När känslorna svalla på böljan den blå

Både invandringens tillskyndare och dess belackare har förmåga att låta känslorna driva iväg till olyckliga slutsatser. Angående de förra: minns ni när tidningar fylldes av bilder av ett litet barn som låg drunknat på stranden? Politiker och opinionsbildare skyndade sig till tårfyllda hyllningar av migrationen, krävde öppna gränser, ordnade insamlingsgalor under paroller som "Refugees welcome" och "Ahlan wa sahlan". Vad de inte insåg var att de själva bidrog till att fler dog, på dödens hav, Medelhavet, såväl som på Törstens hav, Sahara-öknen. Det var genom att locka med det välkomnande Sverige, samtidigt som alla legala vägar fortfarande hölls stängda av samma personer, som fler tubbades att sätta sig i en liten gummibåt. Goda avsikter, men taskiga konsekvenser.

Nu i veckan har sociala medier åter översvämmats, denna gång med bilder på ett par halshuggna nordiska kvinnor, tagna och spridna av gärningsmännen själva. Det vi ska lära oss av händelsen är att muslimer hugger huvudet av oss om de får chansen, och att det är dags att stämma i bäcken. Jag hävdar motsatsen. Vi vet redan att IS är ena jävla svin. Vi vet att många muslimer beter sig rent ut sagt illa emot kvinnor: Så gott som alla i Afghanistan, Wahabiterna i Saudiarabien, Boko Haram i Afrika, och så vidare, och så vidare - listan är lång. Det hopp vi kan ta med oss, och lära oss av denna tragiska historia, är att befolkningen i Marocko är förbannade på de där extremisterna. Att polisen i Marocko, istället för att skicka ut socialen för att inbjuda till frivilliga orossamtal, såg till att hugga extremisterna. Jag siar också att det blir osvenskt långa straff utan halvtidsfrigivning och permissioner för de skyldiga. Den enda lägenhet staten tillhandahåller efter avtjänat straff lär ligga sex fot under marken.


Om vi trycker ned känslorna under ytan och försöker tänka klart och redigt, hur ska vi då reda ut det hela? Hur får vi bort döden på de farliga haven, och de inte heller helt ofarliga landområdena däremellan (jodå, libyska krigsherrar är steget värre än till och med svenska förortsgäng)? Jag ser två modeller.

Den socialistiska modellen

Alla som är gamla nog att minnas Östeuropa på järnridåns tid vet hur socialismen hanterar balansen mellan tillgång och efterfrågan. Den som är ung får googla "Venezuela" och undvika länkar till Vänsterpartiets sajter.

I socialismens lyckoriken är allt billigt, om än inte överkomligt. Priserna och produktionskvoterna sätts centralt. Råkar priset bli så lågt att produktion inte lönar sig, eller behoven överstiga de satta kvoterna, löses problemet genom att folket får köa. Och vara utan.

I den socialistiska invandringspolitiken så är invandringen fri. Nej, inte fri på så vis att det bara är att ta planet till Sverige och säga "asyl", lika lite som man kan gå in på ett bageri i Sovjet och plocka åt sig en fralla. Här ska köas. Staten fastställer en kvot varje år. Liksom den hoppfulle artonåring i DDR som ville ha en ny Trabant får alla potentiella svenskar runtom i världen masa sig till närmaste svenska beskickning och ta en nummerlapp för asylutredning. Liksom för den hoppfulle artonåringen anländer sedan till vår optimistiske asylsökande en årlig avi som glatt upplyser om att "det är många i kö just nu, men vi tar snart hand om ditt ärende".

En variant på det hela som är lite mindre socialistiskt centralstyrd är att kvoten definieras genom att var kommun får meddela staten hur många asylanter man ämnar ta hand om kommande år - och försvara detta beslut inför väljarkåren.

Den kapitalistiska modellen

I kapitalismen är det marknaden som balanserar tillgång och efterfrågan. Finns det för lite av en vara stiger priset, vilket stimulerar fler producenter att öka tillgången. Dock är det inte alltid lätt att hitta rätt pris. På miljöområdet har vi därför infört utsläppsrätter. Det är förbjudet att släppa ut skit, men den som ändå vill göra det kan köpa sig rätten. Därmed införs en press på producenter att hitta produktionsmetoder som inte kräver miljöfarliga utsläpp.

