Nu kommer förslag på att man kan få hemkört från systembolaget. En utmärkt idé, tycker jag, och en naturlig uppföljning till det här med gårdsförsäljning hos lokala producenter. Nu slipper jag åka ut till skumme Nisse i Blentarp själv och hämta lite destillat, bolaget hämtar själva och kör ut det till mig. Kanske även bolagets filial på Mobilia i Malmö kan ha ett utlämningsställe för polsk vodka, så säljare och köpare slipper stå ute på parkeringen och frysa.
Eh - va? Gäller det inte hembränt? Bara hemkörning av samma gamla varuutbud? OK, då var det ju inte så jättespännande. Men i alla fall en liten serviceförbättring.
Annars såg jag framför mig systemets nya drive. Jag har en del bekanta som börjat prenumerera på matkassar, där de får ett par veckors mat hemlevererat, med lite roliga recept. Så slipper de handla och fundera på vad de skall laga till. I systemets version blir det då:
Måndag: Berras bira. Lokalproducerat fulöl, levererat i 5-litersdunk. Tillverkat av 100% ekologiska råvaror.
Tisdag: Sunken surprise. En flytande pyttipanna, där Sunken samlar ihop vad för slattar han kan få tag i och blandar ihop. Ypperligt för att uthärda att det är tre dar kvar till helgen.
Onsdag: Svärmors själalindring. Ett ungt, eldigt rödvin på box - utan besvärande nivåmätare. Med reservtankskran, så man har ett extra glas när det är dags att fylla på.
Torsdag: Ärtsoppsdag - alltså slår vi till med en punschbuffé. Och eftersom punsch inte finns i mindre än 37cl, så är det bäst att göra storkok.
Fredag: Fredagsmys. Till chips passar det bäst med klart brännvin, gjort på potatis. Den här gången från Polen.
Lördag: Dags att bli exotiska, och se världen: rom från västindien, whisky från Skottland, Japan och Thailand, samt en avrundande fransk calvados.
Söndag: Nu väntar en ny arbetsvecka runt hörnet. Därför slår vi till med en dunk bonnabrännvin från en av våra lokala leverantörer, komplett med en brödlimpa att sila ur den värsta smaken med. Alternativt, om du är en sån där pervers typ som gillar att jobba, så kan du hälla dunken i din etanolbil och använda limpan till ostmackor.
tisdag 19 juli 2011
söndag 17 juli 2011
Bistånd - hjälp eller stjälp?
Häromdagen kom det fram att alliansen plockar in en miljard från bistånd till statsbudgeten. Att vänstern genast tar chansen att utmåla högern som genuint onda är inte att förvånas över. Med tanke på att behovet är oändligt, undrar jag då lite stillsamt: är inte vänstern nästan lika onda, som i stället för 0.97% bara vill ge 1% och inte 10% eller 100%?
Men, för att för ett ögonblick frångå vänster/höger-käbblet: vad tycker jag egentligen om bistånd, enprocentmål osv?
Det gamla hederliga biståndet som Sverige brukade dela ut till alla regimer som politiskt höll sig till vänster om vänsterpartiet liknar jag vid de gamla avlatsbrev som Luther vände sig mot på sin tid. Genom att skilja sig från en slant kunde man få ett litet papper som intygade att man blivit av med sina synder. Pengarna kunde sedan användas till diverse nyttigheter: bygga katedraler, utbilda präster, förse påven med nya lyxvaror. Att något nådde vår herre tvivlar jag dock på.
Samma sak med biståndet. Det väsentliga var att vi fick ge 1%. Därmed kände vi oss goda. Om sedan pengarna verkligen nådde hjälpbehövande, var det inte så noga med. Och visst, likt avlatsbreven hade en hel del av biståndet goda effekter. Arbetarna på Rolls Royce och Bofors fick mycket att göra, när envåldshärskarna skulle fylla sina garage och vapenhus. Många biståndsarbetare fick turista i Afrika. Och ja, en del av biståndet nådde faktiskt till de fattiga.
