Tomtarnas vaktparad

Har alla runt ikring mig blivit galna? Eller är det jag som kör i full fart åt fel håll på motorvägen? Det känns som om åsiktskorridoren delats upp i två rum, med innevånare som är lika vidsynta och öppna för andras åsikter som Polyphemos.

Den sorgliga dansen börjar med att Julia Caesar skriver en artikel.

Nej, tydligen inte den Julia Caesar, vilket är den som jag som fan av gamla pilsnerfilmer genast kommer att tänka på, utan en anonym skribent i det sverigedemokratiska lägret. Eftersom hon är anonym, så får bilden på hennes äldre namne stå kvar ovan. Man ska aldrig missa ett tillfälle att hylla gamla hederliga svenska skådespelare.

I vart fall, dagens Julia skrev om hembesök hon fått av två journalister som inte är anonyma: Niklas Orrenius och Annika Hamrud. Besök där de har med kameramän, och står och bankar på porten. Hon beskriver hur hon blir rädd så hon skakar, hur värnlös hon känner sig. Hon citerar en lapp som Orrenius skrivit:

"LÅT MIG BARA FÅ BERÄTTA HUR JAG TÄNKER. JAG ÄR NYFIKEN PÅ DIG - DINA TANKAR INTRESSERAR!
OCH DU KAN VERKLIGEN SKRIVA."

Här börjar jag redan oroa mig för Orrenius. Att säga till en SD-anknuten att man är intresserad av deras tankar brukar inte vara hälsosamt för karriären. Om AFA-svansen läser den lappen lär han kunna få både det ena och andra inkastat i brevinkastet.

Men det blir värre. Mycket värre. Julia återger även det telefonnummer Orrenius angivit. Och då drar skitstormarna igång:

SD-svansen börjar hata och hetsa emot Orrenius och Hamrud. Och vänster-svansen hatar och hetsar tillbaks. Dödshoten haglar på twitter. Men det är inte de anonyma näthatarna på pissrännans botten som är intressanta. Det intressanta är vad etablerade och förhoppningsvis intelligenta debattörer hittar på.

Högerkonservativa skribenten Marika Formgren tände på alla cylindrar när hon läste Julia, och uppmanade all alternativmedia till bojkott av DN. Varpå vänstermänniskor tänder på minst lika många cylindrar:
Sofia Mirjamsdotter drar tillbaks en text hon var på väg att få in i Neo, eftersom ledningen för Neo (där Formgren satt i redaktionsrådet. Satt, hon drog sig tillbaka när mobben började yla.) inte ville uttala sig negativt om det Formgren skriver i andra fora än Neo.

föredömligt rakryggat av @mymlan - ska bli intressant att se svaret fr @paulinaneuding #formgrengate pic.twitter.com/C8TTq8FzQB

— gråtliberal (@cbperlenberg) September 1, 2015

Orrenius svarar Julia Caesar:

Mediekritik är bra - hatsamtal dag och natt ej okej. Här är mitt svar på frågor om en krönika som fått stor spridning pic.twitter.com/8kdjBagMks

— Niklas Orrenius (@niklasorrenius) August 30, 2015

Många fler från vänsterläget går ut i totalt fördömande av Caesar och Formgren. Rasist- och nazistanklagelserna haglar. Även GP kontaktas, eftersom Formgren en gång fått skriva en gästkrönika där, varpå även GP ser sig tvungna att påpeka att de inget ansvar har för vad gästredaktörer skriver i andra sammanhang.

Det verkar som det är antingen eller som gäller. Svart eller vitt. Dagislek med Darth Vader vs Luke Skywalker.

En del kloka röster skiljer dock ut sig:

• Bloggaren Fnordspotting beskriver hur han själv kunnat ha lugna, konstruktiva samtal på twitter (!) med Orrenius, trots meningsskiljaktigheter. En helt annan bild än vad Julia Caesar ger.
• Paulina Neuding på Neo pekar på vikten av saklig debatt.
• Även Orrenius svar ovan kändes balanserat. Väldigt balanserat med tanke på den mängd skit han fått ta från SD-svansen.

Mina intryck, då? Är jag så där himla balanserad och (efter)klok? Mina första tankar:

• Den första text jag någonsin läser av Julia Caesar säger mig att hon är en något spattig tant. Att ta till sådana brösttoner om död i hjärtinfarkt bara för att ett par journalister knackar på dörren känns helt omotiverat. Det är väl bara att säga vänligt men bestämt att nu får ni ge er av härifrån innan jag ringer polisen? Hennes oro för att journalisterna ska vara på väg att offentliggöra hennes identitet känns onödig; inte jobbar väl svenska välrenommerade journalister så?
• Julia Caesar borde fatta att hon drar igång SD-svansen med en sådan artikel, med telefonnummer publicerat. Klart minus till Julia.
• Formgren känns också lite obalanserad idag. Henne har jag läst mycket av, och gillat det mesta. Men här går hon igång utan större anledning. Det hade kunnat gå att skriva en mycket bättre artikel, som både kritiserade journalisters jakt på privatpersoner och Julia Caesars överdramatiserande.
• De som går på GP och Neo är också obalanserade. Att baserat på en i affekt skriven krönika vilja skilja skribenten från sina uppdrag känns som ett drev väl så otrevligt som det Julia Caesar dragit igång - men här utfört av intelligenta, väletablerade och icke-anonyma kulturpersonligheter. Ser ni inte att ni inte är ett skvatt bättre än Julia Caesar?
• Ni som inte vill skriva i tidningar som har extremistiska gästkrönikor - vilka tidningar är öppna för er? Aftonbladet har en kulturchef som hyllar Lenin. PolPot-kramaren Jan Myrdal har fått skriva i många tidningar. Public Service har låtit en tokig kommunist propagera för revolution i Sommar-programmet. Återstår väl bara Napp och Nytt.