Invandring kan vi lösa genom att göra på samma sätt, fast tvärtom: införa insläppsrätter. Staten förhåller sig neutral, tar inte på eget initiativ in några invandrare. Däremot kan de privatpersoner eller företag som vill att en invandrare ska släppas in få köpa en insläppsrätt. Liksom på miljöområdet olika energislag får bära sina kostnader, och då till exempel kärnkraftsproducenter får ta dyra försäkringar för att täcka kostnaden för en härdsmälta, får även de olika invandringsslagen bära sina kostnader. Att importera en tysk läkare borde till och med kunna ge en rekryteringspremie, medan den som vill importera en analfabet från Afghanistan får betala för upparbetning (skola i tjugo år, kulturell omprogrammering till svenska normer) och risken för härdsmälta på Drottninggatan.

Känns det jobbigt, rent av ointressant, att ta på sig dessa ekonomiska risker? Jovisst. Just därför är det inte vi skattebetalare som skall ta detta ok.

Islamisterna, då?

I början av inlägget var jag inne på de islamistiska galningarna i Marocko. Vad nämnde jag det för? Det är rätt uppenbart att vi importerat soten söderifrån: lättkränkta galningar som hugger huvudet av folk vid minsta provokation. Mycket av boten kan dock även finnas söderut. I Marocko vet de hur de ska hantera sina islamister. Jag har därför ett konkret förslag.

Mer invandring.

Japp. Selektiv invandring, dock. Låt oss skicka ned Arbetsförmedlingen till Rabat, med uppdrag att ge lite rabatt och bonus till de marockanska polismän som går med på att flytta till Sverige. Att de inte talar svenska, och därmed inte kan lära sig svenska polisens värdegrundsmanual utantill, är inget problem. Så länge som de kan den arabiska motsvarigheten till denna fras:

Sen skickar vi ut dessa poliser till hemsmygande IS-kräk. De kan även få i uppgift att slå ned varhelst marockanska gatuligister häckar, och bura in dem. Efter att de marockanska poliserna sett samma ynglingar släppas för tredje gången samma dag inser de nog raskt att det är dags att uppmuntra ynglingarna att "frivilligt" söka sig utomlands.

Dags för ferieskola

Nu när alla skolbarn tagit julledigt är det rätt tid för oss att fundera över vad de ska komma tillbaka till. Många börjar fundera över varför det går utför med skolan. Många hittar också mängder med enkla lösningar. Idag tycker jag Isak Skogstad har hittat rätt så rätt. Han vill ha fritt skolval, men inser att det kan ge en segregerande effekt som bör motverkas, samtidigt som den viktigaste orsaken till segregationen är och förblir att folk väljer att bo segregerat.

Varför denna segregation? Helt enkelt en helt naturlig process. Att få en bra bostad är ett av huvudskälen till att vi tar oss utanför hemmets vrå och ger oss ut och löneslavar. De som lyckas skrapa ihop pengar skaffar då en bostad i ett så fint område de har råd med, på maximalt avstånd från knarkare, ligistgäng och renoveringskåta grannar. De som är fattiga får nöja sig med vad som blir över.

Samma sak med skolsegregationen. Jag minns själv hur det, i övergång från högstadium till gymnasium, kändes väldigt befriande att aldrig mer behöva dela klassrum och skolgård med en handfull asociala individer. Individer med en rejäl övervikt i de lägre socialgrupperna. Genom att skaffa bostad i ett område med bra skolor - det vill säga där ligisterna antingen saknas eller hålls på mattan - ser man till att ens barn besparas mycket jävelskap under sin uppväxt. Självfallet ser föräldrar till att göra det, även föräldrar som i det offentliga gärna pratar om jämlikhet och social nivellering. Det är alltid andras ungar som ska ta stöten.

Här drar jag mig till minnes vad en kollega berättade om uppväxten i Malmö. På bägge sidor av en bred genomfartsgata låg samma typer av hus, byggda i den uniforma stil som Malmö behärskar så väl. Ändock var priserna på de olika sidorna väldigt olika. Varför då? Hade ena sidan sjöutsikt? Låg den andra sidan nära motorvägen? Nej, det var helt enkelt så att på ena sidan vägen fick barnen gå på den fina skolan, medan barnen på andra sidan vägen skickades till skitskolan. Varpå föräldrarna satsade sina pengar på barnens utbildning. Det var alltså inte så, när jag var ung, att det inte gick att välja skola. De med pengar kunde välja, medan de utan pengar fick ta vad som bjöds.


