Mesalliansen

Många har idag fullständigt räknat ut Alliansen, räknat ut att den är lika död som den där norska papegojan som sitter och längtar efter fjordarna. Moderaterna morskar förvisso upp sig och pratar om lag och ordning, men leds av blysänket Kinberg-Batra. Centerpartiets invandringspolitik är ungefär lika verklighetsförankrad som F!s. Liberalerna verkar fullt upptagna att kivas om utifall man inte borde välja salongssocialisten Birgitta Ohlsson till partiledare. Mitt eget KD verkar lyckas sänka sig stabilt under 4%-spärren, genom att ena dagen tala djärvt om konservativa värden och därmed skrämma bort de socialliberala väljarna, för att nästa dag värna om familjeåtervinning och allt åt alla och därmed skrämma bort de konservativa väljarna.

Under tiden, medan borgarna sitter i förstaklass-salongen och diskuterar hur många isbitar man skall lägga i drinken, så tuffar atlantångaren Sverige stadigt fram emot isberget. Och inte bryr de sig. Vilket nog lär ge utslag 2018 - vem vill rösta på ett gäng som inte vill regera, och inte skulle lyckas komma överens om något ens om de fick regera?


Men måste det sluta så? Går det att styra upp skutan? Låt mig skissa på en plan.

Planen hänger på Centerpartiet. Jag utgår från att invandringen blir en viktig fråga 2018 - men att den framförallt är viktig för de invandringskritiska, det vill säga vi som tror att det går åt helvete med välfärdsstaten om vi fortsätter att importera utanförskap och om vi fortsätter att cementera detta utanförskap genom att erbjuda trångboddhet i nedgångna miljonprogram, skolor utan disciplin och en polismakt/rättsväsende i total avsaknad av tänder. Jag utgår även från att det för de stureplansliberala, om de är tvungna att välja, är viktigare att få till en liberalisering av Sverige än att återgå till en hög invandring.

Så, till planen. Första steget är att kicka Kinberg-Batra, och sätta dit en klon (av valfri kön, hudfärg och sexuell läggning) till denne man:

Eller, vad tusan, om man nu ändå får drömma, varför inte slå till med Järnladyn direkt?

Med lite tur får vi en partiledare som både förstår båtfolkets och familjernas behov.


Med partiledarutbytet avklarat är det dags att lägga upp Alliansens lång- och kortsiktiga strategi. En liberalkonservativ strategi.

Det långsiktiga liberala målet är fri invandring. Men det målet går inte att uppnå förrän antingen Sverige har gjort sig av med välfärdsstaten eller resten av världen har gett sina invånare förmåner i paritet med de svenska. Den kortsiktiga konservativa politiken blir därmed att Moderaternas linje om fortsatt stängning av gränsen får gälla, gärna med skruven driven ytterligare ett varv i botten för att få SD med i omröstningarna. Centerpartiet, då? De får ta hand om sin hjärtefråga, att börja montera ned högskattesamhället. Att slopa bidrag till föreningar. Att stänga alla departement som sysslar med att uppfostra medborgarna i den rätta värdegrunden. Att stänga Public Service. Att slopa press-stödet. Sen, den dagen det svenska samhällets omstöpning är klar, kan vi ta upp frågan om öppna gränser igen.

Här misstänker jag att det kommer bli uppror. Svensken i gemen är så sossefierad att de inte kommer gå med på en sådan politik. Risken är att Alliansen inte får makten, när varenda särintresse i landet går igång som ett rabiessmittat lämmeltåg. Vi minns väl varför Alliansen kom till makten förra gången? Jo, därför att Reinfeldt och grabbarna insåg att man inte kan kämpa mot hela sosseriet på en gång, utan att grodan behöver vänja sig vid ett fritt samhälle en grad i taget, varpå man accepterade hela sossesamhället och bara drev en fråga: mer pengar i plånboken.