Därför är jag glad över den nyordning alliansen infört, där biståndet skall ge effekt och korruption motverkas. Glad för de fattigas skull - för det är de som skall ha pengarna.
En gång i forntiden utbildade jag mig till mättekniker. En vanlig slogan där var "att mäta är att veta". Och där har hanteringen av biståndet brustit. Man har med stor glädje kastat ut pengar i projekt år efter år, utan att mäta och utvärdera ifall pengarna gjort någon nytta. Sådant beteende skulle få ett privat företag i konkurs ögonaböj. Men för biståndet har det gått bra - eftersom man haft ett mål att göra av med 1% av stålarna varje år så är det viktigaste att just göra av med pengarna. Ligger man på kosingen tills man vet att den kommer till nytta så är risken att man missar målet...
Därför vill jag formulera ett nytt enprocentsmål: att se till att endast 1% av pengarna försvinner på vägen. Eller kanske till och med en nollvision! Innan pengarna åker iväg skall vi ha utrett att de kommer hamna rätt, och göra nytta. Under tiden biståndsprojektet pågår skall det mätas och styras rätt, och efteråt skall det utvärderas. Det viktiga är att pengarna kommer fram, inte att de skickas ut från oss!
Här är några lösa idéer på vägen:
Men, för att för ett ögonblick frångå vänster/höger-käbblet: vad tycker jag egentligen om bistånd, enprocentmål osv?
Det gamla hederliga biståndet som Sverige brukade dela ut till alla regimer som politiskt höll sig till vänster om vänsterpartiet liknar jag vid de gamla avlatsbrev som Luther vände sig mot på sin tid. Genom att skilja sig från en slant kunde man få ett litet papper som intygade att man blivit av med sina synder. Pengarna kunde sedan användas till diverse nyttigheter: bygga katedraler, utbilda präster, förse påven med nya lyxvaror. Att något nådde vår herre tvivlar jag dock på.
Samma sak med biståndet. Det väsentliga var att vi fick ge 1%. Därmed kände vi oss goda. Om sedan pengarna verkligen nådde hjälpbehövande, var det inte så noga med. Och visst, likt avlatsbreven hade en hel del av biståndet goda effekter. Arbetarna på Rolls Royce och Bofors fick mycket att göra, när envåldshärskarna skulle fylla sina garage och vapenhus. Många biståndsarbetare fick turista i Afrika. Och ja, en del av biståndet nådde faktiskt till de fattiga.
Därför är jag glad över den nyordning alliansen infört, där biståndet skall ge effekt och korruption motverkas. Glad för de fattigas skull - för det är de som skall ha pengarna.
En gång i forntiden utbildade jag mig till mättekniker. En vanlig slogan där var "att mäta är att veta". Och där har hanteringen av biståndet brustit. Man har med stor glädje kastat ut pengar i projekt år efter år, utan att mäta och utvärdera ifall pengarna gjort någon nytta. Sådant beteende skulle få ett privat företag i konkurs ögonaböj. Men för biståndet har det gått bra - eftersom man haft ett mål att göra av med 1% av stålarna varje år så är det viktigaste att just göra av med pengarna. Ligger man på kosingen tills man vet att den kommer till nytta så är risken att man missar målet...
Därför vill jag formulera ett nytt enprocentsmål: att se till att endast 1% av pengarna försvinner på vägen. Eller kanske till och med en nollvision! Innan pengarna åker iväg skall vi ha utrett att de kommer hamna rätt, och göra nytta. Under tiden biståndsprojektet pågår skall det mätas och styras rätt, och efteråt skall det utvärderas. Det viktiga är att pengarna kommer fram, inte att de skickas ut från oss!