Hur blir vi av med segregationen? Ett sätt är socialismens väg; att genom tvång se till att blanda befolkningen. Genom att förbjuda friskolor, genom att bussa rikemansbarnen (förutom sossekommunalrådens barn, förstås) till skitskolor, så kan alla få det lika eländigt.

Jag vill göra tvärtom. Vi ska se till att alla skolor är bra skolor, och den vägen minska människors drift att ta sig bort från skiten genom att helt enkelt ta bort skiten. Hur gör vi?


Först och främst: disciplin! Det stora hotet mot skolan är inte att den dräneras på buffertbarn, eller att några friskolor ger glädjebetyg åt högutbildade föräldrars barn. Nej, hotet består i alla våra kommunala skolor där elever går in och ut ur klassrummen hur som helst, stolarna flyger kring i klassrummen, svordomarna haglar och förväntningarna på eleverna är i botten. Som alla vi vuxna som suttit i ändå jämförelsevis lugna kontorslandskap lär förstå, så går det inte att lära sig något i dagens kaos. De elever som inte lär sig något ges sedan kommunala glädjebetyg ända upp i gymnasiet, och landar på universiteten utan att kunna formulera en begriplig mening.

Istället ska vi se till att ge lärarna de tvångsmedel som krävs för att få tyst i klassen. Vi ska också se till att de lärare som ändå inte klarar av att behärska buset hittar alternativa karriärvägar. När det är tyst, kan lärandet börja.


För det andra: krav! Skolan är idag i stort en förvaringsanstalt, där eleverna inhyses till dess de ska överföras till Arbetsförmedlingen, Socialförvaltningen eller till och med Kriminalvården. Hade vi bara haft tillräckligt med fritidsgårdar hade vi kunnat skippa skolan. Ingen förväntar sig att elever faktiskt ska kunna lära sig något. Som den store Thomas Sowell säger:

"The biggest secret is that there are no secrets, unless work is a secret. Work seems to be the only four-letter word that cannot be used in public today."

Istället skall vi insistera på att alla ska lära sig läsa, skriva och räkna. Om de kan alla moderna genuspronomina eller ej ska vi däremot strunta i.


När vi nått så långt, så har mycket av drivkraften för medelklassens exodus avskaffats. Dags att avskaffa det fria skolvalet, då? Nej, för då har vi hamnat på nästa steg på behovstrappan. Nu har vi försäkrat oss om att de små telningarna överlever skolan, och kan fokusera på att de får en trevlig tid. Svensk kommunal skola tenderar ha tämligen enahanda inriktning. När nya pedagogiska trender dyker upp, fångas de enbart upp av den kommunala skolan om de leder mot avgrunden. Kommunala Montessori-skolor startades inte förrän de privata hade gjort inriktningen populär. Genom att tillåta friskolor, och ge dem någorlunda fritt val i hur de undervisar barnen, så släpper vi in nya friska vindar som sedan kan spridas och förbättra skolsystemet överlag.


Ptroo! Stopp där! Om vi tillåter friskolor att göra hur tusan de vill, öppnar vi inte för islamistiska koranskolor och vinstdrivande, utsugande Krösus Sork-skolor på samma gång?

Jodå. Där kommer det där som Skogstad var inne på i början in: för varje nyttig åtgärd finns det en mindre nyttig bieffekt, som kan behöva dämpas. Det är bra med alternativ, men alla alternativ är inte bra.

Låt mig börja med koranskolorna. Jag är faktiskt rätt positiv till dessa! Det stora problemet idag är kommunala skolor som inte lyckas lära eleverna läsa, räkna och skriva, men indirekt lär ut att det lönar sig att vara otrevlig, ta plats och använda våld. Om en koranskola, genom att använda god arabisk disciplin från hemlandet, lyckas lära barnen läsa, räkna och skriva, så blir inte jag särskilt upprörd över om den även lär barnen att ära Allah, lyda sina föräldrar, och att ge tionde till de fattiga. Sen kan det förvisso finnas viss friktion i syn på jämställdhet och sex och samlevnad mellan koranskolan och det svenska samhället, men jag hävdar ändå att det är de kommunala skitskolorna som är det stora problem som i första vändan ska åtgärdas.