Nåväl, en backup-plan: Centern får samsas med Birgitta Ohlsson-falangen i detta. Då lär låsningarna bli så totala att inget blir gjort. Och vi får en mandatperiod med stängda gränser och möjlighet att kavla upp ärmarna och genomföra:

• En konservativ uppstädning av den liberala skolpolitiken, där vi inför kontrollmekanismer som stävjar betygsinflation och återinför ordning och reda. OBS-klasser för de som inte är rumsrena. Nivåuppdelning.
• En konservativ reboot av försvaret. Vi behöver definiera vad som skall försvaras, hur det skall försvaras, och sedan skaka fram massor av sköna miljarder. Nato-medlemsskap skall givetvis utredas.
• En konservativ omstöpning av polisen. Ut med det ledarskikt som mer intresserar sig för polisens genusprofil, låt Eliasson vara den första att gå plankan, och in med ett ledarskikt som ser som sin uppgift att fånga bovar och banditer. Istället för alla dessa tokiga akademiska identitetspolitiska flummerier vi importerat från USA kan det vara dags att inspireras av deras poliser.

Visst är det härligt att vara optimist!?

Stad och land

Lena Andersson skriver om invandring i DN, och kastar ut idén: tänk om Sverige vore en storstad? Städer är ju vidöppna, inga gränser finns där för vilka som får komma in förbi kommungränsen. Så varför kan inte lilla Sverige fungera lika öppet som världsstaden London med ungefär lika många invånare?

Andra har redan skrivit och påpekat det som är uppenbart för alla oss som sett en liten tax stå och bjäbba emot en rottweiler bakom ett villastängsel: att stadens öppenhet är möjlig eftersom landets gränser gör att inte vem som helst kan anlända till staden. När nationens gräns faller, återuppstår den raskt i det mindre sammanhanget. För de fattiga: white flight från förortens lägenheter och skolor. För de rika: gated communities. Som Paulina Neuding påpekar i senaste Axess: det är för att Sverige släppt in islamister, i landet och i de politiska finrummen, som Lars Vilks tvingats upprätta en SÄPO-bemannad ringmur runt sin person.


Jag tror dock att Anderssons liknelse är fel i grunden - staden är inte öppen.

Visst, i industrialismens barndom var städerna öppna i Europa, och landsortens befolkning flockades till arbetena i textilindustrin. En situation Charles Dickens skrev om på sin tid; en situation nog Andersson inte vill tillbaka till.

Även idag finns städer i världen som är öppna. Städer där vem som helst får slå upp ett skjul. Vilket leder till att de bor i misär och smuts, och gör oss välorganiserade västerlänningar förbryllade över varför myndigheterna inte ordentligt stadsplanerar och drar fram rinnande vatten och avlopp. Eller brukade förbrylla oss, tills vi fick rumänska tiggare i varje skogsdunge. Då förstod vi.

I Sverige brukar det se annorlunda ut i modern tid.

På 60-talet tömdes landsbygden återigen, för att fylla stadens fabriker, men då öste vi ur skattehöjningens ymnighetshorn och byggde bostäder till alla. Bostäder så människofientligt planerade att vi ännu lider av följderna. Skattehöjningar vi inte kan göra idag; skruven är inskruvad till sista gängan och mer därtill.

Kan vem som helst flytta till en svensk stad? Är gränsen öppen?

Nej, det står inga vakter och pekar med kpistar, där finns ingen taggtråd och inga murar. Men du förväntas betala flytten själv, och ha fixat ett jobb. Du förväntas fixa lägenhet själv. För den som saknar pengar är det inte lätt.

I Landskrona, till exempel, har kommunen avtalat med de privata fastighetsägarna att den som går på socialbidrag inte skall få hyra i kommunen. Detta efter att man kissade i byxorna för något decennium sedan, genom att först få en varm känsla i kallingarna när stadens tomma bostadsbidrag kunde fyllas med flyktingar betalade av staten, för att sedan känna hur det började frysa om paketet när betalningsansvaret efter ett par år övergick till kommunens budget.

Malmö, förvisso, gör annorledes. När nu polisen begärt ut adresser på bidragstagare, så visar det sig att många adresser är fejkade. Vem som helst som promenerar in på kontoret är välkommen att få ut pengar. Så får också Malmö miljarder vart år i skatteutjämnings-pengar av oss andra.

