Svenska värderingar

Det har varit mycket prat om svenska värderingar på senaste tiden; om vilka värderingarna är, och om vikten att vi alla delar dem.

Jag blir rädd.

Va? Jag, en konservativ gammal gubbe som emellanåt till och med kallar mig Sverigevän, borde jag inte jubla? Jo, jag får erkänna att för ett ögonblick kände jag mig glad över att de som tidigare endast sett barbari i det svenska, nu kände stolthet över svenska värderingar. Men sen började jag läsa det finstilta, och insåg vad det var för värderingar de kallade svenska:

Svenska värderingar = sosse-värderingar

Alla gamla sosserier, samt en del socialliberala sådana, framställs nu som sprungna ur den svenska folksjälen, djupt rotade i den skandinaviska myllan sedan långt före istiden.

Jämställdhet sägs nu vara en svensk värdering. Förvisso, så länge vi inte går in på detaljerna. Men varför måste alla dela åsikten att kvinnor och män skall arbeta lika mycket och dela på alla hushållssysslor, att alla barn skall gå på dagis och lära sig en socialistisk värdegrund, att abort är helt oproblematiskt, att kvotering är bra, och så vidare? Att det är Gudi behagligt att våra barn lär sig utforska sin sexualitet genom att knulla runt i alla hål och kanter. Att man kan komma i kontakt med sin inre flata. Alla verkar passa på att kasta in sina käpphästar i den värdegrund vi alla måste bekänna oss till.

Stopp och belägg!

Visst, till viss del håller jag med. Det finns definitivt väldigt osvenska värderingar, som de som invandrar till Sverige måste göra sig av med: att kasta flickor från balkonger, att tvångsgifta flickor och pojkar, att gifta minderåriga, att spöa upp barnen sina, att könsstympa flickor, att könsstympa pojkar, att åka ned och kriga för IS.

Samtidigt finns det värderingar som jag, som konservativ patriark, ser positivt på att de nyanlända berikar oss med (nej, jag är inte SD-sarkastisk nu): respekt för ålderdomen, disciplin, familjesammanhållning, sexuell återhållsamhet, religion (även om en hel del verkar fallit för den där villoläraren Muhammeds locktoner, men med lite missionärer i förorten så fixar vi det). Värderingar som de raskt lär sig av med i utanförskapsområdenas tröstlösa tillvaro.

I ivern att skava bort de hörn som inte passar i våra runda hål - eller i ivern att driva igenom våra egna åsikter - går vi för långt.

Jag blir ledsen över sosseriets invasion på den borgerliga sidan när jag hör moderaternas Ulf Kristersson tala sig varm över hur viktigt det är att alla går på dagis. Så långt förfallet har gått. När jag var ung var moderat politik att människor själva skulle få välja: dagis, dagmamma, lämna barnen hos mormor, bli hemmafru/hemmaman. Nu skall alla in på dagis för att bli goda socialister redan i unga år.

Att könsuppdela är tydligen jättefult och osvenskt. Ok, jag minns med glädje hur i min ungdom det var naturligt att vi ynglingar på läger bastade och nakenbadade samkönat. Utan att vi gossar samlades i ring runt flickorna för att tafsa. Jag har dock inte en tanke på att kalla de gubbar och gummor som inte gick med till bastun för osvenska. Var och en får göra som de vill. Som anglofil blir jag även upprörd över att de enkönade privatskolor mina engelska kusiner gick på tydligen är så osvenska och räliga. Om du, liksom jag, föredrar att gå i en skola med läckra brudar att spana in, så gör det. Och låt andra göra som de vill.

Ärlighet, att göra rätt för sig, ska tydligen vara svenskt. Jodå, i jämförelse med grekiska skattebetalare är nog svenskarna hyfsat ärliga. Men nog minns jag hur skattefusk blev en folksport under 70-talets Pomperipossa-skattenivåer. Jag minns också hur mina arbetskamrater tyckte jag var en idiot, när jag skickade tillbaka den extra minneskrets som en datortillbehörsfirma skickat till mig av misstag. Nej, den svenska ärligheten är nog inte vad den varit. Även om den  fortfarande överstiger den afghanska.


Det finns en svensk värdering jag vill se utraderad: önskan att tvinga alla andra att bli en kopia av sig själv.

Till sist vill jag rekommendera denna ledare i Smålandsposten.