Krösus Sork-skolor, där ägaren ser till att plocka ut så mycket pengar som möjligt ur skolan och skiter i hur det går med undervisningen, vill vi inte ha. Inte heller vi som älskar friskolor, vi vill ju ha bra friskolor. Jag anser dock att de värsta Krösus Sork-skolorna är de kommunala skolorna. Kommunerna plockar gärna ut pengar ur skolan via lokalhyran, och bryr sig sällan om ifall undervisningen går åt helvete. Jo, visst kan de både se bekymrade ut och låta bekymrade, men de skarpa åtgärderna lyser för det mesta med sin frånvaro.

Min första, enkla åtgärd, för både koranskolor och Krösus Sork-skolor: extern examination. Externa examinatorer får utvärdera att skolorna lär barnen läsa, räkna och skriva. Den koranskola som lär barnen läsa, räkna och skriva (på svenska, förstås...) är en bra skola - lär barnen sig även några koranverser är det en bonus. Den Krösus Sork-skola som lär barnen läsa, räkna och skriva är en bra skola - även om skolans ägare kan bygga sig ett hus lika fint som det kommunpamparna huserar i.

Att inte klara examinationen ska givetvis medföra konsekvenser, gärna mer allvarliga än att en inspektör kommer på "orossamtal". Vi skulle kunna köra samma modell som CSN - när en universitetsstudent inte når upp till målen, uteblir pengarna. Tufft, men pådrivande.


Så som Sverige ser ut idag är dock risken stor att examinationen kommer bestå i husförhör där barnen får rapa upp värdegrunden utantill.

De hemliga sällskapen

Ledarsidorna har ägnat en del energi åt att granska de rörelser som rör sig i politikens ytterkanter. Först och främst kretsen kring Muslimska Brödraskapet, men häromdagen lät de Andreas Henriksson skriva ett par artiklar om ett högersällskap, Projekt Ekerö, som på exklusiva middagar suttit och funderat över hur islamisering och brottsvågor ska kunna hejdas, eller hur man själv i alla fall ska kunna undvika följderna. En slags konservativa preppers, som samlar cigarrer och konjak i sina mancaves inför en zombiekollaps där araber patrullerar gatorna i jakt på offer. Samma Ledarsidor-läsare som tidigare med glädje följt sidans avslöjanden om muslimsk mission och samhällspåverkan blev nu irriterade över detta avslöjande. På grund av att fel sida granskades? Inte säkert. Henriksson hade lyckats skriva tämligen tunt och raljant, och presenterat för de på insidan tämligen lätt igenkännbara personporträtt. Det hela eskalerade på sociala medier, och hittills har Erik van der Heeg och Ann Heberlein på eget bevåg flyttat från Ledarsidorna till Nyheter Idag,  Henriksson blivit avskiljd från vidare deltagande i reportaget på Ledarsidorna, och det personporträtterande inslaget blivit bortplockat från Ledarsidorna utan vidare kommentarer.

Vad påminner detta mig om?


Några tankar från mig om detta:

Först, främst och viktigast: varför i glödheta helvete har jag inte blivit inbjuden till dessa träffar? Inte för att jag skulle vilja komma, skulle jag diskutera strategier att bromsa gruppvåldtäkter gör jag det hellre under en ölkväll med representanter för mindre sofistikerade samhällsklasser, så jag slipper sitta och komma på lösningar för hur vi ska få med vår surdeg till den portugisiska solkusten utan att den blir söt - eller vad surdeg nu blir när den blir dålig. Jag delar Mark Twains syn på det där med fina sällskap. Om de är så långt från nogräknade att de kan tänka sig att bjuda in mig, då är de nog inget att ha.

Så vad gnäller jag över? Jo, jag har jobbat hårt på att bli landets mest tokiga högermupp. I åratal har jag lagt förslag här om att samla ihop invandrare i läger, att skeppa dem tillbaks med trupptransportfartyg, att luftlandsätta dem (och ge de som skött sig en fallskärm som bonus), och så vidare. Vad mer ska krävas för att jag ska bjudas in i tokhögerns salonger? Klara papper på släktskap i rakt nedstigande led till Adolf Hitler?