För oss lyckligt lottade européer är även nationsgränserna rätt öppna. Jag kan flytta vart jag vill i EU (men snart kanske inte till UK). Men jag betalar själv bostad, och ansvarar själv för att fixa arbete. En rätt självklar ordning, kan tänkas.


För flyktingar ser saken, med rätta, annorlunda ut. Någon som får fly från allt när bomberna börjar brisera kan inte förväntas vänta med flytten tills de bosparat tillräckligt och tills det blir en lucka i den svenska bostadskön. Den dag ryssen återigen våldför sig på de baltiska staterna eller vår östra rikshalva, den dagen de bräckliga båtarna överfulla med flyktingar tar kursen västerut över Östersjön - den dagen skall vi stå redo med tält, soppkök och vad nu det svenska civilförsvaret förmår att skaka fram, eller sluta kalla oss Sverigevänner. När människor flyr med gevärskolvar i ryggen, då är det inte tid att vara njugg. Men min första tanke skulle nog inte vara att dammsuga marknaden på bostadsrätter...

De som knackar på vår gräns för att få ett bättre liv, en bättre utbildning, ett bättre jobb - de får däremot finna sig i att det är vi som avgör i vilken grad, om alls, vi vill finansiera deras drömmar.

Eller om vi hellre finansierar våra egna drömmar.

Alla ska med

En gammal sosseslogan. Men är den lyckad? Jag börjar luta åt att alla nog inte ska med. Inte på samma sätt, i alla fall.

Se på skolan

Enhetsskolan är en katastrof. I Kvartal skriver Erik Lidström om den gamla goda uppdelade skolan, och om hur den hade kunnat rädda situationen även idag. Samtidigt upprörs många över den senaste Pisa-rapporten, som visserligen visar på ett litet lyft, men också på ökade klyftor - det är de "fina" skolorna som lyft sig, medan de dåliga krälar kvar i leran. Är det verkligen okej att klyftorna mellan bra, lärande skolmiljöer och dåliga skolor där man i bästa fall kan se fram emot att slippa taharrush under lunchrasten, växer? Bör vi då inte slopa skolvalet?

Min åsikt: nej, det är inte okej med urusla kommunala skolor. Men det är inget skäl att ta bort individens fuck off-kapital. Jag vill inte vara den dåliga eller ointresserade kommunpampens gisslan.

Jag vill ha mer klyftor (dvs nivellering) i skolan!

• Satsa på både studie- och yrkesförberedande utbildning. Se till att de studieförberedande linjerna har teoretiskt bildade (japp, bildade, inte bara utbildade) lärare. Se till att de praktiska linjerna har yrkesskickliga lärare.
• Satsa framför allt på disciplin. Det är dags för en major Björklund-strategi på steroider. Lärare skall ges de verktyg som krävs för att skapa ordning i klassrummet, och möjlighet att förpassa störande element till "förvaringsskola" när de inte lyckas. Rektorer som inte är med på tåget skall omgående omplaceras. Vilket parti vill föra en sådan linje, tro?
• Minimera grupparbetandet. Härommånaden fick jag en konstig sjukdom, som ingen läkare kunde identifiera och som nu verkar vara på väg bort. Jag blev trött, yr och tämligen ljudkänslig. Det gjorde ont i hela huvudet av att försöka följa två samtal samtidigt, eller när jag försökte jobba och några kollegor pratade om något oväsentligt strax bredvid i kontorslandskapet. Ungefär så som våra barn har det när klassen delas upp i grupper inne i klassrummet och sedan skall arbeta och prata gruppvis, samtidigt som de övriga grupperna gör samma sak intill, utan ljuddämpning.
  Tills dess att en skola utrustats med små mötesrum där eleverna kan gå undan en grupp för sig, så bör skyddsombuden förbjuda grupparbete. Kateder ftw!

Och tills den dagen är nådd då alla skolor är lika bra, skall vi föräldrar och barn ha rätt att hoppa i livbåten och paddla bort från ett sjunkande vrak till skola.

Se på bostadsmarknaden

Idag verkar vissa få en gräddfil till egen bostadsrätt. I Malmö, i alla fall. Är det en gräddfil, eller surmjölk?

