Bus eller godis?

Senaste nyheterna från Lunds universitet gör mig lite orolig. Min äldste grabb kommer antagligen söka sig dit nästa år. Vad kommer möta honom?

Den här genusvetenskapen som verkar tränga in i allt som fukt i ett EPA-tält under en svensk campingsemester - är den något att ha? Är den bus eller godis?

Nu häromdagen hörde jag att kurslitteraturen skall kvoteras, så att minst 40% måste vara skriven av kvinnor. Något som får min konservativa sida att få spatt. Visst är det väl relevans och kvalitet som skall avgöra? Eller skall vi börja kvotera in så att det är 40% kvinnliga skribenter i kursen i inledande korankunskap? Målet 40% manliga skribenter i kursen i genusvetenskap lär också bli svårt att uppfylla. Jag börjar inför mitt inre se GestapoGenus-kommissarier i svarta rockar och hatt klampa runt bland universitetets salar och beordra nackskott på ej tillräckligt renrasiga föreläsare.

Företeelsen är inte heller ny. Minns ni den här damen?

Tiina Rosenberg. Genusvetare, som en gång i forntiden var verksam i Lund. "Det utgick ett påbud från kejsar Rosenberg att hela världen skulle genuscertifieras...", eller i alla fall Lunds universitet. Det är väl frukterna av den draksådden vi ser idag.

Man skall vara försiktig med att dra paralleller från dagens Sverige till trettiotalets Tyskland eller efterkrigstidens öststater. Här får jag dock svårt att undvika en hänvisning till den kvävande intellektuella universitetsmiljön på fel sida (den östra, alltså, ifall jag råkar ha Lindeborg eller Ohly bland läsarna) av järnridån. En miljö där allt skulle Marxism-certifieras. I öst gjordes detta eftersom den som protesterade omhändertogs av statsmakten och skickades till Sibirien. Här är det medborgarna själva som glatt och ivrigt snöper sig själva. Ynkligt!


Dags att vända på myntet. Finns det inte goda anledningar att lyfta fram av tidigare, patriarkala generationer glömda kvinnliga tänkare? Jodå. Som exempel, låt oss visa dessa två döda vita män (nej, jag har inte börjat kvotera än):

Han till vänster är Johann Sebastian Bach. Under sin livstid inte oreserverat hyllad, han var lite gammaldags och barockig, hängde inte med i modesvängarna. Han till höger är Felix Mendelssohn-Bartholdy. En man som i sin ungdom var mycket i ropet, och som gjorde sitt för att få till en rejäl Bach-revival som stått sig ända in i våra dagar; Bach hyllas nu som ett av de stora musikaliska genierna. Även Mendelssohn kunde vara värd en revival idag. Eller varför inte hans syster:

Som gammal orgeltrampare blir jag heller inte ledsen om det svenska stjärnskottet Elfrida Andrée får mer uppmärksamhet och speltid:

Vad försöker jag säga här? Jo, att genusvetarna på Lunds universitet har en del grundläggande poänger. Vår förståelse av historia är inte statisk, utan bör ständigt omvärderas. Nya rön hittas, gamla rön återanalyseras, och kunskapsfronten flyttas. Flyttningen skall dock göras på vetenskapliga grunder, inte för att passa dagens politiska mål och ideologier. Den som vill hävda att vikingar hyllade Allah bör lägga fram konkreta bevis, inte falsarier.

Om vi skruvar tiden bakåt sisådär hundra år, kan vi vara överens med feminister och socialister att det inte var en merit att vara vare sig fattig eller fittbärare och önska tillgång till högre studier. Snarare var det ett närmast oöverstigligt hinder.  Dessutom drev tidens normer och sociala konventioner - ett annat namn för strukturer - kvinnor att ta hand om familjen medan gubben kunde leka kulturman. Därav ett visst underskott av skapande kvinnor, och även ett måttligt intresse från den tidens Virtanens och Timells att uppskatta och sprida resultaten från de få kvinnor som mot alla odds lyckades.

Vi bör alltså ständigt vara kritiska mot gällande kanon, konsensus och tidigare omdömen. Vi bör aktivt leta efter nya Bach och Andree. Vi bör leta efter högkvalitativa röster som dolts av tidigare generationers fördomar.

Vi bör däremot inte leta efter  sådant som passar dagens fördomar. Kvoter om hälften kvinnor, i en kurs som handlar om tiden före kvinnorörelserna, lär vara lika lätt att uppfylla som en kvot av hälften marxistiska författare, i en kurs som handlar om tiden före Marx födelse. Även om det nog går att hitta en del gamla författare som skrev i Bröderna Marx anda.

Den dag någon ger mig bakläxa på att jag har för få kvinnor i litteraturlistan vet jag dock vad jag ska plocka fram:

För det var nog knappast tanken med kvotering att konservativa röster skulle ges plats. Jag vet, Golda Meir var socialist, men jag har svårt att se någon som retar gallfeber mer på dagens identitetsvänster än den som sa "Peace will come when the arabs love their children more than they hate us".