Kaplan och gråvargarna

När jag nås av nyheten att vår bostadsminister, islamist-diggaren Mehmet Kaplan, varit på middag med en representant för de fascistiska gråvargarna, kommer jag direkt att tänka på den här boken som jag läst för mina barn en gång i tiden:

 

Så mysigt såg de ut att ha det på middagen.

 

Är det då något att bli upprörd över, att en minister sitter och smörjer kråset med fascister? Att luncha med kommunister brukar inte leda till särskilt mycket uppståndelse. Var hör vi, utanför oss surkonservativa bloggare, uppståndelsen när en minister hälsar på Sven Wollter eller Pia Sundhage, för att ta två människor som hyllar terrorn och massmorden?

 

Fascist, förresten, alla är väl fascister nuförtiden enligt Arnstadts definitioner? Nja, här verkar det faktiskt ha rört sig om den äkta varan, dessutom den som inte bara står på torget och skriker "död! död! död!" utan gärna tar till våld.

 

Det är lätt att konstatera att det här är vad vi får med mångkulturen och globaliseringen. Sverige är ett extremt land. Om vi till Sverige endast fick bjuda in och samtala med människor som är genuscertifierade, HBTQ-sanerade och med en svensk syn på jämställdhet, barnuppfostran och hur man snabbast slänger in sina föräldrar på hemmet, ja då skulle umgängeskretsen raskt bli begränsad. Kanske vi kunde hitta ett hundratal saudier att prata med, eller ett halvdussin somalier. Stämningen skulle bli lika munter som på föreningen eremiternas årsmöte. Här hittar vi nog en bra anledning till att figurer som Rashid Musa finner det vara så obekvämt att tvingas ta avstånd från de satans mördarna: vid nästa försök att resa runt i arabvärlden, eller bjuda in folk från arabvärlden, skulle väldigt många dörrar vara stängda ifall hans uttalande spridits utomlands av någon illvillig typ, eftersom de flesta antingen själva sympatiserar med IS eller känner eller är beroende av någon som sympatiserar med IS. Att umgås med en svensk mellanmjölksmuslim är knappast meriterande i muslimska brödraskapets kretsar.

 

Själv tyckte jag en gång i tiden att Marcus Birro gjorde helt rätt som åt lunch med några sverigedemokrater; om mina lokala SD- eller V-representanter ringde upp mig för lite lugnt politiksnack skulle jag gärna hänga på. Det är utvecklande att prata med de som inte tycker som en själv.

 

Jag tycker även att åsiktskorridoren skall breddas. Det skall vara helt OK att vara total abortmotståndare, tycka kvinnans plats är i hemmet, att alla män våldtar alltid, eller att Pol Pot är arbetarens vän. Ja, till och med att den svenska, kurdiska eller turkiska nationen och dess särdrag är värd att bevara. De som har dessa åsikter skall inte sparkas från lärarjobb eller frysas ut ur vänkretsen. Vi som till äventyrs inte delar alla dessa åsikter, eller några av dem, får nöja oss med att argumentera.

 

 

Åter till Kaplan. Skall han sparkas? Ja! Eftersom han är en usel bostadsminister, som inte ens lyckats få igång en byggfutt.

 

Skall han sparkas för att han umgås med fascister? Det anser jag är en sak för miljöpartiets ledning. Anser de att det är förenligt med partiets "värdegrund" att umgås med äkta, våldsbenägna fascister utan att högt och offentligt visa sin avsky? De kan ju fundera på hur länge Kaplan hade fått sitta kvar i SD.

 

Japp, Kaplan är lite speciell jämfört med de lärare och författare jag pratat om innan. Kaplan har inte som arbetsuppgift att syssla med saker där han kan skjuta fascismen i bakgrunden, för att sedan ägna sig åt politiken på fritiden. Han är yrkespolitiker. Är det någonstans vi inte vill ha fascister eller kommunister, så är det i våra politiska församlingar.

Vi väljare får ge vår dom 2018. Vill vi ha ett brunt parti i riksdagen?