Många blir irriterade över att våra kommuner nu börjar bjuda över skattebetalarna för deras egna pengar, genom att köpa upp bostadsrätter där flyktingar ska bo. Men vad är så upprörande med just det? Minns lagen om tillgång och efterfrågan. När staten ökar efterfrågan, genom att släppa in tiotusentals nya bostadssökande varje år, så kommer priserna på bostäder att öka. Oavsett hur det allmänna ser till att bostäderna kommer fram.

Staten har under lång tid försökt få till en nivellering av boendet; alla skall bo i samma fyrkantiga containers. Ja, jag tänker på Malmös oändliga sterila lägenhetslängor. Alla skall också ha ungefär lika lätt/svårt att få råd med bostaden: medelklassens lön skattas bort, och underklassens lön bolstras med bostadsbidrag.

Det här blir medelklassen (jag, alltså) lite sur på. Varför skall jag slita och släpa för att få en bra bruttolön, men ändå bara ha råd med bostad ett par mil utanför storstaden, när kommunen sedan använder mina skattepengar till att köpa en bostadsrätt åt den som ingen inkomst alls har? Anledningen till att man ger sig hemifrån och löneslavar är huvudsakligen att ha råd med hus och bil. Om nu alla får en fin bostad, varför anstränga sig? Jag skulle lika gärna kunna sitta hemma på torget, dricka kaffe och kritisera förbipasserande damers klädedräkt (eftersom jag är så frejdigt normbrytande lär jag bryta mot mönstret och gnälla på att de bör ha djupare urringningar).

Jag tror inte dagens politik håller i längden. Det går bra att sprida subventioner som konfetti när man kan höja skatten en procent så fort kassan sinar, men idag när vi sedan länge legat på fel sida av Lafferkurvan är det dags att boka tid hos Lyxfällan. Vi har inga pengar till att bygga lägenheter av normal svensk standard till de flyktingar som kommit och är på väg att komma till Sverige. Alla kan inte komma med längre.

På åttiotalet, lagom till att jag skulle skaffa egen bostad, insåg politikerna att subventionspolitiken inom byggindustrin inte var vägen framåt. Subventionerna försvann, och hyrorna blev rejält dyrare över en natt. Vi har dock inte nått hela vägen. Dags att öka klyftorna, igen:

• Staten behöver mer pengar. Okej, låt oss fasa ut ränteavdragen. Men samtidigt fasar vi ut bostadsbidragen. Den som vill bo fint får betala för det.
• Dessförinnan fasar vi ut byggreglerna. Det skall bli okej att bygga urusla hus, som saknar både hiss, marmorbänkar och ekparkett. Hus som fattiga människor har råd att betala med egna pengar.
• Invandrare utan pengar får inga egna lägenheter betalda. Sovsalar blir det nya svarta.

Se på arbetsmarknaden

Oseriösa arbetsgivare dammsuger marknaden efter gratisarbetare. Har du inte lönen betald av staten, är du inte intressant. Arbetsförmedlingen, som har stor press på sig och stor inkompetens på området, ställer upp.

Facket gör sitt bästa för att hålla uppe ingångslöner och barriärer in till arbetsmarknaden. Förvisso är det fackets uppgift, men det är vi skattebetalare som får ta notan för de som då inte får något arbete.

Det här måste lösas. I god svensk folkomröstningstradition ställer jag upp tre alternativ, alla egentligen utan relevans för problemet:

1. De som har ansvar - arbetsmarknadens parter - tar smällen. A-kassan blir då en privatsak, finansierad av de arbetande, istället som idag något som saftigt subventioneras av staten. Höjer Byggnads lönerna för alla byggarbetare, och därmed ökar arbetslösheten, så är det Byggnads medlemmar som via sin A-kasseavgift även betalar för arbetslösheten. Vilket borde öka förståelsen för låga ingångslöner bland ett stort antal av byggjobbarna.
2. Vissa får inte vara med. Vi behåller de höga spärrarna, och låter de som inte kvalar in få leva på existensminimum (sovsalar, en skål ris om dagen, osv). Nej, jag gillar inte den idén. Om vi (staten, arbetsgivare, fack) ser till att en grupp som hade kunnat få jobb till lägre löner ställs utanför, då är det också vårt ansvar att ta hand om dessa. Ungefär som när en arbetsgivare i kontraktet kräver att man inte byter till en konkurrent under ett halvår efter att man sagt upp sig - då är arbetsgivarens plikt att fortsätta betala ut lön under den tiden.
3. Alla får vara med - men med förnuft. Förnuft i det här fallet är för mig att luckra upp kollektivavtalens likriktning, där alla skall ha lika mycket betalt oavsett hur mycket de jobbar. Då kan alla få ett jobb, utefter sina förutsättningar.Även sossarnas defaultlösning - vuxenutbildning - bör ges en chans. Vi behöver fler hantverkare.

