Skurkar och hjältar

På barnens dagis brukade lekarna vara tydliga, med tydliga hjältar och bovar. Darth Vader vs Luke Skywalker, liksom. Sen att Darth Vader en gång hade varit snäll, och emot slutet blev snäll igen, sådana komplikationer tilläts inte krångla till lekarna.

Även i politiken ser vi gärna det mesta i svart och vitt. Inför det brittiska valet har Conservative Woman varje dag utsett "Hero of the day" och "Villain of the day". Ibland med lite oväntat resultat, där någon från Labour blir dagens hjälte och en konservativ stöt dagens skurk.

Lagom till första maj vill jag göra sammalunda.

Dagens hjältar, på delad förstaplats: Håkan Juholt och Henrik Bredberg.

Håkan - mannen, myten, mustaschen - behöver väl ingen närmare presentation? Han blev inbjuden att majtala i Ystad, och kom, såg och segrade. Ett ideologiskt tal som eldade massorna, i alla fall de massor som dök upp i Ystad.

Henrik Bredberg, då? En pålitligt konservativ ledarskribent som skickas ned att rapportera från Juholts tal. Det hade varit lätt att göra sig lustig över en fallen hjälte från motståndarlaget. Istället får vi ett reportage om allt det som saknas i S idag, och som Juholt skulle kunna tillföra. Daniel Suhonen hade inte kunnat skriva det bättre.

Juholt - en framtidsman? Jo, men titta på sossarna idag. När Löfven kom trodde jag att han var en stark, trygg och superförhandlande fackföreningsman. Idag verkar han mest vara mannen som får Bosse Ringholm att verka spontan och medryckande. Inget går S väg, allra minst opinionssiffrorna. Samtidigt kan man inte säga att det går bättre för alliansen. En anledning därtill är Kinberg-Batra, som verkar slåss med Olof Johansson om utmärkelsen "minst röstdragande allianspartiledare någonsin".

Var är ideologin? Var är de utsagor om ett framtida samhälle som kan entusiasmera människor till att göra uppoffringar eller anta utmaningar idag? Kom tillbaka, Juholt!

Bredvid ideologerna behövs pragmatiker som stoppar de värsta drömmarna, och samtidigt får saker att hända. Kompromissvilliga och resultatinriktade människor. Dessa verkar idag saknas fullständigt i partierna; har de alla flytt till näringslivet?



Dagens skurk blir Patrik Svensson, kulturskribent på samma tidning som Henrik.

Har ni hört om vad amerikanska PEN-klubben hittat på? De ska ge en "Freedom of Expression Courage Award" till gänget bakom Charlie Hebdo. Känns som en rätt given mottagare - en grupp som först sagt rätt ut att de skiter i mordhot, för att sedan efter att halva redaktionen faktiskt mördats ändå köra vidare som vanligt. Enda konkurrenten jag kan tänka mig till priset är Malala.

Vad händer då? Jo, ett gäng författare drar sig med buller och bång ur, eftersom de inte vill ses stödja islamkritik.

Patriks kommentar till detta i Sydsvenskan? Jag hittar det inte online, så här kommer lite citat:

"Vi respekterar deras övertygelse", svarar Pen diplomatiskt. "Men ingen av oss behöver ställa upp på innehållet i Charlie Hebdos satirteckningar för att erkänna vikten av dem."
Fast frågan är väl vad priset då är värt. Ingen av författarna har nekat Charlie Hebdo rätten att existera, de vill bara inte vara med och hylla något de inte kan ställa sig bakom. Det är åsiktsfriheten praktiserad, i stället för uppstagad som ett färgstarkt men intetsägande standar.

För fan, Patrik, det där är ynkligt. "Färgstarkt men intetsägande standar", är det vad du kallar att stå upp emot att människor mördas för sina åsikters skull? Bara för att du inte håller med om åsikterna!?

Det ledsamma är att vänstern redan har rett ut det där med Charlie Hebdo. Till exempel på den brittiska sajten The Gerasites. Till exempel i artikeln "Charlie Hebdo and the turds that won't flush.". Ett ordval som jag tycker är väl motiverat. Eller, Patrik, lyssna på vad Tom Owolade skriver: "Yes: Charlie Hebdo deserve praise and support".


Klokvänsterns argument inför tokvänstern är två:

1. Så du har inte fattat att Charlie Hebdo är en tidskrift på yttersta vänsterkanten, som ständigt sparkar på maktfaktorer som Front National, Le Pen(is), religionen (påven, Muhammed), Israel? Ok, franska är ett svårt språk. Men om du fortfarande framhärdar, efter att franska rasifierade kommunister flera gånger förklarat saken för dig, då bör du nog hålla käften om förhållanden utanför ditt eget lands gränser i fortsättningen.
2. Punkt 1 är faktiskt irrelevant. Oavsett om folk för fram åsikter vi ogillar, så ogillar vi deras mördare så oändligt mycket mer.

Och jag kan bara hålla med.

Vad är det med tokvänstern och yttrandefriheten? Och varför får de inte lika massiv moteld på våra kultursidor som någon stolle som för fram tesen att afrikanska slavhandeln bör återinföras skulle få?