Här är några lösa idéer på vägen:
- Inte en spänn till korrupta regimer. Den bästa hjälpen är hjälp till självhjälp; ju längre vi ger diktatoriska dumskallar konstgjord andning, desto längre medverkar vi aktivt till att hålla tredje världen kvar i fattigdom.
- Satsa på att bygga upp demokratiska institutioner (hur tusan man nu gör det). Äganderätt, möjligheten att behålla det man skapar utan att staten eller presidentens brorson konfiskerar det, är en utomordentlig morot till egen utveckling.
- Katastrofbistånd, jovisst. Den som dör idag kan inte utveckla sig imorgon.
- Fri handel. Att vi skickar bistånd med ena handen och hindrar u-länder från att sälja till EU med den andra handen är skamligt.
- Bort med EU-subventionerna i jordbruket. Dyrt och exkluderande.
- Utbildning. Vi har just börjat ta betalt för utländska studenter, då det blev lite dyrt att ge gratis utbildning här. Varför inte använda de insparade pengarna till att driva några universitet utomlands? Samt ge möjlighet till utbyte av studenter och lärare. Tänk några svenska universitet i Afghanistan. Med en Boforskanon i porten ifall nån taliban skulle komma på besök.
onsdag 13 juli 2011
Vem bör få statsbidrag?
Nu pågår för fullt debatten om ifall muslimer som vill döda homosexuella skall få statsbidrag eller ej.
Min inskränkta åsikt? Om staten envisas med att håva in skatter och sedan dela ut dem igen, så får staten allt se till att kasta utsädet både på åkern och hälleberget. Bland annat därför att vi lite till mans och kvinns har olika syn på vad som är hälleberget.
Ett liknande exempel är presstödet. Där får både SvD och någon nazisttidning presstöd. Och det tycker jag är OK, trots att jag absolut inte vill se nazismen rycka framåt. Skall åsiktsfrihet råda, så skall staten inte först klå av oss alla våra pengar, och sedan dela ut pengarna bara till de som delar den nu rådande värdegrunden.
Mitt förslag till lösning på det moraliska dilemmat är att staten helt sonika slutar dela ut föreningsbidrag, och sänker skatten med motsvarande summa. Sedan kan svenska folket stödja vilka organisationer de har lust till. Därmed slipper även de politiska ungdomsförbunden ljuga ihop låtsasmedlemmar.
Känns detta alldeles för radikalt för ett land där vi vant oss vid att staten är alla goda gåvors givare? Då har jag ett kompromissförslag: ge varje vuxen svensk medborgare en årlig föreningscheck som sedan kan skickas till valfri förening. Därmed finansierar staten fortfarande föreningarna, och partierna kan köpa röster genom att lova höjda summor, men de moraliska frågorna angående vad som skall få stöd distribueras till var enskild medborgare. Egenmakt...
Min inskränkta åsikt? Om staten envisas med att håva in skatter och sedan dela ut dem igen, så får staten allt se till att kasta utsädet både på åkern och hälleberget. Bland annat därför att vi lite till mans och kvinns har olika syn på vad som är hälleberget.
Ett liknande exempel är presstödet. Där får både SvD och någon nazisttidning presstöd. Och det tycker jag är OK, trots att jag absolut inte vill se nazismen rycka framåt. Skall åsiktsfrihet råda, så skall staten inte först klå av oss alla våra pengar, och sedan dela ut pengarna bara till de som delar den nu rådande värdegrunden.
Mitt förslag till lösning på det moraliska dilemmat är att staten helt sonika slutar dela ut föreningsbidrag, och sänker skatten med motsvarande summa. Sedan kan svenska folket stödja vilka organisationer de har lust till. Därmed slipper även de politiska ungdomsförbunden ljuga ihop låtsasmedlemmar.