Oavsett vilken väg vi väljer framåt har jag några snabba förslag:

• Sluta ta in oanställbar arbetskraft. Vi får hjälpa flyktingar på plats istället. Gör som Kanada, ta in de som har en chans att komma in i det svenska samhället, i den omfattning vi kan hantera.
• Slopa möjligheten att driva företag runt på lönebidrag. Sätt en skarp gräns för hur många som får skickas till samma företag. Låt den tjänsteman som går runt reglerna bli personligt betalningsansvarig, på samma sätt som jag får stå för reseräkningar jag inte kan visa kvitto på.
• Skatteväxling. Låt oss dra ned skatten på arbete - till skillnad från alkohol och tobak vill vi ju ha mer arbete i omlopp.

Bra rutet, Bah-Kuhnke!

Jag har länge oroat mig för de nya, privatägda kommunikationskanalerna. Lite förvånande, förvisso, att en nyliberal skall oroa sig för sådant, men så är jag ju konservativ också. De klassiska kanalerna har staten bra koll på. För att få driva en bank måste man få en oktroj. Med oktrojen följer vissa förmåner, som insättningsgaranti, samt även vissa skyldigheter. Man kan inte, som vissa krogar, porta Kent Ekeroth för att man inte gillar hans uppsyn. De företag som förmedlar paket kan inte vägra skicka vissa paket hur som helst.

Dessvärre är det ju inte så många som skickar fysiska brev längre. Vi umgås på nätet, twittrar och facebookar. Att bli avstängd från facebook kan ha svåra konsekvenser för politiker som vill nå ut till väljarna, eller för en butik som vill göra reklam. Är det okej att privata företag som tillhandahåller betalningslösningar vägrar förmedla betalningar för butiker som säljer sexleksaker? Är det okej att twitter stänger av människor med högeråsikter?

Min ståndpunkt har, i flera år, varit att det är dags för staten att reglera den digitala trafiken. Staten skall stå upp som allmänhetens och yttrandefrihetens riddare. De företag som vill tillhandahålla publika nätplattformar (kan bli kul att skriva definitionerna och avgränsningarna i lagtexten...) skall åläggas att hålla dessa öppna för alla som håller sig inom lagens råmärken.


Och nu har, äntligen, vår demokratiminister vaknat. Även hon ser nu problemen med att Facebook och Twitter stänger av folk lite hipp som happ, och sätter ned foten. Det är härligt att vi har en demokratiminister som inser att yttrandefriheten är ett demokratins fundament. Det är trevligt att demokratiministern inser att de digitala arenorna är något som måste komma alla medborgare till livs; att de är minst lika väsentliga idag som postdiligensen och härolden var häromseklet.

På dem bara, Bah-Kuhnke! Jag vill se mera naket på Facebook. Kanske detta kan bli tillåtet snart?

Fotnot: vissa onda (dvs besatta av borgerliga avvikelser) personer på nätet försöker hävda att demokratiministern ämnar göra tvärtom - att hon vill ytterligare snäva in och begränsa vad man skall få säga på nätet. Men så aningslös/dum/illasinnad kan väl inte en demokratiminister vara?

Dags att läsa lagen

Det är tusan vad klimatet svänger. Lika kvickt som vädret skiftar från decimeterdjup snö och kyla till höstrusk, lika raskt svänger debattklimatet om.

För ett par år sedan, när polisen dristade sig till att i REVA-projektet försöka leta upp de som befann sig i landet illegalt, blev det ett himla liv. Twitter exploderade, politiker uttalade offentligt att detta inte var okej. Polisen fick pudla och backa.

