Till Kaplans försvar

Ett tag trodde jag att jag var den enda (på högerkanten alltså, hela MP älskar ju karln) som fick lite kalla kårar längs ryggraden när Mehmet Kaplan tvingades avgå. Att det var fler som fick sådan sekundärskam när vi tittade på Löfven på presskonferensen att vi var tvungna att stänga av, det räknade jag däremot med. Sen såg jag att:

• Fnordspotting dragit en lans för Kaplan och andra religiösa stollar. Såna som jag, alltså.
• Eli Göndör skrivit om likheten mellan islamister och antirasister, hur den enas världsbild bekräftar den andres.

Något faller på plats, något jag vridit och vänt på ett bra tag.

Är åsiktskorridoren för bred?

Nej, den är för trång. När Marcus Birro hävdade att islam var ett problem, något som vem som helst som är läskunnig och läser internationella nyheter borde kunna hålla med om, blev han idiotförklarad, förolämpad, utfryst och avskedad. Än idag har han svårt att få jobb, i ett läge där det nu istället verkar vara islamisterna som har svårt att behålla jobben. När herr Uvell umgicks med en Sverigedemokrat privat fick han sparken. Har man en konservativ hållning som var mainstream för ett par decennier sedan, får man sjukdomsdiagnoser idag.

Åsiktskorridoren är också skev. Att gulla med SD ger pariastämpel, att själv vara våldsromantiker och diktatorhyllare är intagningskrav på public service - så länge våldet och diktatorn är vänster. Jag misstänker att det är det som fått alla de borgerliga debattörer som så länge gnällt över åsiktskorridoren att nu jubla när den drabbar Kaplan: att även de där till vänster får smaka en gnutta av sin egen medicin. Men det är en besk medicin.

Antirasismen är ett farligt gift, som omger mer än Visby stift

Jag ser en tendens till att måla verkligheten i svart och vitt. Att istället för att argumentera lägga ansträngningen på att leta under varenda sten efter ett korn av anledning till att sätta en stigmatiserande etikett - homofob, islamofob, oikofob, rasist, Djurgårdare - och när etiketten sitter i pannan på offret se till att det avskiljs från all mänsklig samvaro: förlorar jobbet, förvägras plattformar, och så vidare.

Det är ett uselt sätt att hantera sina medmänniskor. Eller ens ens motmänniskor. Istället för debatt, meningsutbyte och ökad insikt skapar vi öar av split och söndring.

I allt fler frågor måste man tycka "rätt" eller vara en dålig människa, en spetälsk. Har du fel om homosex, kvinnliga präster, kvinnans plats i hem eller arbetsliv, könskorrigering, adoption - ja då inte bara tycker du fel, du är i grunden fel. Din arbetsgivare skall kontaktas, så du blir avskedad. Din hyresvärd ska kontaktas, så du blir vräkt. Helst skall du dö.

Så kan vi fan inte ha det. Om du ändå tycker att de där typerna jag räknade upp ovan förtjänar allt de får - tänk tanken att du själv råkar hamna på fel sida. Som de feminister som nu råkat få "transfobi" i pannan för att de tänker att de som är födda med snopp faktiskt inte är kvinnor bara för att de känner sig så.

När kriterierna för vem som är en häxa blir luddigare och vidare så riskerar snart häxjägarna själva att fastna i håven.

Vem är Kaplan?

Kaplans vänner i MP verkar anse att Kaplan är en genusmarinerad helyllekille: feminist, HBTQ-aktivist, antirasist.

Tydligen är Fridolin precis lika ung och naiv som han ser ut. Min åsikt om Kaplan är att han är en genuin islamist. Han har umgåtts med islamister hela sitt liv, och ansträngt sig rejält för att försvara inte bara konservativ islam, utan även de terrorister som med mord av civila gör sitt bästa för att sprida islam. Att Kaplan skulle skåla i skumpa (alkoholfri, givetvis) om Sverige införde sharia-lagar ser jag som en självklarhet. För Kaplan tolkas jämställdhet och demokrati genom sharia, ungefär som i Tokyo-deklarationen.

Kaplan vill själv inte islamisera Sverige med våld. Antingen, i stil med våra gamla kommunister, för att han är för lat; så länge inte Saudiarabien ställer upp med en invasionsstyrka så vill han inte göra jobbet själv utan föredrar att använda det demokratiska systemet. Eller så är han, liksom dagens vänsterparti, övertygad om att våld inte är den rätta vägen. Jag tror faktiskt på det senare.

Är inte saken klar, då? En islamist kan väl knappast dela värdegrund med ett demokratiskt parti?

Ah, där har vi det: värdegrund. Jag vill inte ha värdegrundsdemokrati. Får man föreslå en omläsning av Marika Formgrens gamla inlägg? Skall Kaplan dömas, skall han inte göra det på värdegrundens altare. Däremot på miljöpolitikens, av partiet, och bostadspolitikens, av regeringen. Och där finns gott om pajer att kasta mitt i nyllet på Kaplan.

När jag möter värdegrundsdemokratins lista på saker vi måste vara överens om, så påminns jag om den trosbekännelse som vi religiösa fundamentalister rabblar ur minnet:

Vi tro på Gud Fader allsmäktig
Himmelens och jordens skapare
Vi tro ock på Jesus Kristus
Hans enfödde son, vår herre,
Vilken är avlad av den helige ande,
Född av jungfrun Maria,
Pinad under Pontius Pilatus,
Korsfäst, död och begraven,
Nederstigen till dödsriket,
På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
Uppstigen till himmelen,
Sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Vi tro ock på den helige Ande,
En helig allmännelig kyrka,
De heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Den som håller med om detta är kristen; en i gänget. Den som på endast en punkt avviker är en hädare som skall få det varmt, men inte så skönt, efter döden. Och allt eftersom vi lägger till punkter: är nattvarden Kristi kött och blod eller bara segt bröd och Madeira, är påvens skägg kort eller långt, osv, så delas vi upp i fler, renlärigare och mindre sekter.

Nej, sekteristiska fundamentalister som stöter bort folk har vi redan nog av. Låt vår politiska värdegrund vara minimal:

• Jag skall inte ha ihjäl mina motståndare. Inte heller ropa "död! död! död!" på torgmöten.
• Jag skall inte kontakta mina motståndares arbetsgivare.

Resten kan vi nog snacka ihop oss om.

I nästa inlägg hoppas jag ha ett nytt jobbförslag åt Kaplan.