Hur kul är vår nya regering?

Till att börja med: jag hörde att Sverigedemokraterna röstade emot regeringen häromdan. Det ska de ha den äran för. Den som försöker lansera en ny vänsterregering utan att ha med Håkan Juholt på en framstående post förtjänar att enhälligt förvisas från kammaren. Tyvärr delar visst inte alliansen min beundran för Juholt, så istället för att recensera honom får jag nöja mig med att berömma honom.

Så till saken. Många har redan analyserat de nya statsråden: deras erfarenhet, deras krognotor, deras potential att vrida landet åt rött (rätt?) håll. Mina intressen är lite snävare. Jag tänkte titta på vilka möjligheter de har att ge spaltmetrar åt oss politiska och emellanåt smått ironiska bloggare, och skrattkonvulsioner åt våra läsare.

Låt oss gå igenom rollistan.

Först ut, givetvis, Stefan Löfven. Ja, här har vi fått en förvånande sprallig fisk på kroken. De skyhöga förväntningar vi tidigare hade när Håkan Juholt var S-ledare grusades när hans parti satte kniven i honom. Humormarknaden rasade i botten när vi märkte att vi fått en politikens motsvarighet till Buster Keaton: talade aldrig, rörde aldrig på stenansiktet. Enda skillnaden från Buster var att Stefan aldrig var rolig. Dock har det på senare tid sett bättre ut, nu när han som invald statsminister är tvungen att öppna mun så inser vi att tystnaden inte berott på blyghet utan på att hans medhjälpare häftat igen munnen (se gärna Anybodys analys av Stefans aforismer). Här finns fint, redigt humormaterial att svetsa ihop framtida sarkasmer av.

Given tvåa är regeringens tvåa: Åsa Romson. Länge visste vi inte mer om henne än att hon inte var Gustav Fridolin (och därmed antagligen inte heller hade varit lärare, då detta ju är unikt för Fridolin). Dock har hon av egen kraft och målmedvetenhet kämpat sig uppför humorstegen och är nu värd att steglas. Först pungsparkade hon vita medelålders män så frenetiskt i Almedalen (tja, i grenen, om vi syftar på männen) att hon fick Gudrun Schyman att verka icke-rabiat för ett ögonblick. Sen kom det fram att hon målat båten med giftfärg, och skyller då på sin man. Väldigt feministiskt, flickor. Hon häller även ut gråvatten i Östersjön och bränner ofiltrerad diesel. Flyger även från Bromma. Det är ju helt OK att göra för en moderat ersättare i kulturnämnden, men nu är hon fanimej miljöminister och ledare för Miljöpartiet, det parti som kämpar som tusan för att få bort allt sånt där. Ungefär som om Jimmie Åkesson gömde flyktingar och sponsrade koranskolor. Jajamen, jag räknar med att vi får skäl att återkomma till Fru Romson framöver.

Anna Johansson har fått bli infrastrukturminister. Anna är dotter till Göteborgs gamle starke man. Göteborg är förvisso kända för goa gubbar, Kal & Ada och Blåvitt, men även för Göteborgsandan. En mutkultur som får en tro att Göteborg ligger på Sicilien. Snälla socialdemokrater, vill man undvika blogginlägg som använder ord som Sosseadel, Nepotism, Fiffel & båg, så kanske man borde göra ett lite annorlunda val. Ett val av någon som inte ärvt sin post, och som inte varit inblandade i Göteborgs skandaler. Denna kvinna väljer ni till infrastrukturminister - har ni hört talas om asfaltkarteller och byggfusk? Men kanske Anna kommer ge mer material till våra grävande journalister än oss humorister.

Ardalan Shekarabi hamnar på Finansdepartementet, som civilminister. Finansminister!? Är ni inte riktigt kloka? Samme man som fuskat glatt med kontona i SSU skall alltså sitta nära mina pengar? Här kommer jag skriva argt och vasst framöver, misstänker jag.

Margot Wallström blir utrikesminister. Ok, jag förstår tanken, hon har viss erfarenhet av jobb utomlands, och så slipper ju resten av regeringen se henne så mycket hemma. Men efter Carl Bildt riskerar det bli som att komma som färsk ståuppare och märka att man har mick-tiden efter Jerry Seinfeldt. Som satirist hoppas jag på Margots diplomatiska fingerkänsla. Hon liknade ju alliansens tid vid makten vid ett bankrån; kanske hon muttrar något om Anschluss till Merkel vid någon träff framöver?

Isabella Lövin blir biståndsminister. Tusan också. För ett ögonblick trodde jag att de hade plockat in BlondinBella. Det hade blivit bra, och roligt.

Peter Hultqvist blir försvarsminister. Först frågade jag mig själv "vilken Peter?", men insåg raskt att den relevanta frågan är "vilket försvar?". Nej, försvaret är inget att skämta om, i synnerhet när det är ett skämt.

Mehmet Kaplan. Eftersom jag gillar olika, så har jag inget emot en islamist i regeringen. Det finns dock gränser. Mehmet är en av grabbarna i SUM, ni vet gossarna som har lika svårt att uttala "IS är ena jävla svin" som en försvarsminister har att uttala "Saudiarabien är en diktatur". Hm - kanske vi skulle sätta Mehmet som försvarsminister istället? Så kan han åka runt och kränga missiler i hela mellanöstern. Ja, förutom Israel förstås, dit får vi skicka en sosse istället. Adrian Kaba, till exempel. Ett sådant radarpar hade fått Fyrtornet och Släpvagnen att se trista ut.

Alice Bah Kuhnke har ett par saker som talar till hennes fördel. Programledare för Disneyklubben, till att börja med. Och, eftersom hon inte har suttit i decennier och fifflat och baktalat sina kamrater i SSU, så är hon rätt så fri från skandaler. Ett naket förflutet, kan man säga. Men jag hoppas att ovanan vid politikens ränker ger upphov till lite publikfriande rubriker.

Ylva Johansson har fått komma med också. En gammal veteran. Hon har fått mycket skit för att hon drog igång ett IT-bolag som gick till botten snabbare än Titanic, men jag ser faktiskt positivt på det. Det är bra med några med näringslivserfarenhet i regeringen, och det är ju inte något företag hon ska driva nu. I framtida vinst-i-välfärden-diskussioner inom regeringen kan Ylva bidra med värdefulla perspektiv kring hur måttligt kul det är med förlustföretag; att vinst faktiskt är att föredra. Det jag har emot Ylva är att hon har varit riksdagsledamot för ett kommunistparti, och därmed var företrädare för en vidrig folkmordsideologi. Tänk tanken att någon som varit i ledande ställning i ett nazistparti fick en ministerpost i alliansregeringen. Men, i vilket fall: arbetsmarknadsposten brukar vara en källa till glädje, med den kamikazekaraktär den har. Arbetslösheten är rätt olösbar, i ett läge där vi vill hålla uppe en rejäl invandring av lågutbildad arbetskraft och medvetet satsar på att ha en arbetsmarknad endast för utbildad arbetskraft. Så jag ser fram emot många roliga pysselsättningsförslag att sabla ned.

Kristina Persson, ministern för strategi- och framtidsfrågor kan vi avsluta med. Där får jag medge mig besegrad. Damen som berättar om sina reinkarnationer. Inte en chans att jag kan göra den verkligheten mer absurd och magknipsalstrande än den verkligen är. Jag får hålla mig till de andra ministrarna.


Med hopp om fyra roliga år: de leve! Sen blir det väl trista, budgethållande allianspolitiker igen. Och den där jämrans Hägglund som drar roligare skämt än jag.