Nu är det annat ljud i skällan. Inte nog med att polisen i Malmö helt fräckt begär ut hemadresser till de illegala invandrare som får socialbidrag och har barnen i skolan - de får ut adresserna! Utan rasande drev i alla medier, utan att Ygeman får stå och göra avbön. Det hela har skildrats på stora uppslag i lokaltidningen.

För mig, som länge propagerat för att det borde vara en självklarhet att samhället, i vilket socialsekreterare och skolpersonal ingår, i möjligaste mån hjälper till att spåra upp brottslingar, är detta en välkommen tillnyktring. Ett bra steg på vägen. Vidare steg borde vara att socialen och skolan inte bara svarar på polismans fråga, utan även att de ser som sin plikt att spontant anmäla brott varhelst de ser dem. Så som att de ser det självklart att anmäla när de ser en förälder slå sina barn, borde det vara självklart att anmäla när de inser att en illegal invandrare går i klassen.

En sak i artikeln gör mig förvånad:

"Gränspolisen är den enda avdelningen inom polisen som jagar personer som inte är misstänkta för brott. Och det kan vara påfrestande, säger Leif Fransson.

– Vi är på intet sätt okänsliga inför den jobbiga situation som de här människorna hamnar i. När barn är inblandade är det klart som sjuttsingen att det tar på en. Men mitt yttersta tjänstemannaaktiga svar när personalen mår dåligt är att det är vårt jobb att lösa den här uppgiften på bästa möjliga sätt."

Men för helvette! Att jag behöver citera lagen för journalister är jag van vid, men att inte polisen själva har koll!? Så här säger utlänningslagen, kapitel 20, paragraf 2:

"Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 a kap. 1 eller 5 § inte har haft rätt att återvända hit."

Det är rätt tydligt att det är just personer som är misstänkta för brott som gränspolisen jagar. Och som övriga statliga/kommunala företrädare borde hjälpa till att lagföra.

Ding dong the witch is dead

Så lät det från vänstern i Storbritannien när en av mina politiska ungdomsförälskelser, Margaret Thatcher, dog. Hur stor min beundran än var, så var vänsterns avgrundsdjupa hat tio gånger större. Inte ens under begravningen kunde de hålla god ton.

Vad är då god ton? Frågan är återigen aktuell, genom att statsmannen den satans mördaren Fidel Castro nu är avliden. De litterärt skolade svänger sig med latinska citat om hur man inte skall tala illa om de (nyligen?) döda, citat de sällan ses svänga omkring sig när Pinochet eller Mussolini kommer på tal. Andra tar chansen att kritisera kommunismen i allmänhet och Castro i synnerhet. Samtidigt som allihop gör sitt bästa att klaga på hur fel de där andra agerar i debatten.


Min åsikt är att det finns två grupper, statsledningen och medborgarna, som bör agera olika.

Politikerna

Att leda en stat är att vara kloakdykare. Där finns ingen plats för sippa viktorianska damer som dånar när de ser något naket. Ett arbete i statens tjänst kräver att man sätter en klädnypa i näsan, kavlar upp ärmarna och skyfflar dynga. I FN och vid statsbesök får man finna sig i att bli fotograferad medan man skakar hand med en leende diktator:

Sen får det inte gå till överdrift. Att lugnt och sansat kunna tala med en satans mördare utan att offentligt kalla dem för satans mördare är en sak, att omfamna dem och tala vitt och brett om hur bra det vore om Sverige följde i diktaturens fotspår en annan.

Palme och Castro är ett exempel på när det går för långt. Inte nog med att Palme vid sitt besök på Kuba talade väl om Castro och hans regim, de gjorde även en del gemensamma uttalanden:

Palme och Castro i gemensam kommuniké om Röda Khmerernas maktövertagande: "en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde".

— segerfeldt (@segerfeldt) February 25, 2016

Är det bara jag som tror att den moderat som besökt Pinochet, lovordat denne och även skrivit en gemensam kommuniké som hyllade Hitler hade varit ganska rökt för all framtid?