Vad har de gjort, de där Ekerö-borna? Är det Baader-Meinhof som återuppstått? Ett nytt NMR?


De sitter på middagar och samtalar på ett icke uppskattande sätt om islamisering, ökning av brottsligheten, rättssamhällets impotens och om det är dags att skaffa sig en exit-strategi.
Herrejösses. Det gör väl varje människa som inte är med i F!, MP eller C? På företagets senaste julbord, i centrala Malmö, talades det helt naturligt en hel del om dagsläget i Malmö. Att människor flyttar ut från problemområdena, eller till och med ut till Portugal eller Spanien, är väl inget nytt?

De pratar om att flytta ihop och skapa en gemenskap, kanske ta över en kommun.
Herrejösses. Även detta har folk gjort i decennier. Kaka söker maka. Jag förstår bara inte varför Ekerö-gruppen ska ta det så högtravande. Det ni vill ha finns redan, det är bara att flytta:

Ända sedan 70-talet har Malmöborna flyttat ut från sosseriets skyltfönster till kranskommunerna för nöjet att ha låg skatt, egen villatomt och färre socialfall i kvarteret.

Om nu Ekeröisterna vill göra något nytt och spännande, varför inte kontakta "Spartanstorp" och be kommunalrådet om att få köpa en lerig åker för ett konservativt idealsamhälle. Måhända ett nytt Portmeirion (en fejkitaliensk by i västra Wales)?

I Staffanstorp är de till och med så givmilda, har jag hört, att de lånar ut husvagnar tills dess man fixat sig sin bostad:

Ekeröfalangen vill beväpna sig.
Herrejösses. Förvisso är vi i Sverige, snällismens förlovade land, men Sverige är även älgjaktens och den allmänna värnpliktens (ja, så gammal är jag) land. Lite förvånande att Ledarsidorna börjar insinuera att det skulle vara något negativt att folket börjar beväpna sig, legalt, när de i flera år berättat just om detta. Vi svenskar börjar skaffa oss kunskap om och tillgång till vapen för att staten har börjat släppa sitt våldsmonopol. Vad ska en lantbrukare i norra Sverige göra när dieseltjuven står på gårdsplan och polisen är tre timmar bort i bästa fall? Gå ut och sjunga "We shall overcome"? När statens våldsmonopol brister kommer någon annan att fylla glipan. Bättre det är vi, än att vi hyr in Hells Angels eller lämnar arenan fri åt buset.

I sammanhanget kan även påminnas om att George Orwell tyckte det var en himla fin idé att allmogen hade en bössa på vardagsrumsväggen. Det var ett effektivt sätt att hindra den styrande eliten från att bli alltför distanserad ifrån folkets intressen. Inget verkar mer dämpande emot världsfrånvända godhetsivrares excesser än risken att folket tågar med facklor och högafflar emot huvudstaden.


Ekeröfalangen vill göra väpnat uppror.
Herrejösses. Lite antydningar därom gjordes i reportagen, dock väldigt försiktigt. Detta skulle kunna motivera artikelserien - att ett gäng direktörer vill genomföra en statskupp är en annan sak än Orwells folkliga resning. Jag har dock, Henrikssons alla försäkringar om att "det kommer mera", inte sett några som helst bevis på seriösa anstiftelser. Att några "upper class twits" sitter och fabulerar över en konjak är ungefär lika viktigt för SÄPO att granska som skämtande moderata riksdagsmän:

Nej, jag har väldigt svårt att förstå Ledarsidornas agerande här. Tidigare har de agerat mycket rakryggat och tydligt gentemot andra medier som gått över gränsen: DN med Carema-reportagen, Expressens uthängningar av privatpersoner med åsikter utanför korridoren, Aftonbladets Littorin-reportage. Och så går de själva ut och anklagar lätt identifierbara människor för att vara allt från alt-right, höhö-höger till kuppmakare. Anklagelser som kan få allvarliga följder för social samvaro och försörjning. Jag förväntar mig att Ledarsidorna antingen publicerar en fet ursäkt, eller ett rafflande och faktaspäckat reportage. Annars är de på samma nivå som DN. I slasken.

