Upp till kamp för olikheten!

Jag filosoferade häromdagen lite om orsakerna till den svenska skolans förfall, och kom bland annat in på devisen "alla ska med", vilket ofta landar i att de klokaste blir uttråkade och de minst kloka chanslösa.

Sen läser jag detta: En högskola i min gamla universitetsstad, Linköping, har har haft separata klasser för de som är intresserade av naturvetenskap. Nu skall dessa extra-intresserade elever visst delas ut bland övriga klasser, för att där fungera som dragarbarn.

Det som förvånar mig är inte att personal i ledande ställning i skolan ser problem med att elever blir för duktiga. Det är jag van vid. Det som gör mig riktigt förvånad är att klasser för teoretiskt hugade barn överhuvud taget existerar på högstadiet. Ja, jag vet sedan tidigare att spetsutbildningar i matematik och fysik finns på gymnasienivå, glest utspridda på de universitetsorter där eleverna kan få kontakt med välutbildade och intresserade lärare. Men att det finns även på högstadiet ger mig hopp.

Förutom dessa klasser för NO-intresserade barn har samma skola även sedan tidigare en spetsutbildning i naturvetenskap - en utbildning där intagningsprov försäkrar att bara de duktiga kommer in, en utbildning där man håller högre tempo och läser mer än i andra klasser. En utbildning som kommer leva vidare.

Jag är förbluffad att inte sossarna i staden marscherat ut med facklor och högafflar och jämnat skolan med marken. Att de som gillar att sparka boll eller hoppa häst skall få ägna sig åt sina fritidssysslor i specialklasser är allmänt accepterat - men att man skulle få ägna sig åt extra teoretiska studier i skolan!? Nej, fy!

Så låt oss glädjas över att denna utbildning finns.


Så till nästa tanke: varför skall dessa utbildningar bara finnas på några få universitetsorter, och då antagligen med de flesta platserna besatta av barn till välutbildade medelålders vita män? Varför har vi inte klasser i varenda högstadieskola där eleverna får lära sig mer om de klarar, oavsett om ämnet är matematik, svenska eller hemkunskap? Varför får inte de i Rosengård som vill utbilda sig till läkare och jurister gå i en klass med skolans skickligaste lärare och utan kaosskapande drägg - varför är dessa elever tvungna att pendla in till de fina skolorna i innerstaden för att få samma chanser?

Jag kan tänka mig några anledningar:

1. Enhetsskolan. Nivellering och likriktning, främst åsiktsmässigt (värdegrund, smaka på det ordet), är enhetsskolans syfte. Det slår över även i ämnesutlärningen. Dagens genomsocialistiska DDR-influerade skolpolitiker, skolledare och lärare vill helt enkelt att alla skall stöpas i samma mall. Ingen skall få gå före. Endast i en liten by i Gallien, förlåt, Östergötland, lever motståndet kvar.
2. Det ojämna lärarmaterialet. Även om man vill starta en elitklass i matematik i Åmål, var hittar man den lärare som skall undervisa? På många skolor finns det inte lärare som kan matematik själva, i alla fall inte så många att de räcker till alla klasserna. Så var det i alla fall när min äldste grabb läste på högstadiet i vår by. Som tur var ligger universitetsstaden bara nån mil bort, så några elever fick faktiskt läsa lite gymnasiematematik precis som barnen i Linköping.

Jag vill se mer av Linköpingsmodellen. Fler lärare och elever som kan utnyttja sina förmågor. Nog borde det väl på varje skola finnas någon lärare som är bra på matematik eller engelska och kan undervisa de som kräver intellektuell utmaning, och någon lärare som behärskar de pedagogiska knep som krävs för att få de omotiverade att sitta i bänken och lyssna (jajamen! katederundervisning!)?

Jag gillar olika, och att vi skall få vara olika. Om ändå de som bestämde i skolan gjorde det också.