Inte minst vår egen Margot Wallström vet hur det går när man offentligt förolämpar de man skall sluta avtal med. I kommentarerna om Castros död visar hon att hon lärt sin läxa efter att tidigare i sin karriär lyckats med bedriften att bli ovän med både arabvärlden och Israel:

”Kuba har under hans tid varit en viktig regional aktör. Bristen på demokrati och mänskliga rättigheter har dock varit ett hinder för landets utveckling, något Sverige också har påtalat."
”Vi hoppas Kuba fortsätter på den inslagna vägen och genomför de politiska och ekonomiska reformer som krävs för att Kuba ska bli ett öppet, pluralistiskt samhälle där de mänskliga rättigheterna respekteras”.

Trots att jag tycker hjärtligt illa om Castro, har jag inte mycket att invända emot vad Wallström skriver ovan. Det ligger inte i Sveriges intresse att göra sig till ovän med världen. Och även om inte invektiven och etiketterna haglar så är Wallström tydlig med att Kuba idag inte är ett land där mänskliga rättigheter respekteras.


Vad våra politiker säger inrikes är också intressant. Detta, till exempel:

Castro dog idag. Stor sorg, stor man.
På den positiva sidan är det snart tioårsjubileum av Pinochets död. Och så är ju Thatcher död också.

— Jenny Bengtsson (@klasskamp) November 26, 2016

När vänsterpartister hyllar kommunistiska diktatorer, och inte blir föremål för uteslutningsärenden, är det en tydlig indikation på att den där sista bokstaven som försvann i namnet efter murens fall tyvärr inte har försvunnit ur partimedlemmarnas hjärtan.

Om du är demokratisk socialist så verkar inte V vara ett val för dig. Dags att gå till sossarna istället. Eller inte. Citat från en intervju med Pierre Schori, sossepolitiker:

"Han kommer gå till historien som en latinamerikansk rebell, en latinamerikansk David mot Goliat." 

 Intervjun gjordes nu, efter Castros död, inte 1968. Så länge S hyser sådana politiker kan de knappast sägas vara demokrater.

Om du är demokratisk socialist bör du alltså starta ett eget parti.

Undersåtarna

Vi vanliga svenskar har inte samma krav på oss att undvika fnurror på de internationella diplomatiska trådarna. Vi kan häva ur oss vad vi vill. Vilket givetvis görs på nätet, till stor glädje för oss politiska konnässörer och satiriker.

Enligt några var det USA-kapitalismen och den hemska blockaden som tvingade den gode helyllegrabben Castro in i Stalins famn. Hmm, blockad, var har jag hört det förut? Visst ja, hela Sverige (utom jag och några till ungmoderater) var en gång i tiden totalt förvissade om att blockad var det enda moraliska sättet att hantera Sydafrika. Den som inte var för blockaden var en rasistisk fascist-lakej. Blockaden av Kuba däremot, den är det visst bara rasistiska fascist-lakejer som är för. Själv tycker jag samma sak nu som då: blockader drabbar bara lokalbefolkningen. Kul att se att resten av landet kommit över på min sida.

Jag har även sett Castro hyllas för att han fixat världens lägsta barnadödlighet. Lite förvånande i ett utfattigt land där vården går på knäna. Dessvärre (för invånarna) visar sig detta vara en myt:

1. Kuba var vid tiden för revolutionen ett rikt land. Man hade redan då tämligen låg spädbarnsdödlighet. Allt Castro behövde göra var alltså att inte riva ned vad som redan var fixat.
2. I Kuba, till skillnad från länderna omkring, aborteras de foster som bedöms ge upphov till riskabla födslar: svaga, handikappade, osv. Vilket ju gör att en mindre andel av de som får behålla livet kommer få livshotande komplikationer. I alla fall vi kristdemokrater har ett tydligt utgångsvärde vad gäller att slänga ut de svagaste och känsligaste i slasken: det är inte okej!
3. Statistiken ljuger. En del av de dödsfall som skett strax efter födsel verkar ha istället kodats om som missfall strax innan födseln, vilket då inte dyker upp i statistiken för spädbarnsdödlighet. Vilket påminner oss om faran att lita på statistik från diktaturer. Stasistik, kan man kalla det.