De konservativa aktivisterna

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det. Jag börjar misstänka att när våra progressiva aktivister kommer upp i åldern blir de stockkonservativa. Har ni också märkt hur folk som i hela sitt liv hyllat normkritiken och upproret plötsligt förvandlas till tillsnörpta prussiluskor när de normer de varit med att introducera börjar brytas emot?


Ett exempel är när unga människor vill vara artiga och tilltalar den generation som växte upp med du-reformen "ni". Då är det ingen hejd på upprördheten över konvenansbrottet - nästan lika illa som om slynglarna hade använt såsskeden till att äta desserten med. Vuxna människor blir dödligt sårade över att någon vill vara vänlig, och ger en rejäl utskällning i retur. Detta eftersom det tydligen för hundra år sedan, i en tid ungdomarna har noll erfarenhet och noll koll av (de har ju gått i den skola som du-reformens generation gav oss) var en förolämpning att kalla någon "ni" istället för "professorskan Wickbom" eller "lagerarbetare Svensson".

Jag har svårt att förstå detta. För det första eftersom jag med mina internationella försänkningar är van vid det tyska "ni". För det andra eftersom jag tycker avsikt spelar roll. Om det är uppenbart att någon försöker vara vänlig och respektfull, varför ska jag bli upprörd? Att slippa riskera bli utskälld eller hånad av inskränkta petimetrar för att man råkade använda fel tilltalssätt, var detta inte just andan i du-reformen? Häromåret var det en ung kvinna som frågade om jag (som synligt varande gammal gubbe) önskade ta över hennes plats på bussen. Jag kände mig kry nog att stå upp, invärtes är jag mentalt (önsketänkande...) om än ej kroppsligt en sprittande tonåring. Dags att ge kvinnan en rejäl utskällning? Nej, självfallet tackade jag glatt för omtanken.


Andra exempel är när någon försöker bryta mot dagens liberala normer genom att hävda konservativa normbrytningar. Av någon anledning verkar det alltid vara okej att gå så långt som att hylla diktaturer eller försvara folkmord - så länge det görs åt rätt (rött) håll av åsiktsspektrat. Den som avviker åt konservativt håll, däremot, fryses snabbt ut. Något som Johan Lundberg gått igenom i Kvartal. Som kulturman går han, istället för att ta stöd emot en Kalle Anka-pocket eller något dagsaktuellt kändisbarn, tillbaka till Ibsen, och Ibsens pjäs "En Folkefiende".

I pjäsen märker en läkare att stadens stolthet, det nya badhotellet, som ska ge alla goda inkomster, har en förgiftad vattenkälla. När stadens borgare får höra detta hyllar de, till skillnad från H C Andersens saga om kejsarens nya kläder, inte den modiga sanningssägaren. Istället får läkaren och hans familj sparken och blir allmänt utstötta ur samhällsgemenskapen. En elak betraktare skulle här kunna dra paralleller med dagens Sverige - speciellt innan Telemarkskastet i invandringspolitiken 2015. Även idag lär dock den som offentligt hävdar att den danska idén att rekrytera illegala invandrare och utländska kriminella till en variant på Fångarna på Fortet få svårt att hitta socialt umgänge och anställning någonstans till vänster om Sverigedemokraterna - och lär inte få någon som helst upprättelse den dagen en svensk regering gör den politiken till sin egen.

Ibsen ville med sin pjäs gå till storms mot "den forbannede, kompakte liberale majoritet". Jag tror inte han hade fått bra recensioner på DNs kultursidor. Normkritiken och upproret verkar ha rört sig i en cirkel - det konservativa och intoleranta samhällets kritiker slår lika bra mot dagens kotterier som de gjorde för hundra år sedan.

Eftersom jag inte är kulturman utan ingenjör får jag själv ta stöd i Tintin. I seriealbumet "Tintin et le Picaros" (Tintin hos gerillan hette den i Sverige) ser man i början hur ett par beväpnade vakter patrullerar slummen under banderollen "Viva Tapioca". Hur blir det när de hjältemodiga upprorsmakarna under frihetshjälten Alcazar störtat den slemme diktatorn?

Status Quo

Normer bryts visst inte. De byts ut. Moralens väktare förblir.



Här är ett betydligt trevligare Status Quo, från förr: