Dags för en human och heltäckande flyktingpolitik

Som ni kanske minns har jag emellanåt förespråkat en flyktingpolitik där vi outsourcar vår flyktinghantering till låglöneländer in närområdet. Först på skämt, men sen mer och mer på allvar.

Idag läser jag hur Paul Collier, ekonomiprofessor och migrationsdebattör, föreslår samma sak. Dags att ta det på blodigt allvar, alltså. Han hävdar att det mest humana är att stänga gränsen så ordentligt att ingen kommer på tanken att smuggla sig in i EU, och samtidigt se till att finansiera stabiliserande åtgärder i konfliktområdet, flyktingläger i närområdena, och industriell uppbyggnad där det är möjligt.

Även en partikollega är på twitter inne på liknande resonemang:

1. Låt kustbevakningen bogsera migrantbåtarna i Medelhavet tillbaka dit de kom ifrån. 2. Medfinansiera Ungerns stängsel mot Serbien. #migpol

— Adam Davidsson (@AdamDavidsson) August 26, 2015

Varpå twittervänstern exploderar.

Samtidigt säger SD samma sak:

Just så. Det finns två val - helt öppna gränser eller stoppade illegala vägar. Och det första är inte praktiskt görbart.

— Paula Bieler (@PaulaBieler) August 27, 2015

Vilket normalt tar död på vilken diskussion som helst, och kanske kan ge en ledtråd till varför vänstern blir så upprörd. Men varför skall man låta bli att föreslå något bara för att SD gör detsamma?


Varför vill vi då göra på detta viset? Varför är det inte mest humant att låta folk fly dit de har råd och lust? Jo, enkel matematik. De som har råd och våghalsighet nog att försöka fly till EU och komma in är ett priviligierat fåtal. De flesta är antingen kvar i kriget eller i flyktingläger i närområdet. Det är dessa som mest angeläget behöver vår hjälp.


Det där låter ju bra, både för vänster och höger, väl? Vi hjälper de mest utsatta (vänstern jublar) och vi slipper en flyktinginvasion till EU (högern jublar). Låt oss se hur det passar till den svenska kravställningen. Här är några krav och kravställare, som jag helt opartiskt uppfattat det:

1. Rätten att söka asyl är absolut. Förespråkas av alla, dock går åsikterna isär om vilka som ska ges asyl. Allt ifrån alla (MPs vision) till de som uppfyller FNs flyktingdefinition (SD).
2. Vi ska inte ha kåkstäder i Sverige. Förespråkas av alla utom MP.
3. Vi ska inte ha låglönejobb i Sverige. Förespråkas av alla utom en del liberaler.
4. Alla ska få komma, även de som inte behöver asyl, och jobba till de löner de själva avtalar. Förespråkas av en del liberaler.
5. Generella välfärden ska inte rasa. Förespråkas av alla utom en del liberaler.
6. Dödens hav ska inte kräva fler offer. Förespråkas av alla.

Hur uppnår vi då detta idealläge?

Till att börja med får vi inse att alla kraven ovan inte går att uppfylla samtidigt. Vi kan inte både ha extrema låglönejobb, alltså löner som gör det lönsamt att anställa en analfabet som inte talar svenska, alltså löner som inte räcker till mycket mer än en presenning och ett par lastpallar som bostad, och även undvika kåkstäder. Så #4 faller bort. Ledsen, men jag ser det som helt orimligt att svenska väljarkåren kommer acceptera att vi har ett stort analfabetiskt trasproletariat som driver runt bostadslösa och tigger arbete, och som dör som flugor då de inte heller har tillgång till svensk sjukvård.

Mitt enkla förslag är att ta emot flyktingar - alla flyktingar - i ett tvåstegssystem.

I närområdena skapar vi flyktingläger. Minns ni Johan Vilde? Nej, inte denne man. Seriemagasinen av Janne Lundström/Jaime Vallvé, som beskrev de europeiska slavforten i Afrika och den svenska inblandningen i slavhandeln. Låt oss återupprätta dessa, men i mänsklighetens tjänst. Vi upprättar "safe spaces", inte på universiteten i Sverige utan i krisområdena i världen. Dit bjuder vi in flyktingar, samtidigt som vi vidmakthåller EUs gränser och intensifierar REVA. Alla som söker asyl i EU, och alla papperslösa som hittas på EUs mark, skickas raskt (med icke överlastad båt) till dessa läger.

In i EU skapar vi sedan några lagliga vägar:

1. Arbetskraftsinvandring, som idag. Men det missbruk som rapporterats om, där anställningskontrakt säljs svart och där lönerna emellanåt är fejk, skall beivras. Polisen ska få resurser att inspektera arbetsplatserna.
2. Asylinvandring från våra läger, och enbart därifrån. Invandring dels av invandrare som har lärt sig svenska i lägren (visst vill väl alla invandringens vänner jobba som volontärer där en vända eller två?) och har validerade och användbara utbildningar, dels av en humanitär kvot krigsskadade som ska rehabiliteras.

Hur passar detta då in på de krav som ställdes i början? Alldeles utmärkt!

Flyktinglägrena på plats innebär ju att alla får hjälp! Istället för att bara hjälpa de som är rika och dådkraftiga nog att ta sig till Sverige, så hjälper vi nu även de svagaste och eländigaste. Eftersom en plats på ett tältläger i Afrika kostar en bråkdel av vad en lägenhet och svenska bidrag kostar, så kan vi hjälpa så många fler. Alla får även söka asyl, även de som inte illegalt tar sig till Sverige. För visst ska man väl få söka asyl i lägrena!?

Några kåkstäder eller låglönejobb blir det inte i Sverige, eftersom vi tar emot flyktingar i en takt som bostäder och lediga jobb klarar av.

Alla får förvisso inte komma till Sverige, men alla får komma bort från kriget. Och det var väl det viktigaste?

Den generella välfärden bibehålls i Sverige. Vilket även innebär att vi kommer ha en fortsatt stark ekonomi, som tillåter att vi satsar lite pengar på migration och katastrofhjälp.

Dödens hav blir inget problem längre. Få kommer vilja betala tiotusentals kronor för att komma till EU, när resan till det läger man då ändå hamnar i är gratis och så mycket kortare och säkrare. Vi blir även av med törstens hav, som Hergé kallade Sahara, vilket enligt flyktingar är ännu värre att korsa än Medelhavet, när vi lägger läger söder om Sahara.


Det här låter ju för bra för att vara sant. Men vad kan jag säga till den som, likt Jakob Dalunde, ändå blir upprörd över denna politik:

Människor dör eftersom vi tycker det blir lite för jobbigt att tänka nytt kring bostäder, arbetsmarknad och utbildning.

— Jakop Dalunde (@JakopDalunde) August 28, 2015

Det jag säger är att om vi inför det ovanstående så finns det absolut ingenting som hindrar Jakop att tänka nytt och stort kring vare sig bostäder, arbetsmarknad eller utbildning. Och den dag som han fixat till dessa områden så att det finns massor med lediga bostäder, så att industrin skriker efter den kompetens våra invandrare besitter, och vi har en utbildningsfabrik som klarar av de volymer (!) som förväntas anlända - ja, den dagen är det bara att skicka ned båtar att tömma lägrena.

Hindret för att ta emot människor i Sverige är inte våra hårda hjärtan, utan att vi inte i praktisk politik har skapat mekanismer för att ta hand om ett stort flöde. Det saknas bostäder, låglönejobb, svensklärare, vårdpersonal för alla traumatiserade krigsskadade. Det är därför lägren behövs - som uppsamlingsstation så att ingen ska bli kvar i skottlinjen.

Det är väldigt enkelt för Miljöpartiet att införa fri invandring. Det är bara att först ordna om samhället så att de som invandrar kan tas emot under ordnade former.

"If you build it, they can come", för att fulcitera Kevin Costner.

Till moralpolisernas försvar

Ni har väl hört om, och förfasat er över, de däringa sedlighetsvakterna i förorten? Grabbarna som hoppar på kvinnor som är västerländskt klädda och med tillmälen försöker tvinga damerna att klä sig i Fjällräventält?

Jag tycker, liksom Thomas Gür, att Islam är en frisk fläkt i Sverige. Jajamen. Jag är ju konservativ, och tror på många sådana där konservativa värden som monogama heterosexuella äktenskap, familjeheder, fosterlandet, kadaverdisciplin i skolan och ordentlig uppfostran av barn. HBTQ, postmodernism och öppna hjärtan gör mig bara förvirrad. Så många av de konservativa värderingar som nu förs in med muslimska (och syrisk-ortodoxt kristna, inte att förglömma) invandrare ser jag sunda drag i. Och nej, detta är inte ett försvar för buffelknuffar från balkonger, tvångsäktenskap eller klanstrider. Det finns bra konservativa grejer, och mindre bra.

Det är inte heller acceptabelt att hoppa på folk för deras klädedräkt. Varken om de väljer att gå i shorts i förorten, i slöja i innerstaden, eller i kippa runtikring Malmö. Möjligen kan man få ge ett par välmenande och vänliga råd till de som har onepiece.


En sak som dock ofta saknas i Sverige är det gamla bondesamhällets moralpoliser. Ingen säger längre till när ynglingar drar runt på kvällen och bär sig åt, när tölpar hoppar i bassängen utan att duscha före, när folk röker i busskön. Och den som gör det åker väl på en propp.

In kommer våra nyfunna moralpoliser. Det de gör är gott, de gör det bara vid fel tillfällen. Sverige bör se dessa unga män som en resurs, som med minimal omskolning kan utgöra ett värdefullt tillskott till arbetskraften.

När jag säger omskolning av män, vad tänker ni då på? Just det: Gudrun Schyman! Låt oss sätta henne i Bert Karlssons entreprenörsskola, för att sedan öppna ett omskolningsläger någonstans i Sverige. Någon avlägsen stans.

När de unga gossarna sedan kommer ut från lägret, är de redo för sina nya uppgifter. Jag ser framför mig scener som dessa:

• Ett gäng ynglingar sitter fulla som ägg och sprutar öl på förbipasserande. Ett gäng moralpoliser hoppar fram, läser några lämpliga koranverser, delar även ut flygblad från IOGT, kör sedan hem ungarna till sina föräldrar, som även de får en uppläxning.
• Ett ungdomsgäng på badet går först direkt från omklädningsrummet till bassängen utan att passera duschen, behåller kalsongerna på under badbrallorna, och ägnar tiden åt att tafsa tonåriga flickor på brösten. Badets moralpolis visar gossarna hur obekvämt det är att gå runt med kalsongerna uppdragna över huvudet.
• En granne struntar i att ta ur luddet ur torktumlaren. Moralpolisen ser till att alla grannens plagg körs i torktumlaren tills de passar som dockkläder.
• Någon i hyreshuset envisas med att spela pojkbandsmusik högljutt på stereon alla tider på dygnet. Moralpolisen byter ut alla hans låtar mot dragspelsmusik.

Nog vill vi väl alla ha en moralpolis att kalla på vid behov?

Hitt' på nåt!

Alla i min generation minns nog gamarna ur Djungelboken från sin barndom. Ett gäng ohängda, långhåriga brittiska ynglingar som satt och degade och bad "någon annan" hitta på nåt.

Idag verkar dessa gamar ha spridit sig runt ibland liberala debattörer. I artikel efter artikel beskådar de SDs framväxt och integrationens kollaps och utbrister att "nu måste vi göra något". Den enda sak de glömmer i sina artiklar är att säga något om vad som skall göras. Nog minns vi Bah-Kuhnkes "det här är en viktig fråga"? Eller ta Dilsa Demirbag-Sten i GP, som inleder:

"Det finns en gräns för hur många gånger man kan skriva att det är viktigt att något görs åt samhällsutvecklingen innan orden förlorar mening. Detta något bör omvandlas från ord till handling av "någon". Denna någon kan vara du men också jag."

 För att sedan avsluta med:

"Det är tid att vända sig till andra plattformar och möjligheter att tjäna det samhälle och de krafter som kan bidra till att ge fler människor fri- och rättigheter."

Ok, inte så väldigt konkret det där. Eller kan man tolka det som en ansökan till platsen som ny FP-ledare? Eller att hon ska åka ned till Syrien och slåss mot IS i en kurd-brigad? Vet inte vilket av de två som är farligast. Rätt tunt på förslag, i vart fall.

Anna Dahlberg är desto tydligare i Expressen. Hon föreslår en uppgörelse mellan S&M. Att S kickar ut MP. Och artikeln är full av konkreta förslag:

• Tillfälliga uppehållstillstånd
• Samma regler för anhöriginvandring i Sverige som i resten av EU
• Stoppa svarthandeln med "tappade" pass
• Snabbspår för säkra länder (dvs omedelbara avslag)
• Sätta åt de som missbrukar arbetskraftsinvandringsreglerna med slavkontrakt och fejkkontrakt
• Se över etableringsersättningarna
• Korrekta åldersbedömningar
• Sätt åt smugglarna

Man kan tycka mycket om dessa förslag. För eller emot. Man kan ha massor av synpunkter på hur eller om de skall genomföras, och om de ger önskat resultat eller ej. Och det är det som är poängen. När förslagen finns framme offentligt, så kan de diskuteras offentligt, stötas och blötas av statsvetare, forskare, politiker och allmänhet. Såvida inte rasistkortet kastas fram och dödar diskussionen.