Sen funderar jag lite mer på Julia Caesars nojor. Är de så nojiga? Tänk ett ögonblick på hur det är att vara sverigedemokrat:

• I denna artikel, som av en verklighetens härliga ironi skriven just av Orrenius, beskrivs hur Richard Jomshof får berufsverbot som lärare. Enbart för att han är känd som sverigedemokrat. Trots att han är en väldigt omtyckt lärare.
• Marcus Birro är inte ens sverigedemokrat - han bara åt lunch med en. Det gjorde honom arbetslös, och gav massor med frejdigt vänsterhat på twitter.
• Marika Formgren fick se sig oanställbar på landets ledarsidor på grund av sina åsikter om invandring.
• Prästen Helena Edlund jagades av de sossekyrkliga på Seglora Smedja för påstådda SD-kopplingar. Kollegor i Malmö slutade hälsa på henne, till slut fick hon lämna jobbet.
• Fackligt aktiv och sverigedemokrat? Glöm det.

Det är alltså inte förföljelsemani att räkna med konkreta och allvarliga följder om det blir offentligt att man ingår i SD-sfären.

Med det i åtanke får jag lite större förståelse för Julia Caesar. Även om jag fortfarande tror att hon överreagerar - seriösa svenska journalister röjer inte anonymiteten på folk hur som helst - så har jag viss förståelse för hennes rädsla. Även Formgrens ensidiga raseri får sin bakgrund. Har man själv blivit jagad, är det lätt att man stöttar andra in i väggen och förbi.

Låt oss göra ett hypotetiskt exempel för de vänstervänner som fortfarande är helt oförstående. Låt oss anta att Julia är en radikal vänsteraktivist som hotats av SMR, och därför lever med skyddad identitet. Sedan en dag, när hon som bäst förbereder en ny artikel för Flamman, så knackar Chang Frick på dörren och ber om en intervju till Nyheter Idag. Om då Julia hade skrivit en glödande vidräkning med rassemedia, med vidhängande namn och telefonnummer, så misstänker jag att få av de som idag mest högljutt protesterar emot Caesar och Formgren hade skickat runt #backaFrick-taggar på twitter.

Men, även de till vänster förtjänar väl förståelse? Jodå. Jag tror att de faktiskt tror på den bild de målar upp, av nazismen som ett stort hot emot Sverige. Av att den som länkar Fria Tider gynnar det nazistiska maktövertagandet. Av att alla som vill minska invandringen är rasister, eller flirtar med bruna strömningar. Och vem vet, de kan ha rätt. I vart fall, med den världsbild av ett överhängande högerhot som de har, så har jag förståelse för att de reagerar så starkt och tjatar om att vi borgerliga måste hålla rent åt höger. Det enda jag inte alls förstår är varför de inte är lika upprörda över att renhållningen emot vänster är så fullständigt oduglig. Jämför till exempel antalet kultursidesskribenter som hyllar Lenin med antalet kultursidesskribenter som hyllar Hitler.


Kommen så här långt, så släpper Expressen den sista bomben. De gör det otänkbara: låter Annika Hamrud publicera Julia Caesars identitet. Och nej, vilken dynga som helst länkar jag inte till. Och inte vet jag om Hamrud har rätt heller, och bryr mig inte. I sin ilska över att hon själv och Orrenius utsatts för en hatisk mobb har hon alltså själv utsatt Julia Caesar för en hatisk mobb. Så förbannat korkat. Där försvann all den respekt jag haft för henne, och Expressen.

Hamrud lyckas även i artikeln gå igenom den utpekades medicinska historia, på ett smått nedlåtande sätt. Har det blivit kutym i vänstern att håna funktionshindrade och sjuka, eller gäller det bara när man ger sig på sverigedemokrater?

Genast blir mitt tidigare resonerande rätt oväsentligt. Att outas av en journalist har nu, för att dra fram gamle Tage Danielsson, blivit en sannolik osannolikhet. Varpå alla Julia Caesars paranoida hysterier visar sig vara rena rama sanningen.

Snälla Annika Hamrud: om du med din artikel ville visa att du och de tidningar du skriver i håller en mycket högre klass än hatblaskor på nätet, så har du lyckats riktigt dåligt.


GPs ledarsida får avsluta, med en varning för var vi kommer hamna med mediala uthängningar. Sällan har väl en ledarsida skjutit upp som en sådan ljusets raket så som GP har gjort i år. Tack, Alice. GP kommer jag vilja fortsätta läsa. Och Orrenius. Och Formgren, när hon lugnat ner sig lite.