Känns detta alldeles för radikalt för ett land där vi vant oss vid att staten är alla goda gåvors givare? Då har jag ett kompromissförslag: ge varje vuxen svensk medborgare en årlig föreningscheck som sedan kan skickas till valfri förening. Därmed finansierar staten fortfarande föreningarna, och partierna kan köpa röster genom att lova höjda summor, men de moraliska frågorna angående vad som skall få stöd distribueras till var enskild medborgare. Egenmakt...
tisdag 12 juli 2011
Skall svenska kyrkan värna om de svaga?
Tittade just på ett TV-inslag från Almedalen, om svenska kyrkans politisering. Åt vänster, alltså. Med anledning av biskop Brunnes förmåga att varje gång hamna i vänsterfilen.
En sak alla verkade vara överens om är att kyrkan skall värna om svaga och utsatta grupper. Där har jag ett tips till biskopen. Det finns en ny grupp i landet.
Vad säger du, Eva Brunne? Dags för ett brandtal ifrån vänster där du osar svavel över de svenska riksdagspartierna för hur de beter sig mot denna minoritet? Nejvisst ja, jag glömde. Du är visst ingen samarier.
En sak alla verkade vara överens om är att kyrkan skall värna om svaga och utsatta grupper. Där har jag ett tips till biskopen. Det finns en ny grupp i landet.
- De är en liten folkspillra. När de kom, var de 5.7% av befolkningen, men nu verkar de vara på väg att tyna bort till 4.2%.
- De som redan finns på plats sedan tidigare tenderar att frysa ut den invandrade gruppen. En del vill inte ens dela sminkloge med dem.
- Från predikstolen riktas bannbullor mot dem, ungefär som fariséer uttalar sig om publikaner och äktenskapsbryterskor.
Vad säger du, Eva Brunne? Dags för ett brandtal ifrån vänster där du osar svavel över de svenska riksdagspartierna för hur de beter sig mot denna minoritet? Nejvisst ja, jag glömde. Du är visst ingen samarier.
Jag, en Sverigedemokrat?
Tolkar jag Anders Lindberg på Aftonbladet rätt, så borde jag skaffa folkdräkt, svensk flagga och börja hänga med Jimmie och grabbarna. För om man säger något om att invandringspolitik och integration kan innebära några som helst problem, eller råkar använda samma ord som en Sverigedemokrat, så hamnar man genast i SD-båset.
Det här borde kunna utvidgas till andra politikområden!
Jag anser att Stockholmstrafiken har vissa problem: avgaser, trafikproppar, osv. Därmed är jag givetvis en rabiat miljöpartist som vill avskaffa all biltrafik. Eller kanske en inbiten bilist som vill att trafiken skall flyta bättre?
Jag tycker det finns mycket att förbättra i skolan. Därmed är jag givetvis för att alla skolor läggs ned, och skolbarnen skickas hem för att hjälpa till i potatisåkern. Eller vill jag bara ha en bättre skola för våra barn?
Jag inser att det finns en del att fila på i vårt sjukförsäkringssystem. Därmed är jag givetvis en anarkist, som tycker att staten bör avskaffas. Eller är jag ett helt vanligt högerspöke som vill ha en anständig och väl fungerande försäkring?
För att återknyta till invandring och integration: det är inte bara heilande nynazister som kan komma till slutsatsen att idealmålet för invandringspolitiken inte är brinnande bilar i Rosengård. Där kan även en stor majoritet av invånarna i Rosengård hamna. Samt ultraliberaler som är för fri invandring. Samt högergubbar som vill värna arbetslinjen. Samt människor ur alla politiska läger som tycker att invandrare förtjänar bättre än sin nuvarande lott. Inte bara vänstern.
Låt mig rucka lite på din världsbild, Anders. Alla som inte har precis samma lösningar på alla problem som du, alla som inte har exakt samma frasformuleringar som du - de är inte nödvändigtvis bottenlöst onda. De är vanliga, hyggliga människor precis som du, som försöker göra så gott de kan.
Det här borde kunna utvidgas till andra politikområden!