Till sist: kan det här funka som Castro-bild?

Men inte sjutton kan jag avsluta med Castro. Det får bli ett idolporträtt:

De korta kjolarnas natt

Jag tycker att de som står för det goda, rätta och fina här i landet är lite smått inkonsekventa. Se bara på den oändliga mängd energi som läggs ned på att vissa godkända tycka synd om-grupper får göra sin egen röst hörd, och får hitta på egna benämningar på sig själva. Jag läste en gång om en diskussionsgrupp för "rasifierade" där de vita deltagarna ägnade 95% av sina inlägg att be om ursäkt för sig själva och förhöra sig om vad de fick säga och med vilka ord (vi talar här inte om ifall man får säga negerboll eller ej, utan hårklyverier och oväsentligheter som skulle fått professionella teologer att bli avundsjuka) det skulle sägas, och 5% åt att diskutera sakfrågorna.

Å andra sidan är samma människor oerhört ivriga att se till att Sverigedemokraters röster ej får höras, och gör sitt bästa med skramlande nycklar och vuvuzelor för att så ej skall ske. De ägnar kraft åt att själva hitta på så förklenande och avskiljande beteckningar på den hatade gruppen som möjligt, och är snabba att ringa upp de tidningar eller TV-kanaler som inte använder den önskade terminologin utan något mindre konfrontativt - nationalister istället för nassar, till exempel. Den tidskrift som begår etikettsbrottet att använda en terminologi som skapats av de spetälska själva - sverigevänner, oikofobi, och så vidare - hamnar raskt på listan av hatsajter som inte får delas.

Det går inte ihop, riktigt.


En annan sak som är väldigt ful är att skuldbelägga offer. Om man påpekar för kvinnor att det kanske, som världen är beskaffad idag, är klokt att undvika att asberusad ta en svarttaxi hem från krogen mitt i natten, eller att gå hem och festa ensam med ett gäng ynglingar, så är man ett riktigt gubbslem. Man skuldbelägger. Jag har svårt att förstå varför. När jag varnar mina barn för att sprida lösenord och kontonummer på nätet, och påpekar för dem att det riktiga ansiktet bakom den snälle  och tillfälligt medellöse farbrorn i Nigeria eller "Stina, 15 år" som vill se nakenbilder nog är en slem bedragare, så är det inte för att skuldbelägga mina barn. Det är för att rusta dem inför verkligheten. Att vi sedan bör ägna mer energi på att sätta åt förövarna än på att varna offren, det håller jag med om - men vi bör angripa problemet - förlåt, utmaningen - från flera håll samtidigt.


När en känd (ökänd...) sverigedemokrat, herr Ekeroth, rumlar runt i Stockholms nattliv är det en annan sak. Då är det tydligen hans eget fel att han råkar illa ut, för att han är ute och rör sig bland folk. Riksdagsmän skall tydligen inte supa till (säg det till Lars Werner och Schyman) eller vara ute sent. Och när han nu är ute sent, varför på fina Stureplan och inte på centrumgrillen i Bjuv eller var nu de däringa SD-typerna brukar hänga? Det är fascinerande att våra normbrytare visar sig vara sådana nymoralister. Jag kan här se en liten förklaring till varför så lite har hänt med beivrandet av hatbrotten gentemot Malmös judar: det är ju bara för judarna att stanna hemma i lägenheten så blir det inga hatbrott. Enkelt!



När Lars Vilks antagonister vid flera tillfällen gör sitt bästa att avdagataga honom, så hörs att det är hans eget fel. Han kunde ju låtit bli att provocera. Och så onödigt det är med kostnaden för hans livvaktsskydd...

När nu Vilks konstverk Nimis tuttats på av en pyroman är det plötsligt annat ljud i skällan. Kulturministern rasar om hot mot demokratin. Själv vet jag förstås hur det ligger till: det är en pensionerad surgubbe till länsstyrelsebyråkrat som till slut tagit modet till sig att ge Vilks en känga. I vilket fall: hur kan det vara mer allvarligt att någon tuttat på några träbitar än att någon försökt mörda en människa?


Nej, det behövs mer av både sanning och konsekvens i Sverige.