När jag nu klankat på andra, för att de inte kommer med konkreta förslag, så kan jag inte själv vara sämre. Dags att lägga mina egna kort på bordet.

Ni har antagligen hört diverse liknelser mellan invandring/integration och avloppshantering. Vilket får invandringens vänner att upprört skälla ut en för att jämföra invandrare med avloppsvatten. Vilket visar att de inte förstår vad en liknelse är. Nåväl, låt mig istället, för att i förväg undvika den kritiken, jämföra med min livgivande morgondusch. Jag har en lite halvtaskig brunn i golvet; av och till blir det stopp. Då måste jag raskt dra ned flödet i duschen, dra några tag med rensbandet, för att sedan när jag ser att vattnet gurglar ned i golvet kunna dra upp strålen på max igen.

Samma mål har ju jag med integrationen. Den funkar dåligt idag; alltså är den ett hinder för en ansenlig invandring. Mitt förslag är alltså:

1. Dra ned inflödet rejält, genom att införa samma regelverk som genomsnitts-EU. Helt kan inte flödet stoppas, eftersom vi har skrivit på diverse regelverk. Jag vill inte heller stoppa flödet helt; lite ska finnas kvar för att testa hur mottagning och integration fungerar.
2. Fixa integrationen. Genomför de åtgärder som krävs för att bostäder ska byggas, för att lågutbildade invandrare ska få jobb. Se till att skolorna i förorten ger en fullgod utbildning, i samband med att skolan totalrenoveras i vaken av PISA-buklandningen. Kom till rätta med de som missbrukar arbetskraftsinvandringen. Ge de flyktingar som kommer läkarundersökning, adekvat vård, sysselsättning under väntetiden och en kort men rättssäker utredning. Skicka skyndsamt hem de som befinns uppfylla EU-kriterier.
3. Mät utfallet. Mät att arbetslösheten faller, att landet saknar "nogo"-zoner, att judar kan gå oantastade i Malmö, att muslimer kan gå oantastade i Vellinge, att kriminella ligor är utraderade.
4. Vrid på kranen till inflödet, och njut av en dusch välintegrerade invandrare. Fortsätt mäta och styra upp, så att vi inte landar i dagens situation återigen.

Som ni märker så är denna process anpassad i första hand för svenska behov, inte för de behov de som vill flytta till Sverige har. Det är helt avsiktligt. Jag är ju svensk.

Vad gör vi då med de som inte kan komma hit, när miljoner och åter miljoner är på flykt? Enkelt:

• För de som flyr från krig och förtryck avsätter vi en rejäl portion av vår biståndsbudget på att finansiera de flyktingläger som finns på närmaste säkra plats. Där får flyktingarna en säker hamn medan vi renoverar och trimmar Sveriges integrationsmotor. Att detta är SD-politik, ja det beska pillret får vi för flyktingarnas skull faktiskt svälja med god min.
• Mycket av biståndet läggs på utveckling av demokrati i U-länder. Det är demokrati och frihandel som i längden kan hjälpa de som försöker ta sig till Europa för att förbättra sin ekonomi.

Så, alla ni politiker som vill att jag skall öppna mitt hjärta: Se först till att visa för mig att integrationen faktiskt fungerar. Då röstar jag på er.

En ny regering?

Ni minns väl ordstävet "bättre tiga och låta folk tro du är en idiot, än yttra dig och förjaga vart tvivel"? Vår statsminister, Stefan Löfven, är troligen klokare än de flesta. Han tiger.

Vad gäller den regeringsombildning som ryktats om på senare tid har Löfven lagt locket på. Än så länge nekar han till en sådan, vilket väl är klokt fram till den dag det sker. Inför tanken att vi ska ha samma jumbo-uppsättning ett år till, och nu på en V-budget, gnuggar jag först händerna i glädje. Vilken popcornmaskin att ösa bloggupplägg ur! Sen börjar jag misstänka att fjanten Löfven är en bluff, och att mästerförhandlare Löfven när som helst ska stiga fram ur skuggorna och sätta en kniv i ryggen på sina fiender. Eller en marängpaj i ansiktet.

Löfven har ju, när han tog in miljöpartiet i regeringen, gett sin partner alla möjligheter att skjuta sig i foten. Bästa sättet att handskas med ett populistiskt missnöjesparti som lovar guld och gröna skogar är att sätta dem vid rodret. Och aj vad de skjutit tårna av sig. Åsa Romson är politiskt utraderad, efter rasistiska påhopp på vita män och miljöboveri med egna båten. Sa nån Auschwitz? Fridolin har inte gjort några intryck på skolan, inte ens efter 200 dagar. Och Kaplan, sen. Väljarna har sett vartåt det barkar, och hoppat tillbaka till S, helt enligt planen.

Nu när MP gjort bort sig, finns ingen anledning ha kvar dem i regeringen. Så dags för nytt blod. Vilka ska nu göra bort sig? Hederliga metallaren Löfven lär ha fiender på vänsterflygeln som han gärna skickade så långt bort från maktens centrum som möjligt. Och nu skjuter SD upp, om inte som en raket, så i alla fall som ett rejält hinder på maktens autostrada. Så jag tror att Löfven kommer göra två saker: dels omfamna sin vänsterflygel med en saftig björnkram, dels "ta ansvar" i invandrarfrågan genom att ta in SD i regeringen, och därmed ge dem chansen visa att de är lika regeringsdugliga som Romson.

Några nya namn vi har att se fram emot:

Justitieministern. Ledsen, Morgan Johansson, du får åka hem till Lund. Istället är denne man självskriven på posten:

Japp. Behrang Kianzad. Jurist. Känd från TV. Vet allt. Jag ser fram emot den dagen när han offentligt skall förklara för andra mediakända jurister som Mårten Schultz eller Anne Ramberg hur saker egentligen ligger till. Om inte denna utnämning får identitetsvänstern att krympa ihop av skam, så vet jag inte vad som ska till.


Utrikesministern. Efter att Margot Wallströms feministiska politik torpederats lika effektivt som en Hamas-raket av israeliskt missilförsvar, så har hon letat efter en reträttpost i FN. Dags utlösa katapultstolen. In kommer:

Oh ja. Björn Söder, Sverigedemokraternas enfant terrible. Det inte Margot lyckats med, kommer Björn att fullfölja. Till slut finns inget land som vill umgås med Sverige, utom möjligen Ungern, och Löfven kan med lätt hjärta lägga ned det departement som efter EUs gemensamma utrikespolitik blivit en helt onödig utgiftspost.