Jag anser att Stockholmstrafiken har vissa problem: avgaser, trafikproppar, osv. Därmed är jag givetvis en rabiat miljöpartist som vill avskaffa all biltrafik. Eller kanske en inbiten bilist som vill att trafiken skall flyta bättre?
Jag tycker det finns mycket att förbättra i skolan. Därmed är jag givetvis för att alla skolor läggs ned, och skolbarnen skickas hem för att hjälpa till i potatisåkern. Eller vill jag bara ha en bättre skola för våra barn?
Jag inser att det finns en del att fila på i vårt sjukförsäkringssystem. Därmed är jag givetvis en anarkist, som tycker att staten bör avskaffas. Eller är jag ett helt vanligt högerspöke som vill ha en anständig och väl fungerande försäkring?
För att återknyta till invandring och integration: det är inte bara heilande nynazister som kan komma till slutsatsen att idealmålet för invandringspolitiken inte är brinnande bilar i Rosengård. Där kan även en stor majoritet av invånarna i Rosengård hamna. Samt ultraliberaler som är för fri invandring. Samt högergubbar som vill värna arbetslinjen. Samt människor ur alla politiska läger som tycker att invandrare förtjänar bättre än sin nuvarande lott. Inte bara vänstern.
Låt mig rucka lite på din världsbild, Anders. Alla som inte har precis samma lösningar på alla problem som du, alla som inte har exakt samma frasformuleringar som du - de är inte nödvändigtvis bottenlöst onda. De är vanliga, hyggliga människor precis som du, som försöker göra så gott de kan.
söndag 3 juli 2011
Kistdemokraterna
Nu känns det som om Hägglund slagit i sista spiken i kistan.
Häromveckan var det riksting för KD - ett utmärkt tillfälle att dra upp nya, spännande mål för partiet, som sedan kan bli veckans diskussionsämne i Almedalen. Men nej. Vad serverar han? Partiet skall satsa på unga - vem vill inte det?
Partiet har problem. Jag är en gammal konservativ, blålila stöt, som längtar tillbaks till en medeltida moral, men inte ens jag är särskilt road av att rösta på KD längre. Allteftersom de plockar bort sina gamla profilfrågor och blir hbt-vänliga, abortvänliga och ointresserade av kärnfamiljen så blir de allt mer lika de andra partierna - förutom att de inte har någon politik.
Så vad kan de göra? En tanke jag har är att bli det nya invandrarpartiet. Förr kom invandrarna från Chile och Iran, var flyktingar från militärdiktaturer och teokratier, och därmed mumma för VPK och S. Men nuförtiden kommer det invandrare som är muslimer, katoliker, afrikanska lutheraner osv. Och de är så konservativa och bakåtsträvande att de får en småländsk pingstpastor att likna en HBTQ-aktivist.
Sossarna verkar ha fattat galoppen, broderskaparna är inte kristna längre utan allmänreligiösa. Men vilken vettig konservativ muslim vill egentligen gå med i ett parti som vill krossa kärnfamiljen? Här borde KD gå in och bli 'kyrkodemokraterna', osagt vilken kyrka. Med ett program som tillåter oss gamla konservativa stötar att fortsätta vara konservativa stötar. Med en familjepolitik som låter familjen välja om den vill ta hand om barnen själv eller ej, och lägger den ekonomiska makten för valet hos familjen. En liten vink: att invandrarfamiljer väljer att utnyttja vårdnadsbidraget är kanske inte ett problem, utan en möjlighet. Låt den som vill vara hemma, och skapa sedan strukturer runtom som gör det möjligt för föräldrar och barn att träffa andra som talar svenska. Problemet är inte att föräldrar stannar hemma, problemet är våra segregerade invandrar- och svenskområden.
En politik där det är en självklarhet att församlingar skall få bygga sig kyrkor och moskeer, med eller utan minareter och klocktorn, med eller utan böneutrop och klockklang, borde också kunna ge några röster. Så himla kul är det nog inte att trängas i en källarmoské för att inte Svensson skall förargas.
