Krisen i Malmö

Det är spännande att se hur åsiktskorridoren vrängs ut och in. Sydsvenskan, Skånes liberala flaggskepp, kör långa artikelserier om hur Malmö sjunker till botten på grund av massinvandring. För ett par år sedan hade dessa reportrar fått göra Marika Formgren sällskap på avbytarbänken; idag är det mainstream.

Vi märker tydligt hur journalisterna har läst på hos Tino Sanandaji. För ett par år sedan hade de skrivit att det i snitt tar 7 år innan invandrare får jobb - vilket ju inte låter så farligt. Visst, det blir en liten karensperiod i början medan de väntar på uppehållstillstånd och lär sig svenska, men sen kommer ju jobben. Vilket det tyvärr inte alls betyder - vad denna mediantid betyder är att det efter 7 år fortfarande är 50% som ännu inte fått ett jobb. Och, vad värre är, siffran stiger inte nämnvärt med tiden. Vad som värst är: i statistiken för "har jobb" ingår alla som har minst en timme i veckan, statligt subventionerad pysselsättning inräknad.

Nu använder journalisterna andra mått:

"Före höstens flyktingkris tog det åtta år innan ens hälften av nya flyktingar i Sverige var sysselsatta.
När Sydsvenskan granskade hur det gått för dem som gick på sfi i Malmö för tio år sedan visade det sig att bara en tredjedel fått arbete.
Nu vill både regeringen i Stockholm och politikerna i Malmö korta tiden från ankomst till jobb. Men mycket tyder på att den i framtiden tvärtom blir längre.
– Marknaden för enkla jobb är mättad i Malmö, säger Yerk Liveröd."

Jag förstår inte hur de som ansvarar för ekonomin i Malmö kan sova på nätterna. Eller för den delen ekonomiansvariga i andra kommuner. Jag förstår däremot varför en del av dem gråter i intervjusituationer.

Lägg därtill den karta över Malmöbornas intäkter som publicerades i pappersversionen av artikeln, där områden som låg under riksmedel var röda, och de som låg över var blå. Jag blev lite chockad, fastän jag bor i trakten. Nästan hela Malmö var solitt rött! Endast några enstaka isolerade galliska byar höll stånd emot övermakten, områden väl kända för sina dyra villor. Problemen är alltså på intet vis koncentrerade runt katastrofområden som Rosengård och Lindängen, utan finns överallt. Även områden där de trista hyreskasernerna var lite lagom uppblandade med små villaområden var röda; de skattebetalande medelklassarna lyckades inte väga upp för alla de andra.

Ett par snabba observationer:

• Allt är inte invandringens fel. Så gott som hela Malmö är fattigt, inte bara de invandrartäta områdena. Det finns helt enkelt inte några enkla, välbetalda industrijobb kvar i Malmö. Därmed inte sagt att en stor invandring av outbildade människor som inte talar svenska är ett bra sätt att åtgärda problemet.
• Mycket är Malmös politikers fel. De satsade under decennier på att fylla Malmö med trista, likriktade hyreskaserner. Malmös invånare svarade med att, så fort de fick pengar, barn eller bäggedera, flytta ut till kranskommuner som Vellinge, Svedala, Staffanstorp, Lomma och Bjärred som erbjöd de villamattor medelklassen vill ha. De satsade hårt på att driva bort industrier från Kockums-området för att istället bygga lyxiga bostäder för övre medelklass, i sin iver att åtgärda det problem med trista hyreskaserner man själv skapat.
• Mycket är statens fel. Genom att ha öppen gräns emot Asien, och hålla "refugees welcome"-galor, har staten fixat ett stort inflöde. Genom att glatt godta att alla som säger de är från Syrien och är under 18 år verkligen är det, har staten åsamkat kommunerna och skattebetalarna stora kostnader för inflödet. Genom att inte bygga upp resurser för utvisning, och ge vård, bostad och skola till de som struntar i att återvända, har man sett till att utflödet behålls lågt. Genom EBO har man låtit problemen koncentreras i Malmö och Södertälje.

Det finns de som är pessimistiska vad gäller framtiden. Den konservative debattören Tomas Gür, till exempel, tror att den höga arbetslösheten helt enkelt inte har någon lösning. Vi har byggt bort låglönejobben i Sverige, och vill inte ha tillbaks dem. Därmed har vi nu en stor grupp människor som vi kommer få försörja via skattsedeln livet ut.

Jag tror Gür är optimist. Han beskriver i artikeln vad som måste till för att inte arbetslösheten skall gå i arv: En ordentlig utbildning, som gör att invandrarnas barn är rustade att ta de jobb som invandrarna själva inte klarar av att ta.

Ordentlig utbildning - hurdå? Vi ser hur svenska skolan rasar i PISA. En karta över skolor under europeiskt snitt i Sverige skulle ge en lika dyster bild som kartan över Malmö. Även helsvenska skolor dras med ämnesokunniga lärare, fega rektorer, decennier av flum och oordning. I Malmös invandrartäta områden är det flera resor värre. Viss sjukdomsinsikt finns förvisso hos Malmös styrande sossar, men jag misstänker att de inte kommer mäkta med att lösa problemen. Att vi har flera förlorade generationer framför oss. Där nya generationen är mer religiöst extrem, mer arbetslös, mer kriminell, mer korkad än den föregående.

Kanske vi kan vända på det, om vi skickar in lite skolledare med denna attityd till disciplin:

Men fan tro't. Jag är pessimist.