Kulturministern. Bah-Kuhnkes tyngsta insatser hittills emot den växande extremismen verkar ha varit att göra selfies ihop med islamister (!). Så hon får gå.

In kommer:

Marcus Birro! Med detta val har Löfven flera baktankar:

• Dels är Marcus en orädd handlingens man, som är van att följa samvetets röst oavsett vem som blir kränkt. Han kommer inte att backa när twittervänstern stormar. Den ekluten har han redan gått igenom.
• Löfven letar pengar. Han vet att han inte kan höja skatterna så mycket som V vill utan en medelklassrevolt, samtidigt som de röda reformerna kräver kosing. Dags att dra in på allt onödigt. Som presstöd till SvDs ledarsida, till exempel. Birro lär inte bli ledsen när han får order att vrida om pungen på Sveriges tidningsredaktioner.
• Det behövs en offeranod. Löfven tänker återgå till klassisk S-politik i invandringsfrågan. För att då inte få århundradets skitstorm på sig i sociala medier, så låter han först Birro ställa sig upp i skyttegraven och dra på sig all eld. Så kan Löfven ostörd genomföra sitt flankanfall.

På kulturområdet kan vi se fram emot hårda bud för islamister och kulturmarxister, och en renässans för italiensk fotboll.


Istället för det distribuerade ansvaret för migrationen (delat ansvar är ingens ansvar) så kommer denne oldtimer in som odelad migrationsminister:

Just precis. Göran Persson. Om Birro är en orädd man som tål skit, så är Persson den man som genast sätter sig på den som försöker skvätta skit, på ett sådant sätt att de inte reser sig igen. Kan någon driva igenom obekväma beslut, så är det Persson. Och sådana kommer det många. Till och med Kent Ekeroth kommer protestera, när han inser att han med de nya ID-kontrollreglerna kommer bli spärrad från varenda krog i landet.

När Persson kommer in, kommer inte heller Löfven behöva slösa många ord på att övertala Wallström att fly till FN. Hon väljer nog fan själv, hellre än att sitta i en regering ihop med Persson.

Mona Sahlin byts förresten också ut, och får följa med Wallström som reskamrat. In kommer istället sossebloggaren Westerholm, med en mer realistisk syn på "utmaningarna" än sin föregångare.


Bostadsministern, då? Bort med Kaplan, det enda han lyckats med är att träffa gamla polare i Turkiet medan bostadsmarknaden förblir lika havererad som annars. Skall det byggas bostäder, så krävs ett proffs. Ett proffs som tilltalar den yngre väljargenerationen:

Jamen visst. Byggare Bob. En man som med sitt "klart vi kan"-sinnelag passar väl in i Löfvens nya, dynamiska regering. Äntligen kan något hända på bostadsmarknaden. Och hans vana vid gröna, miljövänliga byggen bör även få de ratade miljöpartisternas hjärtan att smälta.


Det kommer bli en bra regering, det här.

Hyra eller ohyra?

För några år sedan lämnade jag det moderata parti som jag anslöt mig till redan i skolåldern. Från att ha varit ett parti som värnade frihet, företagsamhet, familj och fosterland hade det blivit ett parti som blev svårt att skilja från F!. Ungdomspartiet, som tidigare hade predikat liberal renlärighet, verkade övertaget av identitetspolitiska entrister. Så det fick bli Kristdemokraterna istället.

Nu verkar någon ha vaknat. Företrädare för Moderata Studenter skriver i Sydsvenskan. Inte om att införa ett nytt könsbegrepp, legalisera giftermål med husdjur, eller ge all världens befolkning del av svensk välfärd. Nej, de skriver om att liberalisera hyresmarknaden, ett ofta återkommande ämne för de gamla moderaterna som de Nya moderaterna bannlyste såsom väljarfördrivande.

Dags att nämna det där förbjudna ordet:

Marknadshyror

Vad händer, om vi inför marknadshyror? På en välfungerande marknad skulle tillgång och efterfrågan gnagas emot varandra. Vid bostadsbrist skulle nya byggfirmor startas, och byggen dras igång så länge det var lönsamt att bygga. Frågan är dock om vi har en särskilt väl fungerande marknad? Byggmaterial är svindyrt i Sverige, byggfirmorna är få och dyra, lagar och regler är ivägen. Så jag tycker de moderata studenterna tar saker i rätt ordning:

• Enklare planprocess, med mindre överklagande. Visst, låter bra, NIMBY stoppar mycket byggande. Samtidigt vill jag som konservativ inte slopa alla hinder, så vi om tio år ser oss ha byggt asfalt över all jordbruksmark i Skåne.
• Konkurrens. Japp, det är en av förutsättningarna för en marknad. Bryt upp byggkartellerna, öppna för utländska firmor.
• Bort med flyttskatter. Ja, vi vill väl att folk ska flytta så att flyttkedjorna hålls igång; varför då dämpa det med beskattning?

Har vi väl sett till att vi har förutsättningarna för att få igång en marknad, så kan vi fortsätta med marknadshyror. Eller - händer det något katastrofalt? Kommer snikna hyresvärdar krama ur folkets sista kronor och ören ur plånböckerna? I Skurup innebar tydligen införandet av brukshyra - marknadshyra light - att hyrorna steg med 23 kronor i månaden. (Jag misstänker dock viss begreppsförvirring, brukshyra är ju det gamla "hederliga" systemet med bruksvärde där lägenheter i centrum och förorten får samma hyra.) I Malmö blev det både höjningar och sänkningar när systematisk hyressättning infördes, och Västra Hamnen hamnade ca 45% över Rosengård. Jag misstänker att den skillnaden inte helt tagit död på den svarta marknaden. Om Östeuropa lärt oss något, så är det att när varor ransoneras eller prisfixeras så skapas en ny marknad i andra valutor: kontakter, pengar under bordet, eller vansinnigt långa kötider.

Jag tror att marknadshyror kan fungera, ge en prisnivå som motsvarar vad folk är beredda att betala. Under förutsättning att stat och kommun rensar upp de hinder för (rimligt billig) nyproduktion som finns idag. Segregationen, då? Jo, det lär inte bli så många låginkomsttagare som flyttar in i hyreslägenhet i Västra Hamnen. Men det är det ju inte idag heller - idag ska du ha bra kontakter med fastighetsägaren, eller råd att lägga upp svarta pengar. Vilket pekar på "etniska svenskar mitt i livet", och medelklass dessutom.