Häromveckan var det riksting för KD - ett utmärkt tillfälle att dra upp nya, spännande mål för partiet, som sedan kan bli veckans diskussionsämne i Almedalen. Men nej. Vad serverar han? Partiet skall satsa på unga - vem vill inte det?
Partiet har problem. Jag är en gammal konservativ, blålila stöt, som längtar tillbaks till en medeltida moral, men inte ens jag är särskilt road av att rösta på KD längre. Allteftersom de plockar bort sina gamla profilfrågor och blir hbt-vänliga, abortvänliga och ointresserade av kärnfamiljen så blir de allt mer lika de andra partierna - förutom att de inte har någon politik.
Så vad kan de göra? En tanke jag har är att bli det nya invandrarpartiet. Förr kom invandrarna från Chile och Iran, var flyktingar från militärdiktaturer och teokratier, och därmed mumma för VPK och S. Men nuförtiden kommer det invandrare som är muslimer, katoliker, afrikanska lutheraner osv. Och de är så konservativa och bakåtsträvande att de får en småländsk pingstpastor att likna en HBTQ-aktivist.
Sossarna verkar ha fattat galoppen, broderskaparna är inte kristna längre utan allmänreligiösa. Men vilken vettig konservativ muslim vill egentligen gå med i ett parti som vill krossa kärnfamiljen? Här borde KD gå in och bli 'kyrkodemokraterna', osagt vilken kyrka. Med ett program som tillåter oss gamla konservativa stötar att fortsätta vara konservativa stötar. Med en familjepolitik som låter familjen välja om den vill ta hand om barnen själv eller ej, och lägger den ekonomiska makten för valet hos familjen. En liten vink: att invandrarfamiljer väljer att utnyttja vårdnadsbidraget är kanske inte ett problem, utan en möjlighet. Låt den som vill vara hemma, och skapa sedan strukturer runtom som gör det möjligt för föräldrar och barn att träffa andra som talar svenska. Problemet är inte att föräldrar stannar hemma, problemet är våra segregerade invandrar- och svenskområden.
En politik där det är en självklarhet att församlingar skall få bygga sig kyrkor och moskeer, med eller utan minareter och klocktorn, med eller utan böneutrop och klockklang, borde också kunna ge några röster. Så himla kul är det nog inte att trängas i en källarmoské för att inte Svensson skall förargas.
Dags för fula knep
Lagom inför Almedalsveckan har nu Aftonbladet kommit med en braskande nyhet: en topp-politiker har varit ute och letat kvinnor på nätet, och då kommit i kontakt med kriminella element.
Eftersom politikern inte har varit politiker under det senaste året, känns nyheten inte särskilt angelägen. Varför då de stora rubrikerna? Jag misstänker ett fulknep i rosornas krig. Juholt var inte älskad av alla när han tog över. Och vem mer inom politiken har varit ute och letat kvinnor på nätet, och då kommit i kontakt med kriminella element? Snart kommer del två i artikelserien...
Sen blir jag lite less över nymoralismen i Sverige. I min ungdom skrattade vi gott åt de bigotta amerikanerna och engelsmännen som spanade i sina politikers sängkammare, där det var katastrof om man (som man) drogs till andra män. Men nu är vi visst där också.
Eftersom politikern inte har varit politiker under det senaste året, känns nyheten inte särskilt angelägen. Varför då de stora rubrikerna? Jag misstänker ett fulknep i rosornas krig. Juholt var inte älskad av alla när han tog över. Och vem mer inom politiken har varit ute och letat kvinnor på nätet, och då kommit i kontakt med kriminella element? Snart kommer del två i artikelserien...
Sen blir jag lite less över nymoralismen i Sverige. I min ungdom skrattade vi gott åt de bigotta amerikanerna och engelsmännen som spanade i sina politikers sängkammare, där det var katastrof om man (som man) drogs till andra män. Men nu är vi visst där också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)