så väl mitt 80-tal, när jag själv skulle sätta bo. Få en lägenhet via bostadsförmedlingen. Jovisst, men inte detta året. Socialism skapar köer, verkar det som. Det blev även dyrt för samhället med alla dessa subventioner, som företagen glatt slukade. Varför kämpa med att sänka priser och effektivisera när staten går in och subventionerar bort alla problem? Så nej, den vägen vill jag inte gå igen.

Sen har vi den brittiska metoden med council estates, där kommunen bygger hus för de fattiga. Gärna stora, trista områden. Lite som en allmännytta bara för underklassen. Visst, om MKB fick i uppdrag att slänga upp ett par Rosengård till utanför yttre ringvägen så skulle bostadsbristen vara borta. Men vilka sociala problem skulle man sen få i dessa områden. Jag vill ha blandat boende. Om jag sen hade ett bra recept för hur vi når dit, skulle lyckan vara fulländad. Men denna medicin lär definitivt ge motsatt resultat.


Något att fundera på är om det räcker att gå utanför kommungränsen. Visst, att be fattiga malmöbor att bosätta sig i Pajala känns rätt meningslöst. Visserligen skulle de lätt kunna hitta billigt boende, men de lär inte hitta några jobb. Däremot borde det finnas en hel del lediga bostäder i Malmö närliggande orter som Sjöbo och Eslöv. Eller finns det? I artikeln stod det att en familj hade sökt över hela Skåne efter bostad, vilket låter lite skumt.
Sen kan jag tänka mig att kommunerna börjar mullra lite om Malmö gör så här. För när en familj får bostad i Sjöbo, så blir de väl Sjöbo-bor och därmed den kommunens ansvar? Se till exempel hur Landskrona funderat kring detta.
Alltså, det där som stod i Landskrona-artikeln låter jäkligt skumt. Är det bara jag som inte fattar? Staden har en policy, som privata fastighetsägare ska skriva under på, att man kan hyra ut till pensionärer men inte till de som får socialbidrag. Vad är skillnaden här? Båda lever väl på offentliga medel som är rätt så garanterade dyka upp en gång i månaden? Det känns som att första steget på vägen till att fattiga kan få bostäder är att våra kommuner tillåter våra fattiga att hyra bostäder!?


Sen har vi den marknadsfunamentalistiska vägen. Släpp hyrorna loss, det är höst! Om de innerstadshyror som idag hålls konstlat låga och subventioneras av förorternas hyror släpps lösa, så lär hyreskostnaden öka radikalt i innerstaden. Vilket borde innebära en förtätning, när de som tidigare haft råd att bo ensamma i en gammal, billig fyra får skaffa inneboende eller flytta till en mindre lägenhet, centralt eller i förorten. Vilket minskar pressen på bostadsbeståndet.
En fråga jag dock inte kan ge svaret på, är vad detta innebär för prisnivåerna i förorten. Kommer de sjunka, ligga kvar eller stiga? Kommer de fattiga att överhuvudtaget ha råd hyra en bostad? Och i så fall, med vilken standard?

Mycket frågor, inte så mycket svar. Tyvärr, tyvärr, jag är bara en stackars bloggare, inte en bostadsutredning. Och någon sådan lär väl inte komma till stånd innan någon kommit på en oskyldig synonym till "marknadshyra".

Men en sak kan väl konstateras: inte fasen löser vi de fattigas bostadsproblem så länge kommuner aktivt förhindrar privata fastighetsägare att hyra ut till fattiga.