Hyror, överhuvudtaget

Ibland när jag läser artiklar eller blogginlägg inser jag att jag är fullständigt ur synk med samhället. Häromdagen läste jag ett inlägg emot trängselskatten av Helena Edlund. Hon går igenom hur en bekants ekonomi kommer skjutas i sank av att behöva betala 1200 per månad i avgifter. När jag ser siffrorna blir jag häpen.

• Inkomsten är 33500 före skatt, och 25095 efter skatt (ingen dålig lön; medianinkomsten i Stockholm 2013 var 279000 - per år). 25% skatt, alltså, i ett land där kommunalskatten sällan är under 30%. Där ser vi vad Reinfeldts och Borgs jobbskatteavdrag gjort för vår privatekonomi. Tänk bara tanken hur mycket Helenas bekant hade haft att röra sig med efter åtta års vänsterstyre.
• Hyran är 10657:-. Per månad! Senast jag bodde i lägenhet, i ett av Linköpings mindre fashionabla områden, så låg hyran på drygt 3000:-. Det verkar som det blivit dyrare att bo. Jag undrar om jag kommer upp i 10000:-/månad för familjens villa?

Det verkar som om folk nuförtiden lägger vansinnigt mycket pengar på hyran. Så mycket att marginalerna är, just det, marginella. Om vi då inför marknadshyror på ett sätt som gör att ekonomin hos en större del av befolkningen spricker, så finns en lösning. Alla får leta billigare boende. Dock är problemet i Sverige (eller poängen, det är faktiskt rätt gött att slippa slumområden) att det inte finns särskilt mycket billigare boende. Decennier av byggsubventioner och bostadsbidrag har gjort att även det enklaste kyffe i förorten har god standard, och därmed en saftig prislapp. Det som finns är dyra lägenheter och ännu dyrare lägenheter. Risken finns att de längst ned på stegen hamnar här:

Och de där ställena är vi väl alla överens om att vi vill avveckla?

Så även om jag är en gammal marknadshyrefantast, och vill dit till sist, så vill jag i god konservativ anda skynda långsamt. Först sopa banan som god curlingförälder, och ta bort de marknadsstörande hindren: krångliga regelverk, oligopol, karteller.

Mitt parti, då?

KDU, som brukar ha radikala lösningar på det mesta, nämner inte ens bostadspolitik på sin hemsida. Inte så jag hittar det, i alla fall. På en blogg hittar jag dock lite förslag som liknar de som de moderata studenterna lade fram.

Moderpartiet, då? Smaka på denna karamell:

"...samhället behöver garantera en solidarisk bostadspolitik..."

När jag hör ordet "solidarisk" i politiska sammanhang osäkrar jag min revolver, för det brukar betyda "jag får, andra betalar". Det brukar betyda socialistisk politik.

Men så illa är det inte. Där finns diverse småsaker för att underlätta för marknaden:

• Underlätta andrahandsuthyrning - frigör fler bostäder
• Mindre regelkrångel - ökar bostadsbyggandet
• Låt högskolorna bygga och driva studentbostäder (funkar bra i England)

Marknadshyror nämns dock inte med en stavelse. Jag misstänker att bostadsprogrammet är en kompromiss mellan de socialkonservativa och de liberalkonservativa. Kanske att Ebba och Sara kan sätta sig i bastun och komma på något bättre?

KD var också partiet som drev igenom avskaffandet av den hatade fastighetsskatten. Ett misstag, anser jag. Om vi ska dra ned skatten på arbete, så kan vi inte slänga bort stabila skattebaser. Visst, för en annan som är fastighetsägare (villa & sommarhus) så gav det klirr i kassan. Men jag tror att en rejäl fastighetsskatt, och mindre skatt på arbete, vore bra för landet.

Dags för prisutdelning

Jag fick just för mig att instifta det årliga Timbuktu-priset, i sant Grönköpingskt manér utdelat vart tionde år (så hinner ni glömma utfästelsen). Priset utdelas till den som kraftigast uttalat en moralisk förkastelsedom, för att sedan glatt själv handla tvärtemot. Extrapoäng tilldelas när förkastelsedomen är så pass svepande uttalad att tolkningsutrymmet maximeras.


Årets pris går till Hanna Gunnarsson, vänsterpartist i Lund. Häromdagen uppmanade hon till antidemokratiska brott på sociala medier: att riva ned reklam från ett politiskt parti. Uppenbarligen anser hon att utomparlamentariska, kriminella metoder är rätt väg att bemöta politiska motståndares argument.

När hennes politiska motståndare då tar henne på orden, och tar till utomparlamentariska metoder i kampen emot den antidemokratiska Hanna - slänger målarfärg på hennes bil och hotar henne till livet - då är det inte lika roligt längre. Då är plötsligt nolltoleransen emot samhällets fiender fel. Då är plötsligt utomparlamentariska metoder fel.


Årets pris går även till de hönshjärnor som gett sig på Hanna Gunnarsson. Om man blir upprörd över att någon uppmanar till utomparlamentariska metoder, hur kan man vara så förbenat korkad att man då tar till dessa metoder själv? Det enda ni visar är att Hanna har rätt, att det inte går att tala med er.


Prissumman, då? Den stora festgalan? Tyvärr. I likhet med Johnny Bode-priset så är äran skammen med att få själva priset huvudsaken. Så priset består i att vinnarna härmed får tillåtelse att gå in på Youtube och spela "The botten is nådd" av den store mästaren och prisinspiratören Timbuktu. Grattis!

Bostadsproblemen är lösta!

På semestern råkade familjen hamna på en experimentverkstad för yngre barn i Cardiff Bay.


Inte lika kul för storebror, som dock lyckades hitta en samling Kapla-stavar att sysselsätta sig med.

Qapla' är för övrigt, som vi Star Trek-fans förstås redan vet, en Klingonsk hälsningsfras.


Varför svamlar jag då om detta? Givetvis för att hitta en osökt övergång till vår käre bostadsminister Mehmet Kaplan, som nu enligt säkra källor nedstigit från de dimmiga bergen i Turkiet med lösningen på bostadskrisen.

Nej, inte Friggebodar. Inte heller Attefallshus. Kaplan-hus!


Dessa Kaplan-hus kommer inte, som tidigare falskeligen föreskrivits, bestå av modulhus (dvs baracker) till astronomiska kostnader och med provisoriska bygglov. Nej, det hela är mycket enklare och genialiskare än så. Alla som invandrar till Sverige får helt enkelt en kartong Kapla-stavar, ett tryckt exemplar av Reinfeldts öppna landskap-tal och en personlig klapp på axeln av Mehmet Kaplan själv. Därmed är bostadsproblemen lösta.

Men... hur kan detta räcka, frågar du då. Ack, du klentrogne. Uppenbarligen är du inte politiker. Dagens politiker har utgått från Olof Palmes "politik är att vilja" och skruvat det ett varv till: I politiken räcker det att vilja. Vill man bara något tillräckligt mycket, så blir det så.

• I arbetsmarknadspolitiken duttar man med små droppar i havet i form av pysselsättning, plusjobb, riktade sänkningar av arbetsgivaravgift och annat som bara knaprar på marginalerna. När vi antingen måste stoppa inflödet av oanställbar arbetskraft eller sänka lönerna så kraftigt att de blir anställningsbara.
• Bostadspolitiken har hittills ägnats åt subventioner som ger minimal effekt, och regelskärpningar som ger negativ effekt.
• I skolpolitiken åtgärdar man en lärarutbildning i fritt fall med att kräva lärarlegitimation. Smart. Att lärarlönerna är så låga att de fungerar som avskräckare botas med en skärv lärarlyftspengar som kommunerna glatt kommer att ta hänsyn till i framtida lönerörelser, genom att undvika höja lönerna med samma summor.
• I flyktingpolitiken säger man "det här måste Europa lösa tillsammans" och förutsätter att greker, italienare, tyskar och britter sätter sig ihop med oss svenskar, sjunger "We shall overcome" och broderligt delar upp problemen i rättvisa delar.

Så Kaplan-husen är helt rätt i tiden. Bara vi blundar och tänker "det här är en viktig fråga, tycker jag" och "det här måste vi lösa", så kommer det fixa sig.

När tidvattnet vänder

På min semester i Storbritannien fick jag se något vi inte har mycket av i Sverige: tidvatten. I Cardiff, där vi var och besökte The Dr Who Experience, hade de förvisso vallat in floden och skapat en evig insjö, utan dramatiska nivåskillnader, och därmed även gjort ett turistparadis av det som i min ungdom var ruffiga, ogräsbevuxna och vindpinade hamnområden där bara jag och en stackars haschförsäljare irrade omkring.



I grannstaden Newport däremot fanns karaktären av nedgången industristad kvar; det var inte lätt att hitta en restaurang på kvällen. Och tidvattnet styrde obehindrat över floden. Spännande för en svensk som börjar få tsunamivibbar när vinden trycker ut vattnet ett par decimeter vid stark frånlandsvind på västkusten.


Men visst finns det tidvatten i Sverige! På twitter, i alla fall. Häromdagen hoppade alla åt vänster, när Timbuktu både kritiserade och idkade skatteminimering. Sen nästa dag vänder tidvattnet och strömmen rinner åt höger.

Idag är det Sverigedemokraterna som är hatobjektet. De har visst lagt några kronor på en reklamkampanj där de förklarar att de är partiet som kommer ta till krafttag mot tiggeriet. Varpå hundratals obetalda nyttiga idioter hjälper dem att effektivt sprida detta budskap. Många blir upprörda över att "rasism och lögner" får spridas på Stockholms lokaltrafiks annonspelare.

Dags att ta ett steg tillbaka, fundera och sedan sälla sig till de nyttiga idioterna. Minns senaste inlägget: generositetsprincipen. För visst gäller den väl alla, vi som gillar olika gör väl inte skillnad på människor eller delar upp dem i vi och dem?

Så här lyder dagens epistel, läst ur en bild i Sydsvenskan (ingen tidning verkar vilja återge hela texten:

Sorry about the mess here in Sweden.
We have a serious problem with forced begging!
Our goverment (sic!) won't do what's needed.
But we will! And we're growing at record speed. =)
We are the opposition and we promise real change!
We are the Sweden Democrats!

Så låt oss vaska ur rasismen och lögnerna ur denna panna med guldsand.

Att SD är ledsna över läget i Sverige, det är väl bara bra. Det är det fler som är, antagligen alla förutom Miljöpartiet. Vår integration är usel, bostadspolitiken har tagit semester i Turkiet, och arbetsmarknaden hackar.

Har vi problem med tvångstiggeri? Första funderingen: vilka är vi? Jag skulle säga att de som i första hand har problem med tvångstiggeri, är de stackare som tvingas tigga. Som Mattias Svensson påpekat i Magasinet Neo, så förekommer diverse obehagligheter i tiggarvärlden: desperata människor luras ta lån de knappast kan betala tillbaka på ärligt vis, barn tas ur skolan, tiggare får betala för anvisade platser, organisatören tar lejonparten. Smått naiva hjälparbetare kontrar med att det absolut inte finns ett uns av organisation bland tiggeriet; jag uppmanar båda läger att läsa Oliver Twist.

Problemet för oss med tiggeri är det som inte är så vidare väl organiserat: kåkstäderna.

Att regeringen (och kommunerna) inte kavlar upp ärmarna och tar tag i problemet, ja det känns inte så kontroversiellt. Helt sant, ju.

Att Sd skall göra vad som krävs, då? Klart de hävdar det i politisk reklam. Och nog har de mer långtgående och konkreta förslag än andra partier. Att jag sen inte vill förbjuda tiggeri ändrar inte på detta faktum.

Är SD oppositionen? Ja, efter DÖ är väl det rätt så etablerat. Om man inte vill föra fram Kalle Anka-partiet i den rollen, men än når de inte riktigt upp i SDs opinionssiffror.



Så hur tänker vänstern när de hävdar att förslag att stoppa tiggeriet är rasism? Låt oss applicera generositetsprincipen. Tiggarna är så gott som alla romer. Alltså slår förslaget emot folkgruppen romer. Alltså är det rasism! Ok, där finns en röd tråd. Varpå vi applicerar samma tråd på vänsterförslag. Vänstern föreslår stopp för privata företag i välfärden. Dessa företag drivs i stor utsträckning av kvinnor. Alltså slår vänstern emot kvinnor, vilket är hets mot folkgrupp. Aj aj aj.

Nej, tyvärr. Jag ser inte rasismen. Visst, det finns säkert en och annan fullblodsrasist i SD-kåren som jublar över att förslag drabbar mörkhyade människor. Liksom det finns en och annan kommunist i vänsterpartiet som jublar när kapitalister får det svårt. Det innebär inte att alla förslag som har inverkan på en folkgrupp nödvändigtvis hetsar emot denna grupp.


Många i vänsterfloden verkar också vilja förbjuda denna typ av reklam. Reklam som är politisk, och riktar sig emot grupper. Reklam som ljuger. Reklam som hetsar. Jag blir rädd. Ska vi alltså ha en politisk överprövning av vilka texter som får publiceras? Censur, brukar sådant kallas.  Vi kämpade en gång i tiden hårt för att kunna publicera saker som kunde tänkas såra kung och fosterland. Skall vi nu själva installera en ny översåte? I helvete heller!

Men jag är inte den som är den. Låt oss kompromissa. Vi inför förbudet, men det är jag som bestämmer vad som är förbjudet. Bort med alla vänsterlögner om att höga skatter är bra för landet, bort med alla lögner om att kapitalism och global handel är dåligt, bort med alla lögner om att bistånd och solidaritet är bra. Förbud mot allt hat mot köttätare, vita män och västvärlden.

Eller ni kanske kan gå med på att man både kan ha olika åsikt om vad som är sant eller ej, och ha tillstånd att uttrycka dessa åsikter högt utan överförmyndare?


Riktigt obehagligt blir det när man vänder sig bort från de pubertala gillaknappstryckarna och lyssnar till vuxna politiker. Vänsterpartiet i Lund var en gång en ljuspunkt på den kommunistiska himlasfären. När muren föll och partiet kläcktes ur östblocksälskandets aska, så fanns där en stark falang som strävade för ett demokratiskt vänsterparti. Tyvärr verkar det som de förlorade kampen, de bröt sig ur och bildade partiet Demokratisk Vänster. Varur man kan dra slutsatsen att det som blev kvar i vänsterpartiet, det var den odemokratiska vänstern.

Dagens V-representanter gör sannerligen allt för att klistra den bilden på partiet. Hanna Gunnarsson från Lunda-avdelningen går offentligt ut och uppmanar alla att vandalisera Sverigedemokraternas reklam. Det här "gynnar SD", skulle man ju kunna hävda. Men det är en bisak. Huvudsaken är: en officiell representant för ett riksdagsparti uppmanar till lagbrott; till förstörelse.

Dags att skaka lössen ur den röda fanan.



Min åsikt om detta:

Vi ska inte ha några småpåvar som prövar annonsers budskap emot den allmänna moralen. Vill SD annonsera emot rumänska tiggare, Transport emot rumänska lastbilschaufförer eller Muslimska Brödraskapet emot bikinibrudar, så varsågod. Så får vi andra argumentera emot om vi så önskar.

Vandalisering är brottsligt. Låt bara bli.

Tiggare har jag inget emot. Kåkstäder är jag helt emot.

Organisering av tiggeri har jag inget emot. Det är dock att betrakta som näringsverksamhet, och faller därmed under alla landets skatte- och arbetsmiljölagar. Utnyttjande av fattiga, desperata människor eller människohandel är jag emot.

Skrattar bäst som skattar minst

Ibland när det smäller till på nätet så är det bäst att bara sitta bredvid. Poppa lite popcorn och se förkastelsedomarna flyga förbi på twitter. Senaste lustifikationen är när fru Uvell klädde av Timbuktu som en skatteminimerande hycklare. Som högerbloggare borde jag göra vågen av glädje, men ibland kan det vara kul att försöka sätta sig in i hur andra tänker. Även de som är vänster.

Så, är jag Jason? Nej, jag är snarare Tomas Ledin. Om man bortser från att jag inte kan sjunga, inte är känd och inte är rik. Jag är dock vit medelålders man, och det är väl allt som krävs för att få vara med i klubben? I vilket fall tänkte jag försöka få ihop ett försvar till Jason. Till syverne och sist så har ju faktiskt Jasons mor haft mina barn i hemspråk, så han är ju nästan en i familjen.


Låt oss börja från början, med åklagarens punkter. Timbuktu talade i Pride-sammanhang, och angrep där näringslivets uselhet: hur de maximerar sin tillväxt,  undviker att betala skatt, och undlåter att bidra till ett bättre samhälle. Samtidigt har Timbuktu själv ett antal bolag, där han ser till att han har så pass låg lön att han undviker statlig skatt, och tar ut resten av pengarna som utdelning och därmed får lägre skatt. Han maximerar alltså sin tillväxt och undviker att betala skatt! Sicken hycklare!

Timbuktu, å andra sidan, förstår inte alls kritiken. Själv har han ju bara gjort som alla andra artister som tjänar bra; det är bara korkat att betala mer i skatt än man behöver. Han ser inget omoraliskt i att följa gängse regler. Dessutom har han varit ett moraliskt föredöme när han stannat kvar i Sverige och även låtit sina pengar stanna kvar i Sverige, där de antagligen förr eller senare hamnar i skattmasens klor. Näringslivet, däremot. De j-arna tar och skyfflar välfärdspengar utomlands till skatteparadis där det inte blir någon enda krona in till vår gemensamma kassa.

Innan jag ger mig in på detaljerna, låt mig nämna en lustighet: Trots att Timbuktu är vänster och jag är höger, så är det han som är företagaren och jag som är knegaren. Förvisso är jag höginkomsttagare, med både statlig skatt och värnskatt, som jag snällt och utan protester betalar (men gärna röstar för att avskaffa), men jag ser mig ändå som knegare: fast anställd, får lön den 25:e varje månad, är med i facket. Timbuktu däremot, med sitt handfull bolag, är ju en ärkekapitalist och egenföretagare. Vi borde väl egentligen tycka tvärtom.


Är då Timbuktu en hycklare? Det beror lite på. På vad det egentligen är han kritiserar. Jag vet inte vad han ordagrant sa i sitt tal. Det citat jag hittar hos Uvell är:

"Samma näringsliv maximerar sin tillväxt och undviker samtidigt att betala skatt och bidra till att göra ett bättre samhälle"

Låt oss anta att citatet väl motsvarar vad han sade. Då har han gjort en tabbe: Generaliserande påhopp av en inhomogen grupp. "Näringslivet" kan vara mycket. Timbuktu själv, med sina bolag, är ju en representant för näringslivet - en representant som jag utgår från gör sitt bästa att maximera sin tillväxt, och som ju bevisligen gör vad han kan för att undvika betala onödigt mycket skatt. Sådana påhopp brukar anses väldigt fula när de görs mot någon officiellt svag grupp som tiggare, romer, mörkhyade eller kvinnor.

Låt oss ta några exempel från företag i näringslivet som jag har personlig erfarenhet av, och se vad de gör för att göra ett bättre samhälle:

• Gambro. Gör dialysapparater som gör att njursjuka patienter överlever. Käre Timbuktu, hur vackert du än sjunger kommer du aldrig göra lika mycket för människor som detta företag. Visst, Gambro gör sitt bästa för att maximera vinsten, och antagligen också mer än Timbuktu för att minimera skatten. Men de räddar liv, bokstavligen.
• Intel. Tillverkar de processorer som gör att vi tjattrare på twitter kan fortsätta tjattra. Tar vi bort dem, blir det tyst på nätet.
• Schneider. Tillverkar styrutrustning för värme och ventilation som sitter i merparten av Sveriges kontorshus. Jobbar mycket med att minska energiåtgången i fastigheterna. Låter antagligen oerhört osexigt för en artist, men lär ha långt större betydelse för Sveriges möjlighet att nå sina miljömål än alla framtida stödgalor.

 Låt mig använda generositetsprincipen på Timbuktus yttranden. Jag antar att det han vänder sig emot är:

1. Avancerad skatteplanering i allmänhet; där företag anlitar staber av revisorer för att genom avancerade skalbolagsaffärer och allt vad det heter nå resultatet: att företaget betalar mycket lägre skatt än vad som är "rimligt".
2. Utslussning av vinst till företag utomlands i synnerhet, därigenom helt undvikande svensk skatt.

För den andra punkten skulle jag vilja frikänna Timbuktu, rätt av. Hans elementära skatteplanering är så väsensskild mot att ta ut pengar ur landet att det inte blir något hyckleri av det hela.


För den första punkten blir det lite svårare. Det blir dags att dra gränser. Vad är "enkel" och moraliskt godkänd skatteminimering, och vad är så pass "avancerad" skatteminimering att det blir omoraliskt?

Innan jag börjar skälla på Timbuktu för vad han gör, kan det vara värt att fundera lite på vad jag själv hittat på genom åren. Jag vill ju inte att Politism skall gå igenom min blogg, jämföra med vad jag gjort, och kalla mig hycklare.

• Jag har undvikit att arbeta övertid, eftersom jag anser att min marginalskatt är konfiskatorisk, om än inte lika hög som Astrid Lindgrens. Det tycker jag är helt moraliskt godkänt.
• Jag har betalt in pengar till privata pensionsförsäkringar, och där sett till att hålla mig under gränsen för avdragsgillhet. Det tycker jag svarar emot Timbuktus sätt att hålla lönen låg i bolagen.

Så, mina skelett utlyfta ur garderoben.

Var går då de moraliska gränserna? För egen del anser jag att gränserna är nästan lika vidöppna som Miljöpartiet vill ha vår migration till. Fri rörlighet gäller i den globala ekonomin, för arbetskraft såväl som kapital. Därför ser jag inget moraliskt problem med att flytta pengar vare sig ut ur eller in till Sverige. Men jag har full förståelse för att en protektionistisk vänster har en annan syn på det. På samma sätt som de viftar med "Go home"-plakat åt arbetskraften, ropar de "Stay home" till penningbuntarna.


Slutsummeringen av mina tankar är att Timbuktu borde lära sig att precisera sina anklagelser. Visst, det hör till privilegierna som vänsterartist att få komma med svepande anklagelser mot kapitalismen, väst och näringslivet. Men då får man också finna sig i att skiten stänker tillbaka.

Timbuktu, du får gärna kritisera näringslivet, eller delar därav, för att flytta kapital utanför landet. Men då vill jag gärna se dig kritisera de av dina artistpolare som gör sammalunda. Det ackordet skulle klinga renare.

Timbuktu, du får gärna kritisera skatteminimering. Men då får du vara tydlig: vilken sådan minimering är tillåten, och vilken är det inte? Eller sluta skatteminimera.


Jag finner inte Timbuktu särskilt skyldig. Inte till hyckleri, möjligen till luddighet och slentrianvänstergnäll. Och det är väl vad man väntar av en artist.

Va? Finns ingen skurk i detta drama? Jodå, ingen god berättelse utan en elak, svartklädd typ med yvig mustasch. I den rollen vill jag sätta vårt usla skattesystem, som inbjuder till den sorts skatteminimering Timbuktu genomfört. Ett system som verkar älska att sparka på knegaren, och omfamna företagaren. Jag är smått förvånad att vänstern omfamnar och ytterligare vill skärpa detta orättvisa system.

Som knegare har jag ganska tuffa skattesatser på min lön. Sisådär 30% kommunalskatt, och sedan först statlig skatt och till sist även värnskatt på de översta bitarna. Och ingen som helst möjlighet att komma undan. Exemplet Timbuktu verkar visa att företagare däremot kan komma undan, genom att plocka ut pengarna på annat sätt. Ändå verkar det som om vänstern med sina skatteuppror för högre skatter vill lägga ännu högre börda på löntagare.

Jag har ett förslag: varför inte låta alla medborgare använda samma finess som Timbuktu? När jag var ung hade varenda människa ett litet privat bolag; skattesatserna var så löjligt konfiskatoriska att alla medel att undgå skatt var tillåtna. Gillade du att köpa datorer? Köp dem i "firman", så blir det billigare. Nåväl, låt oss systematisera det. Låt varenda löntagare starta ett företag, endast skatta för samma lön som Timbuktu, och sedan ta ut pengarna när det passar, till lämplig lägre skattesats. Det vore väl rättvist?

Ett motargument till ovanstående som jag snappade upp ifrån vänster var att artister har det så speciellt svårt. När de blir äldre kan inkomsterna svikta, och då behöver de sin upplagrade förmögenhet (som de inte hade haft om de varit tvungna att betala 65% i skatt) att leva på. Men det gäller ju även oss vanliga dödliga, anställningar är inte på livstid nuförtiden. Jag har gott om gamla arbetskamrater som ett par år efter telekomkraschen i sydvästra Skåne fortfarande har "looking for new opportunities" på sin LinkedIn-profil. Dvs arbetslös så in i bängen, och levande på en bråkdel av sin gamla lön från A-kassan. Även för dem hade det nog varit skönt att ha lite förmögenhet att ta av.


Eller, allra helst: gör det onödigt att starta företag. Mitt förslag på skattesystem är:

• Låg och platt skatt på arbete. Vi vill väl premiera och underlätta arbete? Bättre att folk lägger pengar på service i Sverige än på prylar hopsatta i Kina. Tänk om skatten var så låg att medelsvensson hade råd med piga och/eller dräng?
• Återinför fastighetsskatten. Välfärdsstaten behöver inflöde av pengar, och fastigheter är en stabil skattebas som inte flyttar utomlands.
• Hög, enhetlig moms. Det är prylar som skall beskattas, inte arbete.
• Bort med alla undantag och specialregler som gör att skatteplanering är så fördelaktigt. Om skattesatserna är icke-konfiskatoriska till att börja med, så behövs inte alla dessa undantag.